Typiskt också?

Nu kommer det ett kort inlägg, där ni får ta del av lite frustration. Nu är tiden nämligen kommen för självtvivel. Jag känner att jag har fått starta min nya yrkesroll längst ner i en uppförsbacke, och en annan nyrekryterad kollega står i mitten av backen och stampar otåligt. Denna kollega är härlig uppenbarelse, så olik mig. Tänk Glad Ångvält! Där står hon och försöker heja på och klappa upp mig för backen, för där högst uppe väntar äventyr och hon har väntat på att jag ska komma så att hon får komma igång med allt hon planerat.

Jag försöker under tiden klura ut hur jag ska lösa min egen del. Hur många ledningsgrupper behöver jag förbereda powerpoints för? Vilken strategi ska jag presentera? Ja, hur ska vi ens lägga upp allt? 

Som om det inte vore nog så har jag börjat fundera. Ni kanske minns att jag nämnt att det var en visstidsanställning på ett år jag fick? Inte optimalt men jag tänkte satsa på det här nu och inte snegla åt andra jobb. Jag stängde ner alla jobbsökarflikar och hade inte tänkt att gå in och kika igen förrän runt nyår. Så plötsligt skickade en vän en annons. Tillsvidare, heltid, närmare och alldeles alldeles underbart.

Jag förbannade min otur och taskiga tajming, men tänkte att nu kör jag på det jag har fått. De har valt att satsa på mig, då ska jag satsa på dem. Men igår och idag, känner jag ganska starkt att jag kanske ändå borde söka. Det kanske skulle kunna vara mitt 4-ever job? Det andra tar ju slut till sommaren? Vore det inte naturligt att jag faktiskt sökte tjänsten? Det känns taskigt mot nuvarande arbetsgivare, men visst borde man kunna förstå dilemmat och se rimligheten i att söka en tillsvidaretjänst? 

Samtidigt är det en liten bransch och jag vill inte bränna några broar... ÅÅÅÅHHH! Hjälp!

Tankar om hästkrafter

Jag erkänner, jag har har varit bedrövligt oflitig på bloggen det senaste, men hey - jag har ju börjat mitt nya jobb. Snart två veckor in och fortfarande lika vilse i pannkakan men jag är vid gott mod. Chefer och kollegor är väldigt trevliga och måna om att jag ska trivas, och att jag ska ha så bra förutsättningar att genomföra mitt uppdrag som möjligt. Jag tvivlar dock inte en sekund på att jag kommer stöta på patrull i olika klädnader, men jag känner mig trygg med det stöd jag har. Bästa överraskningen var också att arbetstiderna var bättre än jag befarat, så jag börjar och slutar efter eget behag.

En annan sak jag måste erkänna är att jag nog kommer att ta bilen till och från jobbet. Det blir trots allt två byten om jag ska åka kollektivt och jag hade i min iver att bli miljöhjälte bortsett från den första (och sista) biten av resan. Nu riktas strålkastaren plötsligt mot min lilla bil. Jag har lekt med tanken att byta till något lite större och lite nyare, något som har en fungerande handbroms, AC och två godkända uppsättningar däck. Tycker inte att det är så mycket begärt, sneglar på ockerpriserna på bättre begagnat och känner hur handsvetten bryter ut. Fasen asså. Jag kanske bara ska krypa till korset och köpa vinterdäck till min lilla skalbagge. Och vem behöver AC? Not me! Det är bara att sätta upp håret i en svans, plugga i ett par öronproppar, veva ner rutorna och luta mig fram mot ratten under färd. Fortsatt undvika att åka färja och parkera i branta backar. Akta mig för de stora platta paketen och endast hålla mig till värmeljus och servetter om jag ska till IKEA.

Förresten så har jag nu fallit av en häst för första gången, det tog 2,5 år innan det hände. Ja, jag har ju inte ridit varje dag utan bara en dag i veckan, så det har ju påverkat oddsen också. Det var när det var lite blåsigt ute och hästen var lite spattig och ofokuserad, vi travade i lätt nedförslutning på en traktorväg när ena frambenet plötsligt vek sig. Jag trodde för en sekund att han skulle komma upp igen, men så vek sig det andra också och plötsligt stöp han framåt. Det var inte långt ifrån att jag klarade att stanna kvar i sadeln, men när han med ett ryck reste sig tappade jag min sista balans och slog en kullerbytta över halsen på honom. Det var ett väldigt lindrigt fall för min del, men det är ändå lite läskigt när man känner kraften i nedslaget. Så glad att jag aldrig slarvar med varken hjälm eller ryggskydd.

Hästen däremot fick rejäla skrubbsår på knäna och skrapade även upp överläppen. Han var lite skärrad över händelsen men lugnade sig snabbt när jag strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Naturligtvis hände detta när vi var som längst bort på sträckan, och eftersom jag inte visste hur illa det var ställt med hans ben blev det till att gå hela vägen tillbaka. Lyckligtvis klarade han sig bra, det blev just bara skrubbsår och han fick vila några dagar.

Nu ropar sängen på mig, tycker att det låter misstänkt likt "det är en dag imorgon också". 

Ett inlägg dedikerat Evert Truut

Alltså vi måste prata om Evert Truut! Jag har givit honom några chanser genom åren när jag har behövt en lättsmält deckare och någonstans fyller den väl det behovet eftersom jag återkommit till honom, men gubbsjukan lyser ideligen igenom. Det är mycket fokus på hur kvinnor klär sig men endast när de föräras med en enligt författaren "sexig" outfit. Då är det alltid åtsmitande svart, urringat och kortkort samt höga svarta stövlar. Det är tydligt vad Dag Öhrlund går igång på. Han botaniserar bland sexklubbar, BDSM och låter Truuts kollegor vara bi- eller homosexuella, men låter för säkerhets skull huvudkaraktären vara trygg vanilj även om hans kvinnor naturligtvis är något mer utsvävande i sina begär. I boken jag lyssnar på just nu är han förföljd av två kvinnliga stalkers vars liv är ofullständiga utan honom. 

Vem är då denne oemotståndlige Evert Truut? Överviktig, homofobisk, rasistisk äldre polisman som både röker och dricker för mycket, stör sig på "miljömuppar" och inte kan starta en dvd-spelare själv. Vem vill inte ha en sådan man? Truut belyser samhällsproblem och har inte sällan en mossig förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Att han utgör en ventil för Öhrlunds frustration är uppenbart och visst kan jag känna igen den ibland, men när det stannar vid att låta en relik från 50-talet förfasas över var samhället är på väg, ja då blir det inte mycket mer än passiv aggressivitet. 

Herregud Fumlan, byt bara bok för jösse namn! JA, jag vet men som sagt så finns där ändå något som jag inte kan sätta fingret på. Det ÄR lättsmält och det gör inte så mycket om man zoomar ut då och då om tankarna vill flyga fritt. Samtidigt finns det en plot som håller tillräckligt (om än kanske inte alltid) för att jag vill veta hur det slutar. Jag känner dock att jag kommer att behöva en paus från Truut nu. Han har nämligen börjat springa på den där författaren Dag Öhrlund som han nu fikar och konverserar med. Det är en livsfarlig väg att gå, det kan fungera eller så avfärdar man honom som en hybrisdrabbad Jan Guillou-wannabe.

Vad ska jag lyssna på härnäst då? Igår la jag till Svarta Björn på min bokhylla, jag tror att den kan fungera som en återställare och motvikt till det ändlösa pladdret om Emser-tabletter och gubbhopplöshet.

Har ni läst eller lyssnat på något bra i sommar som ni vill tipsa om?