Portföljstädning

Jag har länge tänkt att jag borde ha en bättre struktur på min portfölj hos Avanza. Ändå sedan jag köpte min första aktie, har jag bara tryckt allt på samma ställe. Ja med undantag för utländska aktier då, som åkt in på min kapitalförsäkring på grund av källskatten.

Jag gillar ordning och reda egentligen, men jag har inte kommit mig för att ta tag i portföljen eftersom jag inte har haft någon klar strategi. Då är det faktiskt inte helt lätt att veta vilken ordning man vill ha på grejerna. Jag har fortfarande ingen jättegenomtänkt strategi, förutom att jag är huvudsakligen långsiktig i mina innehav.

Det finns många sätt att dela upp sin portfölj på. Ett konto för investmentbolag. Ett konto för högutdelare. Ett konto för tillväxt. Ett konto för alla bolag som börjar på S (förvånansvärt många gör det av någon anledning). Ett konto för ett specifikt mål...osv osv i evighet, Amen.

Som en start på detta projekt, tänkte jag skilja aktier och fonder åt. Ja precis, även fonderna åkte in på samma ISK som aktierna. En sådan slarva! Men det har faktiskt börjat störa mig lite, sent omsider. Det åtgärdas nu. Jag ska ha ett rent aktiekonto och ett rent fondkonto hos Avanza. Om jag börjar så, kanske nästa störmoment dyker upp automatiskt. 

Har ni någon smart förvaring i er portfölj? Eller huller om buller som i min?

Medarbetarsamtal

Så var det då dags för det årliga medarbetarsamtalet igen. Jag brukar vara ganska taggad inför dem, men i år kände jag mest...määh. Jag har väl inte känt att jag har varit 'gör'-engagerad på jobbet sista tiden, så den här gången fick jag faktiskt klistra på ett leende innan jag gick in.

Jag gillar verkligen min chef, hon är bestämd och konsekvent samtidigt som hon kan vara påhittig och nästan lite flamsig ibland. En av hennes superkrafter är dock förmågan att läsa av gruppen. Hon känner av stämningen så fort hon kommer in på avdelningen och hon märker direkt när någon inte är i balans. Det innebär också att hon har rätt bra koll på hur hon ska hantera de flesta av oss, förutom mig...trodde jag.

Det är inte avsiktligt, men jag har svårt att släppa folk för nära inpå livet. Åtminstone om jag inte har valt dem själv. Så jag berättar inte om alla mina privata funderingar hur som helst, och jag tycker om att ibland gå i egna tankar när jag jobbar. Däremot har jag en ganska lättsam jargong gentemot mina kollegor, vi skrattar och skojar mycket. Jag gillar också att slänga käft ibland med vissa, så på det hela taget tror jag att folk uppskattar mig även om jag är svår att placera i ett fack.

Tillbaka till chefen, för under vårat samtal förstod jag att hon har hittat nyckeln. Hon har insett att jag behöver matas för att jag ska hålla mig lugn (jag måste vara en mardröm). Mitt arbete innehåller ingen form av skrivande, men som ett personligt mål förra året fick jag uppdraget att väcka liv i företagets gamla interntidning. Jag fick frågan vad jag ville ha för personligt mål, och jag tänkte att Äh, jag kan lika gärna dra till med något kul. Döm om min förvåning när chefen tyckte att det var en alldeles utmärkt idé.  

Lika förvånad blev jag i år när hon sa att hon hade tänkt att våran avdelning verkligen borde ha en blogg, och att jag skulle vara perfekt som ansvarig för den. Återigen, det här har ingenting med mina ordinarie arbetsuppgifter att göra och jag börjar få dåligt samvete. På arbetstid får jag sitta och göra saker jag brinner för, som att skriva för våran tidning och blogga, men mina kollegor då? Å andra sidan drar jag ett stort lass, och jag prioriterar alltid mina huvudsakliga arbetsuppgifter i första hand. Så egentligen ska jag bara tacka och ta emot. Vara glad att chefen är mån om att jag stannar kvar. :-)

 Vad tycker ni om medarbetarsamtal?

Att hålla motivationen uppe

Ibland när jag känner att jag bara står och stampar på samma ställe och inte kommer någon vart med mitt framtidssparande, gillar jag att googla på:

• "Hur mycket har medelsvensken på banken?"
• "Hur mycket månadssparar medelsvensken?"
• "Hur många skulle klara av en oförutsedd utgift på 10.000kr?"

Ja, ni fattar! För vad känns bättre när man själv känner sig lite misslyckad, än att läsa och förfasas över andra människors mindre lyckade beslut? Det är inget jag är stolt över, men det är banne mig effektivt och jag tänker att man kan vända det till något positivt.

Om jag byter ut "medelsvensken" mot Fumlan och ställer samma frågor till mig själv, så inser jag att jag ändå har kommit en bit på väg. Jag blir dessutom än mer taggad på att leta upp områden med förbättringspotential i min ekonomi.

Ett annat knep man kan ta till är att lista de punkter, på vilka man redan har gjort förbättringar. Kanske också lägga till hur mycket pengar varje punkt genererar:

• Matlåda till jobbet - 1500 kr/ mån
• Bytt elleverantör - 60 kr/ mån
• Bytt mobilabonnemang - 40 kr/ mån
• Sagt upp tidningsprenumeration - 100 kr/ mån

Det här är bara löst tagna exempel, men räknar man ihop summan blir det 1700 kr/ mån. Pengar som ska direkt in på sparkontot varje månad, om det inte redan är åtgärdat. Har man gjort allt detta finns det all anledning att känna sig nöjd med sig själv.

Något som jag har börjat med på senare tid är att dokumentera vissa delar av min ekonomi i Excel-ark. Till exempel har jag börjat med en månadsuppdatering av min framtidsportfölj, där ser jag svart på vitt vad mitt sparande resulterar i. Det ger också en triggande effekt, eftersom jag ser att summan växer för varje månad.

Framtidsportföljen?

Vad gör ni för att hålla motivationen på topp?

Det magiska i månadssparande

Här kommer en bekännelse. Jag har haft ett litet sorgebarn i min portfölj, nämligen Swedbank Robur Östeuropafond. Jag köpte in mig ett tag innan Corona slog till, kurvan pekade spikrakt upp och fortsatte så fram till att kraschen var ett faktum. Jag valde att kickstarta mitt sparande i fonden med en större insättning, för att sedan månadsspara kontinuerligt varje månad. Jag hade alltså gått in i fonden på en relativt hög nivå med ett högre belopp. Det kändes då som en trygg investering, och hade det inte varit för pandemin skulle nog allt gått vägen.

Raset blev omfattande för min del. Jag försökte ta det med ro och tänkte att fonden skulle hänga med när börsen vänder upp igen. Den började hämta sig en aning, men trycktes sedan åter tillbaka. Väldigt tröttsamt! Ett tag övervägde jag till och med att stoppa mitt månadssparande och avsluta mitt engagemang i fonden. Men det hade jag förlorat mycket på, så jag fortsatte envist att köpa varje månad.

Mina regelbundna köp på dessa låga nivåer lönade sig slutligen, och den svaga uppgång vi nu ser här på grafen innebär att jag idag "bara" är 3% back. Det här är nog den fond som jag är minst gift med i min fondpark, jag har till och med försökt förtränga att jag har den. När den börjat betalat tillbaka på sin skuld kommer jag nog att fundera över alternativ. 

En vassare investerare hade kanske sålt vid första uppgången, för att låta kapitalet arbeta på mer lönsamma plattformar, såsom...ja, vad som helst utom just den här fonden. På det sättet hade man kunnat ta igen en del av tappet lite snabbare. Risken med att göra så är att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa krök. Hade kurvan fortsatt upp istället så hade det varit ett mindre lyckat beslut. 

Det här väljer jag att se som lärpengar.

Trevlig helg!
 

Hej hej, jag är ett monster!

De flesta tror inte det, men jag kan liknas vid ett väsen som vid varje fullmåne genomgår en liten personlighetsförändring. Ja, jag pratar naturligtvis om varulven. Min förändring har mer med hormoner än fullmåne att göra, men likväl förvandlas jag till något som inte borde få vistas bland folk. 

Jag har inte riktigt lärt mig att handskas med mina krafter ännu, då de är ett relativt nytt påfund i mitt liv. Det som händer är att jag blir fly förbannad och ett hårt band spänns över bröstet på mig, så att det känns som att jag bara kan andas ytligt. Minsta struntsak förstoras upp och jag har en tendens att misstolka blickar, påståenden, frågor, beteenden osv. En utskällning ligger hela tiden på pass och jag måste slå vakt om mina ord. Jag försöker dra mig undan och interagera så lite jag bara kan, men det är då jag blir ensam med mina tankar. Lika lätt som det är att explodera av ilska, är det att börja gråta och jag kan plötsligt tycka förfärligt synd om mig själv.

Mina kära kollegor känner inte till denna mr Hyde-sida av mig, men en av dem vet att jag inte är så noga med en del av hennes förehavanden, och när jag blir tyst och sammanbiten tror hon att det är på grund av att jag stört mig på något hos henne. Då blir hon istället kontaktsökande, för att "kolla läget" och eventuellt blidka mig. I vanliga fall gillar jag småprat på avdelningen, men inte när jag försöker kontrollera mitt inre monster. Det är inte hennes fel, hon kan omöjligt veta att hon leker med döden. Idag gick det bra, vi kom båda hem oskadda till våra familjer. Däremot inser jag att jag måste berätta om min mörka sida, för allas trevnad. 

Kanske skulle jag i framtiden utrustas med en varningsskylt!

Tillägg dagen efter: Jag berättade för mina kollegor om mitt högst tillfälliga humör och att om jag uppfattats som otrevlig, så var det inget personligt. Det roliga var att de såg uppriktigt förvånade ut och påstod att de inte märkt av någonting. Detta kan innebära två saker, antingen förstorade jag upp saker och ting eller så är jag alltid en bitch. ;-)

Har ni några inre odjur ni tampas med? Eller kanske ett yttre - en kollega som jag? 

Liten uppdatering

Saknar att hänga här, alltså jag tittar in då och då för att kolla läget, men jag har varit tvungen att nedprioritera bloggen. Åtminstone varannan vecka, då jag förutom jobb och plugg också har mina små finisar. Den här veckan har de lärt mig ett nytt kortspel som heter "Bubblan", sjukt kul och vi skrattar ihjäl oss. Det går ut på att den som sist sitter med uppblåsta kinder runt spelbordet, förlorar. Ni kanske känner till det? 

Utöver det har vi gått på flera PratPromenader på kvällarna. Barnen gillar våra promenader, även om jag ibland behöver tjata med dem ut. Men faktum är att dottern som pluggat på distans det senaste, nu är den som tjatar på mig. Vi flamsar och tramsar, men pratar också en del om nutid, framtid och drömmar. Jag känner mig väldigt priviligierad.

Börsen går trögt, jag är glad de dagar jag presterar som index men de är alltför sällsynta. Jag hade hoppats att rapporterna som nu avlöser varandra, skulle ge portföljen en liten skjuts. Dessvärre låter skjutsen vänta på sig, men jag tar det med ro eftersom jag tänker att det kommer att svänga så småningom. Jag passar på att fylla på och har även tagit in Kinnevik så smått igen. Jag hade den tidigt i min investeringsresa. Dessvärre köpte jag på en hög nivå och sedan sjönk den som en sten. Den låg länge och surade på botten av portföljen och när den äntligen letat sig sig upp över ytan, sålde jag mot bättre vetande då jag var så innerligt trött på den. Naturligtvis fortsatte dess resa uppåt, utan mig. Jag tog det högst personligt och har vägrat se åt aktien efter det. Nu är jag två år mognare och erbjuder Kinnevik mitt lillfinger (istället för långfingret).

Skolan är väldigt givande. Kursen har en inriktning mot journalistik och kommande vecka ska jag skriva en faktaartikel om anorexia. Jag har intervjuat två personer, en som själv har haft ätstörningar och en som idag har en 13-årig dotter som är sjuk sedan ett år tillbaka, och just nu går igenom ett h**vete. För egen del är kursen en utmaning, både att komma på uppslag till material och att lägga ribban på en lagom nivå. Men sååå roligt att lära sig något nytt!

På jobbet rullar det på, fast i uppförsbacke. Det är dock många som delar den uppfattningen och det är en liten tröst ändå. Ännu en liten tröst är löneökningen, jag landade på drygt 5%. Känns som ett rättvisande kvitto på min arbetsinsats och det är jag glad för. Motsvarande peng åker in i portföljen såklart.

Jo, det bästa av allt just nu. Jag träffade en väninna förra veckan som jag tappat kontakten med för ett tag sedan. Det ville sig inte riktigt då och jag blev ledsen och tröttnade på att försöka. Så föll det sig att hon fyllde år och jag skrev ett litet grattis på Facebook. Hon nappade direkt och propsade på att vi skulle ses. Drivet hon uppvisade då, tog jag som ett tecken på att hon var genuint intresserad av att få till en träff. Vi tog en lååång promenad och pratade oavbrutet, underbart! Och hon var noga med att boka in nästa träff på stående fot. Min bästis i 6:an! 💓

Den här veckan skulle vi för övrigt åkt på vår årliga skidresa, men i sista stund avbokade vi. Barnen blev såklart besvikna, men de förstår läget. Det här med att smittas av Corona var ingenting vi oroade oss över, eftersom vi inte hänger på after ski eller annat. Vi håller oss mest i stugan och i liftkön är det inte svårt att hålla avstånd. Det som gnagde var risken att någon skulle skada sig och behöva sjukvård. Dels vill vi inte belasta en sjukvård som redan går på knäna, med åkommor som som kunnat undvikas genom att bara stanna hemma. Och dels vill vi inte riskera att den vård vi eventuellt skulle behöva blir undermålig på grund av resursbrist. Då skulle vi bara ha oss själv att skylla. Det kändes helt enkelt inte värt det. Vi kan åka skidor nästa år, då blir det dubbelt så roligt! ;-)

Jag är glad om ni orkade läsa allt!

Trevlig helg!

Veckan som gick

Flera gånger den här veckan har jag tänkt att; Det här får jag skriva om på bloggen. Men tiden har inte riktigt velat infinna sig, då mycket annat har krävt min ork och uppmärksamhet. Därför skriver jag nu ett litet men effektivt uppdateringsinlägg, så slipper ni drunkna i text men ändå få en liten inblick i min (inte så spännande) tillvaro.

Börsen: Jag har blivit lite bortskämd med att slå index, inte mycket och inte alltid, men tillräckligt för att få känna mig nöjd. 2021 däremot har varit lite vassare och jag har underpresterat mot index alla dagar utom en, eller möjligtvis två. Egentligen gör det mig detsamma eftersom jag tror att det är högst tillfälligt, dessutom kommer snart rapportfloden igång och då lär det förhoppningsvis hända grejer, men det är ändå lite irriterande att inte ha fått en bättre start.

Jobbet: Det har varit en rätt slitsam vecka, men det som tagit mest energi var nog en konflikt som uppstod då jag tröttnade på en kollegas tråkiga attityd. Vi är två avdelningar som ska arbeta tillsammans, men det krävs transparens från deras sida och ibland uppstår frågetecken. Dessa frågetecken har en tendens att dyka upp i sällskap av just denna kollega, och när jag ifrågasätter utfallet blir det ofta lite "lilla-gumman-varning" på förklaringarna jag får. Denna dag lämnade han mig med tre märkliga påståenden och jag som inte alls är noga med att inte förstå, kände att nu räcker det. Jag tog det vidare till min chef som genast agerade. Det resulterade i att den andra avdelningen ska se över sina rapporteringsrutiner, att kollegan ska bli mer noggrann med sina siffror och mer tydlig i sin kommunikation. Jag var lite orolig att jag gjort en höna av en fjäder, men när jag sammanställer resultatet så känner jag mig ändå ganska nöjd.

Skolan: Egentligen är det bara en skrivarkurs, men det ligger något mer i ordet skola. Något som symboliserar omstart och pånyttfödelse. En ny chans. Jag har varit väldigt tydlig mot mig själv att om den här kursen tar mer än det ger, så ska jag hoppa av. Det är enbart för mitt eget höga nöjes skull som jag går kursen och om jag märker att jag inte mäktar med allt, får jag lov att sluta utan att förebrå mig själv. Första veckan är nu avklarad och första uppgiften inlämnad. Det har inte tagit så mycket av min tid i anspråk, men jag misstänker att detta var en mjukstart. Jag känner mig taggad till tusen och förra helgen möblerade vi om i källaren så att jag har fått en egen liten skrivarhörna. Nu väntar jag spänt på responsen av min inlämning och nästa uppgift.

Fågelnörderi: Ja, ni läste rätt. De senaste åren har jag utvecklat ett intresse för fåglar, då främst småfåglar. Vi är hängivna fågelmatare och jag kan sitta hur länge som helst och titta på livet runt fågelbordet. En fågel jag dock har saknat är domherren. Jag bor inte särskilt långt från skogen, men jag misstänker att domherrarna är lite för lata för att ta sig till just mitt fågelbord ändå. Så kom kylan och temperaturen letade sig ner mot -14. Med kylan kom också, till min stora lycka, äntligen domherrarna. Wi-huu! :-) Vi har däremot gott om koltrastar och imorse, innan det ljusnat ordentligt, slängde jag ut ett gammalt äpple för att de skulle ha något att kalasa på. Döm om min förvåning när det istället kom ett gäng sidensvansar och glufsade i sig äpplet. De har aldrig besökt oss tidigare, mig veterligen, och det har jag inte heller vågat hoppas på. Koltrasten som fick sitta i busken och avundsjukt titta på hur äpplet försvann bit för bit, var inte lika imponerad. Kronan på verket var att jag äntligen fick se en strömstare för första gången i mitt liv. Ja inte hemma vid fågelbordet naturligtvis, men vi var ute på en dagstur igår och plötsligt fick min man syn på den vid ett vattendrag. Det är en ganska oansenlig fågel men eftersom jag inte sett den förut hade jag svårt att slita mig, vem vet när nästa tillfälle ges?

(Fotokvalitén lämnar en del att önska, tyvärr.)

Det var lite om min vecka och lite nörderi, har ni något nördområde?

Trevlig söndag på er!