SPAC - Börsens svar på Idol

Första gången jag stötte på begreppet SPAC var på #uppesittarkväll, hos Omni Ekonomi med Niklas och Albin, förra månaden. Det var för övrigt första gången jag tittade på det och jag blev positivt överraskad. Jag trodde inte att det skulle vara någonting för mig, men det var faktiskt...trevligt. Jag tittade visserligen i efterhand på YouTube, så jag missade möjligheten att delta genom att livetweeta men det kändes inte heller så viktigt. Det var bara kul att slökolla och upptäcka att det går ganska bra att hänga med, trots att jag inte är någon börsnörd.
  

Nu kom jag visst ifrån ämnet lite. SPAC alltså, står för Special Purpose Acquisition Company och om vi tittar på Sveriges första SPAC som släpptes 25/3-2021(historiskt?), så drivs den av investmentbolaget Bure. Syftet med en SPAC är att hitta ett lovande, men onoterat bolag och helt enkelt hjälpa det att bli börsnoterat. Som investerare kan man teckna andelar, i nämnda fall för 75 kr/ st. För dessa pengar, tillsammans med en egen satsning, kommer sedan Bure att söka med ljus och lykta efter ett bolag att investera i. Detta sökande sker under en tidsbegränsad period, och skulle inget bolag hittas i tid, kommer pengarna betalas tillbaka till investerarna. Idag är det Bures egen VD Henrik Blomquist som fyller "platsen" i väntan på prospektet med stort P, sedan lämnar han över till det nya bolagets VD. Det bör också nämnas att det även ska röstas när ett bolag har hittats, huruvida ägarna tror på det eller inte.

...lite som Idol kanske? Man söker efter nästa nya stjärna, där tv4 är finansiären.

Jag tänker att det här egentligen är en ganska stor grej, men jag har inte hört/ sett någon nämna SPAC:ar alls. Är det en död marknad, eller hänger jag bara för lite på rätt forum? Är det någon som har några tankar kring fenomenet?

Trevlig helg!

 

 

Ratade Ratos

När jag började min resa inom investeringar, förstod jag ganska snabbt att Ratos också gjort en resa. De hade gått från att vara ett välrenommerat investmentbolag, till något som kunde liknas vid en tågkrasch. Deras storhetstid ser ut att varit mellan 2007-2011, bortsett från den obligatoriska 2008-dippen. Sällan hörde man något gott om dem, fram till ganska nyligen. Pinsamt nog minns jag inte var och när eller ens vem, som tog upp den före detta heta potatisen.

Jag måste erkänna att jag blev nyfiken, när jag hörde att denna illa omtyckta aktie, nu kommit i nytt ljus. När jag tittar närmare på den, tycker jag att deras investeringar ser intressanta ut. Däremot tycks det som att de befinner sig mitt uppe i en tvist angående tidigare inlösen av preferensaktier. Vad det skulle kunna få för konsekvenser för aktien, har jag ingen koll på. 

Jag bestämde mig för att ta in en liten bevakningspost på Ratos, kanske håller trenden i sig. Vem vet? 

Har ni några erfarenheter av Ratos?

Samtal med en präst

Inför ett reportage som jag ska skriva, behövde jag göra lite research. Eftersom temat har med kyrkbesök och tro i pandemitider att göra, bokade jag således in mig på en fysisk gudstjänst och paxade även prästen efteråt för att få ställa lite frågor.

Jag har alltid tyckt om kyrkor, både ut- och insidan av dem. Det är något visst med att träda in i en gammal kyrka och det är svårt att förbli oberörd. Främst är det nog tanken på alla andra människor, vars fötter trampat på samma golvplankor som jag själv står, vars sorg och förtvivlan fortfarande sitter i väggarna, vars hopp och förväntningar ännu återspeglas i fönsterglasen. Det gör mig medveten om min egen sårbarhet, men också om den gemenskap som i alla tider länkat samman människors liv. Det finns mycket med kristendomen, ja egentligen med religion över lag, som jag inte kan förlika mig med. Faktorer som trots allt oåterkalleligt drivit in kilar mellan mig, och en tro på en enda allsmäktig gud. 

Med det sagt vill jag ändå berätta hur mycket energi jag fick av att prata med prästen. Jag fick ställt mina frågor och jag fick också mina svar, men utöver det svävade vi iväg lite. Vi pratade bland annat lite om människors föreställning om hur präster är och varför det kan vara så. Jag nämnde att det kan vara lättare att känna sympati för en präst som röker och dricker, eller på annat vis beter sig som folk. Han berättade lite fnissigt att han blev as-cool i femteklassarnas ögon, när det framkom att han svor som en borstbindare. Vi vill alltid nå fram till andra, men det är inte alltid vi vet hur vi ska gå tillväga.

Det är väldigt sällan man får tillfälle att sätta sig och prata med någon som har så vitt skilda åsikter eller värderingar från en själv. Men när man väl gör det, så inser man att vi i grunden ändå är ganska lika. Jag kunde inte med att lägga rabarber på mer av hans tid när mina frågor hade tagit slut, men jag hade kunnat sitta och diskutera tro i många timmar till. Dessutom kändes det som att även han hade haft utbyte av vårat samtal.  

Gå i frid!

Att nå fram

Jag brukar, kanske lite naivt, tänka att man kommer långt med sunt förnuft. Men det är lätt att glömma att sunt förnuft är något vi alla tycker att vi är utrustade med, så hur kan det då skilja så mycket på oss, våra värderingar och prioriteringar?

Svaret ligger delvis i att vi kommer från olika bakgrund och dessutom påverkas av andra människor i vår närhet. Vi är olika, så är det och det är en bra grej. Men det finns vissa områden som är bra att prioritera, för vår egen skull. Så som hälsa, relationer och inte minst ekonomi. 

De flesta av oss gör medvetna val, baserat på vad som är viktigast för oss. Oftast är vi tillräckligt bra på att bedöma vad vi behöver prioritera för att få ut så mycket som möjligt av livet. Men det finns också en liten klick människor som lever i förnekelse. Nedan följer en beskrivning av en sådan person, jag kallar henne P.

P bor i en hyresrätt med sin man och två små barn. De vill helst kunna köpa ett hus, men de dras samtidigt med en skuld på ca 200 000 kr. Vad köpte de då för dessa lånade pengar, kan man undra? Nja, det är inte helt lätt att svara på. Först behövde de pengar för att de skulle flytta till en ny stad, alltså flyttfirma, flyttstäd och flyttkartonger...och några dubbla hyror. Sedan behövde de köpa än det ena och än det andra, men ingenting av vikt eller andrahandsvärde.

Min egen kompis A, som i sin tur är kompis med P, försökte få P att förstå att det kanske är bäst att försöka betala av sitt lån innan de går till banken. Men P slår ifrån sig och menar att det säkert löser sig, det gör det ju för alla andra. I nästa andetag beklagar sig P över att de nästan inte har råd att åka på semester heller i sommar. A föreslår att man kanske inte måste göra något som kostar en massa pengar, fri-camping eller dagsutflykter med glass. Men det duger bara inte, anser P. 

Det finns väldigt mycket mer att berätta om P, och det är svårt att på bara några få rader beskriva hela hennes komplexa person. Hon har inte haft en lätt uppväxt och de avtryck det satte i henne, ledde till att hon träffade en man som hon följer blint. Även om A skulle nå fram till P för ett ögonblick, skulle det vara som bortblåst i samma stund som hon återförenades med sin man. Som hon ju lever med 24/7.

Det ligger en oerhörd frustration i vetskapen att man skulle kunna hjälpa en person, om hon bara var beredd att ta emot hjälpen. Det blir extra frustrerande då P dessutom klagar över sin tillvaro ibland, men vägrar att se vad hon skulle kunna göra för att själv förändra sin situation. Det här exemplet handlade om just P, men jag har egna exempel på det här fenomenet så jag antar att det inte är helt ovanligt. 

P tycker antagligen att hon använder sig av sitt sunda förnuft och det är det som är så skrämmande. Mitt eget sunda förnuft vill skaka om henne, få henne att förstå. Men det går ju inte att banka in vett i någon, tyvärr. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få gå in och göra upp en ekonomisk och psykologisk plan, à la Lyxfällan.  

Jag är så fascinerad av att vi människor är så olika och även tolkar samma saker på olika sätt. Det är inte konstigt att det blir missförstånd ibland. En sak som är självklar för mig, är inte alls självklart för någon annan. Dessutom...VEM HAR RÄTT?

Nu tar vi tag i en ny vecka!

Klagolåten om Kinnevik

Vi tycks aldrig få ett break, Kinnevik och jag. Alltid är det något som kommer i vägen för oss. Det kanske är meningen att det aldrig ska bli vi två?

Sensommaren 2018 köpte jag mina första Kinnevik. På toppen skulle det visa sig. En av de första aktierna jag investerade i, och det kunde ju bara inte gå fel med dem i min portfölj. Meeen..."Så kom hösten, och den kärlek, vi svor var evig - bara dooog! Sånt é livet!" 

Japp, det blev en resa söderut. Tyvärr inte en resa av det slaget där man sitter vid poolkanten, sippar på en Sex on the beach och oroar sig för ojämn solbränna. Kinnevik låg länge på botten av portföljen och tyngde som en dödbakad sockerkaka i magen. Zalando gjorde inte saken bättre, utan redovisade röda siffror och skyllde på en varm sommar. När så aktien äntligen segat sig upp över ytan igen, sålde jag illa kvickt. 

Så gick det ett tag och plötsligt en dag ser jag hur Kinnevik reser sig som fågel Fenix ur askan, utan mig. Men jag är stolt, tittar bort! Försöker stänga ute lovorden som tycks komma från alla håll och tänker att jag klarar mig själv. Jag behöver inte Kinnevik! Jag har andra nu!

Fast, äh, va fasen? Livet är för kort för att vara bitter, dessutom gynnar inte en sådan inställning min ekonomi heller. Jag hoppar på igen! Knappt har jag hunnit betala courtaget innan aktien störtdyker. Men vad är det NU då?

Egentligen är jag glad att Zalando ska ut, men hur typiskt är det inte att man släpper nyheten precis när jag köpt in mig igen? Jag har åter lyckats köpa på toppen och nu känns den närmaste framtiden lite svajig. Det är bara en pytteliten post, så jag berörs verkligen inte i någon större grad. Jag tänker att jag sitter på händerna ett tag, tills det lugnat ner sig. Alla relationer har sina ups and downs och vi kommer att gå stärkta ur det här. 

Hur är det med eran tajming? Lika bra som min? :-)

Portföljstädning

Jag har länge tänkt att jag borde ha en bättre struktur på min portfölj hos Avanza. Ändå sedan jag köpte min första aktie, har jag bara tryckt allt på samma ställe. Ja med undantag för utländska aktier då, som åkt in på min kapitalförsäkring på grund av källskatten.

Jag gillar ordning och reda egentligen, men jag har inte kommit mig för att ta tag i portföljen eftersom jag inte har haft någon klar strategi. Då är det faktiskt inte helt lätt att veta vilken ordning man vill ha på grejerna. Jag har fortfarande ingen jättegenomtänkt strategi, förutom att jag är huvudsakligen långsiktig i mina innehav.

Det finns många sätt att dela upp sin portfölj på. Ett konto för investmentbolag. Ett konto för högutdelare. Ett konto för tillväxt. Ett konto för alla bolag som börjar på S (förvånansvärt många gör det av någon anledning). Ett konto för ett specifikt mål...osv osv i evighet, Amen.

Som en start på detta projekt, tänkte jag skilja aktier och fonder åt. Ja precis, även fonderna åkte in på samma ISK som aktierna. En sådan slarva! Men det har faktiskt börjat störa mig lite, sent omsider. Det åtgärdas nu. Jag ska ha ett rent aktiekonto och ett rent fondkonto hos Avanza. Om jag börjar så, kanske nästa störmoment dyker upp automatiskt. 

Har ni någon smart förvaring i er portfölj? Eller huller om buller som i min?

Medarbetarsamtal

Så var det då dags för det årliga medarbetarsamtalet igen. Jag brukar vara ganska taggad inför dem, men i år kände jag mest...määh. Jag har väl inte känt att jag har varit 'gör'-engagerad på jobbet sista tiden, så den här gången fick jag faktiskt klistra på ett leende innan jag gick in.

Jag gillar verkligen min chef, hon är bestämd och konsekvent samtidigt som hon kan vara påhittig och nästan lite flamsig ibland. En av hennes superkrafter är dock förmågan att läsa av gruppen. Hon känner av stämningen så fort hon kommer in på avdelningen och hon märker direkt när någon inte är i balans. Det innebär också att hon har rätt bra koll på hur hon ska hantera de flesta av oss, förutom mig...trodde jag.

Det är inte avsiktligt, men jag har svårt att släppa folk för nära inpå livet. Åtminstone om jag inte har valt dem själv. Så jag berättar inte om alla mina privata funderingar hur som helst, och jag tycker om att ibland gå i egna tankar när jag jobbar. Däremot har jag en ganska lättsam jargong gentemot mina kollegor, vi skrattar och skojar mycket. Jag gillar också att slänga käft ibland med vissa, så på det hela taget tror jag att folk uppskattar mig även om jag är svår att placera i ett fack.

Tillbaka till chefen, för under vårat samtal förstod jag att hon har hittat nyckeln. Hon har insett att jag behöver matas för att jag ska hålla mig lugn (jag måste vara en mardröm). Mitt arbete innehåller ingen form av skrivande, men som ett personligt mål förra året fick jag uppdraget att väcka liv i företagets gamla interntidning. Jag fick frågan vad jag ville ha för personligt mål, och jag tänkte att Äh, jag kan lika gärna dra till med något kul. Döm om min förvåning när chefen tyckte att det var en alldeles utmärkt idé.  

Lika förvånad blev jag i år när hon sa att hon hade tänkt att våran avdelning verkligen borde ha en blogg, och att jag skulle vara perfekt som ansvarig för den. Återigen, det här har ingenting med mina ordinarie arbetsuppgifter att göra och jag börjar få dåligt samvete. På arbetstid får jag sitta och göra saker jag brinner för, som att skriva för våran tidning och blogga, men mina kollegor då? Å andra sidan drar jag ett stort lass, och jag prioriterar alltid mina huvudsakliga arbetsuppgifter i första hand. Så egentligen ska jag bara tacka och ta emot. Vara glad att chefen är mån om att jag stannar kvar. :-)

 Vad tycker ni om medarbetarsamtal?