Roller coaster

Här kommer en liten snabb blänkare om att jag fortfarande lever och har hälsan! Livet väntar inte på någon och det går dessutom i tvåhundra knyck. Det är svårt att urskilja vad som rör sig i periferin, i en  fartvind som får ögonen att tåras. Jag är nöjd bara jag lyckas hålla armar och ben innanför vagnen. 

Mina studier har dragit igång lagom till att trycket på arbetet har ökat, samt att det snart är deadline för företagets interntidning. Lägg där till att barnen har sommarlov och inte riktigt har samma dygnsrytm som en vanlig arbetstagare. Sedan har jag skaffat mig en skrivarkompis och tanken är att vi ska skriva lite och sedan ge varandra input på texterna. Men det är faktiskt ingen fara med mig, jag gillar att ha kniven mot strupen. Det är faktiskt då jag presterar som bäst. I helgen har jag hunnit med både återhämtning, sol och plugg.

Börsen är inte särskilt rolig just nu. Jag satte ett sparmål på Avanza för skojs skull, men det skulle jag aldrig gjort för nu sjunker mina procent i rask takt. Det är bara att hålla i och hålla ut, även här!

Oh, och så såg jag att Yann Tiersen kommer till Sverige i vinter. Jag som älskar filmen Amelie från Montmartre, jag måste ju seriöst överväga att köpa biljett. 

Vilken är din favoritfilm?

Det sa schlurrrp...

...i mina buffertar i maj/ juni. Till att börja med bilen. Behöver jag säga mer? AC:n la av och jag fick ett prisförslag (som det så fint heter) på 12 000 kr. "Hehe...jag återkommer!"

Min tanke var att kolla med försäkringsbolaget, men så tyckte besiktningen att jag behövde nya bromsskivor och belägg runt om. Kostnad oklar men okej, det måste göras! Chocken när jag hör att jag måste hosta upp 7 500 kr för detta. Grabben på linjen, lät ursäktande och förklarade nästan generat att materialet tyvärr kostar en del. Detta trots att jag anlagt ett oerhört solitt pokerface och bara sagt "Aha och jaha", med ett leende. Han upprepar det ännu en gång innan vi lägger på, och jag menar på att det är som det är ...återigen med ett leende.

Men känslan av att ha blivit lurad gnager, så till den grad att jag dristar mig till att surfa in på Mekonomens hemsida (på arbetstid) och själv bilda mig en uppfattning om vilka kostnader vi faktiskt pratar om. Övertygelsen om att jag ska lära mig att meka själv, har i detta nu aldrig varit större. Åtminstone tills jag ser priserna. Det visar sig att grabben har nog ändå en poäng, det är inte superbilligt material vi snackar om. Det är en tröst och en lättnad. Jag behöver inte lära mig meka själv. Om något så behöver jag lära mig att tillverka skivor och belägg billigt. Det känns inte riktigt aktuellt.

AC:n får vänta helt enkelt. Jag ska kontakta försäkringsbolaget och kolla läget, men inte just nu. Just nu är det enklare att veva ner rutorna och idka förnekelse. 

Sedan var det dotterns födelsedag. Ingen nyhet, what so ever! Men mopeden skulle betalas. Jag betalade bara en tredjedel, men jag skulle fara med osanning om jag sa att det inte märktes. Här kommer återigen min oförmåga att meka in i bilden, eftersom jag tog beslutet att köpa en sprillans ny moped för att slippa bekymmer. Jag vet, det är ingen garanti. Men det bättrar på oddsen. 

Jag ska däremot inte klaga. Jag har ett antal riktade buffertar och det är jag glad för nu. Varje månad sätter jag in en viss summa på dem, oavsett hur mycket de innehåller. Tack vare det kan jag fortsätta att månadsspara som vanligt på börsen inför min ovissa framtid. 

Jag vill gärna avsluta med en lite rolig Overhearing på jobbet (kanske inte rolig-haha, men ändå). En kvinnlig kollega på 50+ hade läst någonstans att man som 50-åring bör spara 3-4000 kr i månaden, om man vill sätta lite guldkant på tillvaron efter pensionen. "Va? Vem sparar så mycket liksom?" var hennes spontana kommentar. Här vill jag bara påpeka att vi ligger i samma lönespann, med skillnaden att hennes barn är utflugna. Visst är det fascinerande hur olika man kan resonera och prioritera här i livet? Men om inte jag hade råkat ramla in på det här spåret för ett par år sedan, så hade det kanske lika gärna kunnat vara mina ord... 

Har ni någon go-to-kassa/ buffert?

Jag tar tillbaka mina 39

Jag har inte redovisat min exakta ålder här på LaBlog, men när jag var ute och sprang (läs lufsade) häromdagen utan lurar i öronen, dök en massa tankar upp. En av dem handlade om just min ålder och eftersom jag vill dela mina kloka insikter med er, så outar jag den nu.

Tanken som slog mig löd: Vad håller jag på med? Ändå sedan jag fyllde trettionio förra året, har jag tänkt är jag är typ fyrtio. Som för att bevisa för mig själv och alla andra att jag minsann inte lider av att bli äldre. 

- Åldersnoja? Nänänä, här ser ni en som står för sina sju gråa hårstrån och glada kråksparkar.

För vad är en medelålderskris egentligen? En plötslig insikt om att man inte är ung längre, med följden att man klär och friserar sig på ett ungdomligt sätt? Ringsignal - en raplåt av Einar, streckkolla alla avsnitt av "Ex on the Beach" för att snappa upp hur kidzen pratar nuförtiden? 

Nja, jag tror att det ligger mer bakom begreppet än så. Att det inträffar runt fyrtio, har nog egentligen mest att göra med att barnen börjar bli stora och inte kräver konstant passning. Man får tid att fundera, helt enkelt. Man utvecklas ju under hela livet och det har trots allt gått 15-20 år, sedan man sist ställde sig frågan: Vad vill jag med mitt liv? 

(Som ni märker utgår jag från människa-med-barn-perspektivet, nämligen mitt eget. Jag har inte så mycket annat att jämföra med.)

En del kanske kan känna sig stressade över frågan, åtminstone om man inte är nöjd med vad man åstadkommit under dessa år. Då kanske det är lätt att "krisa". För egen del känner jag mig väldigt tillfreds med min privata tillvaro. Även om jag har drömmar och tankar så känner jag, att jag inte vill vara någon annanstans än här just nu. 

På jobbplanet däremot, finns det lite att önska. Men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag skördar frukterna idag, av det som en ganska omogen tjej planterade för ungefär tjugo år sedan. Visst hade jag kunnat ändra riktning under den här tiden som gått, men jag har inte haft någon vision. Och utan vision, ingen motivation. Inget driv, ingen mening. Jag blev vid min läst!

Min kris består av en jäkla massa visioner, passion och driv. Jag ska ge mig själv alla de möjligheter som mitt yngre jag slarvade bort. Man kanske kan kalla det för medelålderskris, men jag tror att den kan inträffa när som helst. Beroende på vem du är och var du kommer ifrån. Fast om du byter karriär eller riktning i livet när du är tjugonio, så kommer du undan med det. 

Jag är ju faktiskt bara trettionio ännu. Och om jag går och intalar mig själv att jag redan är fyrtio, snuvar jag dessutom mig själv på det storartade i att fylla just fyrtio. Så kan vi inte ha det!

Vad har ni för tankar om kriser?

Top 5 ESC - According to Fumlan

Ja, jag ska upp och jobba så jag kan inte stanna uppe för att se hur kvällen avslutas, men såhär ska Eurovision Song Contest se ut när alla har röstat!

1 Frankrike

2 Finland

3 Portugal

4 Malta

5 Ryssland

Såvida inte Tusse tar hem det! Heja Tusse! 💓

Två projekt

Jag är medveten om att jag babblar en del om min skrivarkurs, men den är ändå ett viktigt inslag i mitt liv just nu. Så länge den varar...kursen alltså. 

Projektet för den här veckan var att göra en presentation av ett eget bokprojekt. Att skriva en "hisspitch" på 30 sek, berätta om driv och centrala frågor som jag vill ge svar på i min bok. Beskriva hur jag tänker rent praktiskt i form av publicering, målgrupp, tid och plats för skrivandet, tempus etc.

Det kan inte nog understrykas att jag verkligen inte har några långtgående planer på en bok. Jag har en idé, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, men det är ungefär allt jag har. Men även om vi inte hade något alls att komma med till övningen, så gick det lika bra att låtsas. Bara för att prova på. Jag hade sedan en tidigare övning skrivit en inledning på mitt projekt, men i veckans övning fick man gärna bifoga mer text. Så det blev att skriva lite till på min släktsaga. :-)

Men sedan råkade jag sladda in på en författares hemsida, där hon intervjuar andra författare/ skribenter. Det de alla hade gemensamt var att de skrev fantasy. En genre jag aldrig ens övervägt att ge mig in på. Men så fick jag för mig att jag skulle prova på att dikta ihop en plot, och till min stora lycka bara expanderade den. Den ursprungliga idén hamnade liksom lite i skuggan av andra intriger som växte fram.

Kanske är det bara min hjärna som behövde släppa verkligheten lite och fara iväg. Kanske blir det ingenting av något av projekten, men då har det åtminstone givit mig glädje och energi ett tag.

Trevlig söndag på er! 

Snuvad på utenatt

Planen för den här kvällen var att jag och min man skulle knyta upp varsin hängmatta och övernatta i skogen. Det tycks mig däremot som att SMHI tyvärr har lite svårt att bestämma sig, när det kommer till just väder. Vi avvaktade således in i det längsta, med att börja packa. Med facit i hand var det nog ganska klokt, för det har varit världens åskoväder här ikväll. När vi satt och tittade på makens blixtnedslagsapp, kunde vi konstatera att blixten slagit ner fem gånger i det område vi tänkte övernatta i. Det var faktiskt inte åskovädret i sig som skrämde bort oss, utan snarare nederbörden. Det hade varit okej med regn under natten, men nu visade det regn mellan 18:00-21:00. Lagom kul att tvingas begränsa sin värld till endast en hängmatta under kvällens bästa timmar. Istället blev det vin och blixtshow i uterummet. Inte fy skam!

Annars rullar det på...i en jäkla fart. Det är mycket som händer nu och det är knappt att jag hänger med. Det mesta är ändå kul, får jag säga. Jag ser på tillvaron med tillförsikt, men helt ärligt så ska det bli skönt när semestern väl närmar sig. På skrivarkursen jag går, fick vi i uppgift att skapa en skrivarblogg. Initialt tänkte jag att "Visst, det kan jag väl för att bocka av uppgiften." Men jag märker att jag ändå tagit den till mig. Kanske får den vara mitt lilla vindsfönster ut i skrivarvärlden. Än så länge har jag en följare, min mamma! 😊 (fördelen med att inte ha en anonym blogg)

Jag inser att jag kanske binder ris på min egen rygg, men jag har precis fått beviljat att jobba övertid på helger. Vilket är mycket bra för uppbyggnaden av min pengamaskin, jag hoppas bara att jag mäktar med. Men det tror jag, för arbetet skiljer sig mot de arbetsuppgifter jag normalt gör OCH jag får arbeta med min föredetta kollega, tillika mycket goda vän M. Dessutom kommer det inte bli särskilt ofta ändå, som högst en dag i månaden kanske.

Nåväl, nu börjar det bli tillräckligt mörkt för att jag ska kunna tända stormlyktan med gott samvete. Kanske hämta lite salta pinnar också och se ovädret sakta dra västerut.

Trevlig helg på er!

 

Ett dilemma på 50.000 kr

I begynnelsen av denna sparresa, närmare bestämt våren 2019, lyssnade jag en del på personer som talade sig varma för att diversifiera sina tillgångar. Jag hade satt in del av mitt pyttelilla kapital på börsen, köpt både fonder och aktier som följd av det. Sedan fattade jag ännu ett beslut som jag kanske inte är riktigt lika nöjd med i dagsläget. Den säkraste av investeringar, räntesparkontot! 

Jag googlade en del och hittade så en bank som erbjöd 2% ränta, om man låste sina pengar i 3 år. Eftersom jag såg mig själv som långsiktig OCH inte visste hur min börskarriär skulle utveckla sig, tyckte jag att det lät som en helt okej deal. Dessutom fanns det heller ingen risk att jag nallade från de pengar jag låste, för att förlora dem på börsen. Win-win?!

Sagt och gjort, jag öppnade ett konto och tryckte in 50.000 kr. I efterhand har det visserligen stört mig att jag gjorde det, men jag har försökt att inte tänka på det. Jag har intalat mig att det får bli en present till mig själv, när tiden väl löpt ut. Jag har inte ens räknat med dem till mitt övriga framtidssparande, trots att det är dit de ska så småningom.

Fortfarande är det ett helt år kvar tills jag får röra dem, och nu börjar det gnaga alltmer. Jag har till och med räknat på vad det skulle kosta mig att ta ut dem i förtid. Avgiften landar ca 1000 kr och sedan tillkommer väl vinstskatten på det lilla som blir kvar av det som avkastats, antar jag. Så det känns lite surt, men egentligen är det väl insikten att jag gjorde ett dåligt val som är känns mest surt. För tänk vad de 50.000 hade kunnat generera på börsen under dessa två år istället, och tänk vad de skulle kunna generera under kommande år också för all del. 

Ska jag bara bita i det sura äpplet och ta ut pengarna? Det känns onekligen som att det lutar åt det, just nu. Sedan blir det också lite fånigt med min redovisning. Nu har jag försökt att vara transparent och visa min portfölj, både till värde och innehav. Men så plötsligt kommer det in en summa, från ingenstans och ställer till allt. Jag har förvisso redan nått upp till årets mål, när det kommer till portföljens värde. Så egentligen är det kanske skit samma, det får bli ett rörigt år. Har jag nämnt att jag gillar ordning och reda (taskig kombo med dålig koll)? :-)

Ett beslut kan jag åtminstone ta nu, och det är att fr.o.m. april månad räkna med den här summan till mitt framtidssparande. Det betyder att jag precis nått en halv miljon. Tjoho!

Hur skulle ni ha gjort?