söndag, december 19, 2021

Länge leve bokhandeln

Idag kom jag plötsligt på att jag hade ett ärende till en bokhandel. Vi behöver inte avslöja alltför mycket, men låt oss slå fast att jag behövde ro i land ett inköp innan jul. I vanliga fall skulle det lätt lösas på nätet, men nu vågade jag inte chansa på att försändelsen skulle dimpa ner i lådan innan den 24:e dec.

Nå, var skulle jag då vända mig med mitt ärende? Ett smidigt sätt att lösa det skulle vara att vända sig till något av de köpcentrum som vi är omringade av. Men handen på hjärtat, hur kul är det? Om man ändå ska göra en liten utflykt, är det väl faktiskt lika bra att göra något mysigt av det. 

Genast föll tanken på en liten bokhandel med anor från 1800-talet, i en liten stad inte långt härifrån. Den ser ut och heter ungefär såhär:


Jag menar, kom igen! Vem vill inte stötta den lilla lokala bokhandlaren i stan? I do, I do! Det är en sådan där inrättning som endast har öppet några timmar på lördag och stängt på söndag. Men vet ni, de har extraöppet på söndagar i december fram till jul. Tjoho!

Att släppa in mig i en bokhandel är ungefär som att släppa ett barn fritt på Hemmakväll (godisaffären ni vet). Ögonen tindrar och man vill bara känna på allt som står i hyllorna. Läsa varenda baksidetext, testa varenda penna och dregla över alla fina almanackor. Dessvärre fanns inte just det jag ville ha och mannen i kassan såg ut som en fågelholk när jag frågade efter den, TROTS rådande hajp och att det var ett nysläpp för bara två månader sedan. Nåväl, efter några knapptryck kom han fram till att de hade haft den men att den var slut. Han skulle kunna fixa hem den till imorgon från systerbutiken i systerstaden, men det kändes inte riktigt aktuellt. Jaja, jag fick åtminstone köpt en fin almanacka med Elsa Beskow-motiv, så nu kan 2022 komma. En lättnad för alla, varsågoda!

Det blev alltså en tripp till köpcentrat ändå (som också blivit väldigt fint och luftig efter ett omfattande ansiktslyft), men det må väl va hänt då. Efter denna dag i shoppingens tecken, firade vi med en promenad på just strandpromenaden. Väldigt vackert i solens sista strålar.


Jag har lite dåligt samvete, för hur mycket jag än uppskattar en gammaldags bokhandel, går det inte att komma ifrån att det är både billigare och smidigare att beställa hem från nätet. Men jag kanske hade varit en mer trogen kund om jag bott lite närmare. Nu följer jag åtminstone denna bokhandel på Facebook och blir på så sätt också påmind om den. Kanske kan jag bli bättre på att besöka den nu när jag får i mitt flöde om det är signering eller något annat event på gång.

När jag var yngre drömde jag om att driva en liten bokhandel, där man också kunde köpa muffins och dricka te medan man tittade i böckerna man ville köpa. Om man ser krasst på det kanske inte det är den ultimata affärsidén, men tänk så mysigt det skulle vara.

Har ni några favoritaffärer?



fredag, december 17, 2021

När man bara vill unna sig att fulgråta lite...

...men inte hinner, pga livet. 

Ja, lite så kände jag igår. Min energi var slut och jag befann mig i en (tillfällig) känslomässig svacka. Förr om åren hade jag hanterat det genom att isolera mig i minst ett dygn, gråta, skriva, slå på något hårt, tyckt synd om mig själv och gråtit ännu mer. I trygg förvissning om att imorgon skulle alla negativa känslor vara som bortblåsta och jag skulle vara tillbaka till mitt gamla vanliga jag igen.

Jag ska erkänna att dessa känslostormar kom oftare när jag var yngre, inte sällan i kombination med kärleksbekymmer. Men jag gick in i dem till tvåhundra procent och kom ur dem som en ny människa, efter något dygn. Av förklarliga skäl inträffar de inte lika ofta, vilket måste ses som ett gott tecken, men jag tror någonstans att vi ibland mår bra av att bryta ihop och komma igen.   

Nu tillhör jag den eländiga kategorin människor som inte bara gråter fult, jag ser dessutom ut som sju svåra år dagen efter min gråtorgie. Ögonen är rödsprängda och ögonlocken har svällt upp till minst det dubbla. Vilket innebär att jag måste planera in när det kan inträffa. Det funkar ju inte om jag måste till jobbet dagen efter. Eller om jag har barnen. Eller om jag hade tänkt shoppa på stan. Det är liksom fortsatt isolering som gäller.




Sett ur det perspektivet så är det skönt att jag inte behöver fulgråta särskilt ofta, men jag kan faktiskt sakna det ibland. Det har som en renande effekt nästan. Efteråt känner man sig behagligt trött och helt tom på känslor. Det blir som en norsk reset och man kan sedan på nytt ta sig an det som livet bjuder. Det bästa hade ju varit om man kunde beställa dessa gråtstormar när det passar ens schema, men det händer ju inte. Nä, när det passar som sämst dyker tillfällena upp. Som igår. Jag var miserabel, men jag hade ingen möjlighet att tillgodose mitt gråtbehov. Och idag... är det borta. Vilket antiklimax! 

Men herregud vad jag skulle behöva stänga in mig lite och inte träffa en levande själ. För jag är så slut nu. Folk drömmer om att åka till playan och sippa drinkar. Jag drömmer om en enslig stuga i skogen, massor av te och ett kollegieblock. Fast inte för alltid, bara tills mina batterier laddats upp igen. Några dagar or so. Ensamhet är fantastiskt, så länge den är självvald. Och man ska aldrig ta någonting för givet och jag är oerhört tacksam för allt jag har. 

Tack för att ni lyssnat! <3 


måndag, december 13, 2021

Ditt och datt

Egentligen finns det mycket vettigt jag kan göra med min tid. Plugga lite matte eller borsta tänderna. Det jag allra helst vill göra är att gå ut en sväng, men jag är för tillfället hänvisad till lugn miljö (läs köksbord och en kopp kaffe) eftersom jag väntar på att bli uppringd av vårdcentralen. Har nämligen hamnat i ett slags moment 22 med tonåringen, då jag inte längre får vara ombud för honom och hans eget BankID strejkar...samt att vi inte har någon giltig legitimation då hans pass gått ut och vi ju inte rest runt i världen så mycket det sista, så att det motiverat ett förnyat dito. (hämtar andan) Nåväl, det handlar åtminstone inte om något allvarligt utan snarare mer rådgivning/ handledning. Men medan jag ändå sitter här, så det får bli ett litet inlägg på LaBlog istället.

Vad har hänt sedan sist då? Tja, portföljen mår rätt hyfsat efter mitt intåg i Evolution som hämtat sig något efter dippen. Det tackar jag för även om det är lite läskigt att det blivit mitt andra största innehav bland aktier. Får se hur jag gör där, men det känns som att det finns lite mer att hämta...

Electra tog ju ett skutt i veckan som gick och jag passade på att hämta hem lite vinst på 79,00kr/st, för att fylla på i ett par preffar och VNV Global som gick ner under 100-lappen. Även ZignSec fick en blygsam påfyllning för 15,20kr/st. 

Idag händer det dessutom spännande saker i Nobina, som i skrivande stund är upp 29%. Håll i mig!

(Observera att ingenting jag skriver om ska ses som en rekommendation, eftersom en egen analys alltid är att föredra framför min magkänsla.)

Julklapparna är i princip färdiginköpta, sista beställningen klickade jag hem igår kväll. Jag har en supermysig dotter som är ganska mammig för tillfället, så det gäller att ha en plan och passa på när hon är på toa. Men nu tror jag att jag är nöjd med hennes klappar. Sonens är klara sedan snart en månad tillbaka, hoppas bara att de fortfarande är lika eftertraktade om två veckor som de var vid inköpstillfället.

Plusgraderna har återvänt till västkusten och trots att det fortfarande är ca 15 cm snö kvar, har det blivit ordentligt slaskigt på vägarna nu. Sorgligt är ordet. Vi fick åtminstone hämtat en fin liten gran i ett snötäckt landskap i helgen som gick. Traditionsenligt for vi ut till pappa för att tillsammans strosa omkring i markerna och leta upp den perfekta granen. Sedan avslutade vi med lite tomtegröt innan vi åter styrde kosan hemåt. Med tanke på färdvägen är det nog billigare att köpa gran på ICA, men inte i närheten så mysigt. 

Vad tycker ni om årets julkalender då? Jag tycker den är helskön!

Ha en fin vecka!


söndag, december 05, 2021

Två milstolpar passerade

Usch, det närmar sig nu. Snart gör jag min sista insättning på börsen, för att istället fylla ladorna inför stundande studier. Det är helt och hållet självvalt och jag tvekar inte en sekund huruvida jag gör rätt i att studera eller ej, men det känns faktiskt nästan lite läskigt att sluta nyspara till framtidsportföljen.

Inte minst när jag i slutet av varje månad gör en snabb summering över hur portföljen mår värdemässigt. Den sista november kunde jag konstatera att jag tagit mig över 600.000kr. Det känns helt fantastiskt och smått otroligt eftersom jag upplever att jag halkat efter det sista. Men det hör ju till, att det går upp och ner över tid. 

Jag blir ofta väldigt taggad att spara och snåla ännu mer, efter just dessa summeringar. Därför blir det som ett antiklimax när jag nu ska sluta spara precis efter att ha nått ännu en milstolpe. Å andra sidan kan jag välja att se det som att sluta med flaggan i topp. För alternativet är att jag fortsätter i samma gamla hjulspår i ett stort antal år till. Slita på ett jobb som varken är utmanande eller stimulerande, för att i framtiden kunna kliva av några år tidigare.

Nä, jag lever här och nu. Jag är min egen lyckas smed, som det så fint heter, för det är ju bara mitt eget ansvar att se till att jag får ett så bra liv som möjligt. Att sitta med en varm och kliande offerkofta gagnar ingen, allra minst en själv. Det finns ingen anledning att bli en bitter kärring, om jag har möjligheten att ta kommandot över min framtid.

Kära nån, vilken moralkaka det här blev då. Nå, jag skrev ju i rubriken att jag passerat två milstolpar. Den andra är inte riktigt lika viktig för min del i nuläget, det handlar om årlig utdelning. Jag är ju ingen utpräglad utdelningsinvesterare, men det är ändå en rolig bonus och jag tar tacksamt emot den utdelning jag får. I år har jag tagit mig över 12.000kr i utdelningar, som givetvis återinvesteras. (Det lär väl dröja innan det täcker elräkningen ändå...) När portföljen växt sig stor och stark och en eventuell exit hägrar, kanske det finns anledning att se över strategin och rikta in sig mer på direktavkastning.

Med det önskar jag er en trevlig andra advent, med glögg och lussekatter (med saffran)! 





  

lördag, november 27, 2021

Någon såg mig...

I veckan som gick var jag med dottern till en gymnasieskola som hon har siktat in sig på. Det råkar falla sig så att det är samma skola som jag gick på, för drygt 20 år sedan. Så jag var inte nödbedd, det skulle bli kul att återse den. 

Det är ändå ganska många minnen jag har med mig därifrån. Förälskelsepirr, lyckade redovisningar och ljudet från mina hårda klackar mot stengolvet. Tryggheten i skolbiblioteket, röklukten från entrén och känslan från de sträva, kalla tegelstenarna i väggen mot min bara arm i väntan på att dörren skulle öppnas till nästa lektion. Nervositet, prestationsångest och adrenalin.

En turbulent tid och jag var vilse på många plan, men det fanns en sal jag kunde träda in i och helt slippa alla former av negativa känslor. Bildsalen. Där var allt så enkelt. Mina händer tog över och min hjärna fick avlastning. Det var inga fantastiska verk, det var inte det som var poängen. Det var min fristad. Men det insåg jag inte då. 

Det insåg jag nu, i veckan som gick. När jag åter klev in i samma bildsal och kände den bortglömda men ack så välbekanta doften av krita, torkad lera och färg. Fläckiga penslar i otaliga burkar på en hylla, drejskivor och förklädena på kroken. Och mitt i allt detta stod hon. Min bildlärare. Jag visste att det var hon redan innan hon vänt sig mot oss. Däremot hade jag aldrig vågat inbilla mig att hon skulle känna igen mig! Men jag såg direkt hur hon hajade till när våra blickar möttes. Hon sken upp och jag såg hur hon försökte placera mitt ansikte från förr, medan hon reflexmässigt lyfte fingret mot mig. Hon verkade först tveksam till att det verkligen var 20 år sedan hon haft mig som elev, men eftersom mitt program lades ned på skolan strax därefter så accepterade hon. Tiden har varit snäll mot henne, jag tyckte inte att hon åldrats alls. Det enda som skvallrade om åren som gått, var att det såg ut som att hon gjort en starroperation på ena ögat.

Mötet påverkade mig mer än vad jag hade kunnat föreställa mig och jag förstod först inte riktigt varför jag blev så berörd. Jag hade en lektion i veckan för henne och vi hade ingen djupare relation. Jag släppte inte in folk hur som helst och när någon visade omsorg, vågade jag inte lita på att det verkligen var uppriktigt från deras sida. Hur hett jag än önskade att det var så. Men någonting hos henne tog sig in lite längre än jag själv förstod då. Kanske för att hon aldrig insisterade. Kanske för att hon var öppen, varm och aldrig förebrående. 

För min dotters skull avstod jag från att slänga mig om halsen på henne. Höll tillbaka alla känslor, medan jag lyssnade när hon länge och väl pratade med min dotter om hur man kan tänka inför gymnasievalet. När vi satt i bilen på väg hem igen, överrumplades jag åter av känslor då min dotter menade att ingen hade förklarat så bra som min gamla lärare precis hade gjort.

Likt en besatt stalker satte jag mig direkt att leta upp henne på Facebook. Jag mindes inte den exakta sammansättningen på hennes efternamn, men tillslut hittade jag henne. Men nu då? Jag tänkte först att jag skulle vilja skriva någonting till henne, men vad? Hon har haft elever i tusenfalt. Men nu känner jag nog mer att mötet är över och jag fick tänkt över lite saker. Det kanske var det som var meningen. 

Men tänk vilken skatt det är med bra lärare ändå. De får alldeles för lite uppskattning för sin insats och jag är så tacksam både för de lärare som jag själv haft, och nu även mina barns lärare. Om någon lärare läser detta; tack för att ni orkar! 💖


Det enda alstret jag fortfarande har kvar från någon bildlektion. 
Perfekt tillfälle att leka finn fem (eller fler) fel, men jag bjuder på det! ;-)


fredag, november 26, 2021

Shoppar EVO på Black Friday

Jag är nog den sista på den här bollen, springer efter EVO-tåget på perrongen och slänger mig på som en annan vettvilling. Kanske dumt, men va fasen?! Det kan ju vara som med Tesla, att den bara tuffar på. Eller så köpte jag på ATH och får nu åka med ner. Jag köpte en (!) första aktie som en bevakningspost innan jag bestämde mig för om jag skulle ha aktien i min portfölj eller inte. Inköp: 1390kr den första november. Sedan skulle det dröja ytterligare 23 dagar innan nästa köptes in. Den hade då börjat dippa och jag tyckte att jag gjorde ett klipp på 1220kr. Sedan sjönk det ännu mer och jag har idag strököpt småposter. Evolution seglade snabbt upp och intog plats nr 11 i min svenska portfölj. Häpp!

Ingen minns en fegis, är något jag försöker intala mig själv när jag tvivlar. Man lever bara en gång. Eller, Vad gör det om hundra år? 

Från det ena till det andra, På Spåret har premiär alldeles strax! 
Hur nice? Vilka sitter bänkade?  

(Disclaimer: Som ni naturligtvis räknat ut, grundat på min djupa analys, är detta ingen köprekommendation av Evolution.)

söndag, november 21, 2021

Alltså högskoleprovet

För att förbättra mina chanser att komma in på den kurs jag vill gå på universitetet tänkte jag göra ett högskoleprov. Jag har i min ungdom gjort det vid två tillfällen och den sista gången blev jag rätt nöjd med mitt resultat, som var över snittet. 

In i det längsta hoppades jag att jag skulle kunna tillgodoräkna mig det resultatet, men det var alldeles för gammalt. Jag behöver ett färskt. Något man kan göra för att förbereda sig är att träna på gamla HP, så jag skrev ut ett. Men hjälp...har det blivit svårare, eller har jag blivit dummare... eller nä, svara inte på det! Men jag minns inte att det var så mycket matte! 

Jag kan tycka att de borde lansera nischade HP, beroende på vilken utbildning man siktar på. Då dras inte resultatet ner av provdelar som ändå inte är relevanta för aktuella framtida utbildningar. Häpp!

Men i dagsläget är det bara för mig att rota fram en gammal mattebok och börja från början igen. I och för sig är matte ganska roligt, så det är inget oöverstigligt hinder. Men jag hade hellre sett att mitt HP bestod till 100% av verbala delar och 0% kvantitativa! ;-)

Ni som hängt här ett litet tag kanske minns inlägget om mitt senaste moraliska dilemma angående huruvida jag skulle nämna mina eventuella studieplaner för min chef, inför en tillfällig rekrytering. Jag kan berätta att jag faktiskt berättade. Jag trodde nog inte att hon skulle så överraskad som hon blev. Hon visste ju trots allt att jag läste upp mina betyg på Komvux. Men hon var inte beredd på det, även om hon försökte finna sig snabbt. Till saken hör också att hon är en riktig vinnarskalle, så jag tror att hon tog det som ett nederlag att jag överväger att lämna. Det har känts lite stelt efter att jag berättade, men det kan också vara så att jag överanalyserar. Hursomhelst så hade vi lönesamtal i veckan som gick och då kändes allt som vanligt igen. Så himla skönt! Fast jag har en känsla av att jag gör henne lite nervös, men så upplever jag nog att det alltid varit. Men hon överöste mig med beröm och sa att hon hon är rädd att förlora mig. Sådana möten deltar jag gärna ofta i! :-)

Och avslutningsvis en fråga: Hur fasen får man en 13-årig kille att ha på sig reflex? Jag kan ju tjata mig blå, men det har jag ingenting för. Bättre att använda tjat där det lönar sig. Det finns ju en himla massa käcka reflexlösningar nu för tiden, västar, selar, clips, tejp och hela plagg. Så nu har jag frågat om det finns något som han inte genast skulle slänga av sig, så fort han kom utom synhåll för mig. En svart stickad mössa med reflexgarn i, blev svaret. Så nu ska jag iväg och köpa en sådan. Hoppas att han använder den lika flitigt som han annars använder sin keps, men det är nog naivt... Grupptryck är som bekant starkare än den hemskaste skrämselpropaganda.

Hoppas er helg är fin, 
nu ska jag ut och montera ner en studsmatta och slänga upp lite ljusslingor!...och köpa en mössa!