Pengars värde mätt i musik

Long time no see och jag vet inte vad jag ska skylla på egentligen. Ork och tid har varit en bristvara, så det ligger nära till hands att skylla på det. Jag är i full gång på jobbet och får väl en del gjort, men känner att jag kunde producerat mer om jag bara fick vara i fred. Nu ska det bollas, läsas igenom, gås igenom och även gnällas lite. Jag och min kollega står lite utanför gruppen vilket gör det naturligt att vi behöver samverka till viss del, men hon slukar mig hel. Jag är helt dränerad på energi efter att arbetsdagen är över och behöver verkligen hitta en strategi för att hålla en viss distans. Lyckligtvis sitter vi inte på samma våningsplan och jag får bli bättre på att blocka kalendern och undvika Teams när jag behöver få något uträttat.

Ha, nu fick jag också gnällt lite. Så när det är ute ur systemet tänkte jag raskt gå vidare till en eventuell nutidsspaning. I min ungdom hände det då och då att jag köpte en cd-skiva för min månadspeng och som ett litet stickspår kan jag avslöja att den första skivan jag köpte för egna pengar var Rikard Wolffs Pojken på månen. (En snabb sökning berättar att albumet kom 1995 och en något långsammare huvudräkning på grund av en gnutta misstro ger att det alltså var 30 år sedan?!!)

Nåväl, min månadspeng låg stabilt på 150 kr under några år och en cd-skiva kostade någonstans mellan 125 - 179 kr. Det senare var ofta samlingsalbum med två skivor. Då förstår man kanske att om jag skulle köpa en skiva, så måste det vara en verkligt bra skiva som jag längtat länge efter att få köpa och helst ska den också vara närmare 1 timma lång. Då kändes det som att jag gjort ett riktigt bra köp men om den bara var runt 45 minuter, kände jag mig i det närmaste lurad.

Över till nutid. I och med Spotifys inträde i mitt liv har jag slutat att lyssna på hela album. För om vi ska vara helt ärliga, alla låtar är inte lika bra. Nu kan vi plocka russinen ur kakan och göra egna listor, eller bara köra radio på en specifik artist eller låt. 

En artist som jag aldrig trodde att jag aktivt skulle lyssna på är Benjamin Ingrosso, men så har jag hört två låtar av honom spelas på radio och motvilligt blivit lite nyfiken. Dessutom är det flera personer (äldre än mig) som tycker att han är bra. Så okej då, jag letade upp albumet och lyssnade igenom det. Tror ni att jag blev såld eller besviken? 

Albumet var 38 minuter långt! 38! Trots att det var många spår. Fjorton "låtar" stod det. Hm, hur går det ihop? Jo, en del av "låtarna" visade sig vara bara spår med ljud och titel. En halv till en minut långa. Inbitna Benji-fans kanske protesterar nu och menar att det finns en djupare mening, och det är okej. Jag erkänner att jag kanske inte är tillräckligt insatt i hans musik och risken finns att jag missar någon nivå av hans konstform.

Men fjortonåriga Fumlan hade blivit grymt besviken om hon kommit hem med detta album, förvissad om att en lång stund av bra musik och fjorton fullvärdiga låtar som väntade. 

Å andra sidan, det produceras musik i samma takt som dåliga nyheter publiceras i media nu för tiden. Konkurrensen är stenhård och för att inte försvinna kanske det gäller att ständigt släppa nytt. (Sedan har kanske just han har en stor fördel som ingår i Wahlgren-klanen.) Då kan man kanske inte unna sig lyxen att satsa på kvalitet.

Okej, nu har jag varit ganska hård mot stackars B. Det ska föras till protokollet att jag gillade några av låtarna på albumet. Det märks att hjärnan bakom vill nå en bredare publik och nu har riktat sig mot den äldre publiken. Den publik som köpte cd-skivor för 149 kr på 90-talet.

Häpp! Spaning slut och ostmackor väntar!