Besked men ingen återkoppling

Nu har jag äntligen fått ett besked angående den första tjänsten jag sökte, för nästan sju veckor sedan. De har valt en annan sökande. Jag är inte ledsen eller besviken, det är klart att det är tråkigt men jag försöker tänka att det är för att något bättre väntar. Naivt kanske men det är en överlevnadsstrategi som fungerar rätt bra för mig. "Lita på processen", så tänker jag då och då och det tar udden av saker som inte blir som jag hade tänkt.

Nu har jag faktiskt inte fått beskedet ännu, inte officiellt. Det var en liten fågel som kvittrade i mitt öra. Denna fågel har god insyn i verksamheten och jag är tacksam för informationen. Det finns ju fåglar som kanske skulle dra sig för att lämna ett negativt besked, men det här är en fin fågel som förstår att ett negativt besked är bättre än inget besked alls.

Ska bli intressant att se när jag får återkoppling och hur den ter sig. Jag gissar att den inte förtäljer något om var det föll för mig, men även det fick jag veta av min fågel när jag frågade. Jag kan inte bli för detaljerad men jag kan säga att den utvalde var svår att mäta sig med, vilket faktiskt mildrar det hela en aning. 

Igår var en bra dag, jag fick tillbaka min dator som jag hade när jag la grunden för mitt examensarbete. Jag tror aldrig att blivit så lycklig av en dator. Jag hade tagit vara på allt material innan jag lämnade ifrån mig den, för den skulle egentligen tillbaka till IT-avdelningen för återställning. Det visade sig dock att det jag trodde att jag tagit vara på dessvärre var oläsligt, vilket genererade en klump i min mage. I förrgår berättade min handledare att hon aldrig lämnade in datorn, trots att hon egentligen skulle det. Så allt fanns kvar! Lyckan var total!

Idag ska jag göra något tråkigt och eftersom det ska bli gudomligt väder idag, ska jag försöka få det gjort på morgonkvisten. Jag ska fylla på vårat beredskapslager med mat. Det är det tråkigaste med lager, att det måste hållas efter. Nu var jag duktig och sorterade ut allt som hade utgångsdatum under 2025, så det håller vi på att äta upp. Återstår att fylla på igen alltså så att jag kan släppa det ett år till. Fast egentligen är det roligt när jag väl är i affären, min nördighet är på den nivån. Det är bara segt att ta sig dit... för att jag är lat!

Jamensådåså, då är vi uppdaterade igen. Tack för uppmärksamheten och på återseende!

Hejdå mars, hejdå LiA!

Här kommer ett kort litet inlägg, för att jag sitter väldigt obekvämt. Fast jag vägrar att flytta på mig. Jag sitter nämligen i solen och vill ha största möjliga mängd sådan på mig, samtidigt som jag måste skugga datorn som blir illvarm bara av bokstäverna S O L! 

Har precis klarat av en hel dag med redovisningar, då utbildningens näst sista kurs nu är lagd till handlingarna. Nu är det banne mig bara examensarbetet kvar och imorgon kl 9 är det jag som hänger på låset och har bokat in min handledare för en dejt. Ska bli så underbart att träffa henne igen, det är samma som jag hade på min första LiA. Nu plockar jag upp den bollen och ska sammanställa en rapport; AKA examensarbetet!

Vad händer på jobbfronten då, Fumlan? Inte ett smack! Kvarnarna maler oändligt långsamt. Jag hade goda förhoppningar och jag hoppas ännu, men för att inte sitta bort en massa tid har jag fortsatt att leta intressanta jobb. Några har jag sökt, några spontanansökningar har jag skickat in... och ett samtal är inbokat. Tack vare just en spontanansökan faktiskt. Men ännu en gång får jag ge mig till tåls, då det samtalet äger rum i först i slutet av april. Suck! Och då är det inte ens för ett tillgängligt jobb, utan bara för att eventuellt hamna på en lista över potentiella framtida medarbetare. Men det gör inget, jag tar vad jag kan få!

Åhå, nu kom dottern hem. Hon gillar att prata så det är bäst att jag avslutar medan hon är och lastar av sig skolkläderna. På återhörande! 

Mycket att förfasas över

Jag har tänkt flera gånger när något dykt upp som jag reagerat negativt på, att det här skulle kunna generera ett helt eget blogginlägg. Exempel på sådana tillfällen:

- Landerholmskandalen (don't get me started)

- Trump/ Musk-gyttjan (pick a topic)

- Tygåtervinningsinitiativet (dess ogenomtänkthet och konsekvenserna av det) 

Sedan inser jag att jag bara inte orkar. Jag har fullt sjå att hålla ordning på mig själv. Just nu är jag pigg, tack och lov, men jag har varit vansinnigt trött det senaste. Det är också motiverat, det ska sägas. För det är mycket tankar som mal nu. 

Dels har vi ju jobbsöken, återkopplingen är sådär. Från säker källa fick jag ändå höra att de ännu inte kommit igång med att plöja igenom ansökningarna till det första jobbet, det jag skrev om för ett tag sedan. Så det har (hittills) inte berott på att jag inte varit intressant, utan att det bara dragit ut på tiden. Så hoppet lever, men det är likväl påfrestande att gå och vänta. Jag vill ju börja planera mitt liv.

Jag har dessutom tre månaders uppsägningstid OM jag nu skulle få ett nytt jobb. I mitt naiva tillstånd har jag tänkt att de kommer att släppa mig i förtid, eftersom jag är ersatt sedan länge. Nu inser jag dock att det kan bli aktuellt att rycka in i sommar på mitt gamla jobb. För att inte det ska riskera att bli verklighet skulle jag behöva säga upp mig NU, och där är vi ju inte riktigt än! 

Fast jag har ställt frågan om uppsägningstid ur ett rent hypotetiskt perspektiv till HR-chefen, så jag vet att hon har pratat lite snabbt med min gamla chef också. Först trodde hon inte att det skulle bli några problem att gå tidigare, men efter att hon pratat med min gamla chef lät det inte alls lika självklart.

Jag vet saker om bemanningen på min gamla avdelning som jag egentligen inte ska veta och för att inte röja min källa måste jag vänta lite med att undersöka det här med min uppsägningstid. Egentligen är det hög tid att min chef kommer till mig och börjar sondera terrängen inför semesterplaneringen, och kanske är det mest strategiska för min del att bara sticka huvudet i sanden.

Det är också det som är så mentalt påfrestande, jag har alltid känt att jag har haft en mycket bra relation till mina chefer (både min gamla och den på HR), men nu har vi nog kommit till vägs ände. Det är oundvikligt när mina intressen handlar om att komma därifrån och deras intresse handlar om vad som är bäst för avdelningen och företaget. Det kryper i mig när jag tänker på att de pratar om mig, lägger upp en strategi där jag de facto är en motpart. De allierar sig och jag är en ensam bonde på brädet. Gah! Dessa spel är uttröttande.

Och här sitter jag och planerar inför nytt jobb, men hallå stopp! Jag har faktiskt ett examensarbete att göra också. Just det, den lilla detaljen. Som jag inte alls är sugen på faktiskt!

Nu ska jag avsluta det här gnäll-inlägget med något fint. För hur det än är så har jag fantastiska människor omkring mig. Jag vill dela med mig av några meningar som en person, på helt eget initiativ, skickade till en arbetsgivare som i sin tur hört av sig till min person i jakt på ny kompetens. Såhär skrev hon till henne:

"Vet du...jag har hittat din toppkandidat.

Jag kan med varmaste hand rekommendera Fumlan till dig. En ansökan kommer att komma in från henne. Jag har haft nära samarbete med henne under hela utbildningen då hon varit studeranderepresentant och jag skulle vilja påstå att hon lätt är topp tre i klassen. Hon är 10/10 utan att överdriva. Du kommer inte att bli besviken, det kan jag lova."

Jag erkänner, det kom en tår eller två när jag läste det (hon skickade en skärmdump av mailet på mobilen). Om det är av en kaliber som leder till att jag blir kallad på intervju det återstår att se, men jag blev så glad över de fina orden.

Inget att se här, bara ett litet vårskrik!

Himmel och pannkaka! Nu exploderar naturen av vårtecken. Vi tog en liten roadtrip igår i det fina vädret och fick se både tranor och tofsvipor. På promenaden blev vi även ansatta av både tussilago och koltrastens melodiska kvällsserenad, det går inte att värja sig längre. Våren är här! Även om det obligatoriska bakslaget naturligtvis kommer att komma, men det är bara brus. Det gör ingenting, för nu vet vi att det är på gång. Och! Det finns fördelar med bakslag, det drar ut på säsongen och gör den längre!

Hörrni, melodifestivalen? Hur underbart var det inte att KAJ tog hem vinsten? Jag hade aldrig vågat tro att den internationella juryn skulle överösa dem med så höga poäng. Som den hippa vuxna jag är så hade jag laddat ner Melloappen och röstade på både på KAJ, och också på Scarlet. Vilka tjejer! Svårt att inte älska dem! 

Jag går i tankarna på att skaffa en ny (bättre begagnad) bil. Risken är stor att jag kommer att behöva åka en bit för att ta mig till ett eventuellt nytt jobb. Jobbet som jag bland annat väntar på besked ifrån tar fem kvart att åka till. Det blir tio kvart tur och retur, ujuj. Det kräver sin driftsäkra, bekväma och prisvärda bil, men var börjar man? Skoda har jag på min lista, den ligger till och med högt upp. En Octavia kanske. Tråkigt bara att sitta så lågt. Har även kollat på Dacia Duster, billig men inte lika bekväm. Har jag hört. Eller alltså billig, det finns inget som heter en billig bil idag. Mindre dyr snarare.

I veckan står det påfyllnad av krislåda på schemat. Vi har plockat ur 2025-maten ur lådan, skrivit upp vad som avlägsnats och ska nu bara fylla på igen. Hemligheten med krismat är att bara köpa sådant man äter till vardags, eller åtminstone kan tänka sig att äta till vardags. Jag gjorde misstaget en gång att köpa färdig köttfärssås från Findus (eller var det Felix?) på burk. Aldrig mer! Det var så vidrigt. Lesson learned! 

Även vattendunkarna behöver nog bytas vatten på, ska kolla datumet jag skrev på dem när vi fyllde sist. Vatten ska förvaras mörkt och gärna svalt, i den mån det är möjligt och bytas var sjätte månad. Man kan med fördel även slänga i en vattenreningstablett. Att frysa in PET-flaskor med vatten är också ett bra tips. Förutom att man har ett litet lager dricksvatten kan de även fungera som kylklampar om strömmen går. Tänk bara på att inte fylla flaskorna helt eftersom fryst vatten expanderar och kan spräcka flaskan.

Häpp, nu kickar vi igång den här veckan!

Har jag sagt att tålamod inte är min grej?

Frustrationen! Tvivlet! Sedan en stukad acceptans. 

För hur ska jag tolka att jag ännu inte hört något om min jobbansökan?

Visst de kan ha mycket på sitt schema.

Visst de kanske har 200 ansökningar att gå igenom.

Visst det var två olika tjänster ute samtidigt som ska hanteras.

Men ändå?

Förstår de inte hur rätt jag skulle vara för jobbet?

Hur formulerade jag mig egentligen?

Skrev jag för högtravande? 

Skulle jag låtit bli den där lilla knorren?

Mycket talar emot mig, det förstår jag.

Jag har fel yrkesbakgrund.

Jag har en utbildning men ingen erfarenhet.

Jag bor (för dem) ganska långt bort.

Men hallå?

Jag har rätt utbildning.

Jag tycker om att skriva (behöver inte betyda att det uppfyller deras standard förvisso).

Vi hade ett bra samtal veckan efter min ansökan.

Varför kastar de sig inte på telefonen?

Okej så, nu är det ute ur mitt system. Då kan vi gå in på nästa punkt som även den ger upphov till frustration. Visst låter mitt liv fantastiskt roligt just nu? 

Smekmånaden är över på min praktikplats - som ju också är min ordinarie arbetsplats. Jag springer min VDs ärenden, en VD som ingen gillar. Mina kollegor har varit mer tillmötesgående än jag vågat hoppas på och hittills har jag ändå haft roligt. Nu börjar jag dock närma mig gränsen för vad mina kollegor står ut med. De känner sig överkörda och jag förstår det. Lyckligtvis är jag bara budbärare och jag har en handledare, så jag är inte ensam åtminstone. Det är ett ypperligt tillfälle att öva upp min förmåga till diplomati och problemlösning, men jag börjar bli trött. Allt ska helst vara klart igår och vi kommer inte vidare för att vi väntar på att en avgörande process ska avslutas.

Det som känns otacksamt är att jag har ett uppdrag som jag inte till fullo kan förlika mig med, samtidigt som jag tvingas utnyttja mina goda relationer med mina kollegor så att de snart inte är särskilt goda längre. Allt detta dessutom... gratis! Tänk va?! Snart bara tre veckor kvar på min LiA, håll ut!

Jag tröstar mig med att det kommer att bli bra när det väl är färdigt, men vägen dit är lång och människor kan bara hantera ett visst antal förändringar samtidigt. Den gränsen är överskriden för längesedan och vissa roller drabbas extra mycket av projekt som drivs i verksamheten.

Nåja, sista dagen på min LiA ska jag unna mig lite extravagans med tjejmiddag på Dorsia! Tjohej!

Min livskamrat sedan 17 år - aldrig mer

Aldrig mer kommer han att möta mig i dörren när jag kommer hem.
Aldrig mer kommer han att väcka mig på helgmornarna.
Aldrig mer kommer jag känna hans lena päls mot mina fingrar. 

Aldrig mer kommer han titta förebrående på mig när hans matskål står tom i mer än fem sekunder.

Aldrig mer kommer han skynda sig för att hinna följa med mig in badrummet innan jag stänger dörren.

Aldrig mer kommer han att ligga utsträckt i solen som letar sig in på hallmattan.

Tänk att vi fick hela 17 år tillsammans.

Tänk vilket tomrum han lämnade efter sig.

Tänk att en så liten katt kan spela en så stor roll. 

Han lever ännu i mitt muskelminne.

Jag öppnar dörrar försiktigt eftersom han ofta lade sig på golvet utanför.

Jag flyttar mina fötter försiktigt för att inte trampa på honom eftersom han gärna gick tätt intill.

Jag lyssnar efter dunsen som uppstod då han hoppade ner från fönstret.

Jag går runt en matskål som inte längre står kvar.

Jag lägger undan min filt för att den inte ska få katthår på sig.

Jag tänker att jag inte ska glömma att tömma kattlådan.

Jag tittar efter honom när jag byter rum.

I nästa sekund så minns jag. Drabbas av insikten. 

Jag vill höra honom.

Jag vill se honom.

Jag vill känna honom.

Jag vill prata med honom.

Som jag gjort i 17 år.

Tack för sällskapet, du lever för alltid i mitt hjärta!

Vad händer?

Februari bara flyger fram och har bjudit på en tid med kalla vackra dagar, fåglarna har börjat sjunga vårsånger och solen värmer verkligen. Det är sportlovstider och min dotter har ryckt in och stöttar upp lite på jobbet, medan sonen ligger hemma och sover till klockan är 13-14 på eftermiddagen. 

Får man lov att tycka att det är skönt att inte vara ung längre? Även om jag inte vet var jag kommer att jobba om ett par månader, så har jag ändå funnit en plats i livet. Det har barnen fortfarande framför sig. Lyckligtvis befinner de sig på en annan plats i livet och är nyfikna på allt som ligger framför dem, de har den där naturliga hungern som nya människor har. 

Apropå jobb så har jag sökt ett jobb som skulle passa mig som handen i handsken. Enda kruxet är att det ligger lite för långt bort, men jag tänker att det är hanterbart om det finns möjlighet att jobba hemifrån någon dag i veckan eller två. Håll tummarna för mig att jag får komma på en intervju åtminstone!

Det har tystnat helt i fråga om en ny tjänst på mitt nuvarande jobb. Man skulle kunna tolka det som att det runnit ut i sanden, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att man håller på att se över personalläget på hela företaget och då prioriterar man de mest kritiska områdena först, för folk går bokstavligt talat på knäna och om inte det fungerar där har vi ingen verksamhet alls.

Den stora frågan är också; vill jag vara kvar på min gamla arbetsplats? Det finns många fördelar med det. Jag känner alla, det tar en kvart att åka med bil, jag kan samåka och jag känner till verksamheten. Det jag är lite rädd för är att arbetsuppgifterna inte kommer att vara stimulerande nog, därmed kanske inte heller lönen?! 

Vi har heller ingen befintlig avdelning inom det jag utbildat mig till, vilket också bidrar till min farhåga att jag kommer bli kvar här medan min utbildning blir utdaterad. Det kan också vara så att det finns planer på att etablera en ny avdelning och att man har mig i åtanke där. Ett troligt scenario är i så fall en delad tjänst för min del. Jag må vara en aning partisk, men det känns som en högst rimlig väg att gå. Speciellt med nya VDns visioner och preferenser.

Jag tror att jag avrundar här. Ha ett fint veckoslut!