Om böckers påverkan och en anekdot från Paris

Vilken lång vecka det blev, fast ändå inte för det är ju redan fredag. Det är märkligt det där med tidsperspektiv. Dagarna bara svischar förbi men ändå har vi befunnit oss i mitten av juli så länge. Jag tror att det kommer att bli ändring efter idag, för i helgen ska vi till svärmor och efter det är planen att åka ner till Helsingborg. Vips kommer också den veckan att läggas till handlingarna. Jag ska försöka att ta vara på varje minut.

Egentligen är jag inte särskilt intresserad av att resa, antalet semestrar som jag behövt flyga till får fortfarande plats att räknas på ena handens fingrar. Det går bra med en mental klapp på min axel här, för mitt minimala nedsmutsande av miljön. Däremot är jag väldigt lättpåverkad när det kommer till böcker om de utspelar sig på någon spännande plats. Senast läste jag "Döden tar semester" av Carina Burman. Jättecharmig pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet och handlar om en bussresa ner till Italien, närmare bestämt till Rom.

Som ni förstår vill jag nu till varje pris åka till Italien, men inte nödvändigtvis Rom. Jag surfade runt lite för att se om jag kunde hitta något ställe i Italien som kunde tilltala en mycket res-ovan person från försiktiga Sverige. Resultat: Cinque Terre! Googla det, så himla fina bilder. Det är fem små byar som ligger som ett pärlband längs kusten. Jag tänker vandring, jag tänker mat och jag tänker vin! 

Oftast brukar jag drabbas ganska hårt av begäret, men det brukar också blåsa över relativt fort. Ett botemedel är att börja läsa en annan bok som handlar om ett mer lokalt potentiellt resmål. Ann Rosman skriver mycket bra om Marstrand och det är ett ställe som går att besöka många gånger. 

Jag har också lärt mig att det inte alltid är så rosaskimrande som det ofta är i böcker. Hur många böcker har jag inte läst som utspelar sig i romantiska och vackra Paris? När jag kom till Paris möttes jag av verkligheten som innebar stark urinstank under varenda bro, råttor som fullkomligt myllrade runt Nôtre Dame på kvällen och dessutom höll vi på att bli rånade mitt på ljusa dagen vid ett tillfälle. 

Nu måste jag bara berätta om hur vi undkom situationen, för vi hade en himla tur och det sjukaste hände. Vi var omringade av den här gruppen som var omkring oss som flugor, de blev ettrigare och mer och mer närgångna och började peta och dra i våra kläder och handväskor. Plötsligt ser jag ett gäng stora killar komma joggande mot oss, tänk typ rugbyspelare, och de spränger rätt in i vår grupp, tänk nu bowling, som nu består av oss fyra och sex eller sju rånare. Jag riktigt känner adrenalinet från sportkillarna och inser att de såg direkt vad vi blev utsatta för. Minuten senare var vi ensamma igen och vi försökte förstå vad som hänt. Mycket tacksamma över att det gick bra och att vi fick behålla våra saker (särskilt med tanke på att en av oss har en besvärlig variant av diabetes), men det lämnade också en bitter eftersmak och jag kände mig så smutsig. Det var svårt att hitta tillbaka till glädjen och nyfikenheten igen den dagen.

Det här kan naturligtvis hända var som helst, turister är en lätt måltavla. Vi hade våra saker på ett sätt som visserligen försvårade tillgreppet, men eftersom de var så fysiska och fler än oss så hade det inte dröjt länge till innan vi blivit av med våra saker. Om detta kan hända i pittoreska Paris, vad kan då inte hända i livliga Rom? Sedan dess har vi varit i London och det var en helt annan upplevelse, mycket lugnare och betydligt mer städat. Det är lättare att känna sig som hemma i London.   

Hörrni apropå England, det gick ju inget vidare i fotbollen igår?! Vi satt ute på altanen och lyssnade på matchen. När Sverige gjorde sitt andra mål kändes det verkligen som att vi hade en chans, men efter att England kommit ikapp stängde vi faktiskt av. Jag misstänkte att det kunde bli segdraget och det blev det ju mycket riktigt också, eftersom vi tydligen förlorade på straffar. 

Ja, det är bara mitten av juli och ni har redan hört mycket från mig. Risken finns att det hinner bli fler inlägg innan månaden är över. Det är bara att bita ihop! ;-)

Ha're gôtt i solen! 

Nostalgitripp och statusuppdatering

Min man jobbar den här veckan så jag har semester alldeles själv här hemma. Det är skönt det också, för den som trivs i eget sällskap. Jag har solat, lyssnat på sommarpratare, skrapat och målat ett litet staket och varit hos hästen. Idag ska jag träffa en kompis på stan och vi ska luncha och dricka bubbel mitt på ljusa dagen. Det är sådant man kan göra när det är semester.

Jag försöker hänga med i vädersvängarna på SMHIs app, men det ändrar sig fort där. Igår visade det att det skulle vara uppehåll och mulet när jag ska åka in, men nu visar det regn. Jaja, paraply hade jag ändå tänkt släpa med mig, fast då mest i förebyggande syfte.

Det är dessutom Gothia Cup, säger de som hänger med i fotbollssvängen. Förhoppningsvis håller det klientelet huvudsakligen till på McDonalds när det knorrar i magarna och inte på uteserveringarna så att vi får plats med våra små ändalykter och bubbellystnad.

Dammsugit! Det har jag också gjort, till förbannelse! Min son sommarjobbar hos en bonde och de senaste veckorna har jag jagat hö på golvet. Farit fram som en furie med dammsugaren. Nej, jag överdriver nu. Faktum är att jag insett att jag gillar fenomenet, hö på golvet och kläder som luktar lagård. Jag kanske inte gillar det så mycket att jag tvättar hans kläder tillsammans med resten av familjens just nu, men ändå. Vad är det för fel på dig, undrar ni nu? Särskilt ni som är födda och uppvuxna i stan.

När jag känner doften av lagård drabbas jag av nostalgi och minnen från barndomen. Min bror och jag som fick hjälpa till att utfodra korna med varsin liten skopa pellets. Det rytmiska ljudet från mjölkmaskinerna. För det här barnet var det helt naturligt att se mjölken färdas i ett genomskinligt rör uppe i taket, från kornas juver till tanken i mjölkrummet. Smaken av den varma söta mjölken som vi ibland fick provsmaka. Synen av pappa i den blå overallen och bältet med mjölkpallen som han satt på vid mjölkningen. 

Bild lånad från Granngården, 

alltså inte min pappa :-).

Minnet av hur det kändes att sticka in handen i kalvarnas mun och deras förvånansvärt sträva tunga mot huden. Hur tung skrapan kunde vara att dra över gummimattan och ner i rännan när man mockade, och hur vilsamt det var att i dämpad belysning strö ny halm efteråt. Då visste jag att snart skulle vi släcka och korna få gå och lägga sig på den fina gula halmen.   

Tänk vad stor betydelse lukter har för våra minnen. Jag känner verkligen med de personer som förlorade sitt luktsinne vid pandemin och aldrig fick tillbaka det. Den dörren till minnena är stängd och inga nya lukter kan skapa nya minnen.

Jag är tacksam för höet på golvet och lagårdsosande kramar från min son. Livet rullar på i en rasande fart och det är nästan lika svårt att hänga med i det som i väderappen. Ta hand om er!

En vecka i hästens och bromsens tecken

Ägaren till min medryttarhäst har varit på semester, så jag har varit hos hästen ett par gånger extra den här veckan. Så mysigt men det är verkligen besvärligt nu med alla bromsar. Det är också lite lyxigt att det enda jag behöver göra är att rida. Ja, rykta och kratsa och gosa också såklart, men inget höpackande eller mockande. Jag hade inte haft något emot det egentligen, det har sin charm det också men jag måste erkänna att det sparar mig mycket tid att inte behöva göra det. Bara körningen dit och hem tar 50 minuter. Suck, jag har märkt att valutan tid spelar allt större roll i min tillvaro, jag hoppas att det är tillfälligt.

Apropå bromsar så uppstod en meningsskiljaktighet avseende dessa stickande insekter. Myggor och knott har vi koll på, men sedan har vi bromsar, hästbromsar, blinningar, klegg, trekantsflugor osv osv. Min man vill kalla allt för blinningar. Jag menade att en viss sorts insekt är blinning och en annan som han (av någon märklig anledning) tycker ser likadan ut (!) är broms.

Så vad göra? Sommaren är lång och vi har en semestervecka till ihop snart, så det var bara att fråga google. Vi hade båda fel. Den jag ville kalla blinning heter de facto regnbroms. Den som min man inte kunde skilja från en regnbroms var en gråbroms (stor skillnad). Trekantsflugan är en blindbroms och hästbromsar kallas ofta för just detta, men även fäbroms.

Sammanfattningsvis är alltså allt bromsar, och blinningar och klegg är dialektala benämningar på dito. Klegg sa man i mina gamla hemtrakter, där man för övrigt även använder sig av begreppen tvåmänning om kusin och tremänning om syssling. Är det inte charmigt så säg? Fast jag tror att man också kan säga det högre upp i landet, så jag tänker att osvuret är bäst.

Tänk vad roligt, nu kan vi åtminstone glädjas åt att vi kan artbestämma odjuren som biter oss! Lycklig är den som kan finna glädje i de små tingen.

Nähäpp, nu tog det stopp. Min hjärna checkade visst ut, så jag får väl rikta blicken mot himlen och titta på tornseglarna igen. Det är återhämtning det!

Sista dagen till handlingarna

Så var den över, sista dagen på mitt gamla jobb. Blandade känslor absolut, men mest skönt. Eftersom jag redan blivit avtackad tre år tidigare då jag gick på tjänstledigt för studier, trodde jag inte att det skulle bli något spektakel den här gången. Fast ett litet spektakel blev det ändå, chefen hade köpt go-fika och räckte över en jätteblomma och en ask belgiska praliner. Därtill hade hon kuppat in en bild på mig på info-tv:n som sedan kablades ut på hela företaget, där hon också tackade för många fina år. Väldigt fint alltihop. Sedan fällde vi några tårar var när vi kramades för sista gången. Vi är mycket olika som personer, jag och min chef, men jag kommer verkligen att sakna henne.

Hur firar jag min semester nu då? Jo, den inleddes med halskill och lite snörvlande. Jag hoppas att det bara är stressen som släpper och att det inte utvecklas till en uschel förkylning. Allmäntillståndet är opåverkat än så länge, peppar peppar!

Jag var och hälsade på mina nya kollegor i början av veckan, de verkade väldigt trevliga allihop. Känslan när jag klev in i byggnaden var också mycket bra, liksom hemtrevlig och välkomnande. Jag har varit där två gånger nu och det var samma känsla båda gångerna, så jag tror att jag kommer att trivas bra.

Nu ska jag passa på denna regniga dag att röja undan lite dåliga samveten, som ouppackade väskor, tvätthögar och använda men ej tillbakahängda plagg i garderoben. Tänk att det räcker med en knapp vecka innan kaoset är ett faktum, ujujuj!

Börja på noll

Det slog mig hur bra min bloggbeskrivning faktiskt passar just nu. "En blogg om att börja på noll och sikta mot stjärnorna." Visst var det typ så, ids inte kolla. 

För när jag tänker efter är det just detta jag gjort de senaste åren, på mer än ett område. Jag började rida på gamla dar, jag utbildade mig, jag ska börja en ny karriär inom en för mig ny bransch. Det är ändå en hel del "börja på noll" på relativt kort tid.

Medelålderskris? Visst varför inte? Det finns ju anledningar till att vi går igenom ett antal kriser i våra liv och det är för att våra liv kommer till en vägkorsning. I barn- och ungdomsstadiet är det fullt av kriser som till stor del handlar om separationer från föräldrarna som är nödvändiga för att testa de egna vingarna. Allt ifrån att sova i egen säng för första gången, till att bråka om smutsiga kläder eller vems tur det är att diska.

Vi går igenom många kriser, men inte alla får så mycket utrymme som medelålderskrisen. Kanske för att effekten av den många gånger är dyra bilar, skilsmässor och skönhetsoperationer, vilket är ett tacksamt ämne för populärkultur.

Jag är glad om det här är min medelålderskris, för då ledde den till något som stärkte mig. Är det något jag saknat i livet är det styrka och tro på mig själv, men nu är det dags att steppa upp. Kan andra, så kan jag!

Det finns en kris till som väntar runt hörnet och nu vet vi att kriser inte per automatik behöver vara negativa, men pensionen kan vara traumatisk för vissa. Har ni sett filmen om Filip Hammars pappa? Som identifierade sig med sin yrkesroll? Som alldeles tappade livslusten när han gick i pension? Som inte finner någon mening i livet längre?

Jag tror att det är vanligare än vi förstår och jag tror att det är vanligare bland män. Kanske är det därför vi inte hör så mycket om det? För att det skulle innebära att dessa män behöver visa sig sårbara. Kan det vara så att det är samma kategori människor som identifierar sig med sin yrkesroll, som också har svårt att prata känslor? 

En annan konsekvens är att man förlorar ett socialt sammanhang när man går i pension. Också något som kanske ställer till det i högre grad för män, då det många gånger fortfarande är kvinnorna i relationerna som står för samordning av social samvaro med andra. 

Varför skriver jag om detta? Kanske för att detta är något som min egen man går och funderar en del över. Han är inte särskilt social och det är just på jobbet som han träffar andra på ett naturligt sätt. Vi pratar om detta ibland och har kommit fram till att det kanske är smart att hitta ett intresse eller en förening innan man går i pension. Så att man har ett etablerat kontaktnät när arbetskamraterna försvinner. Det är ju många år kvar, så vi får väl se vad som händer.

Har ni några kriser som lämnat extra stora spår i livet?

Efter 14 år - jag har sagt upp mig!

Det finns nog en och annan i vårat avlånga land som skulle säga att jag är galen, eftersom jag säger upp min tillsvidaretjänst för en visstidsanställning på ett år. Jag frågade visserligen, för sakens skull, om det fanns möjlighet att mitt företag kunde tänka sig att ge mig tjänstledigt för att "prova på ett nytt jobb" under ett år. Precis som jag förväntat mig så fick jag ett nej. Tjänstledighet på grund av studier är arbetsgivaren tvungen att bevilja, men inte för att prova på ett nytt jobb och nu har jag frågat i alla fall.

Hur känns det då? Läskigt? 

- Nej, inte det minsta faktiskt! Det känns så himla rätt, det är nu det börjar. Mitt nya liv. När anställningen börjar närma sig sitt slut är jag övertygad om att jag kommer att hitta något annat. Det är en väldigt skön känsla och vi får väl se sen om den visade sig stämma överens med verkligheten.

Dottern sommarjobbar på min första avdelning i fabriken och hon vittnar om att det är en annan stämning på jobbet nu än vad det varit tidigare, många av de gamla rävarna har gått i pension och nya unga förmågor har kommit in. På rasterna sitter man gärna med sina mobiltelefoner på rasterna och det är tyst i lunchrummet. Ingen som tråkar någon för att man värmer samma mat för fjärde dagen i rad eller att en annan har fisk i sin matlåda.  

Den årliga grillfesten går dock av stapeln även i år, men jag känner inget sug efter att delta. Den roliga tiden är över. Jag har nog checkat ut, tror jag. Nu får de nya marketingexperterna, kommunikationskonsulterna och årets upplaga av sommarjobbare grilla, leka och gå tipspromenad utan mig. Min dotter får ta ett glas för mig!

Midsommar, säger ni? Varför jag sitter och skriver här? Vi är faktiskt så tråkiga att vi duckar allt uppstyrt firande i år. Den senaste tiden har varit ganska intensiv och det känns väldigt lyxigt att få sitta här ikväll. Det hindrar dock inte från att lyssna på Calle Schewen i Roslagens famn. Jag har också pysslat ihop en minimidsommarstång, vi har ätit färskpotatis och matjessill och konstaterat att det inte går att frysa in gräslök. Lyckligtvis fanns det lite färsk gräslök kvar som inte hunnit gå i blom.

Imorgon väntar ännu en dag med fantastiskt väder. UV-index 6, om man får tro min dotter med exalterad blick. 

Jag har sju arbetsdagar kvar på mitt gamla jobb! Det ni!

Manglad - och... jag har fått ett jobb!

Äh vi börjar väl med punkt nummer två, alltså "jag har fått ett jobb". För det är sant! Hörde ni längst där bak? JAG HAR FÅTT ETT JOBB!

Efter min semester börjar jag på mitt nya flashiga jobb, där jag är anlitad för att göra precis det jag utbildat mig till och med rätt inriktning och allt. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om rekryteringsprocessen, för den var ganska snäll och odramatisk. Det kan ha att göra med att det endast är en tidsbegränsad anställning, projektanställning om man så vill kanske.

Om ett år är jag tillgänglig för arbetsmarknaden igen och då har jag det alla arbetsgivare så hett eftertraktar, nämligen erfarenhet från yrket. Den som inte vill ha mig då... ja, jag vet inte, men de förstår inte vad de missar! ;-)

Rolig grej som jag ändå vill dela med mig av, jag fick i vanlig ordning ange löneanspråk men eftersom det inte kändes som det viktigaste i sammanhanget så gjorde jag bara en googling och begärde medellönen som dök upp skärmen. Trodde inte att jag skulle få det eftersom jag är ny på området, men det var inga problem tydligen. Då dyker ju genast frågan upp, hur mycket mer kunde jag fått? Så när han sammanfattade detaljerna och nämnde lönen gjorde jag det enda raka och frågade käckt om jag skulle bett om två tusen mer. Naturligtvis utan förhoppningar, men då ökade han på lönen med en tusenlapp. Woop woop!

Då går vi lite raskt över till första punkten - "manglad". För vi hade student idag och nu är jag banne mig helt slut, trots att det var en ytterst småskalig variant på studentmottagning. Nu vill jag egentligen bara krypa upp i soffan och sitta nära maken, men våra mammor är kvar. Jag ska dock inte klaga, vi har haft fantastiskt väder idag och även nu är det riktigt skönt ute på altanen där vi sitter allihop med vin och varsin förströelse. Vi bara är lite. När jag skrivit färdigt det här ska jag luta stolen bakåt och titta upp på molnen på himlen.

Jag hoppas att dottern fick en minnesvärd student, vi har pyntat med ballonggirlander, björkruskor och ännu med ballonger, flaggor och blommor. Presentbord, studenttårta och... ett tal. Som jag skrev. Jag ville verkligen inte gråta och försökte stänga av mina känslor när jag läste, men jag gjorde misstaget att ha ordet "stolthet" med och när jag kom dit sket det sig. Milt sagt! Dottern är också vansinnigt känslig, så hon grät mer än jag. Alla fick fotoförbud en bra stund efter talet. Vi tog oss igenom det i alla fall och lyckades göra det till en kul grej, sedan blev det fokus på presentöppning.

Jag tror att jag nöjer mig här. Tornseglarna svischar över oss och skriar efter min uppmärksamhet och vem är jag att göra dem besvikna?

Hoppas att ni får en underbar helg, för det ska jag ha!