Hösten är kommen och jag sitter och tittar på en nästan decimeterstor spindel som firar sig ner från köksklockan. Det är inte så farligt som det låter, för tillsammans med två pumpaformade stearinljus på tavelhyllan under, utgör den en del av årets Halloweenpyntning.
När barnen var mindre tyckte jag att det var roligt att liva upp mörkret med döskallar, skelett i trädgården, spindlar och nät över tavlorna och en och annan girlang. Det är ändå sådant som kanske stannar kvar och blir till nostalgiska minnen hos barnen. Uppenbarligen har jag lyckats med mitt företag, för det är min snart vuxna dotter som insisterat på att vi måste pynta. Även om det är så illa ställt med korpens ben, att den måste lutas mot en vägg för att inte ramla omkull. Och fladdermusens ena vinge pekar hjälplöst rakt ner. Tur att den har ett snöre som hjälper den att hålla sig kvar i luften.
När jag tittar tillbaka på mitt föräldraskap, hittar jag naturligtvis saker som jag önskar att jag gjort annorlunda. Fast egentligen så tror jag att det snarare handlar om att jag börjar få lite separationsångest. Det är bara några år kvar, sedan kommer jag inte ha några barn kvar hemma att ta hand om. Och då kommer tvivlet. Gjorde jag verkligen mitt yttersta? Vad skickar jag egentligen med mina barn ut i världen? Har jag förstört dem? Kommer de att tvingas gå i terapi?
Jag tror och hoppas innerligt att de är bättre rustade för sitt vuxenliv, än vad jag var. Om det är så, inser jag att jag måste vara nöjd så. För jag har inte haft en aning om hur man ger nya människor rätt verktyg, istället för att smitta dem med egna demoner. Det får mig att undra hur i hela världen, det kan vara tillåtet att skaffa barn utan utbildning och examensbevis? Det är ju det största vi någonsin kommer att göra. Skapa nya människor.
I skolan går vi just nu en kurs som handlar om ledarskap. En viktig förutsättning för att kunna leda andra på ett bra sätt, är att man först och främst kan leda sig själv. Självledarskap. Det gäller ju alla typer av ledarskap, inte minst att vara förälder. När jag ser tillbaka på mitt liv och de beslut jag fattat, blir jag nästan rädd.
Mitt nuvarande jag litar inte det minsta på mitt då-jag. Idag tycker jag inte att jag hade någon koll alls, att det är ren och skär tur att allt har gått så bra som det ändå har gjort. Kanske kommer jag tänka tillbaka på mig själv nu, om 15 år och tänka: Men herregud, hur kunde jag handla på det viset? Jag hade ju noll koll på läget!
Man kan kanske jämföra det med när man som barn stod ganska nära (inte jättenära) en klippkant på ett berg och den ansvarsfulla vuxna, med panik i rösten skrek att man skulle backa. Seriöst? Jag hade ju jättebra koll, varför skulle jag ramla ner?
Jag har försökt ha med mig den bilden, under barnens uppväxt. Jag kanske får svindel och det kittlar i handflatorna när de själva har står (för) nära en klippkant. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg den känslan av kontroll jag upplevde att jag hade, när jag som barn stod där. Jag måste lita på barnen. Jag kan inte skydda dem från allt. De måste få fatta sina egna beslut. Jag kanske kan påminna dem om riskerna (utan panik i rösten) och därmed försäkra mig om att jag ökat deras medvetande. Ge dem förutsättningarna att fatta rätt beslut. Eller åtminstone ett bättre beslut än fel!
För livet är ju fyllt av ovisshet. Det finns så lite vi själva kan kontrollera och vad som är rätt för en individ, är inte nödvändigtvis rätt för en annan. Vi kan inte fatta våra barns beslut, hur gärna vi än vill. Men vi kan göra vårat bästa för att ge dem rätt förutsättningar. Och en stor del av det tror jag är trygghet. Och trygghet är närhet, kärlek och spindlar på Halloween.
Ha en fin helg!
