Maj är över - pengarna slut

Något raljerande titel kanske, men inte desto mindre sann. Lönen kom in på kontot och vände i dörren. Det är ju lite så vi gör, vi sparfreaks. Antingen ska pengarna direkt in på börsen för att sättas i arbete, eller fylla på någon buffert. Ligger de och dräller på lönekontot hela månaden är risken stor att det inte finns så mycket kvar till sparande i slutet av månaden. Bättre då att flytta dem utom räckhåll och försöka klara sig på den lilla summa som finns kvar. För så är det ofta. Vi klarar oss på mindre än vi tror. Testa själva, utmana er!

Fast jag ska erkänna att jag har varit lite slösaktig det senaste. Jag har duktigt sparat den bestämda summa som jag alltid sätter av i början av månaden. Vill jag vara ännu duktigare, lever jag snålt och lyckas sätta in de få kronorna som oftast blir över innan nästa lön trillar in. Men jag har inte riktigt lyckats de senaste månaderna. Jag kan absolut skylla på barns födelsedagar, för det är delvis därför. Presenter och kalas, även presenter till andra utanför familjen. Men det hör ju liksom till. Däremot har jag faktiskt unnat mig lite nya kläder. Tro mig, det har faktiskt varit nödvändigt. Problemet är att jag har svårt att vara måttlig och dela upp inköpen under en längre period. Jag vill få det avklarat med en gång. Och vips så har en helt ny garderob trillat in... och motsvarande summa trillat ut.

Jag tycker mig ana en bugg i mitt sparsystem. Som jag nämnt tidigare sätter jag numera in mitt sparande på ett buffertkonto och inte in på börsen. Jag fyller ladorna inför en eventuell studieperiod. Min avsikt är naturligtvis att bli CSN:are, men man vet aldrig när någon extrautgift slår till. Så jag tar lite höjd för sådant. Men min bugg som jag identifierat är att jag inte sparar lika maniskt nu när pengarna inte går till portföljen. Det är liksom lättare att komma på saker som behöver köpas in, vilket leder till att jag inte optimerar mitt sparande.

Vi snackar inga stora utgifter, men kanske 1000-2000 kr mer i månaden på inköp. Sedan är det ingen lyxkonsumtion, allt som köpts in har varit saker som det funnits ett behov av. Vilket får mig att fundera ett varv till. Kan det vara så att jag ignorerat behovet tidigare då jag satt in alla pengar på min framtidsportfölj? Om jag tillåtit mig något enstaka inköp då och då, kanske jag inte behövt köpa allt nu? Det är inte lätt det här. För det handlar om balans.

Livet fungerar liksom inte riktigt utan en bra balans. Kineserna visste vad de pratade om när de kom på det här med Yin och Yang. Jag kan inte låta bli att undra hur världen hade sett ut, om våra stora världsreligioner hade inriktat sig på balans och harmoni istället för dyrkan av allsköns gudar. Människan hade visserligen säkert hittat annat att bråka om, men ändå...

Live long and prosper! 

Confirmation bias på en pinne

Håll i er, ni ska ska nu få en unik inblick i mitt huvud. Egentligen är det nog inte mitt huvud för jag känner inte igen det här beteendet. Å andra sidan vet jag inte vems annars det skulle kunna vara. Jag får nog bara acceptera att jag lät mig själv dras med på ett sätt som är helt främmande för mig. Aldrig förr har jag tillåtit mig sådana utsvävande fantasier som tagit plats i min hjärna under de två senaste dagarna. Aldrig mer kommer jag heller att göra det. 

************'

Från min... typ dagbok (något modifierat)

Igår
Jag kan inte hålla mig, jag måste berätta vad som hänt. Eller vad som kanske är på väg att hända, det kan också vara så att jag har misstolkat allt men… Man har just idag annonserat ut ett jobb som blablabla där man kommer att jobba i ett nära samarbete tillsammans med NN, och jag känner att jobbet är för mig. Att man nästan utformat tjänsten så att den ska passa mig som handen i handsken. Tjänsten borde egentligen hamna under en annan chef som jag inte är så noga med, men min chef berättade att hon  kämpat för att den ska hamna under henne. Och när hon berättade mer om den på morgonmötet idag så kände jag för varje punkt att jag är rätt person. Hon uppmuntrade oss att söka, även om hon hintade att hon inte gillar när någon ska sluta…”mitt namn”. Hur kan jag tolka det på annat sätt än att tjänsten är min? Detta är dessutom en tjänst som varit på gång i flera år, men ännu inte tagits tag i. Varför skulle den komma ut nu, om det inte var meningen att jag ska söka den? Är det detta som kallas Attraktionslagen? Har jag lyckats sända ut rätt signaler?

...och sedan, mina vänner...

Idag
Dumma mig! Dumma, dumma mig!
Naturligtvis var inte jag tilltänkt för tjänsten.. I eftertankens kranka blekhet uppdagas sanningen och jag inser hur jag har förblindat mig själv med confirmation bias. Jag har sett kopplingar där inga kopplingar fanns. Jag har sett tecken där inga tecken fanns. Allt var bara i mitt huvud. Jag gick i min egen fälla.

Jag är ändå glad att jag vågade ta upp det med chefen på vårat måluppföljningssamtal idag. Jag frågade försiktigt om jag borde söka tjänsten. Hennes förvåning var smärtsamt äkta och jag föll och föll och föll. Hon hämtade sig dock snabbt och förklarade att hon var så säker på att jag var inställd på att plugga, vilket jag ju var. Är. Jag försökte å min sida förklara hur jag såg på ”chanser” man får i livet, men så ofta missar eftersom man är så fokuserad på sitt mål. Att man inte är beredd på att det man får kanske inte är det man trott eller tänkt sig, men att det kanske till och med blir bättre än det man haft i sikte. Hon var snäll nog att påpeka att jag hade en betydande del av det som skulle kunna komma att krävas för tjänsten och sa flera gånger att det var spännande att jag övervägde att söka tjänsten. Även om det kändes mest som utfyllnad och inte...jätteäkta.

Jag hade slagit ifrån mig den möjligheten att söka i samma stund som jag slog i marken efter mitt fall, men det sa jag lyckligtvis inte. Jag gav sken av att jag skulle fundera lite till. Nu när jag har pratat om mitt dråpslag med min man, märker jag att jag ändå inte helt har släppt tanken på tjänsten. Jag överväger att tjuvprata lite med NN om den, för att se vad hon hoppas på för typ av kollega.

********

Avslutningsvis

Jag har alltid haft en livlig fantasi, byggt upp scenarier och haft otaliga konversationer i mitt huvud med allsköns personer. Vare sig de är levande eller döda är ovidkommande. Framtida situationer som jag vill förbereda mig på ifall de skulle inträffa, både med bra och dåliga slut. En del av mitt kontrollbehov månne? Samma kontrollbehov som bestämt har satt ner foten och alltid hindrat mig från att dras med i mina fantasier. Men nu släppte jag taget och åkte med. Jäklar vilken bergochdalbana det blev. Jag är inte arg eller ledsen, jag mår fint. Jag känner mig bara så korkad, jag vet ju bättre än såhär. Jag är en rationell människa, punkt!

Men hur fascinerande är det inte, hur hjärnan fungerar? Jag var inte onykter och inte heller sjuk. Jag ville bara att någonting skulle vara på ett visst sätt. Önskade det så hett, att jag började se fler och fler tecken på att jag hade rätt. Det är rent av skrämmande hur lätt det kan slå slint i en hjärna. Än mer skrämmande är det att föreställa sig att alla människor på jorden någon gång får en liknande kortslutning. Nu var min ganska mild, men tänk på alla som drivs av sina övertygelser. Vare sig det gäller religion, kärlek eller bara nästa lopp på travbanan. Huvaligen!

Nu skakar jag av mig det här och tar nya tag, i sådant som finns på riktigt!

Högskoleprovet 7 maj 2022 according to Fumlan

Jag har varit lite frånvarande det sista, det har helt enkelt varit lite mycket. Men nu har jag åtminstone klarat av högskoleprovet. Eller ja, jag tog mig igenom det. Ännu vet jag inte om jag kan säga att jag "klarat" av det, eftersom jag måste ge mig till tåls innan jag får veta mitt resultat. Ord ska vara min starka sida, därför grämer det mig att jag bommade på ett. Men förhoppningsvis ska jag väl ha lyckats samla ihop några poäng.

Upplevelsen då? Jag kunde ganska snabbt konstatera att de flesta som befann sig i samma sal som jag var gymnasiekids eller strax över åldersmässigt. Jag såg ett par tjejer som, om jag kisade lite, kanske kunde nå upp till 27 år. Men jag vann åldersheatet överlägset och aldrig har jag väl känt mig så erfaren (läs rynkig) som igår. Tjejerna hade magtröjor och push-up, killarna finnar och långa armar/ ben. Nä, nu raljerar jag...en aning. Men lite så var det faktiskt. Annars var det väldigt olika typer av ungdomar, vilket var roligt att se.

Vi var en exemplarisk grupp, passade tiderna och var tysta som möss. Kanske lite för tysta. Provledaren försökte sig på några torra små skämt, men alla bara stirrade tomt på honom med stenansikten. Det var en liten kille med glasögon som log lite försiktigt. Jag kunde inte annat än att genast klassa honom som lillgammal, men det är en mycket positiv egenskap i sådana sammanhang tycker jag. Lite tecken på liv är alltid trevligt! Jag försökte le så mycket jag kunde från min plats, jag satt dock ganska långt bak så jag hoppas att provledaren hade bra syn. 

Provdelarna var tuffa, det måste jag erkänna. Och man blir inte direkt mer alert, ju längre dagen lider heller. När sista provet skulle delas ut, satt jag faktiskt och hoppades att det skulle vara en kvantitativ del. För en del uppgifter klarar jag rätt bra, men där jag bedömer att jag inte kan leverera en korrekt lösning chansar jag. Och det tar inte så mycket energi. Den verbala delen däremot, svenska och engelska, där MÅSTE jag ta varenda poäng jag kan få. Det är där jag hämtar upp förlusten från matten. Vi hade ju redan gjort två verbala och jag var rätt mosig i hjärnan, så när jag insåg att det var ännu en verbal del kände jag mig smått uppgiven. Men det var bara att bita i det sura äpplet än en gång. 

Jag har gjort högskoleprovet två gånger tidigare i livet, då var jag kanske bara några och tjugo, men vilken skillnad det var efteråt på hur jag kände mig. Eller, jag har åtminstone inga minnen av att jag skulle ha känt mig särskilt påverkad då. Men igår kände jag mig som en urvriden trasa. Jag hade köpt en flaska bubbel för att fira att provet var avklarat, men efter ett glas i solen och senare ett glas framför tv:n somnade jag som ett barn i soffan runt halv tio. Det händer ALDRIG!

Vad är då skillnaden? Jag har identifierat två troliga orsaker. Det ena är kanske att jag är äldre och/ eller ovan vid sådana mentalt påfrestande aktiviteter. Det andra är att det kändes viktigare att jag gjorde en så bra insats som möjligt, eftersom jag nu har en önskan om att bli antagen till högskola. Man kan säga att min framtid hänger på detta resultat. Pressen! När jag gjorde proven i min ungdom, var det bara för skoj(!) skull. Jag hade ingen agenda, ville bara se vad jag kunde få och hur jag stod mig i förhållande till andra som gjorde samma prov. 

Men nu är det gjort och jag kan med säkerhet säga att det var sista gången i det här livet som jag gjorde ett högskoleprov! Skönt att ha det bakom sig.