Det är en het potatis det här med ekonomin i ett hushåll, men det känns som att normen ändå är att man har gemensam ekonomi. Jag kan absolut förstå det, men jag ska erkänna att det är inte något för mig. Jag fick inspirationen att skriva lite om det av Pappa betalar? .
Så varför envisas jag med att ha mina egna pengar för mig själv då?
Svaret är inte helt enkelt, men jag misstänker starkt mitt eget kontrollbehov. Jag vill veta vad jag har och jag vill inte ha några diskussioner om onödiga inköp, ifall jag får för mig att ge mig själv en liten treat. Jag vill heller inte behöva störa mig på om min man gör detsamma.
I vårat förhållande tror jag i och för sig inte att det hade varit några problem att ha gemensam ekonomi, eftersom vi är ganska samsynta. Men faktum är att vi har bidragit med två barn var till den här familjen och jag skulle inte våga räkna med att det aldrig skulle uppstå dispyter om pengar. Det känns som en onödig risk att utsätta oss för, särskilt som det upplägg vi har dessutom fungerar alldeles ypperligt.
Men hur gör vi med gemensamma kostnader då?
Det är inte så blodigt, tänker jag, att det inte blir exakt på kronan rättvist. Vi handlar mat ungefär varannan gång och eftersom min man tjänar något mer än jag, så tar han någon extra handling då och då samt står för familjens större och dyrare bil som vi alla får plats i. Jag står för våran "andrabil" som är betydligt mindre och billigare.
Huset äger vi naturligtvis tillsammans 50/50 och vi sätter in pengar på ett konto där lånen dras från. Vi sätter in lite mer än vad som behövs för att täcka lån, försäkringar, el, bredband, tv m.m. På det viset växer sakta men säkert en liten husbuffert fram. Den bufferten ska täcka övriga kostnader som rör huset.
Semester har vi ju också då och då, som de flesta andra. Varje månad sätter vi in en likvärdig summa var på ett konto som är öronmärkt för resor eller semester. Ja, mer komplicerat än så är det inte.
Om min man skulle vilja ha en helt gemensam ekonomi?
Det här är faktiskt en fråga som aldrig tagits upp oss emellan, inte med ett ord. Inte ens i början av relationen. Ingen av oss var intresserad helt enkelt. Men OM min man skulle uttrycka en önskan om gemensam ekonomi skulle vi naturligtvis komma fram till en lösning som fungerar. Jag är inte helt rabiat. På de punkter som det underlättar att ha det, kan man ju dessutom nästan säga att vi har gemensam ekonomi.
Har jag alltid varit sån här?
Ja det kan man nog säga. Min mamma är min förebild, självständig och enveten som få. Med oerhört små medel fick hon det att gå runt under min uppväxt, trots att hon var ensamstående och lyfte en blygsam lön som anställd i en matvarubutik. Jag och min bror saknade aldrig någonting och tack vare hembakt bröd och ärvda kläder, kunde vi åka på semester varje sommar. Jag har lärt mig att inte ta någonting för givet, nyttan i att klara mig själv och uppskatta det jag har.
Innan jag blev ekonomiskt medveten hamnade jag i en svår situation, som jag hade kunnat klara mig ur utan problem om jag bara haft kapital. Nu tog jag mig ur den tack vare länsade konton, kreditkort, personligt privatlån och slutligen en stor portion tur som möjliggjorde det steg jag var tvungen att ta. Om jag inte fått en klapp på axeln av Fru Fortuna så vet jag faktiskt inte hur mitt liv hade sett ut idag, och det gör mig väldigt ödmjuk inför det faktum att vi aldrig ska ta något för givet. Det har också lett till att jag försöker pränta in vikten av att spara en del av sina pengar i mina barn, att alltid se till att ha ett eget "Pippi-kapital".
 |
Foto: SVT
|
Hur tänker ni kring ämnet?
Trevlig helg på er och ha en mysig första advent!
