Visar inlägg med etikett LinkedIn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett LinkedIn. Visa alla inlägg

tisdag, februari 14, 2023

Jag spottade och svor...

...över fenomenet LinkedIn för ett tag sedan, länk dit, då jag inte riktigt kände att jag passade in i mallen. Jag håller fast vid att jag fortfarande inte uppfyller kriterierna som fullvärdig medlem, men jag har faktiskt börjat smyghänga där lite. "Know thy enemy" ni vet...

Jag draperar mig i osynlighetsmantel och surfar runt bland flashiga titlar, duckar för personliga meddelanden från Diane på kundservice som menar att just min profil har fått si och så många träffar och jag bara måååste uppgradera till Premium och läser otaliga artiklar under en minut.

Och vet ni, det är inte så illa faktiskt. Man får ta vistelsen där med en nypa salt, kisa litegrann, snabbscrolla förbi irritationsmoment och vips blir det uthärdligt. Ja till och med lärorikt. Under ett och samma tak får jag tillgång till en mängd information och nya arbetsrelaterade insikter. Tips på och länkar till organisationer som utvecklats till högintressanta för mig. Det har till och med gått så långt att jag ansökt om medlemskap i ett förbund och skaffat ett konto hos en annan instans. Mer om det kommer troligtvis i framtiden. Allt tack vare LinkedIn...

För att visa min tacksamhet bytte jag faktiskt profilbild till en något skarpare, så nu slipper talangscouterna sitta och gnugga sig i ögonen när de tittar på mig. Jag har däremot inte översatt min yrkestitel till engelska, det får väl bli nästa steg.

Nä, tentan närmar sig med stormsteg och här sitter jag och prokrastinerar. Dags att plugga på begrepp som subrogation, lagfart, inkorporering och jordabalk. Just det, Alla Hjärtans Dag idag, var lite extra kärleksfulla mot er omgivning...



Tack för att ni finns! 



tisdag, september 13, 2022

Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-)