Visar inlägg med etikett Återställning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Återställning. Visa alla inlägg

fredag, december 17, 2021

När man bara vill unna sig att fulgråta lite...

...men inte hinner, pga livet. 

Ja, lite så kände jag igår. Min energi var slut och jag befann mig i en (tillfällig) känslomässig svacka. Förr om åren hade jag hanterat det genom att isolera mig i minst ett dygn, gråta, skriva, slå på något hårt, tyckt synd om mig själv och gråtit ännu mer. I trygg förvissning om att imorgon skulle alla negativa känslor vara som bortblåsta och jag skulle vara tillbaka till mitt gamla vanliga jag igen.

Jag ska erkänna att dessa känslostormar kom oftare när jag var yngre, inte sällan i kombination med kärleksbekymmer. Men jag gick in i dem till tvåhundra procent och kom ur dem som en ny människa, efter något dygn. Av förklarliga skäl inträffar de inte lika ofta, vilket måste ses som ett gott tecken, men jag tror någonstans att vi ibland mår bra av att bryta ihop och komma igen.   

Nu tillhör jag den eländiga kategorin människor som inte bara gråter fult, jag ser dessutom ut som sju svåra år dagen efter min gråtorgie. Ögonen är rödsprängda och ögonlocken har svällt upp till minst det dubbla. Vilket innebär att jag måste planera in när det kan inträffa. Det funkar ju inte om jag måste till jobbet dagen efter. Eller om jag har barnen. Eller om jag hade tänkt shoppa på stan. Det är liksom fortsatt isolering som gäller.




Sett ur det perspektivet så är det skönt att jag inte behöver fulgråta särskilt ofta, men jag kan faktiskt sakna det ibland. Det har som en renande effekt nästan. Efteråt känner man sig behagligt trött och helt tom på känslor. Det blir som en norsk reset och man kan sedan på nytt ta sig an det som livet bjuder. Det bästa hade ju varit om man kunde beställa dessa gråtstormar när det passar ens schema, men det händer ju inte. Nä, när det passar som sämst dyker tillfällena upp. Som igår. Jag var miserabel, men jag hade ingen möjlighet att tillgodose mitt gråtbehov. Och idag... är det borta. Vilket antiklimax! 

Men herregud vad jag skulle behöva stänga in mig lite och inte träffa en levande själ. För jag är så slut nu. Folk drömmer om att åka till playan och sippa drinkar. Jag drömmer om en enslig stuga i skogen, massor av te och ett kollegieblock. Fast inte för alltid, bara tills mina batterier laddats upp igen. Några dagar or so. Ensamhet är fantastiskt, så länge den är självvald. Och man ska aldrig ta någonting för givet och jag är oerhört tacksam för allt jag har. 

Tack för att ni lyssnat! <3