Det magiska i månadssparande

Här kommer en bekännelse. Jag har haft ett litet sorgebarn i min portfölj, nämligen Swedbank Robur Östeuropafond. Jag köpte in mig ett tag innan Corona slog till, kurvan pekade spikrakt upp och fortsatte så fram till att kraschen var ett faktum. Jag valde att kickstarta mitt sparande i fonden med en större insättning, för att sedan månadsspara kontinuerligt varje månad. Jag hade alltså gått in i fonden på en relativt hög nivå med ett högre belopp. Det kändes då som en trygg investering, och hade det inte varit för pandemin skulle nog allt gått vägen.

Raset blev omfattande för min del. Jag försökte ta det med ro och tänkte att fonden skulle hänga med när börsen vänder upp igen. Den började hämta sig en aning, men trycktes sedan åter tillbaka. Väldigt tröttsamt! Ett tag övervägde jag till och med att stoppa mitt månadssparande och avsluta mitt engagemang i fonden. Men det hade jag förlorat mycket på, så jag fortsatte envist att köpa varje månad.

Mina regelbundna köp på dessa låga nivåer lönade sig slutligen, och den svaga uppgång vi nu ser här på grafen innebär att jag idag "bara" är 3% back. Det här är nog den fond som jag är minst gift med i min fondpark, jag har till och med försökt förtränga att jag har den. När den börjat betalat tillbaka på sin skuld kommer jag nog att fundera över alternativ. 

En vassare investerare hade kanske sålt vid första uppgången, för att låta kapitalet arbeta på mer lönsamma plattformar, såsom...ja, vad som helst utom just den här fonden. På det sättet hade man kunnat ta igen en del av tappet lite snabbare. Risken med att göra så är att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa krök. Hade kurvan fortsatt upp istället så hade det varit ett mindre lyckat beslut. 

Det här väljer jag att se som lärpengar.

Trevlig helg!
 

Bakslag

Innan jag blev snål och började peta in mina surt förvärvade slantar på börsen, fördrev jag gärna tiden med att...Gissa vad?...shoppa. Då gärna vandringsprylar, däribland braiga ryggsäckar för olika typer av eskapader. Här kan man resonera på olika sätt, antingen är det rent förkastligt att bränna så mycket pengar på materiella ting ELLER så kan man välja att se fördelen med att redan ha investerat i det som kan tänkas behövas för att underhålla ett av mina största intressen, vandringen. Jag har således allt jag behöver i dyr utrustning av bra kvalitet och behöver inte lägga en krona på mer utrustning...rättare sagt HADE. Innan igår eftermiddag, men nu är situationen en annan. 

Ja, nu piskade jag upp stämningen i inlägget. Kanske lite mer än vad som är befogat, men anledningen till det är att jag är sur. Grinig rent av, för vet ni? Jag har blivit bestulen, men låt mig ta det från början. Hela familjen skulle iväg och paddla kanot i sann von Trapp-anda för första gången. Vi var taggade och hade packat bilen full med badkläder, dotter-stekta pannkakor, fika, extrakläder och lite annat braåha. 

Vi kom fram till kanotuthyrningsstället lite tidigare än planerat, så vi beslutade oss för att strosa lite längs ett gångstråk som gick utmed vattnet för att slå ihjäl lite tid. När vi kom tillbaka till bilen 15 min senare och skulle lyfta ut vårt pick och pack, slogs vi av insikten att vårt pick och pack redan var utlyft och avlägsnat från vår tidigare låsta bil. De där första sekunderna av vantro är lätt surrealistiska, när man tittar på icke-väskorna och tittar på varandra, tittar på icke-väskorna, blinkar ordentligt ett par gånger och tittar igen. Needless to say, det hjälpte inte att blinka. Bilen var länsad och kvar fanns bara rater, ett knäckt dörrhandtag och en stark lukt av cigarettrök.

Vi valde att ställa in kanotturen, åka hem och äta hämtpizza. Resten av kvällen gick åt att klicka hem en ny mobil till ett av barnen och nya badkläder. Sammanställa en lista på stulna inventarier och maila iväg den till polisen, allt medan man försökte tackla barnens funderingar och frustration kring det som hänt och varför det finns människor som gör såhär.

Jag vet att det kunde varit mycket värre, så på något plan är jag ändå tacksam att vi kom så lindrigt undan. Eftersom vi bara skulle vara borta i några minuter och knappt skulle lämna bilen ur synhåll, fick barnen låta mobilerna vara kvar i bilen. Det betyder att dessa low-lifes fick med sig en IPhone6s, men missade två till och dessutom en IPhone8. En klen tröst, men när vi kom hem så skålade vi för att "Det som inte dödar oss, härdar oss" och skrattade elakt åt att tjuvarna inte lyckades bättre än de gjorde.

Mindre kul var det naturligtvis att beställa ny (=begagnad - tack Inrego) mobil och att bearbeta det faktum att en av de väskorna jag packat i var en vandringsryggsäck, som jag råkar hålla ganska högt. Och där knöts säcken ihop, för det är en sak att lägga pengar en gång på någonting man behöver, inte lika kul att behöva göra det en gång till för att någon tycker sig ha rätten att förse sig med saker som inte tillhör dem. Nu kan vi bara hålla tummarna för att försäkringsbolaget visar god vilja och ger oss valuta för de premier vi trots allt hostar upp varje månad. 

Har ni blivit utsatta för stöld och förlorat en kär/ värdefull ägodel?

Väl mött!

  

Aldrig mer kaka på kaka!

Mmmm, visst ser den god ut vid första anblicken?

Men ack så jag bedrog mig, jag blev överlistad av min kardemummakaka. Jag trodde att vi var vänner. För ungefär två veckor sedan gjorde jag nämligen min första kaka efter detta recept och den blev så grymt god. Fluffig och saftig, fin nog att bjuda vilken kunglighet som helst på. Jag som aldrig bakar annars, för är det något jag är bra på så är det att misslyckas med mjuka kakor. Min självkänsla tillåter max 1 bak/ år, läkningsprocessen är allt för krävande och jag vill skona min familj. Så kom då det förra baket och jag fick bjuda på Kakan med stort K, familjen kunde inte varit mer imponerade om jag så hade haft en halo bakom mig då jag serverade den. Jag upplevde en lycklig känsla av att äntligen ha levlat i moderskapet och jag började fundera över vad nästa nivå skulle bli. Skulle jag ge mig på att försöka pyssla med barnen? Tillverka skeva snögubbar av gamla tubsockor? Klistra fast paljetter på barnens tandborstar? Idéerna stod som spön i backen, ivrigt påhejade av min hybris.

Men en vedertagen sanning är att man ska sluta på toppen. Mitt övermod blev mitt fall. Jag fick ett sötsug i helgen och tänkte att istället för att köpa en bulle, skulle jag baka min kardemummakaka. Så jag slängde ihop den lite snabbt och schuss in i ugnen... 

45 minuter senare: Är det inte märkligt hur tung en kaka kan bli? Som för att poängtera misslyckandet i samma stund man lyfter ut den, som för att symbolisera tyngden av den stenros som slår ut sina kronblad i magen i det ögonblick man inser att någonting är fruktansvärt fel. Om ett år kommer jag att läsa detta inlägg igen och bli påmind om att aldrig ta någonting för givet. 

Väl mött!