Idag bestämde vi oss för att ta en liten loppisrunda, min man och jag. Det är en aktivitet vi båda uppskattar och nu var det ett bra tag sedan vi gjorde det sist. I allmänhet tycker jag att mängden folk i rörelse har minskat markant sedan Covid-19 gjorde sin entré, vilket bidragit till att det inte varit något problem att hålla avstånd i samhället. Loppisar har dock en tendens att vara välbesökta och ibland är det så trångt att man får dra in magen för att komma förbi. Men, nu råder det som sagt andra omständigheter och folk håller sig hemma i större utsträckning än förut...or, so I thought!
Vi begav oss av till byn, utrustade med en extra portion tålamod ifall vi skulle behöva vänta för att få komma åt att kika närmare på intressanta föremål utan att behöva trängas. Väl inne kändes det luftigt mellan besökarna, så det verkade helt okej att gå längre in och börja titta runt. Plötsligt rusade en andfådd tant nästan på mig och med en glasartad blick snek hon mig precis, trots att det fanns gott om plats. Inte bad hon om ursäkt heller, men jaja hon verkade ju ha bråttom, tänkte jag, så henne är jag väl med av med nu. Trettio sekunder senare kom hon ilandes igen från ett annat håll, lika närgången och totalt omedveten om min närvaro tycktes det mig. Jag tog mig friheten att titta närmare på henne och konstaterade att hennes näsvingar dessutom var röda. Fast hmm, är hon sjuk så borde hon inte vistas ute bland folk så det är säkert bara allergi. Snart hade vi avancerat och tagit oss längre in i butiken. Det var nog faktiskt rätt mycket folk trots allt, otippat mycket. Kanske lite för mycket och inte verkade de bekymrade om avståndet heller. Något som jag insett de senaste månaderna är att det går bra att vara ute och hålla avstånd, om alla är inne på samma linje och hjälps åt. Nu insåg jag att det inte gäller på loppisar, där man sträcker sig över, knör sig förbi och inte tar den minsta notis om andra. Därinne har man ett mission och ingenting får komma i ens väg. När jag fick syn Rödnäsan en tredje gång, kapitulerade vi. De andra två ställena vi hade på vår To-Go-list, gav vi upp och bestämde oss för att bara göra det sista ärendet och sedan åka hem.
Det sista ärendet ja, det var IKEA det. Min dotter fyller snart år och har önskat sig en grej därifrån. Så vi skulle bara in, leta upp den och betala. Därinne är det alltid gott om plats, men... inte idag. Jag har aldrig sett så mycket människor där! En trögt flytande ström av folk som pekade, plockade, strosade och hade trevligt. How dare you? I min värld gör man sina ärenden hyfsat effektivt, om man behöver göra dem. Att gå runt och ha trevligt när det är så trångt och smittorisken är så hög, är ett stort nä-nä. Tack vare de små genvägarna och snabbkassorna gick det ändå ganska smärtfritt, men jag får säga att jag är smått chockad. Det är precis som att folk VILL bli smittade, för trots att det varken varit barnbidrag eller löning måste det nästan varit All Time High på besöksstatistiken denna söndag.
Det blev ju inga loppisfynd idag, så jag får dela med mig av ett gammalt fynd istället.
 |
| Knäckkastrullen (trots somrig design) |
Väl mött!
