Sol, stål och Soeur Sourire!

Hög på kaffe, sol och en trallvänlig sång från "Soeur Sourire", tänkte jag avsluta den här veckan i dur.

Jag länkar redan här till ovan nämnda låt, ifall ni vill ta med er känslan in i resten av inlägget.

DOMINIQUE - SOEUR SOURIRE (youtube.com) 

Jag lovar att den fastnar! Väl bekomme!

Jag fick idén att leta upp låten från en bok jag lyssnar på nu. Den heter Omständigheter och är skriven av Annie Erneaux. Ni vet hon som fick nobelpris i litteratur 2022. Okej, jag har inte heller någon vidare bra koll på nobelpristagare i litteratur. Men just hon fastnade. Kanske för det var en kvinna? Kanske för att hon hade ett fransk-klingande namn? Je ne sais pas, men jag tänkte i alla fall att jag måste läsa något av henne. Och nu blev det äntligen dags. En lagom lång bok på två timmar, bara för att se vad jag tycker om henne. I boken nämns, hur som helst, Soeur Sourire ett antal gånger och jag visste precis vilken låt som åsyftades. Även om jag inte har en aning om var eller varför jag hört den, för jag var faktiskt inte med när den släpptes 1963. 

Om man känner för att googla Soeur Sourire får man lite intressant läsning, men jag måste varna för att berättelsen går i moll och det här skulle vara en dur-dag. Så spara det till en regnig tisdag istället. Eller varför inte ackompanjera söndagsångesten med berättelsen om en nunna som inte alltid var så glad, som namnet gör gällande.

Vi har påbörjat en ny kurs i skolan och jag älskar kursledaren. Hon är effektiviteten personifierad, pedagogisk ut i fingerspetsarna och hon föreläser med ett leende. MEN ska du komma med åsikter eller kritik, får du allt se till att ha bra på fötterna. För bakom leendet döljer sig en tigrinna redo att anfalla, slita sönder och tillintetgöra dina argument. Hon är en person man vill visa sig duglig inför, man vill vinna hennes gillande och man får aldrig göra misstaget att tro att man är säker. Grabbarna i klassen är alldeles till sig, men jag ska inte gå in på dominor och moderskomplex. Jag lämnar det såhär.

Det går en tjej i min grupp på ridskolan, som älskar att rida. Men är rädd för hästar. Hon tjoar och skrattar när hon inte får hästen att lyda och ganska många gånger får vi andra vänta medan hon får försöka flera gånger, för att inte hästen ska "vinna". Ganska frustrerande, för det är ingen raketforskning. Visa vem som bestämmer.

Häromdagen lyckades vi få en rymling när vi skulle släppa ut hästarna efter lektionen, hon och jag. Det var en häst som var lite sugen på det gröna gräset utanför hagen och när tjejen skulle gå in i hagen med sin häst, kom den andra hästen emot henne. Och hon flyttar på sig. "Ojdå, nu drog han!" 

Först blev jag lite nervös, för jag visste ju inte vart han tänkt ta vägen, men sedan märkte jag att det bara var gräset som lockade. Lyckligtvis gick det att öppna hagen precis där han valde att stanna för att beta, så jag sa till tjejen att öppna och hålla de andra hästarna borta. För de tyckte också att det såg gott ut med gräs. Det tog sin lilla tid, för hon är även rädd för elstängsel visade det sig. Och mota bort hästarna lyckades hon inte heller med, så jag fick göra det så gott det gick samtidigt som jag försökte flytta på rymlingen. Ni som försökt flytta på en häst som hittat grönt gräs, vet att det gör sig inte själv. Men efter lite om och men lyckades jag och fick in honom i hagen igen.

"Du var så bestämd!" sa tjejen andäktigt flera gånger. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det, jag hade ju inte tänkt på att jag var det. Det kändes ju som en komplimang, men sedan kom jag på att om det är något den här tjejen behöver så är det vara mer bestämd. Så jag sa bara att jag tycker att det hjälper mig i hanteringen av hästar i allmänhet. Fake it 'til you make it liksom, sa jag. Jag hoppas att hon tar det med sig. Då får jag mer valuta för pengarna jag betalat för mina lektioner. Så mycket för mina ädla syften!

Eftersom det här inlägget skulle gå i dur, kan jag inte klaga på de senaste dagarnas tråkiga portföljutveckling. Men rackarns vilka röda dagar det varit nu. Handelsbanken, Volvo och Microsoft har duktigt hjälpts åt att dra ner värdet. Men jag tror att Microsoft lämnade en okej rapport igår kväll, så hoppas på en liten återhämtning där idag.

Något annat som är rött, vårens första tulpaner!

I helgen blir det kalas. Inte här. Inte den här helgen, men det närmar sig det också. Den här helgen ska vi på kalas med smörrebrödstema. Så gott! Jag älskar ju smörrebröd och jag blev galet sugen på att ta en tripp till Köpenhamn. Nå, en sak i taget. Vi har redan ovanligt mycket inplanerat den här sen-våren.

Nu ska jag stjälpa i mig det sista kaffet och rusa in på lektionen som börjar strax!

Ha en fin helg! 

Relation

Visst är det märkligt, det här med relationer? Speciellt mellan föräldrar och barn. Som barn kunde jag inte föreställa mig ett liv utan min mamma. Det gick faktiskt inte. Kanske var tanken så oerhörd att hjärnan trädde in och upprättade en mental spärr. Min mamma var mitt allt, hela min värld. 

Hon sa aldrig att hon älskade mig. Men hennes omsorger fick mig aldrig att tvivla på att hon gjorde det. Hon fanns alltid där och allt hon gjorde var för min skull. Som barn förstår man inte vidden av den uppoffring en förälder gör. Särskilt inte om föräldern dessutom är ensamstående. Man tar för givet att såhär ser mitt liv ut. Vi bor här, vi går här, vi gör såhär. För det är livet. 

Att det skulle kunna vara på ett annat sätt, om mamma inte valt de vägar hon valde, föresvävade mig inte. Naturligtvis ville jag ha mer. Vilket barn drömmer inte om att ha en hund till exempel? Eller ett eget rum? Äta godis på en vardag? Högre veckopeng? Åka på utlandssemestrar? Få en cykel som inte köpts begagnad... 

Som barn förstår man inte det eviga vändandet på varenda krona, ja öre rent av, för att man ska kunna få leva det liv som bara tas för givet. Det här kanske inte var det liv som min mamma hade drömt om heller? 

En gång kunde jag inte somna på kvällen, så jag gick upp för att dricka lite vatten i köket. På vägen till köket passerade jag vardagsrummet och fick syn på min mamma som satt och grät. Jag kan än idag uppleva skräcken som grep tag i mig, kylan som fick mig att stelna till. Mamma var ledsen. Hela min värld kom i gungning. Kan mammor vara ledsna? Med ens kändes inte golvet stadigt längre och jag fick syn på mig själv utifrån. Kanske är livet något som vi skapar tillsammans? Vad är min del i livet?

Genom min uppväxt gjorde jag små mini-inventeringar över mina känslor för min mamma. Ända upp i vuxen ålder till och med. Kunde jag föreställa mig livet utan min mamma? Svaret blev alltid nej.

Men det har hänt något. Det är naturligt att relationen förändras och vid något tillfälle kommer dagen då man inser att mamma inte är den viktigaste människan i ens liv längre. Man växer och utvecklas till en annan individ, som inte är beroende av mamma. Man kan se nyktert på det faktum att hon inte alltid kommer att finnas kvar. 

Det jag kanske inte tänkt så mycket på, är hur mamma förändrats under samma tid. Tiden från det att jag flyttade ut, tills nu. Människor är en levande organism som ständigt förändras, varenda cell byts ut flera gånger under en livstid. Det är klart att det påverkar, tillsammans med det nya livet utan barn i hemmet.

Nu undrar jag. Vad har hänt med mamma under dessa år? Vem har hon blivit? Vem är hon under sin putsade mamma-fasad? Den som ringer, den som kommer på kalas, den som hälsar på. Det är mamma. Men vem är hon när hon pratar med sina vänner? Vem är hon i sina tankar? Vem var hon på jobbet?

Nyligen krackelerade mamma-fasaden och jag fick se en annan. En människa så arg, så bitter. Kanske en människa som livet varit hårt emot? En människa som kämpat i motvind? En människa nu så injicerad av självfokus, att murarna runt henne både är höga, tjocka och klädda av slingrande törnen. Murar har alltid funnits. Jag har själv murar. Murar som gått i arv. Men nu såg jag att hennes hade skottgluggar där mynningar från vapen skymtades.

Var det min mamma? För det var inte samma människa som jag förr inte kunde tänka mig att leva utan. Den här människan vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna leva med. Så vi lever nu parallellt. Bredvid. Spelar ett spel. Jag inser att jag inte känner henne. Har jag någonsin känt henne? Har hon kanske alltid varit densamma, fast jag inte känt henne? Vi har aldrig pratat på ett sätt som tillåtit mig att lära känna henne. 

Är jag en del i att hennes liv inte blev som hon hade önskat? Den klassiska frågan som ett barn alltid ställer sig. Är det mitt fel? Men nej, det är det inte. Det tror jag inte att hon tycker heller. Symboliserar jag något då? Något som förnekades henne? Har jag något som hon aldrig fick?

Hon har stängt luckorna till skottgluggarna. Det gjorde hon nästan genast. Arrangerat bladen på växtligheten så att varken de eller taggarna syns. Återställt. Men nu vet jag att de finns där. Jag kommer att låtsas att jag aldrig sett dem. För det är så vi gör.

Ni säger att vi borde tala om det. Reda ut det här en gång för alla. Men där och då insåg jag att det jag säger, är inte det hon hör. Hon har en föreställning om vad jag säger och det spelar ingen roll hur mjuk jag gör rösten. Eller vilka ord jag väljer. Kanske kommer vi kunna prata någon gång. Men inte nu.

 

Fri tid = ångest?

På grund av osynkade kurser i min utbildning, råkade jag få lite ledigt den här veckan. I onsdags gick det hur bra som helst. Jag hade ett LG-möte på två timmar inplanerat, det var allt. Så jag tog en lugn förmiddag som inkluderade brevskrivning och en lång stunds strosande i vitsippshav, tillsammans med min melankoli. Vi är ett bra team, så länge jag inte försöker forcera vår relation till något det inte är.

Dagens reflektionsuppgift och sidospår:

Är det typiskt oss nordbor att vara stämda i moll? Att då och då drabbas av det stora vemodet? Eller gör alla det? Att liksom svepas med som i en jättelik våg och sedan dras ned i något bottenlöst vakuum, där tankar och känslor far runt i en retsam dans. 

Tillbaka till onsdagen och min melankoli. Vi uppfylldes av naturens skönhet där vi promenerade bland vitsipporna, och förgänglighet då vi passerade ruinen av ett torp. Jag önskade så att jag hade tagit med mig min skrivbok, för jag vet att när jag väl kommer hem och har möjlighet att skriva ner dem så är de borta. Dessutom skulle jag inte hinna göra det innan mötet. Men ibland är det bara att acceptera att ord och tankar passerar, de fyller en funktion även om de inte kommer på pränt.

Mötet gick bra och när det väl var över, hade jag bara en liten sammanställning att göra och sedan var arbetsdagen i princip över. Det var en mycket bra dag!

Så varför fylldes min lediga torsdag av ångest? Var det för att jag var helt fri från åtaganden? I mitt huvud hade jag planerat att sitta och lustskriva ett blogginlägg. Kanske lustskriva något annat efter det. Kanske ta en promenad, likt den jag tog dagen innan. Mina förväntningar var skyhöga, för denna lyx i form av ledig tid och ensamhet, är mer sällsynt än Halleys komet (som för övrigt kommer att kunna ses år 2061 igen, något att se fram emot). 

Men jag kom mig inte ens för att resa mig från stolen. Jag satt och planerade en förestående weekend i ett par timmar, så det var väl bra. MEN! På arbetstid! Fy skäms. Jag försökte tänka att det är okej, jag hade inget arbete att arbeta med. Jag var ledig! Men nej, skam och ångest sköljde över mig. Vad är det för fel på mig? Här sitter jag och mår dåligt, på riktigt, över att vara ledig. Så jag sätter igång min ljudbok och börjar städa.

Jag är inte den husliga typen. Jag uppskattar att ha det rent och fräscht omkring mig, men inte tillräckligt mycket för att idas engagera mig på ett sätt som många andra tycks göra. Men igår blev det rent ovanpå dörrfoder, mellan kökslådor och i den hemska diverselådan i städskrubben. När jag väl kommer igång, finns det ingen hejd och inte sällan mynnar det ut i uppstart av ett otal projekt. 

Efter en stund kändes det bra igen. Jag gjorde nytta och hade roligt till på köpet. Men det fick mig att fundera. Behöver jag något att hänga upp min dag på? Precis som jag hade mötet på onsdagen. Behöver jag känna att jag gör nytta? Och hur definierar jag nytta? Ska den vara mätbar? Ska den vara erkänd av andra? Måste den ha ett tydligt syfte och mål?

Om vi rent hypotetiskt säger att jag hade suttit och skrivit dikter en hel dag, då hade jag inte definierat det som nytta. Varför? För att poesi är subjektivt? För att det inte är mätbart? Eller hur mäter man skapande av poesi? Antal dikter, antal ord? Diktens djup? Då måste man ju veta syftet.

Skulle dikten däremot ingå i ett större verk som jag ämnar att lämna in för publicering, ja då är det ju en helt annan sak. Det finns ett mål och dikten har ett syfte. Då har min dag av diktskrivning varit produktiv och jag har gjort nytta. 

Ska vi dra någon slutsats av det här, så är det kanske att jag gillar struktur. Jag kan vara spontan och förfärligt, oansvarigt impulsdriven i vissa fall, men när det handlar om prestation och distribution av tid... ja, då är det struktur som gäller. Eller?

Ska jag berätta en sak? Idag har jag verkligen inte tid att sitta här och skriva, för jag har en skoluppgift att göra. Likväl har jag lagt mycket dyrbar tid på att sitta och lustskriva nu, och för att bli klar i tid är det kniven mot strupen som gäller resten av dagen. And I love it! Jag är inte riktigt klok!

Ha en underbar helg, mina vänner!  

Tillgångar och mörka rum

Egna tillgångar. Det kan vara så mycket. Det första man tänker på är pengar eller saker man äger som har ett ekonomiskt värde. Det skulle också kunna vara proviant och andra saker som hjälper en att överleva. Det jag tänker på idag, är mjuka värden som egenskaper och förmåga.

Jag är av den starka övertygelsen att alla har sin egen unika styrka. Vissa föds med en målarpensel i handen eller flinka pianofingrar och tar således sina förmågor för givet. Lika självklart som att gå och andas, utövar de sin kreativitet och kommer aldrig riktigt att förstå den längtan andra kan ha efter samma tillgång. 

Varför kallar jag det för tillgång? Jo, men som de flesta redan räknat ut är detta något man kan faktiskt kan använda för att tjäna pengar. Det handlar bara om att förvalta sin tillgång på ett bra sätt. Okej, stryk "bara". Naturligtvis finns det faktorer som kan försvåra, som konkurrens till exempel. Men förutsättningarna finns. 

En annan aspekt på tillgång, som jag personligen föredrar, är att man ofta får energi och/ eller avslappning när man utövar den. Genom att utöva sin styrka, hämtar man styrka. Man bekräftar sin person. Det här är min grej, det är det här som gör mig unik. Det blir ett kvitto på ens värde.

Nu kommer vi till nästa punkt. Inte lika rolig. Som jag skrev tidigare föds vissa med detta, men andra kan gå igenom ett helt liv utan att hitta sin speciella tillgång. Varför? Ja, var börjar man svara på det? Det kan bero på så mycket och jag tror dessutom att det ibland krävs lite tur för att man ska hitta sin tillgång tidigt i livet. Det kanske måste finnas ett piano i hemmet. Eller en förälder som kanske själv är konstnär. En vän som har samma intresse. Vissa intressen kan kosta och om pengar inte finns försvinner möjligheten att öva och utöva.

Nu kommer jag till pudelns kärna och det är nu jag blir väldigt personlig. Jag öppnar dörren till mina egna mörka rum. Mina demoner bor där, men jag har börjat lära känna dem. Förstå dem. Hantera dem.

För det finns ännu en anledning till att man inte hittar sin styrka. Och det är för att det inte stämmer överens med den egna självbilden. Lilla jag? Jag kan ju ingenting. Titta inte på mig. Fråga ingenting, för jag kan ingenting. Jag vill inte svara, för jag vill inte avslöja hur liten jag är. Om nu någon skulle leva i villfarelsen att jag faktiskt har något att säga, vill jag inte avslöja att jag inte har det. 

Nej, nej, jag har ingen talang. Jag försöker bara överleva. Hitta min plats, där jag kan smälta in och göra det som förväntas. Försvinna in i mängden och vara utfyllnad i andras liv. Statist. Någon måste sitta i klassrummet, köpa de här varorna och göra det här jobbet. För att samhället ska gå runt, för att andra viktigare och bättre människor ska få skina.

Det där var jag och tro inte för en sekund att jag var bitter. För att vara bitter måste man känna att man har rättigheter, tro att man har ett värde. Jag har aldrig inbillat mig det. Jag ville så förtvivlat gärna ha det där lilla extra, en talang, skönhet eller mod. Men jag visste mina begränsningar. Jag har förställt mig, jag har låtsats och halkat runt i livet. Hängt i sköra trådar, gömt mig och flytt. Från vad? Ansvar? Min egen spegelbild? 

Det är lätt att tro att ens egna unika tillgångar måste vara som andras. Vi matas ständigt av andras framgångar. Artister, konstnärer, författare eller varför inte politiker som har förmågan att orera i timmar i talarstolen. Det är sådant som förknippas med talang och förmåga. Om vi fastnar där är det svårt att komma vidare, för alla kan inte göra just det som de gör. 

Hemligheten är att gå djupare. Bredare. Lyfta blicken. Titta inåt. Och kanske börja ställa sig frågan, vad tycker jag om? Vad får mitt hjärta att bulta? Eller blöda. Det är där vi hittar oss själva. Och det är först då vi kan skina, bli vårt bästa jag. Det är där vi hittar våra sanna tillgångar, de som betyder något. De som får oss att växa.

Jag tänkte vara busig idag...

...och skolka lite från skolan. Men det är inte som förr. I gymnasiet var jag väldigt bra på att skolka. Bäst faktiskt, jag tror inte att många hade mer frånvaro än jag. Nu är ju inte det så mycket att hänga i granen, tyvärr. Idag kan jag stoltsera med att inte många har mer närvaro än jag. I min klass då! En får glädas åt det lilla.

Men vad det kom sig så blev det inte av, jag hängde tappert kvar hela dagen. Har försökt förstå alla turerna med rapportering av sårbarheter i IT-system och CVE-nummer, CVSS och vektorer. Jorå, jorå, såatte.... Visst låter det spännande? I den bästa av världar hade jag suttit här med ett glas portugisiskt rött vin bredvid mig för återhämtning, men jag har lovat sonen skjuts när han kommer hem från gymmet.

Det slår mig ibland att det är ett gissel, det här med att jag envisas med att ha en relativt anonym blogg. Många i min närhet vet att jag tycker om att skriva och nu i dessa tider, med så lite tid till mitt förfogande, blir det inte särskilt mycket skrivet. Det är faktiskt bara här på bloggen jag skriver för tillfället. Och jag saknar att inte kunna säga: 
-Åh, idag skrev jag ett långt inlägg om ditten och datten. Så härligt! Och ännu bättre, du skulle se vilka fina kommentarer jag fick på det.  

Och ingen kan heller svara:

-Nämen, vad roligt! Det måste vara väldigt givande att ha en blogg?!

För vet ni? Det ÄR givande! Jag älskar att skriva. Jag har inte alltid så mycket roligt eller intressant att skriva om, men det spelar liksom ingen roll. Ni som läser ändå är så gulliga och jag är så glad för det. (Nej, jag lovar att jag inte har druckit något vin. Även om det låter misstänkt likt vinprat.) Det som spelar roll är att jag får skriva och tro att mina ord har en mening. Eller åtminstone en plats i den här världen.

Det finns två livsuppehållande faktorer i mitt liv. Att gå och att skriva. Glöm syre, vatten och näring. Jag är ett urdjur, ett sådant där Björndjur. Även kallat Trögdjur. Jag menar, det är ju så jag! Hm, rimmar illa med att jag precis idag skrev på en annan bloggs kommentarsfält att jag alltid identifierat mig med John Bauers sagoprinsessor. Men va fasen, det här är min blogg och här finns det sådana varelser. En blandning av fiktion och vetenskap. Oskyldig och trög, det är jag det!

Bild i original: Illustrerad vetenskap

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle ägnat den här dagen åt lite hederligt skrivande. På något bortglömt projekt. Men så blev det alltså inte och det får ni lida för nu. Fördämningen räckte inte till och nu väller orden ut, sveper med sig allt löst i närheten och lämnar förödelse bakom sig. En del kanske är luttrade vid det här laget, men om någon skulle titta in här för första gången idag så är det inte konstigt om man frågar sig vad det här är för nå'!

Nu har jag kommit tillbaka efter att skjutsat sonen och jag har hällt upp ett glas vin. Johnossi är på högtalaren och det börjar lukta gott från grillen. Kanske bäst att jag avslutar det här för ikväll, annars blir det kanske som i unga dagar. Man vet aldrig hur det slutar! 

Men jag är nog snart tillbaka, för jag kom på ett ämne att skriva om. Egna tillgångar och slöseri med resurser. Fast med en annan twist än den vanliga! 

Jag vet inte vad jag ska skylla på

Första April är över för denna gång och tur är nog det. Jag har gått på alldeles för många lurendrejerier och jag vet inte riktigt hur jag ska bortförklara det. Jag kanske är lite trött, lite blasé. Inte mycket förvånar längre. Vansinnet ligger i tiden.

Det krävs också en viss finess av lurendrejarna, inte som när barnen var mindre till exempel.

- Nu har jag städat mitt rum, mamma!

- Ja, fast det har du ju inte?!

- Haha, april april, gick du på den lätta?

Jag minns när man gick ut på radion och sa att man lagt förslag på att det skulle bli möjligt att ta ut "vård av hund", när ens hund var sjuk eller behövde till veterinären. Just den gick jag inte på, men jag tyckte att det var roligt för en på jobbet gjorde det och tyckte att det var verkligen på tiden. När det sedan gick upp för honom att det var ett aprilskämt höll han sig för sig själv resten av arbetsdagen. Hade det inte varit för att han är en ganska osympatisk människa, hade jag nog tyckt lite synd om honom.

Vädret idag hade man ju önskat att det var ett skämt. Snöflingor stora som tumvantar virvlar ner och så ska det fortsätta dagen lång. Men det var väl gårdagens fina väder som var skämtet. Dottern och jag satt i kortärmat och med uppkavlade byxben på trappen framför huset med näsorna mot solen. 

Det ska snöa tre gånger på lärkan innan våren är här, enligt bondepraktikan. Kanske kom vädergudarna på att de glömt bort det, så därför har man lagt in två snöfall den här veckan. Jag minns inte hur länge sedan det var som jag hörde lärkan första gången i år, men förhoppningsvis har en liten förlupen flinga landat på den redan och då är vi i mål innan veckan är slut.

Annars har det varit gott om vårtecken den här helgen. Förutom alla motorcyklister har jag även sett en citronfjäril, två sädesärlor, två humlor och knoppande vitsippor. Det är nog nu det är som bäst ändå, när allt står i startgroparna. För när våren väl sätter igång på riktigt går det så himla fort och det är svårt att hinna med att ta in allt som händer. Plötsligt är världen helt grön och innan man vet ordet av är syrenen överblommad och fåglarna har tystnat.

Jag har hittat ett nytt guilty pleasure. I ärlighetens namn har jag nog egentligen inte haft något tidigare, men nu har jag fastnat för Slow TV. Jamen ni vet, Den stora älgvandringen på SVT typ. Just den har jag inte tittat så mycket på, men den drar ju snart igång så i år kanske. Men det finns en serie om en norsk kille som heter Severin. Han har tagit över sin farfars gård och där går han och fixar och donar för sig själv. Han har några getter, annars bor han ensam. Han fiskar, jagar och bygger saker. Ibland sitter han bara och tittar rakt fram. Njuter av tystnaden. Jag älskar det! Som balsam för själen. 

Jag tror att vi behöver Slow TV. Åtminstone om man inte lever ett sånt liv själv. Vi matas ständigt med elände från hela världen och någonstans går gränsen för hur mycket vi kan ta till oss. Det är lätt att drabbas av vanmakt, då det finns så mycket hemskt att förhålla sig till. Men inte kan påverka i någon större utsträckning. Alla kan göra någonting, men vi kan inte göra allt. 

Samtidigt ligger det i vår natur att vilja hålla oss uppdaterade. Det finns ett uttryck som på engelska kallas för Doomscrolling. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för det. Men det är inte så svårt att räkna ut vad det handlar om. Vi dras till dåliga nyheter. Det är så vi förbereder oss på fara. Hur länge hade vi vandrat på jorden om vi haft ögonbindel och öronproppar? Troligtvis inte så länge. 

Alla djur har sina knep för att överleva. Styrka, snabbhet, mörkerseende, kamouflage. Vi fick intelligens, en stor hjärna. En helt otrolig hjärna. Men även den behöver lite omvårdnad. Och just nu får min hjärna ibland små doser av Severin.

Hur tar ni hand om er hjärna? Meditation? Fysisk träning? Slow TV? 

Dilemmat med ridskola

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker synd om hästarna. Åtminstone vissa av dem upplever jag som deprimerade. Och helt ärligt kan jag förstå dem. Lektion efter lektion med elever som rycker, drar och svär. Träns av, träns på, träns av, träns på. 

Det kan tyckas som en skitsak, men när jag i början lämnade över tyglarna till (den medelålders) person som skulle ha hästen efter mig, tog hon bara tyglarna och började justera stiglädren. Hon hälsade inte ens på hästen! Hade hon inget hjärta, undrade jag?

Här ska du tillbringa en timma med denna fina varelse, och du bemödar dig inte ens med att berätta vem det är som svingar sig upp på dess rygg. Då förstod jag att det inte alltid är kärleken till hästarna som får en del att gå på ridskola. Det är något annat. Något som jag inte riktigt förstår. Något som får dem att se hästarna som ett verktyg, snarare än hjärtevänner. 

Hjärtevänner? Visst är det ett gammalt ord för kärlekspartner i mänsklig skepnad? Men när jag försökte beskriva relationen till hästar, dök det bara upp och det kändes så rätt. För hästarna går rätt in i hjärtat och det är precis som att det är där vi befinner oss när vi kommunicerar. 

Ni får ursäkta om jag låter flummig, men apropå hjärtat så har det fått sig en törn. I lördags fick jag reda på att min favorithäst ska avlivas. Han har varit skadad länge och blir inte bättre. Jag har sett det. Han har ont. Han står alltid på samma sätt i sin spilta och vill inte gärna flytta på sig när jag ska mocka hos honom. 

I tisdags hade jag tid över innan lektionen, så jag bestämde mig för att mocka och sedan skulle jag rykta honom. Pyssla om honom lite. För han har sett så ensam och övergiven ut. Han är inte misskött, så mina insatser var bara en förevändning att umgås med honom. Han verkade uppskatta mina omsorger. Han sökte kontakt och var aktiv. Vid ett tillfälle la han sin haka mot min axel och sedan stod vi bara så tillsammans en stund och andades. Nära.

Jag är så tacksam att jag inte visste då att hans tid var utmätt. Att det skulle bli sista gången jag träffade honom. Jag hade inte kunnat dölja mina känslor. 

Ska man se krasst på verksamheten är hästarna de maskiner som gör produktionen av ryttare möjlig. Det är sällan man hör talas om en ridskola som blomstrar. Det är snarare regel än undantag att de kämpar med sin ekonomi. Men det innebär också att om en häst blir skadad eller sjuk, så är inte prognosen särskilt god. En häst kostar och om den inte kan gå lektioner, så genererar den heller inga inkomster. Hästen degraderas från maskin till ekonomiskt slukhål. 

Under mina få terminer på ridskolan har en häst sålts och minst fyra avlivats. Jag har inga erfarenheter av en ridskolas verksamhet. Allt jag skriver här bottnar i egna iakttagelser och slutsatser, som färgas av ett blödigt hjärta. Men är det ett normalt förfarande? Eller har ridskolan bara haft otur under den tiden jag varit inskriven?

Ännu en sak som jag reagerat på är kulturen. Man verkar inte hälsa på varandra. Jo, i sin ridgrupp såklart. Men inte när man möter någon utanför stallet på gården. Och inte när någon kommer in i stallet som inte går i samma grupp. Inte en enda gång har någon hälsat först på mig. Det är alltid jag. Och de ser nästan alltid lite besvärade ut. Som om de undrar vad jag är för en skum figur som inte lärt sig de sociala (osociala?) koderna i stallet. Eller om de hört fel... Är det så på andra ridskolor också?

Jag tror att detta får bli den sista terminen på ridskola för min del. Det känns tråkigt på ett sätt, för jag vill ha hästar i mitt liv och jag vill upprätthålla mina kunskaper. Men kanske kan jag hitta någon häst i närheten som jag skulle kunna vara medryttare till....

Foto: Privat

When in London!

På söndagsmorgonen vilade en sammanbiten tystnad över frukostbordet. Jag förstod inte först, men då det tredje enstaviga svaret på ett möjligt konversationslockbete levererades, trillade polletten ner. London! Vi hade ju bokat en resa till London kvällen innan. Det var inte tystnad som vilade över frukostbordet, det var ångest.

Medan jag i mina egna fantasier redan promenerar längs Londons gator, upplever dofterna av dyr parfym utanför Harrods, klappar lejonen på Trafalgar Square och planerar upp reskassan, ägnar sig min man åt en helt annan sorts fantasier. Som magsjuka dagen innan avresa, borttappade pass, felstavade namn på flygbiljetten, det bokade hotellet existerar inte och reskassan kommer inte räcka till mat sista dagen.

Kanske låter texten lite raljerande, men sanningen är att glädjen över resan inte är odelad. Vi är väldigt ovana vid utlandsresande och behovet är heller inte särskilt stort. Vi trivs bra i vår lilla del av världen. Anledningen till stundande London-resa är att vi har sparat länge för att kunna göra en större resa med barnen. Och detta tillför naturligtvis en gnutta extra oro. Det är inte bara vi två, vi har fyra unga vuxna med på resan också. 

När vi började spara till resan såg vi en all-inclusive framför oss, i ett soligt land i södra Europa. Ligga vid poolen och slappa. En resa av det slaget gjorde vi nämligen när barnen var betydligt yngre. På den tiden som barnen tyckte det var roligt att leka i poolen, snorkla i havet och äta sin egen vikt i glass. Men allt eftersom tiden har gått, har vi insett att intressena har skiftat karaktär. Vissa tycker att allt är pinsamt och kliché, vissa är rastlösa och ingen av dem kommer att vilja bada. Möjligtvis ligga i en solstol och scrolla på mobilen mellan måltiderna. 

Efter en hel del stötande och blötande bestämde vi oss istället för att ge barnen London! En stad vi dessutom besökt en gång tidigare, min man och jag, och tycker mycket om. Nu snackar vi alltså inte längre om en vecka i solen, utan tre dagar i potentiellt ösregn eller åtminstone gråväder. Men jag är säker på att det kommer att bli en resa som de kommer att minnas, förhoppningsvis med en hel del ljusglimtar.

Söndagsmorgonens allvar släppte lyckligtvis efter att vi pratat lite om det, släpat fram monstret i ljuset och exponerat dess mörka sidor. Det finns inga garantier för att allt kommer att avlöpa problemfritt och jag är den första att erkänna att det känns lite nervöst. Men det som känns läskigt är sådant vi inte kommer att kunna påverka. Speciellt inte flera månader innan.

Istället åker jag helikopter över London med Google Maps och memorerar restauranger och landmärken. Vi har unnat oss lyxen att bo centralt i närheten av Hyde Park och jag tänker börja resan med att skämma ut barnen med ett tal i Speakers Corner! 

Hear ye, hear ye!

 

Vad du än gör - Läs inte detta!

Som en blank canvas är jag nu när jag sitter inför en nyöppnad möjlighet att förmedla mig med omvärlden. Jag har kli i fingrarna och de väntar ivrigt på kommando från hjärnan. Trummar lätt mot tangenterna och skriver tecken på måfå. jnde klwd lqwo efnp och sedan långsamt: scek jryt abxo wmaq 

Kryptoanalytiker i öst kliar sig i huvudet. Det ser bekant ut... Har de en gammal nyckel? Är det ett kontrollmeddelande eller innehåller det viktig information? Kommer det från ett nutida Bletchley Park eller har en förälder lämnat sin surfplatta till sin 1-åring? Begär förstärkning! - Hej, 40-talet här...

Hörde igår att män är mer benägna att dela vidare information utan att källgranska. Varför? Är det det manliga egot som visar sitt ljusskygga rätta jag? Att visa världen den information som bekräftar ens egna åsikter/ känslor/ tankar/ teorier (läs: ego), istället för att kritiskt fundera över vem som skulle vinna på att informationen sprids. 

Att tänka steget längre. Blir jag duperad? Springer jag just nu min egen antagonists ärenden? 

- Vad snackar du om? Den här texten visar ju att jag har haft rätt hela tiden. Kolla här!

- Jag vet väl inte vem som skrivit den! Men det måste ju vara någon lika förträfflig som jag, jag menar kolla vad det står! Precis vad jag alltid har sagt!

- Det var väl det jag visste! Nu är det bara en tidsfråga. 

#inteallamänochkanskenågrakvinnorockså

Jag vet precis när grannen kör sina barn till förskolan på morgonen. Röstresurserna är inte att leka med. En skrikgråter - alltid! En ilskeskriker för att överrösta och en håller för öronen och skriker att de ska sluta skrika. Men högst av dem alla skriker mamman. In i bilen med er. Vi är sena! Du också! TYYYST, ni väcker lillan! Ta på er bältet. Vi måste åka nu! VILL ni komma försent eller???

Livet ändå...

Jag tänker inte be om ursäkt, jag varnade er redan i rubriken. Det är en särdeles grå och blöt dag, min bil är trasig och mitt kaffe är slut. Men det bekommer inte rödhaken som outtröttligt fortsätter sitt drillande. Tack och lov för rödhaken och när som helst kommer koltrasten börja med sina serenader. 

Det här med fåglarna, det är ju ett tema som återkommer i inläggen. Är det kod? Vem är rödhaken... Red Robin...Robin...smeknamn för Robert? Vem är Robert, eller ska det läsas Trebor? Det är väl inget namn? Trevor är ett namn. Vem är Trevor? Viktigare; vem döper sitt barn till Trevor? Ja vem? Kan bara vara Brittiska underrättelsetjänsten.

Och koltrasten som kommer att börja sjunga. Är det någon från oss? Vilka har inte rapporterat in? Saknar vi någon? Det var Ivans tur att ta med kaffebröd idag, men han har inte dykt upp...

Är vi alla olika?

En idé till ett blogginlägg dök upp när en läsare uttryckte frustration över att man så lättvindigt avfärdar människors tillkortakommanden med att vi alla är olika. Och jag kan relatera!

I grunden är jag övertygad om att det är en bra sak, att vi är olika. Vi kompletterar varandra. Vi har olika starka sidor och olika svaga sidor. Vi har olika drömmar och mål. En del vill ha pengar, en del vill ha frihet, en del vill ha makt, en del vill ha kärlek och en del vill ha tid. Det gör att vi, i viss mån, väljer olika vägar istället för att överbelasta en huvudväg för att nå samma mål.

Så långt är allt frid och fröjd, utmaningen kommer när man börjar utvärdera sin egen roll. Vilka förväntningar man har. På andra, på samhället, på sig själv. Någonting som många faktiskt har gemensamt, är uppfattningen om sin egen betydelse. Det är helt naturligt att utgå från sig själv. Varje tanke, känsla och åsikt tar avstamp i ens egna livsåskådning. Den i sin tur är byggd av tidigare erfarenheter, egna övertygelser och inte minst våra personligheter (arv och miljö).

Allt jag tar ställning till, gör jag utifrån mig själv. Det är en överlevnadsinstinkt. Nu händer det här, hur påverkar det mig? Vilka rättigheter har jag? Vi har ofta bra koll på våra rättigheter, men inte lika bra koll på våra skyldigheter. 

Jag är inte skyldig att hjälpa någon som har det svårt. Om jag själv upplever otrygghet, kanske jag inte ens ser andra som har det svårt. I pressade situationer smalnar mitt synfält och jag fokuserar bara på mig själv. Ännu en överlevnadsinstinkt. 

Vad skulle krävas för att jag skulle se andras nöd och öka min benägenhet att hjälpa till? Jag tror att svaret ligger i vår känsla av trygghet. Det första som händer när vi känner oss trygga är att vi känner upplever ett större lugn. Ja, saker inträffar men jag har en plan. Jag vet hur jag ska hantera den nya situationen.

Det här är ett önskat läge. För om alla kunde känna trygghet, skulle behovet av hjälp och vårt beroende av andra minska. Vad behöver vi för att känna trygghet? Nu kommer vi in på den tunga psykologin och jag kopplar in Maslows behovstrappa. 

Bild lånad av NPF-specialisterna.se.

För att ha en chans att uppnå känslan av trygghet behöver våra grundläggande fysiologiska behov vara tillfredsställda, alltså nivån längst ner. Saknas något på den lägsta nivån kommer vi inte vidare i trappan, vårt fokus ligger på att överleva. 

Om vi tar en titt på vår omvärld, eller vår omgivning, kan vi ganska snabbt konstatera att vi dagligen ser människor som kämpar på nivån längst ner av olika anledningar. Det kan vara utslagna, utförsäkrade, brottsutsatta och människor på flykt. 

Men det kan också handla om människor som på pappret ser ut att ha det bra. Människor med ett jobb, pengar på banken, familj och ett hem. För även om vi har allt på nivån längst ner, kan vi ridas av demoner som inte syns. Jag kanske bär på någonting som gör att jag är rädd att förlora det jag kämpat för. Jag kanske identifierar mig med mina tillgångar, och vem blir jag då om jag skulle förlora ens bara en liten del av dem?

Då är jag på nästa nivå, men jag kommer inte vidare så länge jag drivs av rädsla och oroar mig. Jag uppfyller alltså inte heller kriterierna för trygghet. Nu är vi plötsligt ganska många i samhället som har ett relativt smalt synfält, som inte ser längre än till sitt eget bästa. Som inte ser hur andra kämpar. Som undrar: "Vad fan får jag för pengarna?" 

Det andra som händer när vi upplever trygghet, är att vi ser andras behov. Synfältet breddas. Vi kan se orsak och verkan. Och nu kommer vi till den springande punkten. Vad ska vi göra åt det? Ska vi bara acceptera att alla är olika? Var går gränsen för att i princip omyndigförklara andra? 

Frågan blir än mer komplex när vi tar i beaktande att precis allt påverkas av andras agerande och livsåskådning. Eftersom vi är olika, engagerar vi oss i olika ämnen olika mycket. Vi kanske lägger in olika faktorer i begreppet grundläggande. Bara där har vi en utmaning. Vem har rätt?

Ja, vem har rätt? Det är också en viktig aspekt i frågan. Kan jag verkligen vara säker på att jag har rätt? Är jag upplyst nog att ha en åsikt? Har jag förmågan att ta in allas perspektiv för att fatta rätt beslut?

När jag slänger ur mig att alla är olika kan det låta som en kapitulation inför ett oöverstigligt hinder, men det är snarare ett konstaterande att här behövs det en djupare analys av hur vi ska nå ut till alla med det vi vill förmedla. (Och någonstans hoppas jag att detsamma gäller även när andra använder sig av den frasen.) 

Hur når jag ut till den breda massan med att jag till exempel tycker att man ska ha en viss nivå av beredskap i sitt hem? För alla är inte där. För att jag ska nå ut med mitt budskap krävs det att jag har förståelse för det brus som förekommer mellan mig som sändare och den tilltänkta mottagaren.

Jag kan behöva prata högt, lågt, snabbt eller långsamt för att nå vissa. Jag kanske behöver måla en tavla för att nå andra. Jag kanske behöver spela in en låt som spelas på radion för att nå en del. Jag kanske behöver dela ut flygblad eller knacka dörr.

Men jag måste också vara öppen för att det finns människor som tycker att jag har fel, och att jag faktiskt kan ha fel...

   

Guten Morgen!

Es ist Freitag und ich lerne etwas mehr Deutsch. Men snart är det helg! Ni som är duktiga på tyska får ha överseende med den första meningen. Jag har lååångt kvar om jag ska klara tentan. MEN den goda nyheten är att jag fick en undervisningsfri vecka från utbildningen på grund av högt tempo på kursen innan. Vilket innebär 100% fokus på tyska och min plan är att komma ikapp och även förbereda mig för slutklämmen. Das sind gute Neuigkeiten!

Vad händer i helgen då? Bra fråga, men inte plugga. Troligtvis. Byta vatten på dricksvattendunkarna i källaren kanske. Det är hög tid. Det är nackdelen med att ha en viss grad av beredskap hemma, det ska bytas ut eller roteras. Egentligen skulle jag skapa ett dokument, en lagerhållningslista, så att man lätt kan se när vattnet tappades upp, hur många paket krossade tomater som behöver ätas upp och vad som behöver fyllas på.

Jag har insett att om man ska ha ett lager av matvaror, ska man satsa på varor som går åt i vardagen. Köp inte konserverade laxbullar om du inte kan tänka dig att äta det en dag i veckan, innan de blir otjänliga. Jag köpte en burk med köttfärssås från Felix som jag blev tvungen att äta upp. Milde himmel, en sådan kommer aldrig över denna tröskel igen. 

För den som inte kommit igång med sin hemberedskap ännu, vill jag slå ett slag för MSBs checklista. Den är ganska grundläggande och jag tycker att man ska använda den som inspiration. Byt ut de saker du inte gillar, och köper du saker med förhållandevis kort datum ställer det högre krav på att rotationen fungerar. Tänk gärna på hygienen också. Vad händer om toaletten inte fungerar? Och om värmen slutar fungera, hur håller man sig varm? Kan du elda? Har du något att elda med? Mediciner, vad brukar gå åt? Hur kan ett framtida behov se ut? Sprit- eller gasolköket, fungerar det? Finns bränsle? 

Ett vanligt argument för att inte ha egen beredskap hemma är platsbrist. Man kanske bor trångt. Och det är en utmaning, men handen på hjärtat, vi är väldigt duktiga på att fylla upp våra utrymmen med saker vi inte använder. Kanske skulle en utrensning kunna generera lite plats i några skåp eller lådor? Själv gillar jag att ha tomt under sängarna, men det är faktiskt också en exemplarisk plats för förvaring. 

Ett annat argument är att det är dyrt att bygga upp ett lager. Och det blir dyrt om man köper allt på en gång, men gör det över tid istället. Köp två paket spaghetti istället för ett den här månaden, ett par extra konserver och en tub mjukost. Allt är bättre än inget och snart finns det ett litet lager.

Varför ska man ha ett eget lager då? "Jag betalar ju skatt, kommunen har väl ett ansvar?" Kommunen har en plan för krishantering vid extraordinära händelser. De måste i första hand se till att samhället i stort fungerar. Fokus ligger bland annat på en fungerande räddningstjänst, äldreomsorg, skolor, fjärrvärme och vattenförsörjning. 

Det om detta och från det ena till det andra, det är första mars idag. Våren känns lite seg, men det har börjat sticka upp krokus i rabatten och rödhaken drillar sina melodier. Fåglarna börjar bilda par, precis just nu cirkulerar två glador över ängen och nyss flög ett par svanar förbi. Tranorna har börjat landa vid Hornborgasjön, någon som har koll på hur många det är där nu? Tydligen börjar man inte räkna för antalet redan är uppe i ett par hundratal. Ett annat säkert vårtecken är när jag inte behöver tömma kattlådan lika ofta, eftersom katten plötsligt kan tänka sig att gå utanför dörren. Ibland. När det inte regnar, eller blåser, eller går förbi en människa ute på gatan.

"Får jag lov?"   (hornborga.com)

Just det, ni som är lite äldre förresten. Visste ni att det inte heter imperfekt längre? Det heter preteritum nu. Varför det? För att man inte ska kunna hjälpa sina barn i skolan? För att läroböcker ska ha en anledning att bytas ut, så att förlagen kan dra in lite extra pengar? Och varför byta till något som till namnet påminner om ett oönskat hälsotillstånd? Svenska folkets egenutnämnda språkpolis Sara Lövestam reder ut det hela. Tydligen passar det nya namnet bättre, då preteritum på latin betyder förfluten tid. Jämfört med det gamla namnet imperfekt, som betyder oavslutad, så är jag böjd att hålla med om att det passar bättre. Så det är bara att lära om!

Ha nu en riktigt fin helg, för det ska jag ha! 

(Jag ska göra ett nördigt beredskapsdokument, jäj!)

  

Få godkänt eller betala tio tusen

(Detta inlägg skrivs huvudsakligen på fredag kväll...)

Ja, välkommen till min verklighet. 

Jag vet inte om det rör sig om tio eller tolv tusen, för jag har inte räknat efter så exakt. Men låt mig ta det från början. Min utbildning går inte på helfart, och eftersom jag tog tjänstledigt på heltid (clever me!) behöver jag alltså komplettera med mer studier. För att få fullt från CSN.

Så långt är ni med, yes? Den här terminen fick jag nys om en kort-kurs på YH, men huruvida jag blev antagen eller ej skulle jag få veta först....idag! Alltså behövde jag hoppa på en vanlig universitetskurs, min tyska på 50% fart som ni kanske kommer ihåg, för att säkra CSN-pengarna redan vid terminens start. 

Idag kom då beskedet. Jag är antagen till kort-kursen och den drar igång en vecka in i mars. YEY!

Så nu hamnar jag i en lite speciell situation. Jag kan välja att hoppa av tyskan, men då måste jag naturligtvis betala tillbaka det jag fått ut från CSN för just den kursen sedan terminsstart. Att läsa båda kurserna parallellt med min utbildning är uteslutet, det är stressigt nog ändå. 

Lyckligtvis är tyskakursen uppdelad i två delkurser, så om jag håller ut och ser till att bli godkänd i första delkursen kan jag behålla dessa 7,5 hp. Det borde innebära (jag har inte kontaktat CSN och dubbelkollat ännu) att det är bevis nog att jag studerat och erhållit högskolepoäng under perioden. Då borde jag heller inte behöva betala tillbaka några pengar.

Det jag måste göra är dock att se till att lämna studieförsäkran för den nya YH-kursen, men det borde inte vara några konstigheter. CSN har varit väldigt behjälpliga tidigare över telefon. Just det, jag måste också plugga trippelt i några veckor. 

Jag som lovade mig själv att ta det lugnare den här terminen, eftersom jag tyckte att det var intensivt under den förra. Well, vila får man göra i graven!

Vilket osökt för mig in på nästa happening. Idag hölls begravningen för min mormor. Det blev mycket finstämt och vackert. Och mycket trevligt efteråt då vi träffades och åt mat och tårta. Ingen verkade vilja bryta upp. Men inte så konstigt egentligen. Vi har väldigt trevligt ihop, men vi träffas nästan bara på begravningar. Så får det ju faktiskt inte vara.... Vi ska ta vara på varandra och den tid vi har tillsammans!

Mormors sista transportmedel, inte fy skam!

Jag försöker vara skärpt när jag skriver på bloggen, men jag är osäker på hur framgångsrik jag är ikväll. För jag är helt slut. Den här veckan har tagit oerhört mycket energi, mest på grund av en konflikt med en närstående (men det är ett annat inlägg...kanske) och (nej, ingen arvstvist! 😉 ). Men också den stundande begravningen. När den nu är över och konflikten är... ja, inte borta men... undanstuvad längst in i garderoben, så ska det bli skönt att fokusera på studierna. Faktiskt!

Lördag

Inget plugg än så länge, men så fort jag avslutat mitt inlägg är det jag som plockar fram studiematerialet. Däremot har vi tagit en lång och välbehövlig promenad i skogen. Helt underbart och energidepåerna är laddade. Till och med lite sol fick vi på oss!

Och jag kan också meddela att jag äntligen fått min aktivitetsklocka, den som "ingick" i mobilköpet. Jag vågade ju liksom inte tro på att den skulle komma innan jag faktiskt såg den. Jätterolig leksak, får jag erkänna.

Nu ska jag inte skjuta upp studierna mer... förutom att kattlådan behöver tömmas...hmmm... 

Ha en fin helg!

Goda nyheter

Nä, nu har den här bloggen gått i moll ett tag och jag vill skruva upp energin ett snäpp. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på låtar av bland annat Perssons Pack och Svante Thuresson. Bara där har vi åstadkommit en markant höjning av stämningen (har jag sagt att jag var gubbe i mitt förra liv?). Det är ju fredag trots allt.

Jag har en intensiv vecka bakom mig, präglad av examinationer av alla de slag. Jag tror att det på det hela taget har gått bra och godkänd lär jag bli, även om jag kanske hade önskat mig ett VG. Det har liksom hittills varit trenden för samtliga kurser i den här utbildningen. Den som lever får se, som man säger...

De goda nyheterna då? Javisst ja, de kommer här. Jag har troligtvis fått en LiA- (praktik)plats, det är upp till mig om jag vill ha den. Och jag vet inte hur jag ska säga det här, men... det är den mest perfekta praktikplatsen! På en kommun. Jag fick välja mellan två områden inom mitt skrå och ett av dem var verkligen något jag brinner för. Vi bara tittade på varandra och fån-flinade. Match made in heaven! 

Till saken hör att jag har ännu en intervju inbokad på måndag med en annan kommun. En vis person (tillika bloggare och läsare) sa en gång: When it rains, it pours. Fast när jag nu lånar uttrycket så är det i den mest positiva bemärkelse. För jag har sökt ganska många praktikplatser och antingen har jag fått avslag eller inget svar alls. Den senare kommunen stämmer in på det sistnämnda, och jag hade gett upp hoppet om att höra av dem. Vilket föranledde min ansökan till kommun två. Och nu hörde de alltså av sig i princip samtidigt.

Jag gillar transparens, så när kommun ett frågade om jag även sökt hos kommun två, så svarade jag naturligtvis ja. Och att jag ska träffa dem på måndag. Inga konstigheter alls, och kanske har de en viss kontakt och visste redan svaret på den frågan. Tänk vad pinsamt om jag försökt mörka... 

Det roliga var att kvinnan som intervjuade mig gått samma utbildning som jag går nu, och det gjorde även mannen som var med i början på intervjun och ansvarade för det andra området som jag inte valde. Bra betyg för utbildningen ju!

Så himla trevliga människor och jag var hög på ett lyckorus hela vägen hem.

Det var de goda nyheterna. Jag hoppas att ni får en trevlig, eller rent av fantastisk, helg!

Så trött

Men jag sover bra, väldigt bra till och med, och det är jag så oerhört tacksam över. I skolan är det hektiskt, både förra och denna veckan är galna. Det är inlämningar, redovisningar, uppkopplade dagar och imorgon tenta. Och jag ligger efter. Åtminstone med mina mått mätt. Jag kämpar mig fram med näsan precis ovanför vattenlinjen, i ett hav med lite för höga vågor. 

Helgen hade behövt läggas på studier, men nu gick vi igenom mormors lägenhet istället. Hur gick det då? Jo, lördagen var en walk in the park. Jag kände mig stark, inte särskilt känslomässigt berörd. Det här gå ju riktigt bra, tänkte jag och sträckte på mig. Men söndagen, ack söndagen. När vi var färdiga med det vi tänkt oss, stannade min bror upp i hallen och lät blicken dröjande vandra mellan rummen. "Ja, då kanske det är sista gången man är här då!" Då händer det något, jag känner hur något krackelerar och hela mitt inre skriker till min bror att vara tyst. Ett ord till i den ödesmättade tonen och jag kommer att brista.

Men han sa inget mer. Mamma svarade något ofarligt och sedan var ögonblicket över, men någonting hade förändrats. Jag tillät mig att titta på de nu tomma väggarna, där det precis hängt tavlor, fotografier, vepor och minnessaker. Sådant som gör en lägenhet till ett hem. Allt var nedplockat nu och då kom det över mig igen. Mormor kan inte komma tillbaka, för nu har hon inget hem här längre. Det finns ingen plats för henne på jorden. 

Det är en orealistisk tanke. Såklart. Min mormor har dött, hon kan inte komma tillbaka. Jag vet det. Men känslan, det definitiva. Att det var på riktigt. Och det är ju inte min mormor som jag till varje pris vill hålla kvar. Jag är glad att hon äntligen fick somna in, att hon inte behöver kämpa mer. Det som är svårt att skiljas från och som jag nu måste hitta ett sätt att förhålla mig till, det är någonting inom mig. En barnslig vilja att allt ska få vara som det alltid varit. Att mormor och morfar ska få fortsätta åka på sina campingsemestrar, att det ska dimpa ner vykort vid varje födelsedag och namnsdag och att det bara alltid ska få vara så.

Jag tror att vi närmar oss pudelns kärna, varför jag till synes sörjer min mormor mer än min morfar. Han gick bort för några år sedan, och visst var det sorgligt. Men inte som nu. Och det nog här den ömma punkten ligger, för jag har insett att jag också sörjer min morfar nu. Så länge min mormor fanns kvar och gick runt i det hem som även var min morfars, så fanns han kvar. När mormor försvann, tog hon honom med sig. Nu är båda borta och det liv de hade tillsammans. Det liv som spelat en så stor roll i mitt eget liv. En grundpelare! Borta!

Jag har varit förskonad från sorg. Jag är förhållandevis gammal när jag upplever detta för första gången. Jag har själv levt och upplevt, och jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle ha hanterat detta tidigare i livet. Som så många andra ofta tvingas till. Barn som förlorar sina föräldrar. Föräldrar som förlorar sina barn. Hur? Jag är så tacksam för alla som finns i mitt liv och alla som en gång har funnits. Tänk vad berikande ändå, att ha haft en sådan mormor och morfar. Och att jag fick ha dem så länge...

Ni amatörpsykologer därute som läser detta och tänker att: Hon borde bli bättre på att hantera sina känslor. Och visst är det så. Jag borde kunna gråta inför min mamma och min bror, vi delar ju sorgen. Men det är ett arv, från just den här grenen. Jag känner igen den från min mormor, från min mamma och jag vet att jag har den. Och jag är medveten om fördelarna med att öppna sig, dela med sig och välkomna. Det stärker band. Jag vet! Men inte nu, kanske sen...

När ett liv tar slut

Igår somnade min lilla mormor in. Som hon har stretat emot. Hållit sig kvar vid livet med näbbar och klor. Hon hade egentligen ingenting kvar, förutom ett exceptionellt minne och sin klarsynthet, kroppen hade givit upp. Det skicket hon befunnit sig i de sista åren, kan nästan vara att betrakta som ett straff. Eller en menande knuff i riktning mot den väg hon igår äntligen slog in på.

Jag är inte religiös och jag tror inte att hon var det heller. Men någonting fick henne att frukta döden. Det är ju den största ovissheten och kanske är det skäl nog att börja tvivla på sin övertygelse, när tiden börjar rinna ut. Åtminstone om man vet med sig att man kanske inte varit den allra lättaste människan att leva med.

För mig var hon den perfekta mormodern. I mina ögon fanns det ingen vackrare när jag var barn. Idag vet jag inte vad som fick mig att tycka det. Kanske för att hon alltid hade rött läppstift och smycken. Även till vardags. Egensydda kjolar och färgglada, glittriga blusar. Inomhusskor med klack. Klack-klock, klack-klock, klack-klock lät det när hon gick över golvet. Domp-domp-domp, över mattorna. För hon var alltid på benen. 

I köket, gud vet vad hon gjorde där med all tid. Lagade mat, diskade för hand, bakade, dukade, passade upp. I klackar och halsband som studsade över bysten i takt med hennes skyndsamma steg genom rummen. Plockade fram kritor och målarböcker, lyfte ner lådan med bondgårdsdjur i plast eller satte på kassettband med Disneyklassiker. Från köket hördes hennes gnolande, men jag visste aldrig vad hon sjöng på. Det var bara ett ljud som hörde ihop med mormor. 

Ibland satt hon ner. Då satt hon mellan mig och min bror och läste sagor. Jag satt alltid och drog med mitt lilla barnafinger över hennes mjuka blodådror, som höjde sig under huden på hennes hand. Jag vet ingen som hade så lena händer. De var som varmt silke, det var knappt att man förnam huden. Så var det även sista gången jag träffade henne och jag strök henne över handen. Så mjuk. Så varm. Så skör. Nu finns bara minnet av hennes hud kvar. 

Det hände att vi fick leka med porslinsfigurinerna i bokhyllan. Om vi satt på mattan. Den stora bordercollien, pojken i gungan och flickan med katten och den röda bollen. Damen som sjöng opera och den vita svanen. På lördag ska vi åka till lägenheten. Kanske finns någon av dem kvar. Vem vill ha vad? Hur delar man upp en människas tillhörigheter, utan att känna sig som en hyena? Hur kan man avstå från att rädda saker, som mormor bedömt som tillräckligt viktiga att ha med sig till sin sista stund? Som hon har tagit med sig genom livet. Som hon har tänkt att vi kommer att vilja ha när hon är borta...

Jag är inte ledsen. Jag är sorgsen. Jag är lättad. Hon fick ett bra liv. Trots allt. Trots att hennes tillvaro hängde på en skör tråd, de första tre åren i livet. Om en människa inte är perfekt, får man komma ihåg att man aldrig vet allt om någon. Det går inte att veta hur olika händelser påverkar en som individ. Hur olika människor påverkar en. Hur minnen påverkar en. Hur andras minnen påverkar en. Hur andras föreställningar om en påverkar en. Allt detta och hur man hanterar det, är vad som gör oss till de vi är. 

Jag är inte ledsen. Jag gråter inte. Jag saknar min mormor, men det var inte samma lilla mormor som somnade in igår. Det är en lättnad att nu få minnas henne som hon var, utan att få dåligt samvete. Nu får jag ta med mig min mormor i hjärtat och göra henne till det vackra minne som hon förtjänar.

Vilka räknar i helgen?

Det var nästan skönt att igår få komma tillbaka till köksbordet och studierna igen. Jag har nämligen just kommit hem från den årliga skidresan. Inga brutna ben, däremot ett lagom svart blåmärke på höften. Men det var bara för att barnen ville prova på snowboard. Och då tänkte jag att även jag skulle passa på. Jag har provat en gång tidigare, för tio år sedan. Det gick inte bra då heller, men åtminstone bättre än i år. Jag tror inte ens att jag gav det en halvtimma den här gången, för vet ni? Jag har blivit både äldre och stelare och på de få gångerna jag ändå hann ramla, märkte jag hur illa det tog på handlederna. 

Jaja, jag vet att man inte ska ta emot med händerna. Men vad hjälper det? Gamla hundar och allt det där... Jag bestämde mig som sagt ganska snart för att det inte var värt att riskera liv och hälsa. Men tre av fyra barn behöll faktiskt sin bräda och blev riktigt duktiga på det. Mysigt att vara iväg på skidsemester såklart, men gudomligt att komma hem.

Komma hem till fåglar som vill bli räknade, för det är ju den stora fågelräknarhelgen nu. Den pågår mellan 26-29 januari och är ni nyfikna på vad det går ut på eller hur man gör, så gå in här och läs mer. Enklast är att rapportera i appen som heter Vinterfåglar inpå knuten. Jag älskar verkligen att sitta och titta på fåglarna utanför, så nu vet ni vad jag sysselsätter mig med i helgen. Ja, förutom allt skolarbete som jag hamnat efter med då. 

Apropå skolarbete, så har jag nu fått ännu ett godkänt betyg i en högskolekurs. Skönt att kunna lägga ytterligare 7,5 poäng till listan och även lägga den till handlingarna. Detta var en kurs i Arbetsledning och för tillfället känner jag mig nöjd med kurser i arbetsvetenskap. Jag är glad att jag valde ett språk för den här terminen och tyska verkar riktigt roligt. Än så länge.

Kall tall!

Om jag lovar att fortsätta plugga nu, så kan väl ni lova att ni räknar fåglar i helgen? 

Ha en fin lördag, vänner!

Känner mig som en tennisboll - konsumentens klagan

Det är inte formen och inte färgen, utan att slås fram och tillbaka mellan olika spelare på en obegriplig plan. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag köpt en ny telefon, en ny-ny telefon. I köpet skulle även en klocka ingå. Jag är inte särskilt prylig av mig, men jag kan se nyttan med en klocka som är kopplad till mobilen.

Till exempel när jag är ute och går och har stoppat ner mobilen på nåt bra ställe. Om det skulle komma ett meddelande kan jag bara kolla på klockan för att se om det är något som behöver svaras direkt på, eller om det kan vänta tills jag kommer hem. Det är inte alltid man har lust att krångla fram telefonen, som i snöstorm eller under en cykeltur. 

Jag måste inte vara anträffbar hela tiden och jag måste inte heller kasta mig över nya uppgifter, så som det kanske framstår nu. Det handlar egentligen mest om att vara tillgänglig ifall det skulle vara något viktigt med en nära anhörig. Att något av barnen behöver hjälp till exempel. Förr fick man leva med ovissheten, när livet inte var konstant uppkopplat. Men det är skönt att veta att barnen vet att det går att nå mig.

Jag hade väl i princip redan bestämt mig för den här telefonen, så klockan var inte avgörande i det beslutet. Men det betyder inte att jag inte vill ha den, den är som sagt en bonus jag kan ha nytta av. (Eller ja, bonus och bonus. Den är väl inprisad i telefonen ändå!) Tror ni att jag har fått någon klocka?

Helt riktigt, den lyser med sin frånvaro. Jag avvaktade ett tag ifall den skulle skickas separat, men tillslut kände jag att det var lite för tyst från leverantören. Så jag kontaktade Hallon. Som återkopplade efter en vecka och hänvisade mig till Samsung, för det var deras kampanj. Så jag kontaktade Samsung, som i sin tur hänvisade mig till sin kamanjpartner Aditro. 

På deras sida kunde jag klicka mig in specifikt till min typ av ärende. Så bra! Lite för bra kanske? Nästan som att det fanns en tanke? Ett system för kunder som orkar vara lite besvärliga? Jag följde de instruktioner som fanns och gjorde en registrering, för att sedan vänta. 

Idag fick jag ett meddelande, där "Karl" inte hittade min registrering. Hade jag gjort någon? För den skulle nämligen göras genom Samsung Members-appen. Just den detaljen hade inte framgått någonstans. Ladda ner appen, leta fram rätt kampanj och gör samma registrering igen. Sedan svarade jag "Karl" att jag gjort som han sa och att han gärna får återkoppla. Nu går jag åter i väntans tider. 

Tänk om jag lyckas? Tänk om jag får en klocka endera dagen? Sjukt att ens behöva ha de tankarna. Klockan skulle naturligtvis kommit i samma paket som telefonen. Punkt! 

Ha en god lunch, vänner!

Glädjande uppdatering: Jag kan se fram emot att få min klocka skickad till mig om 4-6 veckor! Tjoho!

Vips...

...så har det gått ännu en vecka. Mycken blod, svett och tårar har flutit under dess bro. Intensiteten är hög och högre lär den bli, då min kurs i tyska officiellt drog igång igår. Det är med blandade känslor jag förlikar mig med detta faktum. Kommer jag orka? Samtidigt som jag ser fram emot att introduceras till ett för mig nytt språk. Ett språk som jag minns från högstadiet att bara plugghästarna valde. På grund av grammatiken. Själv valde jag franska. Någonting i den franska kulturen tilltalade mig redan då, kanske melodin och uttalet. Franska var vackert, tilltalade sinnen man i den åldern knappt kunde förnimma, föreställningen om pittoreska byar, böljande vinfält och medryckande chansons. Tyska var autobahn, fabriker och räta linjer. 

Men det var då. Nu vet jag att det finns mat som kallas schweinshaxe (ännu för mig outforskat, men har hört lovsången), god öl och vacker natur. Och Mozart. Och böljande vinfält även i Tyskland. Jag som nyfrälst Riesling-älskare bara måste åka på en vinsafari genom både Tyskland och Frankrike. Hur begränsar man sig ens där??? 

Det är onödigt kallt i vårt avlånga land, termometern visar -22,2. Vad ska det tjäna till? Det finns inga isbjörnar som tackar för det på mina breddgrader. Snart ingen annanstans heller, om man får vara lite dystergök.

Jag mottog ännu ett betyg för avslutad kurs, och jag är tacksam och glad. Än så länge har det gått bra i utbildningen. Egentligen spelar det inte så stor roll vilket betyg man får, så länge det inte är U. Kunskaperna får man ju ändå, trots allt. Det skriver jag bara för att jag vet att det kommer kurser som inte kommer att engagera mig på samma sätt, som är mer av ett nödvändigt ont. ;-)

Igår var jag hos en kompis och myste med fyra islandshästar. De är som stora och supermjuka nallebjörnar, pälsen är helt fantastisk. Vilka fascinerande djur ändå?!

Jag satt och kollade på lite klipp igår från Folk och Försvars rikskonferens 2024. Jag började såklart med Carl-Oskar Bohlins framförande, då det tydligen väckt en del debatt. På det hela taget tycker jag att det är bra att man börjar prata om det, sedan kan man tycka vad man vill om hans retorik. Man var överens om att uppbyggnaden av försvaret går framåt, men för långsamt.

Budskapet verkade vara att man ska förbereda sig, men jag tror att gemeneman har lite svårt att ställa sig de rätta frågorna. Man har svårt att föreställa sig det scenario som man ska förbereda sig på. Man har svårt att se sin egen roll i totalförsvaret. Man kanske inte ens vet om att man ingår i totalförsvaret, vilket ju de flesta gör som är mellan 16-70 år. 

Och det är nog där man måste börja. Med att prata om det. Försöka nå ut. Det kan tyckas överväldigande när man ska ta in all information, men det räcker att börja hos sig själv. Vad gäller för mig? Innebär min sysselsättning någonting som kan spela roll om Sveriges säkerhetsläge skulle försämras? Jobbar jag som lärare, förskolepedagog, kollektivtrafikförare, inom vården? Ja, då spelar jag en viktig roll i totalförsvaret. 

Många tänker kanske att försvaret bara handlar om det militära, men samhället måste fortsätta att fungera. Det är det som utgör det civila försvaret, och tillsammans med det militära försvaret blir det totalförsvaret. 

Företagare behöver ställa sig frågan vad som händer med deras verksamhet om krisen eller kriget kommer. Kan vi fortsätta som vanligt eller kan vi behöva ställa om vår produktion? Till vad i så fall? Att vara flexibel i sin verksamhet kan innebära win-win, men det är bra att ligga steget före och ha en plan.

Det här är ingenting vi väljer själva. Om det värsta skulle inträffa, kommer det att innebära förändringar för många. Och det bästa sättet att hantera det på, är att börja fundera, planera och ställa frågor. Vet man inte vad som gäller, så fråga! Fråga arbetsgivaren. Fråga kommunen. Gå in på MSB och börja surfa runt lite. Börja här vettja.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt skriva från början, men det här är intressant tycker jag. Jag avskyr själv att inte ha koll på läget, och det är en anledning så god som någon att börja ta reda på hur saker fungerar.

Hoppas att ni får en härlig tisdag. Det är kallt, men oerhört vackert ute.

Krispigt, som det heter nuförtiden.

Har jag nåt på näbben eller?

När kommer maten?

Fumlans ekonomi

Bloggen har tydligt riktat om sitt fokus i och med att jag bestämde mig för att pausa arbetslivet till förmån för studier. Av förklarliga skäl tappade jag lusten att rapportera om sparkvot och mina förehavanden på börsen. 

Jag slutade spara på börsen i årskiftet -21/-22 för att bygga en buffert. I augusti 2022 var jag nöjd med min buffert och skolan började. CSN blir man inte jätterik på, men när det blivit något över har jag satt in det på börsen. Någon tusenlapp här och någon tusenlapp där. 

Bufferten har jag inte rört under normala månader. Men vissa födelsedagar och de båda julaftnar som passerat, har krävt lite extra utmaningar för min tunna plånbok. Då har det varit skönt att ha bufferten att tillgå. Den har även möjliggjort mitt nya extravaganta intresse ridning. För ridskola är inte gratis minsann. Detta till trots har inte bufferten sjunkit särskilt mycket och jag känner mig fortsatt trygg inför resten av min studietid.

Det har även funnits tillfällen, då CSN varit sen med utbetalningen. Eller att en lön inte kommit när jag räknat med den. Då har bufferten räddat upp situationen. Och det var just situationer som dessa som gjorde att jag tog beslutet att bygga buffert under ett halvår, istället för att investera på börsen. 

Men gissa om det tog emot i början! Och tanken på alla uteblivna insättningar stressade mig enormt, tänk hur mycket ränta-på-ränta jag går miste om! 

2020-12-31 började jag göra månadsavstämningar, och det har jag fortsatt med. Trots att jag inte satt in så mycket nytt kapital, har det ändå varit intressant att behålla kontinuiteten på rapporteringen. Det är tydligt att den blygsamma portfölj jag fått ihop ändå levererar. 

Året 2023 avkastade portföljen 10,8%. Utöver det hade jag till min förvåning satt in en betydligt större slutsumma än jag vågat föreställa mig. Många bäckar små... Stort tack till mig! 

Portföljen då. Ja, på det hela taget är jag nog rätt nöjd med den. (Obs! Jag har ingen fördelningsstrategi, eller annan strategi heller för den delen. Jag baserar det enbart på att den går upp.) Men det finns några frågetecken när det kommer till vissa innehav. Jag tycker att jag städat, men det är ändå inte perfekt. Det roliga är också att jag tänkt att jag är långsiktig, men det är jag uppenbarligen inte. Tittar man på den första bilden så är det bara fyra aktier som överlevt städningarna i portföljen, fram till idag. Och jag kan inte skryta med att jag att har någon koll. Jag har gjort både bra och dåliga drag, så vad ni än gör: Don't copy paste!!! 

Det är dock inte innehaven som stör mig mest just nu, det är att jag sitter med lite för mycket kassa. Jag antar att det smartaste jag kan göra är att löpande köpa på mig småposter under en längre tid.

En intressant betraktelse. Det är allmänt känt att prata inkomst är ingenting man gör som svensk. Man frågar inte kollegor, vänner eller bekanta vad de tjänar. På gott och ont! Generellt är det så. MEN om jag går från heltidsjobb till studerande - då är det plötsligt helt okej att fråga hur mycket jag får ut i månaden?! Det kanske beror på att det är lätt att ta reda på, det har ju inte med min prestation att göra. CSN baseras ju på hur många procent man studerar. Eventuellt också på om man jobbat tidigare och därmed har utgifter efter de förutsättningarna.

Men den där krocken, när jag vid fikabordet inför alla andra förväntas svara på hur mycket jag får ut i månaden. Likt ett rådjur fångat i bilens strålkastare. Inte jättebekvämt! 

Yes yes, det om detta. Jag är ingen kunnig investerare, som ni vet. Så denna uppdatering är mest för skoj skull och det finns därför ingen vinning med att jämföra sig med mig. Se det endast som nöjesläsning!

Happy sunday, på er!

Fredagsflum

Bloggen har lagt ännu ett år till handlingarna, det fjärde. Märklig sak att envisas med att uppmärksamma, år efter år. Men när en vän fyller år, vill man ju gärna göra just det. Bloggen kanske inte är en vän i ordets vanliga bemärkelse, men det är någon som finns där. Någon som låter mig skriva och någon som kopplar ihop mig med er. Det är värdefullt.

Så, det blev ingen praktikplats på Combitech. Jättetråkigt, men de har gjort bedömningen att de inte har möjlighet att ta emot praktikanter i år. Jag hoppas att det inte bara är mig de säger det till, men det tror jag väl inte? ;-) Så jag fortsätter att skicka ut förfrågningar till kommuner, myndigheter och företag i min närhet. 

Det tog inte lång tid innan allt var som vanligt igen, det nya året till trots. I min värld ligger det ett magiskt skimmer över nyårsafton och det handlar inte om vad man har för festliga planer. Jag kan sitta ensam hemma i mjukiskläder och tycka att det är magiskt. Rent krasst vet jag att ingenting ändrar sig bara för att klockan passerar midnatt, men jag tror att man behöver lite magi i sitt liv ibland. Lite skimmer, lite pirr i magen och hopp om att det bästa året nu ligger framför mig. Det representerar också nystart. Här serveras den mest legitima anledningen att vända blad och börja om. Den första dagen i resten av mitt liv. Precis som alla andra dagar, men med ett stort D. Strösslat med glitter, ackompanjerat av bubblor.

Kanske hör det ihop med min personlighet. Jag behöver inte ha bråttom, men jag vill framåt. Inte köra runt i samma hjulspår. Jag gillar känslan av att färdigställa och gå vidare. Kanske är det samma med åren som går. Nu har jag klarat av det här året, ge mig ett nytt och jag ska göra nästa ännu bättre.

Nu kanske det låter som att jag föraktar allt som är stabilt och pålitligt. Men så är det inte. Jag har drag av sådant i mig också, behovet av trygghet. Behovet av stillhet och reflektion. Faktum är att det är högst påtagligt i mitt liv. Det är nog kontrasterna som gör att jag känner mig levande. Men jag vill välja mina kontraster själv och det är dit jag är på väg. Och det känns så himla bra. Jag är på väg!

Men nyårslöften är inte för mig. Jag kan relatera till önskan om förbättring, som ni kanske förstår efter att ha läst texten ovanför, men jag inser mina begränsningar. Nyårslöften är så förknippade med misslyckande och det är inte så jag vill börja mitt år. Jag vet vad jag skulle behöva ta tag i, men det kräver lite mer än bara ett löfte. Jag visualiserar gärna, drömmer och fantiserar. Lustfyllt och barnsligt. Och om det inte blir som bilden jag sett framför mig, så gör det inte så mycket. Det finns många anledningar till att saker inte blir som man tänkt sig, och jag är ingen dålig människa för det. Man ska vara snäll mot sig själv!

Nu har Fumlan flummat färdigt. En fredag väntar.

Ta hand om er och varandra därute!