Dilemmat med ridskola

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker synd om hästarna. Åtminstone vissa av dem upplever jag som deprimerade. Och helt ärligt kan jag förstå dem. Lektion efter lektion med elever som rycker, drar och svär. Träns av, träns på, träns av, träns på. 

Det kan tyckas som en skitsak, men när jag i början lämnade över tyglarna till (den medelålders) person som skulle ha hästen efter mig, tog hon bara tyglarna och började justera stiglädren. Hon hälsade inte ens på hästen! Hade hon inget hjärta, undrade jag?

Här ska du tillbringa en timma med denna fina varelse, och du bemödar dig inte ens med att berätta vem det är som svingar sig upp på dess rygg. Då förstod jag att det inte alltid är kärleken till hästarna som får en del att gå på ridskola. Det är något annat. Något som jag inte riktigt förstår. Något som får dem att se hästarna som ett verktyg, snarare än hjärtevänner. 

Hjärtevänner? Visst är det ett gammalt ord för kärlekspartner i mänsklig skepnad? Men när jag försökte beskriva relationen till hästar, dök det bara upp och det kändes så rätt. För hästarna går rätt in i hjärtat och det är precis som att det är där vi befinner oss när vi kommunicerar. 

Ni får ursäkta om jag låter flummig, men apropå hjärtat så har det fått sig en törn. I lördags fick jag reda på att min favorithäst ska avlivas. Han har varit skadad länge och blir inte bättre. Jag har sett det. Han har ont. Han står alltid på samma sätt i sin spilta och vill inte gärna flytta på sig när jag ska mocka hos honom. 

I tisdags hade jag tid över innan lektionen, så jag bestämde mig för att mocka och sedan skulle jag rykta honom. Pyssla om honom lite. För han har sett så ensam och övergiven ut. Han är inte misskött, så mina insatser var bara en förevändning att umgås med honom. Han verkade uppskatta mina omsorger. Han sökte kontakt och var aktiv. Vid ett tillfälle la han sin haka mot min axel och sedan stod vi bara så tillsammans en stund och andades. Nära.

Jag är så tacksam att jag inte visste då att hans tid var utmätt. Att det skulle bli sista gången jag träffade honom. Jag hade inte kunnat dölja mina känslor. 

Ska man se krasst på verksamheten är hästarna de maskiner som gör produktionen av ryttare möjlig. Det är sällan man hör talas om en ridskola som blomstrar. Det är snarare regel än undantag att de kämpar med sin ekonomi. Men det innebär också att om en häst blir skadad eller sjuk, så är inte prognosen särskilt god. En häst kostar och om den inte kan gå lektioner, så genererar den heller inga inkomster. Hästen degraderas från maskin till ekonomiskt slukhål. 

Under mina få terminer på ridskolan har en häst sålts och minst fyra avlivats. Jag har inga erfarenheter av en ridskolas verksamhet. Allt jag skriver här bottnar i egna iakttagelser och slutsatser, som färgas av ett blödigt hjärta. Men är det ett normalt förfarande? Eller har ridskolan bara haft otur under den tiden jag varit inskriven?

Ännu en sak som jag reagerat på är kulturen. Man verkar inte hälsa på varandra. Jo, i sin ridgrupp såklart. Men inte när man möter någon utanför stallet på gården. Och inte när någon kommer in i stallet som inte går i samma grupp. Inte en enda gång har någon hälsat först på mig. Det är alltid jag. Och de ser nästan alltid lite besvärade ut. Som om de undrar vad jag är för en skum figur som inte lärt sig de sociala (osociala?) koderna i stallet. Eller om de hört fel... Är det så på andra ridskolor också?

Jag tror att detta får bli den sista terminen på ridskola för min del. Det känns tråkigt på ett sätt, för jag vill ha hästar i mitt liv och jag vill upprätthålla mina kunskaper. Men kanske kan jag hitta någon häst i närheten som jag skulle kunna vara medryttare till....

Foto: Privat

When in London!

På söndagsmorgonen vilade en sammanbiten tystnad över frukostbordet. Jag förstod inte först, men då det tredje enstaviga svaret på ett möjligt konversationslockbete levererades, trillade polletten ner. London! Vi hade ju bokat en resa till London kvällen innan. Det var inte tystnad som vilade över frukostbordet, det var ångest.

Medan jag i mina egna fantasier redan promenerar längs Londons gator, upplever dofterna av dyr parfym utanför Harrods, klappar lejonen på Trafalgar Square och planerar upp reskassan, ägnar sig min man åt en helt annan sorts fantasier. Som magsjuka dagen innan avresa, borttappade pass, felstavade namn på flygbiljetten, det bokade hotellet existerar inte och reskassan kommer inte räcka till mat sista dagen.

Kanske låter texten lite raljerande, men sanningen är att glädjen över resan inte är odelad. Vi är väldigt ovana vid utlandsresande och behovet är heller inte särskilt stort. Vi trivs bra i vår lilla del av världen. Anledningen till stundande London-resa är att vi har sparat länge för att kunna göra en större resa med barnen. Och detta tillför naturligtvis en gnutta extra oro. Det är inte bara vi två, vi har fyra unga vuxna med på resan också. 

När vi började spara till resan såg vi en all-inclusive framför oss, i ett soligt land i södra Europa. Ligga vid poolen och slappa. En resa av det slaget gjorde vi nämligen när barnen var betydligt yngre. På den tiden som barnen tyckte det var roligt att leka i poolen, snorkla i havet och äta sin egen vikt i glass. Men allt eftersom tiden har gått, har vi insett att intressena har skiftat karaktär. Vissa tycker att allt är pinsamt och kliché, vissa är rastlösa och ingen av dem kommer att vilja bada. Möjligtvis ligga i en solstol och scrolla på mobilen mellan måltiderna. 

Efter en hel del stötande och blötande bestämde vi oss istället för att ge barnen London! En stad vi dessutom besökt en gång tidigare, min man och jag, och tycker mycket om. Nu snackar vi alltså inte längre om en vecka i solen, utan tre dagar i potentiellt ösregn eller åtminstone gråväder. Men jag är säker på att det kommer att bli en resa som de kommer att minnas, förhoppningsvis med en hel del ljusglimtar.

Söndagsmorgonens allvar släppte lyckligtvis efter att vi pratat lite om det, släpat fram monstret i ljuset och exponerat dess mörka sidor. Det finns inga garantier för att allt kommer att avlöpa problemfritt och jag är den första att erkänna att det känns lite nervöst. Men det som känns läskigt är sådant vi inte kommer att kunna påverka. Speciellt inte flera månader innan.

Istället åker jag helikopter över London med Google Maps och memorerar restauranger och landmärken. Vi har unnat oss lyxen att bo centralt i närheten av Hyde Park och jag tänker börja resan med att skämma ut barnen med ett tal i Speakers Corner! 

Hear ye, hear ye!

 

Vad du än gör - Läs inte detta!

Som en blank canvas är jag nu när jag sitter inför en nyöppnad möjlighet att förmedla mig med omvärlden. Jag har kli i fingrarna och de väntar ivrigt på kommando från hjärnan. Trummar lätt mot tangenterna och skriver tecken på måfå. jnde klwd lqwo efnp och sedan långsamt: scek jryt abxo wmaq 

Kryptoanalytiker i öst kliar sig i huvudet. Det ser bekant ut... Har de en gammal nyckel? Är det ett kontrollmeddelande eller innehåller det viktig information? Kommer det från ett nutida Bletchley Park eller har en förälder lämnat sin surfplatta till sin 1-åring? Begär förstärkning! - Hej, 40-talet här...

Hörde igår att män är mer benägna att dela vidare information utan att källgranska. Varför? Är det det manliga egot som visar sitt ljusskygga rätta jag? Att visa världen den information som bekräftar ens egna åsikter/ känslor/ tankar/ teorier (läs: ego), istället för att kritiskt fundera över vem som skulle vinna på att informationen sprids. 

Att tänka steget längre. Blir jag duperad? Springer jag just nu min egen antagonists ärenden? 

- Vad snackar du om? Den här texten visar ju att jag har haft rätt hela tiden. Kolla här!

- Jag vet väl inte vem som skrivit den! Men det måste ju vara någon lika förträfflig som jag, jag menar kolla vad det står! Precis vad jag alltid har sagt!

- Det var väl det jag visste! Nu är det bara en tidsfråga. 

#inteallamänochkanskenågrakvinnorockså

Jag vet precis när grannen kör sina barn till förskolan på morgonen. Röstresurserna är inte att leka med. En skrikgråter - alltid! En ilskeskriker för att överrösta och en håller för öronen och skriker att de ska sluta skrika. Men högst av dem alla skriker mamman. In i bilen med er. Vi är sena! Du också! TYYYST, ni väcker lillan! Ta på er bältet. Vi måste åka nu! VILL ni komma försent eller???

Livet ändå...

Jag tänker inte be om ursäkt, jag varnade er redan i rubriken. Det är en särdeles grå och blöt dag, min bil är trasig och mitt kaffe är slut. Men det bekommer inte rödhaken som outtröttligt fortsätter sitt drillande. Tack och lov för rödhaken och när som helst kommer koltrasten börja med sina serenader. 

Det här med fåglarna, det är ju ett tema som återkommer i inläggen. Är det kod? Vem är rödhaken... Red Robin...Robin...smeknamn för Robert? Vem är Robert, eller ska det läsas Trebor? Det är väl inget namn? Trevor är ett namn. Vem är Trevor? Viktigare; vem döper sitt barn till Trevor? Ja vem? Kan bara vara Brittiska underrättelsetjänsten.

Och koltrasten som kommer att börja sjunga. Är det någon från oss? Vilka har inte rapporterat in? Saknar vi någon? Det var Ivans tur att ta med kaffebröd idag, men han har inte dykt upp...

Är vi alla olika?

En idé till ett blogginlägg dök upp när en läsare uttryckte frustration över att man så lättvindigt avfärdar människors tillkortakommanden med att vi alla är olika. Och jag kan relatera!

I grunden är jag övertygad om att det är en bra sak, att vi är olika. Vi kompletterar varandra. Vi har olika starka sidor och olika svaga sidor. Vi har olika drömmar och mål. En del vill ha pengar, en del vill ha frihet, en del vill ha makt, en del vill ha kärlek och en del vill ha tid. Det gör att vi, i viss mån, väljer olika vägar istället för att överbelasta en huvudväg för att nå samma mål.

Så långt är allt frid och fröjd, utmaningen kommer när man börjar utvärdera sin egen roll. Vilka förväntningar man har. På andra, på samhället, på sig själv. Någonting som många faktiskt har gemensamt, är uppfattningen om sin egen betydelse. Det är helt naturligt att utgå från sig själv. Varje tanke, känsla och åsikt tar avstamp i ens egna livsåskådning. Den i sin tur är byggd av tidigare erfarenheter, egna övertygelser och inte minst våra personligheter (arv och miljö).

Allt jag tar ställning till, gör jag utifrån mig själv. Det är en överlevnadsinstinkt. Nu händer det här, hur påverkar det mig? Vilka rättigheter har jag? Vi har ofta bra koll på våra rättigheter, men inte lika bra koll på våra skyldigheter. 

Jag är inte skyldig att hjälpa någon som har det svårt. Om jag själv upplever otrygghet, kanske jag inte ens ser andra som har det svårt. I pressade situationer smalnar mitt synfält och jag fokuserar bara på mig själv. Ännu en överlevnadsinstinkt. 

Vad skulle krävas för att jag skulle se andras nöd och öka min benägenhet att hjälpa till? Jag tror att svaret ligger i vår känsla av trygghet. Det första som händer när vi känner oss trygga är att vi känner upplever ett större lugn. Ja, saker inträffar men jag har en plan. Jag vet hur jag ska hantera den nya situationen.

Det här är ett önskat läge. För om alla kunde känna trygghet, skulle behovet av hjälp och vårt beroende av andra minska. Vad behöver vi för att känna trygghet? Nu kommer vi in på den tunga psykologin och jag kopplar in Maslows behovstrappa. 

Bild lånad av NPF-specialisterna.se.

För att ha en chans att uppnå känslan av trygghet behöver våra grundläggande fysiologiska behov vara tillfredsställda, alltså nivån längst ner. Saknas något på den lägsta nivån kommer vi inte vidare i trappan, vårt fokus ligger på att överleva. 

Om vi tar en titt på vår omvärld, eller vår omgivning, kan vi ganska snabbt konstatera att vi dagligen ser människor som kämpar på nivån längst ner av olika anledningar. Det kan vara utslagna, utförsäkrade, brottsutsatta och människor på flykt. 

Men det kan också handla om människor som på pappret ser ut att ha det bra. Människor med ett jobb, pengar på banken, familj och ett hem. För även om vi har allt på nivån längst ner, kan vi ridas av demoner som inte syns. Jag kanske bär på någonting som gör att jag är rädd att förlora det jag kämpat för. Jag kanske identifierar mig med mina tillgångar, och vem blir jag då om jag skulle förlora ens bara en liten del av dem?

Då är jag på nästa nivå, men jag kommer inte vidare så länge jag drivs av rädsla och oroar mig. Jag uppfyller alltså inte heller kriterierna för trygghet. Nu är vi plötsligt ganska många i samhället som har ett relativt smalt synfält, som inte ser längre än till sitt eget bästa. Som inte ser hur andra kämpar. Som undrar: "Vad fan får jag för pengarna?" 

Det andra som händer när vi upplever trygghet, är att vi ser andras behov. Synfältet breddas. Vi kan se orsak och verkan. Och nu kommer vi till den springande punkten. Vad ska vi göra åt det? Ska vi bara acceptera att alla är olika? Var går gränsen för att i princip omyndigförklara andra? 

Frågan blir än mer komplex när vi tar i beaktande att precis allt påverkas av andras agerande och livsåskådning. Eftersom vi är olika, engagerar vi oss i olika ämnen olika mycket. Vi kanske lägger in olika faktorer i begreppet grundläggande. Bara där har vi en utmaning. Vem har rätt?

Ja, vem har rätt? Det är också en viktig aspekt i frågan. Kan jag verkligen vara säker på att jag har rätt? Är jag upplyst nog att ha en åsikt? Har jag förmågan att ta in allas perspektiv för att fatta rätt beslut?

När jag slänger ur mig att alla är olika kan det låta som en kapitulation inför ett oöverstigligt hinder, men det är snarare ett konstaterande att här behövs det en djupare analys av hur vi ska nå ut till alla med det vi vill förmedla. (Och någonstans hoppas jag att detsamma gäller även när andra använder sig av den frasen.) 

Hur når jag ut till den breda massan med att jag till exempel tycker att man ska ha en viss nivå av beredskap i sitt hem? För alla är inte där. För att jag ska nå ut med mitt budskap krävs det att jag har förståelse för det brus som förekommer mellan mig som sändare och den tilltänkta mottagaren.

Jag kan behöva prata högt, lågt, snabbt eller långsamt för att nå vissa. Jag kanske behöver måla en tavla för att nå andra. Jag kanske behöver spela in en låt som spelas på radion för att nå en del. Jag kanske behöver dela ut flygblad eller knacka dörr.

Men jag måste också vara öppen för att det finns människor som tycker att jag har fel, och att jag faktiskt kan ha fel...

   

Guten Morgen!

Es ist Freitag und ich lerne etwas mehr Deutsch. Men snart är det helg! Ni som är duktiga på tyska får ha överseende med den första meningen. Jag har lååångt kvar om jag ska klara tentan. MEN den goda nyheten är att jag fick en undervisningsfri vecka från utbildningen på grund av högt tempo på kursen innan. Vilket innebär 100% fokus på tyska och min plan är att komma ikapp och även förbereda mig för slutklämmen. Das sind gute Neuigkeiten!

Vad händer i helgen då? Bra fråga, men inte plugga. Troligtvis. Byta vatten på dricksvattendunkarna i källaren kanske. Det är hög tid. Det är nackdelen med att ha en viss grad av beredskap hemma, det ska bytas ut eller roteras. Egentligen skulle jag skapa ett dokument, en lagerhållningslista, så att man lätt kan se när vattnet tappades upp, hur många paket krossade tomater som behöver ätas upp och vad som behöver fyllas på.

Jag har insett att om man ska ha ett lager av matvaror, ska man satsa på varor som går åt i vardagen. Köp inte konserverade laxbullar om du inte kan tänka dig att äta det en dag i veckan, innan de blir otjänliga. Jag köpte en burk med köttfärssås från Felix som jag blev tvungen att äta upp. Milde himmel, en sådan kommer aldrig över denna tröskel igen. 

För den som inte kommit igång med sin hemberedskap ännu, vill jag slå ett slag för MSBs checklista. Den är ganska grundläggande och jag tycker att man ska använda den som inspiration. Byt ut de saker du inte gillar, och köper du saker med förhållandevis kort datum ställer det högre krav på att rotationen fungerar. Tänk gärna på hygienen också. Vad händer om toaletten inte fungerar? Och om värmen slutar fungera, hur håller man sig varm? Kan du elda? Har du något att elda med? Mediciner, vad brukar gå åt? Hur kan ett framtida behov se ut? Sprit- eller gasolköket, fungerar det? Finns bränsle? 

Ett vanligt argument för att inte ha egen beredskap hemma är platsbrist. Man kanske bor trångt. Och det är en utmaning, men handen på hjärtat, vi är väldigt duktiga på att fylla upp våra utrymmen med saker vi inte använder. Kanske skulle en utrensning kunna generera lite plats i några skåp eller lådor? Själv gillar jag att ha tomt under sängarna, men det är faktiskt också en exemplarisk plats för förvaring. 

Ett annat argument är att det är dyrt att bygga upp ett lager. Och det blir dyrt om man köper allt på en gång, men gör det över tid istället. Köp två paket spaghetti istället för ett den här månaden, ett par extra konserver och en tub mjukost. Allt är bättre än inget och snart finns det ett litet lager.

Varför ska man ha ett eget lager då? "Jag betalar ju skatt, kommunen har väl ett ansvar?" Kommunen har en plan för krishantering vid extraordinära händelser. De måste i första hand se till att samhället i stort fungerar. Fokus ligger bland annat på en fungerande räddningstjänst, äldreomsorg, skolor, fjärrvärme och vattenförsörjning. 

Det om detta och från det ena till det andra, det är första mars idag. Våren känns lite seg, men det har börjat sticka upp krokus i rabatten och rödhaken drillar sina melodier. Fåglarna börjar bilda par, precis just nu cirkulerar två glador över ängen och nyss flög ett par svanar förbi. Tranorna har börjat landa vid Hornborgasjön, någon som har koll på hur många det är där nu? Tydligen börjar man inte räkna för antalet redan är uppe i ett par hundratal. Ett annat säkert vårtecken är när jag inte behöver tömma kattlådan lika ofta, eftersom katten plötsligt kan tänka sig att gå utanför dörren. Ibland. När det inte regnar, eller blåser, eller går förbi en människa ute på gatan.

"Får jag lov?"   (hornborga.com)

Just det, ni som är lite äldre förresten. Visste ni att det inte heter imperfekt längre? Det heter preteritum nu. Varför det? För att man inte ska kunna hjälpa sina barn i skolan? För att läroböcker ska ha en anledning att bytas ut, så att förlagen kan dra in lite extra pengar? Och varför byta till något som till namnet påminner om ett oönskat hälsotillstånd? Svenska folkets egenutnämnda språkpolis Sara Lövestam reder ut det hela. Tydligen passar det nya namnet bättre, då preteritum på latin betyder förfluten tid. Jämfört med det gamla namnet imperfekt, som betyder oavslutad, så är jag böjd att hålla med om att det passar bättre. Så det är bara att lära om!

Ha nu en riktigt fin helg, för det ska jag ha! 

(Jag ska göra ett nördigt beredskapsdokument, jäj!)