Min bil och jag är på kollisionskurs och då menar jag inte i trafiken, utan på ett mer psykiskt plan. Den vill ha mer kärlek och omvårdnad än vad jag är beredd att ge den. Den har också återkommande bromsproblem. Förståsigpåare menar att jag använder bilen för sällan. Men är två gånger i veckan för sällan verkligen? Så fort det regnat så fastnar bromsarna och dagen efter får jag tvinga loss dem genom att gasa rätt bra innan de släpper. Det känns inte så snällt.
Nu har en metallflärp åkt ner och ligger och skaver mot bromsskivan och det låter fruktansvärt när jag backar. Men jag har beställt belägg, skivor och monteringssats till bakaxeln nu. Hoppas att de kommer i veckan för jag skulle verkligen behöva bilen i helgen som kommer.
Vad jag ska göra nästa helg? Jomen då ska jag gå grundkursen till FRG (frivilliga resursgruppen) som jag nämnt i något tidigare inlägg. Det blir en intensiv helg från tidig morgon till sen kväll. Man kan sova över om man vill, men eftersom det är relativt nära hem (30 min) så föredrar jag min egen säng. Om bilen nu går som den ska.
I höstas kom min son med ett otippat önskemål. Han ville konfirmera sig. Tydligen skulle några av hans kompisar göra det och då ville han också det. Han har trivts bra på konfa-träffarna och går gärna dit. Att få honom till kyrkan var svårare, men jag visste att det bara var en tröskel. Så vi tog ett snack eftersom tiden och söndagarna innan konfirmationen började tryta. När han väl gått en gång kommer det att kännas bättre. Ville han att jag skulle följa med? Nähä, inte det. Men ville han strunta i alltihop då? Känns allt bara jobbigt? Nähä, inte det heller. Då plockade jag fram ett kyrkoblad som jag sparat för att ha koll på schemat för vårens gudstjänster och prickade för de gånger han behövde gå. Det funkade! Det blev visuellt och konkret.
Så nu närmar det sig, han kommer att genomföra det. Jag är väldigt glad för det, för han behöver känna att han kan om han vill. Det börjar också bli dags att välja ut en present. Min dotter var lite lättare då hon gillar inredning och fina saker till hemmet. Hon fick några fancy designerljusstakar, som hon själv valde ut. Jag vill gärna att presenten ska vara något fint, som man har som minne. Det är en gammal tanke som jag har ärvt, det inser jag. Men det känns ändå fint. Sonen är dock svårare, men nu har vi nog kommit fram till ett armbandsur av finare modell. Vi var och kikade lite igår och jag tror att han växte i idén. Finge han välja helt fritt skulle han nog helst vilja ha pengar såklart, men efter att ha fönstershoppat lite igår blev han nog lite biten ändå.
Kaffet börjar bli kallt och även om ZZ Top spelar på för fullt så börjar det bli dags att ta tag i den här söndagen. Ha en go dag, vänner!
