Rivstart eller babysteps?

Första dagen på det nya året. Första januari ändå, det klingar löftesrikt.

Apropå löften. Jag har inte befattat mig med nyårslöften sedan jag var barn, och nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas hur löftena kunde te sig. Vad avger ett barn för nyårslöften? Bättre på att städa rummet kontinuerligt? Ta bättre hand om husdjuret? Göra läxan direkt efter att man kommit hem efter skolan? 

Alltså bli en bättre version av sig själv. En version som egentligen grundas på andras förväntningar av en, som man därför aldrig lyckas hålla mer än en vecka eftersom man inte själv vill utan snarare känner att man borde. För hur många barn drömmer i hemlighet om att bli bättre på något av ovanstående? Handlar det inte snarare om föreställningen om föräldrarnas förväntningar på en?

Det är ett välkänt fenomen att gymmen i januari översvämmas av ivriga själar som nu ska börja sitt nya hälsosamma liv och knappt kan vänta på att champagnebubblorna ska lämna systemet innan man hastar iväg med sitt nya svindyra gymkort. Ambitionen är skyhög och intentionerna goda men i februari kommer livet i vägen. Kanske en förkylning, kanske lite ont i ett knä på grund av överansträngning eller kanske en extra intensiv period på jobbet. Legitima anledningar för att pausa gymbesöken, men det är här agnarna sållas från vetet. Den som går till gymmet med anledning av ett nyårslöfte, tar sig ofta inte tillbaka. Varför blir det så? 

Jag tror att det är lätt att tänka att ett hälsosamt liv börjar med en rivstart på gymmet, sedan kommer resten av sig självt. Det kanske finns någon välsignad själ som det fungerar på det sättet för, men inte för den stora massan. Inte för sådana som mig. 

Kanske är det därför som nyårslöften i vuxen ålder inte kändes som min grej. Jag har tillräckligt god självkännedom för att veta att jag skulle sitta i soffan och vältra mig i självförakt sex veckor in på det nya året. Ångesten över det dyra gymkortet skulle hugga till i magen varje gång jag tänkte på det och jag skulle ha ännu ett misslyckande att lägga till på min lista över saker jag inte klarar av.

Jag tror att för att lyckas behöver man komma till två insikter, vägen till god hälsa är individuell och det sker genom små förändringar i livsstilen. 

1. Vad alla andra tycker och gör spelar ingen som helst roll. Vad behöver just jag för att lyckas? Känns det motigt att ta sig till ett gym, så kanske hemmaträning är ett alternativ. Gillar man att arbeta med mål, kanske man vill göra ett schema för ett halvår med delmål. En träningskompis kanske kan vara bra om man behöver en push ibland. En träningsdagbok där både bra och dåliga dagar får vara med. För även om ett pass inte känns så bra som man önskat, så ger det effekt och nästa pass kommer garanterat att kännas dubbelt så bra. Jag tror stenhårt på dokumentation.

2. Vara snäll mot sig själv. Chocka inte kroppen. Gör små förändringar. Byt ut läsk/ juice mot vatten på vardagarna. Börja med promenader. Hitta ett kravlöst sätt att träna på. Hoppa hopprep. Köp en rockring med vikt. All rörelse som blir av är bättre än ingen rörelse. Satsa på att arbeta in en ny rutin i taget, så att den tillslut känns naturlig i vardagen. Ta sedan nästa. Undvik att göra många förändringar på samma gång. Tobakberoende? Det kanske inte är den bästa idén att försöka sluta helt samtidigt som nya mer hälsosamma rutiner ska implementeras. Kanske är det däremot ett bra tillfälle att trappa ner? Det kan bli en punkt i träningsdagboken.

Jag långt ifrån en hängiven hälsomänniska. Visst hade jag önskat att jag drabbats av den där löpardrogen, jag har sett det hända andra och jag har försökt men aldrig fastnat tyvärr. Jag har definitivt övervägt att skaffa gymkort, men jag vet att jag är lite för bekväm för att ta mig dit. För min del blev lösningen ett litet hemmagym med en crosstrainer, några vikter (funkar med gummiband också vid platsbrist) och en yogamatta. 

Jag har också reviderat mina mål och anpassat dem efter min ambitionsnivå. Det är ingen idé att inbilla sig att jag kan bli en superatlet om jag inte är beredd att satsa det som krävs för att nå upp till den nivån. Jag har kommit fram till att jag vill behålla min vikt, jag vill känna mig stark och jag vill bygga en kropp som kommer att hålla i framtiden.

Min största last är socker och jag vet att om jag bara drog ner på godiset så skulle jag nå ännu bättre resultat i träningen, men jag är helt enkelt inte där. Kanske i framtiden, kanske aldrig. Den som lever får se, men det kommer aldrig bli ett nyårslöfte. Det vågar jag lova!

Bubblor, böcker, börsen

Efter en intensiv vecka kan man äntligen se köksbordet igen, framför mig har jag samlat ihop all kurslitteratur och kollegieblock till en stor hög. Högen symboliserar att jag är klar med den här delkursen. Ja nästan i alla fall, jag ska låta den sista och största inlämningsuppgiften ligga till sig lite innan jag transformerar den till PDF och skickar in den tillsammans med fyra bokreflektioner. Det hade varit skönt att göra det idag, men jag har till och med måndag på mig och jag är rädd att jag ska komma på att jag glömt något viktigt. Så vi får se hur det blir med det.

Jag har befunnit mig i en bubbla och knappt varit medveten om omvärlden. Ibland frågar min man vad jag tycker om att X blev konsekvensen av att Y hände, och jag ser ut som en fågelholk. "Har Y hänt?" Det är också han som påminner mig om att det finns ett fenomen som kallas börsen, så att jag åtminstone en gång om dagen loggar in och kollar hur jag stängde. Det är långt ifrån önskat läge, men jag ligger på svagt plus för både senaste veckan och senaste månaden. Har trenden vänt? Jag fick lite pengar över efter föregående månad och satte genast in dem på börsen. Lite svårare att bestämma mig för vad jag skulle köpa, men det har blivit lite gott och blandat. Mest fonder faktiskt, men även lite aktier. Microsoft har backat länge nu, hade det inte varit för att kronan är så svag hade jag nog fyllt på med en aktie eller två. Nu får det vara, jag är ändå tung i dem.

Min chef hörde av sig och frågade om jag ville jobba några dagar mellan jul och nyår. Jag tackade glatt ja, men undrade vad HR-chefen skulle säga eftersom vi skrivit att jag ska vara tjänstledig fram till sommaren. Men chefen tyckte att hon skulle ta den diskussionen och att jag var mer än välkommen. Hon fick faktiskt till och med mig på julbordet i slutet av november, jag tror inte heller att det var helt i samförstånd med HR-chefen. 

På min avdelning jobbar det en ung tjej som jag gillar väldigt mycket. Igår fick jag höra på omvägar att hennes mamma plötsligt dött häromdagen utan förvarning 53 år gammal. Jag kände inte mamman, vi kände till varandra indirekt och hon hade gjort en fin insats för min dotter och hennes klass. Jag värdesatte det högt och gladdes åt att vi hade etablerat en kontakt, om än indirekt via min kollega. Som alltid när en förhållandevis ung människa dör i förtid, börjar jag fundera över livet. Och som alltid kommer jag fram till att allt går ut på att hitta rätt balans. Om jag skulle dö imorgon, skulle jag ändå vara nöjd med det liv jag levt? Nu kan jag svara med ett rungande ja, och jag är så glad att jag tog steget att sätta mig i skolbänken igen. Om jag hade stannat kvar på jobbet, hade svaret lika självklart blivit nej. Jag kan gräma mig ibland över förlorad inkomst, lån och uteblivna investeringar på börsen, men i rätt perspektiv är det bara bagateller.

I tisdags åt jag godis till lunch, det börjar gå utför nu! Är det hösten som gör sig påmind? Jag är inte alls lika sugen på att ge mig ut och springa som jag var i början av terminen. Morgonpromenader lockar inte alls, kolsvart och småregn. Fast eftermiddagspromenader blir det åtminstone. I samband med att jag minskar min fysiska aktivitet, ökar min lättja och jag får kämpa hårdare med min motivation. Fast jag har sprungit (joggat) i snitt två gånger i veckan ändå och jag tänkte strax ge mig ut på den här veckans sista tur. Är det därför jag plötsligt kände att jag ska skriva ihop ett litet inlägg? Nä, jag passar på att göra det samtidigt som jag intar min lunch som idag (och de flesta andra dagar de senaste 6 åren) består av yoghurt, solrosfrön och russin. Jag har tidigare även haft i pumpakärnor, men det är så jäkla dyrt. Sådana kapitalistvanor har jag fått vänja mig av med.

När jag startade den här bloggen var min ambition att jag skulle skriva lite om böcker också, men de lyser med sin frånvaro. Jag kommer kanske inte att börja med något seriöst boktugg nu heller, men tänkte nämna att jag lyssnat på Bitterf**tan av Maria Sveland. Det var en lärare på universitet som tipsade oss om den. Han tyckte att den innehöll många bra exempel på de sociala roller som vi människor förväntas uppfylla. Jag kan inte annat än att hålla med, jag kände igen mig väldigt mycket i hennes reflektioner och händelser/ situationer som dyker upp även om jag kan konstatera att vi hanterar saker lite olika. Sedan kan jag inte låta bli att avundas hennes klarsynthet och förmåga att analysera och ta ställning. Och få ner det på papper så att det liknar något. Jag är glad att jag lyssnade på boken, den gav mig mycket. Däremot är jag inte lika säker på att jag kommer att lyssna på uppföljaren.  

Nu ere helg, ha en fin sådan! Ät mycket godis..snälla! ;-)