Ett sista farväl

Från och med idag har jag ingen farmor längre. Hon vandrade vidare 6:45 imorse och lämnade oss efterlevande att fortsätta vår resa i jordelivet. Hon fick en stroke för nästan 2 veckor sedan och efter det ville kroppen inte samarbeta mer. Hon tynade sakta men säkert bort i sin säng på boendet. Två veckor är en lång tid att ligga och bara vänta på slutet. 

För egen del var det en lättnad att ta emot beskedet att lilla farmor äntligen fått somna in, det kändes mer psykiskt påfrestande att hon bara låg där. Att inte veta vad hon uppfattade av omgivningen, att inte veta om hon hörde samtalen inne i rummet, att inte veta om hon förstod det hon eventuellt hörde och att inte veta om hon förstod att alla som kom och gick under de där dagarna var där för att hon skulle dö.

När samtalet från pappa var över satt jag bara och tittade ut genom köksfönstret. Tittade på gråsparvarna, pilfinkarna, talgoxarna och blåmesarna som småkivades runt fågelbordet och försökte rannsaka mitt känsloregister. Vad kände jag egentligen? Var det någon känsla jag borde uppmärksamma och bearbeta? Nej, jag kom fram till att allt var som det skulle. Jag har tänkt mycket på henne idag och på de minnen jag bär med mig från barndomen.

Det jag kommer att skriva nu kanske framkallar en mental fnysning hos vissa av er, men jag vill gärna vara öppensinnad och väljer att berätta ändå. Under sommaren har vi stora mängder nässelfjärilar i vår trädgård och det händer då och då att någon enstaka fjäril förirrar sig in i huset, men nu var det längesedan jag såg till någon. Av förklarliga skäl då de oftast övervintrar mellan september och mars. Därför blev jag mycket överraskad i förmiddags, när jag som bäst höll på att göra mig iordning i badrummet, då det från ingenstans dök upp en livlig och praktfull nässelfjäril. Den fladdrade runt en stund i rummet, som för att visa upp sig, innan den sökte sig mot fönstret. Efter att jag släppt ut den slog det mig att det kanske var en hälsning från andra sidan. Oavsett om det var så eller inte, tycker jag om den tanken och behåller den som ett sista ljust minne av min farmor.

Ikväll brinner ett ljus för de vi förlorat men minns med värme.

Ouch, -4% idag. Dags för shopping?

Jag gillar rött på rosor, höstlöv och tomteluvor. Däremot är jag inte lika förtjust i det på börsen. Jag har haft en hyfsat bra utveckling det här året men den här veckan har verkligen gått hårt åt mina stackars små investeringar.

På mina svenska aktier som ligger på mitt ISK på Avanza var jag ner -4,09% som mest, sedan skuttade det upp och stannade på -3,91. *Yeahhh* En stor sättning överlag men Intrum bidrog generöst till nedgången tillsammans med ZignZec, Bonava och Softronic. Jag är lite glad att jag avyttrade en smula Intrum för 265,20 kr/ st förra veckan, dels fick jag lite nytt att handla för (Hello Pfizer) och dels för att jag var för tung på posten.

Nordnet-ISK:et nöjde sig med att stanna på -2,92%, där främst Elektra agerade draglok.

Den här gången är jag lite bättre rustad för en dipp än vid den första Coronakraschen. Jag har en liten slant jag kan ta till och shoppa för. Redan nu har jag börjat duttköpa, veckan hittills har resulterat i:

• Fortum - 16 EUR/ st
• XACT Norden Högutdelande - 114 kr/ st
• Essity - 271 kr/ st
• Investor A - 530 kr/ st
• Cibus - 150 kr/ st
• Stora Enso - 128 kr/ st

Den här månaden har varit dyrare än vanligt, då både vinterdäck och kylskåp har behövt införskaffas. Jag är glad att vi har våra riktade sparanden och buffertar som täcker sådana utgifter och vadderar våra ekonomiska utmaningar i vardagen. Det innebär att jag trots allt kan investera som vanligt.

Jag räknar med att vi har en liten bit kvar att falla, så jag försöker bortse från alla kronor som flyger sin kos och riktar istället in mig på att fylla på billigt. 

Småpotatis i väntan på arbete.

USA-börsen fortsätter neråt, blir det åka av imorgon också? 

Ett inlägg jag kanske raderar...

Jaha, stor idé att skriva det då? tänker ni. Grejen är att ämnet (för mig) är oerhört känsligt. Jag har nämligen alltid betraktat mig som en stark och realistisk person som har kontroll över sina känslor. Som alltid har en logisk förklaring på lut till det mesta, men nu verkar det som att mitt psyke har svikit mig. 

Jag har mått lite sådär. Det låter fånigt, men jag har länge känt att jag skulle behöva gråta ut. Alltså på riktigt, typ en hel dag eller så. Fast jag kan inte tillåta mig sådana utsvävningar, för varför skulle jag gråta? Jag har absolut ingen som helst anledning att gråta. Jag har två underbara barn (helt ärligt det finns inga bättre), en fantastisk äkta man (helt ärligt det finns ingen bättre), ett fint hus och ett helt okej jobb. Det vore högst otacksamt av mig att sitta och böla och tycka synd om mig själv, när jag kan bocka av allt detta som så många andra har på sina önskelistor. Dessutom, NÄR skulle jag hinna gråta? Mellan middagen och disken? På lunchrasten på jobbet? Boka in en barnfri lördag?

Först tänkte jag att det var "den där tiden på månaden", men jag kan inte skylla på det längre och den här veckan har jag inte riktigt känt igen mig själv. Jag har haft antydan till huvudvärk (ovanligt), snurrat till datum, veckodagar och arbetsuppgifter. Jag har kommit på mig själv att bli ståendes mitt på golvet på jobbet, försökt greppa en vettig tanke men det har krävts kraftansträngningar för att jag ska kunna "snap out of it". De arbetsuppgifter som annars går på rutin, som jag kan utantill i sömnen, har jag ibland fått mentalt krysta fram. Att saker och ting ändå har gått bra beror nog mycket på att det har varit ganska lugnt på jobbet. Vi har också en bra dialog oss kollegor emellan och kan skratta åt varandras fadäser, det hjälper!

Så vad är det då som felas mig? Corona, kanske många tänker, men faktum är att pandemin inte påverkat mig alls. Som introvert har samhället snarare blivit mer "Fumlan-anpassat" och jag trivs. Det finns däremot en del faktorer i periferin som spökar, några nya insikter som gnagt ett tag och kanske har de kommit ikapp. 

En stor del av smolket i bägaren är familjegården som jag skrivit om tidigare, eller rättare sagt min pappas funderingar kring gårdens framtid. Vi har inte haft möjlighet att träffas för att diskutera på riktigt ännu, men viss information har delgivits oss och mattan drogs bokstavligen bort under fötterna på mig. Meningen var att vi skulle ha ett möte, men det blev inställt och vi har inte kunnat bestämma nytt datum pga att en av oss arbetar utomlands för tillfället.

En annan del är att en väninna jag trodde jag hade, de facto inte längre är det, min väninna alltså. Jag har fått rannsaka mig själv och jag har kommit fram till att jag är dålig på att underhålla mina relationer. Jag höll henne högt, men nu har jag insett att hon inte höll mig lika högt. Jag får skylla mig själv som tog henne för givet och jag får anstränga mig mer för att hålla liv i de relationer jag har kvar.

Det sista jag kommer på såhär på rak arm, är min yrkessituation. Jag har en trygg anställning, jag vet att jag är uppskattad av både kollegor och min chef och jag gör ett bra jobb. Det vet jag och jag är dessutom glad över att ha en stadig inkomst, men jag har en dröm. Jag skulle vilja ha möjligheten att försörja mig på att skriva. Det är en fåfäng dröm och jag har inga verktyg för att kunna snickra ihop en framtid som författare. Jag lider av en ständig prestationsångest för att jag inte hittar min nisch. Jag skriver när jag får tillfälle men eftersom jag behöver lugn och ro samt en hel del tid, blir det inte ofta som jag hade önskat.

So now what? Jag borde ha en plan och jag har en plan...typ! Jag har anmält mig till en distanskurs på folkhögskola. Jag ska utöver det lära mig att visualisera och att anamma attraktionslagen. Jag inser att jag vill mycket och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Jag skulle behöva ett år ledigt och 32h/dygn.  -Men ta tjänstledigt ett år då? Jovisst, det låter logiskt...om jag bara inte hade legat i startgroparna för ett seriöst sparande som ska möjliggöra tidigare pension. Dessutom...PRESSEN! Efter det året måste jag verkligen prestera om det ska vara värt det.

Puh, hej krisen!

Trevlig helg!

Note to self - besök mormor oftare

Den här helgen har jag äntligen fått träffa min lilla mormor igen. Det är kanske inte direkt så att jag tidigare, alltså pre-Corona, har sprungit ner dörren hos min mormor, men när man inte längre får göra någonting känns det plötsligt väldigt angeläget att göra just det man inte får. 

Som när jag hade ett dåligt knä och inte fick springa i spåret, då riktigt längtade jag efter att få snöra på mig löparskorna och ge mig ut. En inte helt bekant känsla då jag tidigare fått tvinga mig ut och gärna kom på än den ena och än den andra anledningen till varför jag inte skulle behöva springa, det var för mörkt, det var för kallt, det var tisdag, jag hade hicka etc. 

Eller som när jästen tog slut i alla affärer. Sist jag bakade bröd var nog för ca 15 år sedan, men när jag upptäckte att jäst förvandlats till hårdvaluta och inte gick att införskaffa fick jag en överväldigande lust att baka rågsiktsbröd. 

När jag tänker efter så tror jag att det är ett beteende som är djupt rotat i många av oss, och jag vill nästan gå så långt tillbaka i tiden som till sandlådeåldern för nästa exempel. En röd bil kunde bli liggande i timmar i sanden utan att någon bevärdigade den med så mycket som en blick, men om ett barn fick för sig att tillslut börja leka med den fanns det plötsligt ingen annan bil som dög. Alla ville ha den röda bilen och slagsmål utbröt.

Nästa steg i tankekedjan blir att applicera detta fenomen på mina preppertendenser. Jag vill redan här säga att jag inte är någon fanatiker, för på det vi har hemma skulle vi klara oss max ett par veckor. Vi har inte ens ett dieselaggregat, men det ger ändå en skön känsla att kunna konstatera att vi skulle överleva här ett tag om krisen kommer. Jag vill inte riskera att bli utan jäst eller den röda bilen, så jag har sett till att ha det som kan behövas hemma. 

Det här blev lite av ett sidospår och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka till mitt besök hos min mormor på ett naturligt sätt, men kontentan är väl att vi inte vet hur bra vi har det förrän någon rycker det ur handen på oss. 

Att få träffa min mormor igen blev en stor grej för mig och jag ville göra besöket speciellt, så jag gjorde en grymt god paj med kantareller, grönkål, lök och mögelost. Hon är en riktig gourmet och har klagat på att maten på boendet har blivit så dålig. Därför kände jag att det var viktigt att ge henne en god måltid, då smaksinnet snart är det enda sinnet som fortfarande är intakt. Till det drack vi varsitt glas Côtes-du-Rhône, eller nej två glas faktiskt, från en flaska som jag hade med mig. Jag hade redan i förväg förvarnat min man om att jag och mormor skulle supa oss redlösa, och att han skulle få köra hem sedan. 

Det var tydligt att hon uppskattade både besöket och maten, för hon tog om och det är ett bra betyg då hon annars numera är väldigt liten i maten. Min man fick hjälpt henne att ratta in P1 på radion igen och både bytt batteri och ställt om till vintertid på en väckarklocka som hon aldrig tittar på. Det är sådana småsaker i en annans liv att man inte ens tänker på att man gör, men för henne som inte längre kan utföra dem gäller det att passa på när vi kommer.

För egen del kan jag gå och köpa jäst så fort det finns åter i butik, men mormor kommer aldrig få tillbaka möjligheten att byta batteri i väckarklockan. Den frustration vi upplever av att hållas tillbaka av förbud eller brister är trots allt begränsad och det skadar nog inte att livet får komma ikapp ibland och påminna oss om det. För när åldern kommer ikapp är det försent.  

Pajen innan gräddning

Trevlig helg!