tisdag, augusti 26, 2025

Typiskt också?

Nu kommer det ett kort inlägg, där ni får ta del av lite frustration. Nu är tiden nämligen kommen för självtvivel. Jag känner att jag har fått starta min nya yrkesroll längst ner i en uppförsbacke, och en annan nyrekryterad kollega står i mitten av backen och stampar otåligt. Denna kollega är härlig uppenbarelse, så olik mig. Tänk Glad Ångvält! Där står hon och försöker heja på och klappa upp mig för backen, för där högst uppe väntar äventyr och hon har väntat på att jag ska komma så att hon får komma igång med allt hon planerat.

Jag försöker under tiden klura ut hur jag ska lösa min egen del. Hur många ledningsgrupper behöver jag förbereda powerpoints för? Vilken strategi ska jag presentera? Ja, hur ska vi ens lägga upp allt? 

Som om det inte vore nog så har jag börjat fundera. Ni kanske minns att jag nämnt att det var en visstidsanställning på ett år jag fick? Inte optimalt men jag tänkte satsa på det här nu och inte snegla åt andra jobb. Jag stängde ner alla jobbsökarflikar och hade inte tänkt att gå in och kika igen förrän runt nyår. Så plötsligt skickade en vän en annons. Tillsvidare, heltid, närmare och alldeles alldeles underbart.

Jag förbannade min otur och taskiga tajming, men tänkte att nu kör jag på det jag har fått. De har valt att satsa på mig, då ska jag satsa på dem. Men igår och idag, känner jag ganska starkt att jag kanske ändå borde söka. Det kanske skulle kunna vara mitt 4-ever job? Det andra tar ju slut till sommaren? Vore det inte naturligt att jag faktiskt sökte tjänsten? Det känns taskigt mot nuvarande arbetsgivare, men visst borde man kunna förstå dilemmat och se rimligheten i att söka en tillsvidaretjänst? 

Samtidigt är det en liten bransch och jag vill inte bränna några broar... ÅÅÅÅHHH! Hjälp!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar