Vilket veckoslut!

Alltså de två senaste dagarna, alltså! Snudd på lycka, även hos en realist/pessimist som jag tenderar att vara ibland. Jag har för mig att det var flera saker, men just nu är det främst två händelser som förgyller min tillvaro. 

Det första är att jag fick ett B på min första kurs på Komvux!!! Det hade jag inte vågat hoppas på eftersom jag kände att jag valt ett för högt tempo på studierna. Det var till och med en tillfällig känsla av uppgivenhet, då jag kände att jag får kanske vara glad om jag ens får ett E. Så när betyget B poppade upp på skärmen, ja gissa hur lycklig jag blev! 

Det andra är att dottern tog sitt moppekort idag!!! Jag är så stolt, glad och lättad. För vi har tragglat, eller ja...hon har tragglat. Men jag tror nästan att jag är mer lycklig över detta än vad hon är. Det var andra gången hon skrev provet. Därför kändes det lite som att om det inte går vägen nu, kan det bli svårt att hitta på sätt att motivera henne. Första gången tog hon lite väl lätt på det, så på sätt och vis kanske det var en nyttig lärdom.

Jahapp, jaa nä nu har jag nog pyst ut tillräckligt med positivism för ett och samma inlägg. Det finns trots allt en gräns för hur mycket av den varan man orkar läsa på en gång. ;-)

Trevlig helg!

 

Moppehäng

Får jag lov att presentera min blåvita springare? Vi har avverkat en och annan mil i mina tonår, och nej jag är inte en tjej på 80 jordsnurr. Vi bara råkade träffas sent i denna skönhets liv. En del pottkanter har hon allt satt mig på, eftersom långa sträckor inte var hennes grej. Många är de vägrenar jag blivit ståendes utefter, medan jag väntat på att det skulle gå att få liv i henne igen. Att meka har aldrig varit och är fortfarande inte något intresse, tyvärr. Även om gudarna ska veta att det hade underlättat! Hon kom in i mitt liv när jag var 15 år. Min bästis hade en trampmoppe, Jawa tror jag att den hette och tillsammans gjorde vi landsbygden osäker.   

Så svalnade intresset och min trotjänare förpassades till min pappas ladugård, där den har stått i en herrans massa år. Tills en dag då vi återfann den under ett mysigt täcke av damm. Naturligtvis blev den glad av återföreningen och behövde inte trugas särskilt länge för att kickas igång. En välbekant doft av tvåtaktsavgaser spred sig över gårdsplanen och både jag och min man fick varsin åktur. Det bestämdes att hon skulle få följa med oss hem. Aldrig förr har så många lystna blickar kastats efter oss på vägarna, som det gjorde på den resan. Gubbarna blev alldeles till sig vid åsynen av detta nostalgiobjekt som stolt tronade på vårt släp. 

Väl hemma kunde vi konstatera att den inte hade självläkt, utan fortfarande stannade efter en stunds åkning. Min man konsulterade Google och beställde hem både kondensatormojäng och kanske någon tändspolemakapär, eller dylikt. Nuförtiden går hon som en klocka och idag fick så äntligen min dotter tillåtelse att bekanta sig med henne. De fann varandra direkt och jag är både stolt och en smula sentimental. 

Väl mött!