"Hur länge har du jobbat här?"

Den frågan fick jag idag, men det var inte en fråga av nyfikenhet. Det var en taktik för att få mig ur balans. Även kallat härskarteknik. Och jag blir så arg på mig själv. Jag har ju läst konfliktlösning för bövelen, ändå gick jag direkt i försvar. Tillfället passerade snabbt och jag tog mig igenom det utan att förlora fattningen. Han la sig i något han inte visste någonting om och skulle ändå ifrågasätta mitt beslut. Det visade sig att jag fick rätt och det var en lättnad.

Men det är inte viktigaste. Det viktigaste är att jag tände på alla cylindrar. Den människan har den effekten på mig. Hade jag blivit hårdare pressad, så hade jag tappat det. Nu vet bara jag hur påverkad jag blev och det är också en lättnad, men efteråt bar jag med mig en känsla av misslyckande. En sån där känsla som lägger sig som en blöt filt över resten av dagen. Som gör att man ser världen genom en mörk solfilm. Som skaver. Jag har spelat upp situationen i mitt huvud många gånger och jag vet precis hur jag borde ha hanterat det.

Jag skulle bara ha frågat hur han menade. Och redan där skulle det varit schack matt för honom. För då skulle han ha tvingats visa sin okunnighet i frågan inför de andra som också befann sig i rummet. Istället blev det en kort ordväxling och ett avfärdande från min sida. Ingen "vann".

När det blir såhär, kan resten av dagen bli förstörd. Jag kan ligga i sängen på natten och reta upp mig, så att jag tillslut måste gå upp och dricka en mugg med varm mjölk innan jag kan komma till ro. Till vilken nytta? Och ligger antagonisten också och vrider sig i sin säng? Troligtvis inte! Det är alltså något jag behöver jobba med hos mig själv.

Jag valde att se detta som något positivt...tillslut. (Jag vet, kräkvarning va?) Men allt handlar om inställning. Om jag kan vända detta till något bra, så har jag gjort mig själv en stor tjänst. Jag ska inte gå in i detalj på vad jag gjorde, men det hela gick ut på att jag ska vara snäll mot mig själv. Samt att jag nu har en plan ifall något liknande händer igen. 

Ior ändå! ❤

Det sämsta beslutet du kan ta...

...är att inte börja! Det finns olika anledningar till att man inte börjar med någonting som man kanske egentligen skulle vilja göra. Det kan vara svårt att få ihop med det övriga vardagspusslet, det kan vara för dyrt eller något annat som sätter käppar i hjulet rent praktiskt.

Men det finns andra anledningar också och en vanlig faktor som hindrar oss är att vi tror att det är försent. Att vi egentligen skulle börjat mycket tidigare, eftersom vi vill se resultaten NU! Därför är det ingen idé längre, vi missade det tåget. Jag tror att det är väldigt vanligt att man tänker så i sparande- och investeringsfrågor. 

Men faktum är att det sällan är försent, det handlar snarare om att justera sina förväntningar och att inte jämföra sig med andra. På med skygglapparna en stund och reflektera över vad som är rimligt att uppnå för just dig. Vad har du för förutsättningar? Och var snäll mot dig själv, börja med små steg. När du blir säkrare på foten kan du öka om du vill och kan.

Det behöver inte bara handla om ekonomi och sparande. Det kan handla om att sakta ändra en vana eller att börja med något nytt. Dagens samhälle är så fullt av normer som vi tycker att vi måste följa. När vi ser någon som bryter mönstret eller utmärker sig, är det lätt att ta avstånd för att inte bli smittad. Det värsta är att det inte krävs någonting alls för att råka bryta en norm, det kan räcka att stå och nynna på en spårvagn. Crazy! Men det som är så härligt att sjunga, behöver det vara konstigare än så? Tänk om fler gjorde det, om det inte längre anses konstigt, då har vi ändrat en norm. Hur stort är inte det???

Om du kommer på att du borde hoppat på ett tåg för längesen, innebär det inte per automatik att det är försent. Det går massor av tåg. Till olika destinationer. Om du inte är nöjd med var du befinner dig nu kan du prova att hoppa på ett tåg som inte går så långt, sen kan du ta nästa och nästa. Bara för att du inte vet exakt vart du vill hamna tillslut, betyder det inte att du måste stå kvar på perrongen. Det ger sig, vi lär oss under resans gång. Sedan kan man alltid gå av tidigare också, om man stannar till på ett ställe man utforska lite mer. Livet är fullt av möjligheter och det är vi som måste ta vara på dem.