Julen blev inte som planerat

Jag tyckte inte att det var längesedan jag skrev ett inlägg, men det senaste var visst författat den adertonde dagen i december. Men tiden har gått vansinnigt fort med jul och ledighet. Julen blev som sagt inte riktigt som jag tänkt mig, då sonen blev sjuk dan före dopparedan. Sedan låg han utslagen med feber, halsont och besvärlig hosta i flera dagar. Märkligt nog blev ingen av oss andra sjuka, inte ens våra mödrar som kommit innan insjuknandet och därför bestämde sig för att stanna och fira jul med oss.

Trots att vi blev en kraftigt reducerad skara på julafton, fick vi en mysig jul ändå. Eftersom vi skulle ha julen här, fanns också lyckligtvis den mesta maten här och så även julklapparna. Det föll inte på vår lott att fixa sillen till julbordet, men eftersom jag älskar att frossa i sill så bestämde jag mig för att ändå lägga in fyra egna sillar. Som antingen kunde komplettera den andra medhavda sillen på julbordet eller ätas vid annat tillfälle. Tack och lov för detta, för det innebar att vi hade gott om sill trots ändrade planer.

En av dem var senapssill som jag gjort på egentillverkad senap. Där fick den gamla kanonkulan komma till heders. Det var min mormorsmors kanonkula och det är lite roligt tycker jag. Värt att hålla traditionen med senapstillverkningen vid liv! Henne träffade jag aldrig, men jag minns tydligt när min morfar satt med bunken mellan knäna och krossade senapsfröna med kanonkulan. Han hade plastfolie över och när vi barn lyfte på plasten för att lukta, stack det till ordentligt i näsan. Minnen ändå!

Något annat som är lite roligt är att portföljen växer, trots nästan obefintliga insättningar från januari 2022 och framåt. Jag gör månatliga sammanställningar i sin enklaste form, bara för att se hur mina tillgångar rör sig och det är något av en högtidsstund. Det är inte alltid rolig läsning, men de två senaste månaderna har verkligen levererat. Nästan så att jag får nypa mig själv i armen...

Min studielitteratur till tyskan börjar trilla in nu, jag har beställt fem (5!) böcker. Som är obligatoriska. De resterande två, tänker jag vänta lite med. Tills jag vet att jag ska fortsätta kursen. Jag har ju sökt in till en YH-kortkurs i cybersäkerhet, som jag gärna vill gå. Nackdelen är att besked om antagning kommer först i slutet av februari, så det är bara att traggla på med tyskan tills dess. Men jag är taggad på att lära mig grunderna i tyska. Språk är aldrig fel!

Jag har också ett erkännande att komma med. Jag har beställt en ny mobil, alltså en ny-ny mobil. Annars är jag en varm förespråkare för återbruk och har de senaste tre åren haft en begagnad iPhone7 inhandlad från typ Swappie eller Inrego. Som fungerar klockrent fortfarande. Men jag börjar nog bli gammal, eller så har telefonen krympt. För jag har kommit på mig själv med att tycka att den är för liten, och kameran är katastrof. Jag saknar en bra kamera. Nu väntar jag på en Samsung S23, som jag hoppas bli vän med. Lite läskigt att byta från iPhone till android, men det ska nog gå bra. Jag har ju gjort samma byte, fast åt andra hållet innan nuvarande mobil.

Jag har också precis betalt avgiften för kommande termins ridskola. Just nu är det uppehåll, men senaste lektionen bär jag med mig i hjärtat. Himmel vad jag älskar den hästen jag hade sist, att galoppera med honom är som att flyga. Ridskolans bästa häst!

Nu ska vi strax ut på promenad här. För att hämta hem bilen som blev kvar efter gårdagens trevligheter hos ett par kompisar. 

💓Om vi inte ses och hörs mer i år, så önskar jag ett Gott Nytt År!💓

 

Julgran, filosoferande och familj.

Godmorgon världen! Klockan är strax efter sju när jag sätter mig här. Kaffet i min Mocca Master har fått vänta på mig, efter att jag drabbats av "jag-ska-bara-syndromet". Men nu tuffar tvättmaskinen med den första av två(!) 60-tvättar. Ren tvätt har vikts in och kattens låda är ren. Det här börjar likna ett se mig och hur duktig jag är- inlägg, som var så poppis på Facebook förr. Det är bara att jag behöver en mental klapp på axeln, för jag känner mig lite sliten såhär på upptakten av terminen.

I helgen var vi hos min pappa och högg gran, sedan firade vi lite mini-jul med gröt och skinksmörgås. Min bror med familj var också där, samt mina två halvbröder. Det var trevligt. Vi vuxna brukar inte byta julklappar, men i år har jag köpt en julklapp till både min mamma och min pappa. Det är en speciell julklapp i den bemärkelsen att jag förväntar mig att få tillbaka den vad det lider. Det är en bok i vilken man fyller i minnen och händelser från sitt liv, från barndom till ålderns höst.

Min pappa och jag delar samma humor och jag var helt säker på att det skulle komma någon gliring om att jag tycker att han är så gammal att han borde dö snart. Med glimten i ögat och ett skratt, såklart. Men han började genast bläddra i den och sa att han önskade att han hade tänkt på det med farmor. Så det landade fint. Mamma kommer definitivt också ta det på rätt sätt, efter alla ansträngningar vi haft med att försöka kartlägga min mormors bakgrund. Vilket bara lyckats till viss del. Vi har ett väldigt brokigt släktträd på den sidan...

Vi kommer ofta in på politik när vi träffas och det är intressant och lite jobbigt. Min familj är på ena sidan och min man är på andra sidan. Jag är någonstans i mitten och sjunger We shall overcome. Förra gången hade vi en diskussion om koranbränningarna. Men det intressanta är att trots olika läger, är alla överens om problemen. Det är lösningarna och grundattityden som skiljer.

Jag tänkte ett tag på det här igår, för det bottnar ju någonstans i beteendevetenskap. Människan är ett flockdjur och för att säkra flockens överlevnad, behöver den få sina grundbehov tillfredsställda. Man hjälptes åt och delade på tillgångarna. När slutade det vara så? Var det när tillgångarna blev större än behoven? Eller har det ens förändrats? Det har ju alltid funnits ledare, vars position befästs av fler/ större tillgångar än andra. Nja, det är nog ett eget inlägg. Det blir för djupt såhär en måndagsmorgon.  

Idag är mitt mål att korrigera och lämna in ett arbete och därmed lägga den sista högskolekursen till handlingarna. För den här terminen. Nästa termin är jag väldigt kluven till. Jag ville läsa franska, men det blev inget med det. Det blev tyska istället. Kul på ett sätt, men det var en jäkla massa böcker att införskaffa. Jag har också sökt en YH-kurs, men jag får inte veta om jag kommit in förrän i slutet av februari. Och cashen måste ju in liksom! Mon dieu!

Nu ska jag leta recept på goda sillinläggningar. Min bror hotade med att ta med en oliv- och kapris-sill till julbordet. Det känns som att en back-up-sill kan vara bra.

Nedlagt byte av en stolt son.

Ha en fin sista vecka innan jul!

Det här har hänt

Ett nytt lager snö har fallit över vår by och ligger nu som en ljusinstallation i vintermörkret över slingan på altanräcket. Det är nog ungefär 5 cm som kommit och jag gissar att det är det sista på ett tag, då mildväder utlovats framöver.

Det är första året vi har domherrar som kommer regelbundet och äter hos oss. Mycket exotiskt och roligt framför allt. Det är inte utan viss fasa jag konstaterar att jag påminner lite om min mormor. Hon hade domherrar som hon döpte. "Och där har vi Hobbe, ja!" (OBS! Skånsk brytning!) Som barn var jag så fascinerad av att hon kunde hålla reda på de olika fåglarna. Min mormor, hon kunde hon. Hon döpte dem efter seriefigurerna i lokaltidningen. Laban, Helge och Hobbe. Då kvinnonamn sorgligt nog är något av en bristvara i dessa sammanhang, fick namnen ofta feminina ändelser om det var honfåglar. Labanina, Helgelina och Hobba. 

Skol-ledes så tentar jag av, redovisar och lämnar in rapporter till höger och vänster. Jag har en uppgift kvar som hänger över mig, ett grupparbete. Där gruppen inte verkar vara särdeles intresserad av att riva av plåstret, tvärtom skjuter man på det till sista minuten. Vilket jag hatar! Men är man en grupp om åtta personer, så får man anpassa sig. Lyckligtvis har vi delat upp det, så jag kan göra lite åtminstone.

Jag har sökt två LiA-platser, som båda verkar väldigt intressanta. Den ena är en kommun och det andra är på ett företag, Combitech. Jag håller nog tummarna lite extra för Combitech, om jag ska vara ärlig. Det kan väl ni också göra?

Jag har även hunnit med att roa mig. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har jag besökt vår fina huvudstad. Alltså Stockholm är verkligen fantastiskt fint. Men hjälp så mycket folk! Nu höll vi visserligen till i Gamla Stan, värsta turistfällan. Men där är ju så mysigt. Något som vi ville checka av på listan var att besöka julmarknaden på Stortorget. Vi drogs in i myllret i första stråket, men kippande efter luft tog vi oss snabbast möjligt ut igen. Det gick inte ens att komma nära marknadsstånden pga folk. Men nu kunde vi med gott samvete bocka av Julmarknad i Gamla Stan!

Bild tagen i flykten, mest som bevismaterial. Men byggnaderna!!!

Förutom julmarknaden tillbringade vi en bra stund i Sci-Fi bokhandeln. Även där var det en del folk, men inte samma stress. Milde himmel vad böcker där var. Och spel! Och trollstavar. Åh vad jag ville ha en trollstav, men jag kunde liksom inte riktigt motivera köpet. Allt kostade dessutom en hundralapp extra, jämfört med andra butiker eller nätet. Men roligt var det!

Förra gången jag var i Stockholm såg jag tre kändisar, har jag för mig. Foppa, Stina Wollter och Leif eller Billy (vet inte vem som är vem). Den här gången var jag där på en blixtvisit och såg bara en, Messiah Hallberg. Det var dessutom när han klev på samma tåg som jag satt på, i Göteborg. Så det räknas knappt!

Nå, det om detta. Böcker kan vi väl prata lite om. Jag lyssnar just nu på "Stacken" av Annika Norlin. Hittills gillar jag den verkligen. Intressant ämne och ett härligt språk, men också att uppläsaren pratar norrländska. Det gör mig lite knäsvag och får mig att längta ut i skog och mark. En bloggläsar-vän tipsade mig för ett tag sedan om boken "Till Isola". Jag har glädjen att meddela att den har införskaffats, för jag blev nyfiken och vill gärna läsa den. Men då det är en fysisk bok, inväntas rätt tillfälle. Den ligger dock redo på mitt nattduksbord.   

På måndag tror jag att antagningsbesked kommer från högskolorna. Jag tänker att ni som var villiga att hålla tummarna för att jag skulle få en LiA-plats på Combitech, även håller tummarna för att jag kommer in på den kurs i franska jag sökt in på. Så en tumme för varje önskan. Jag tackar ödmjukast!

Fåglarna tycker att det skottas dåligt här, så jag får nog gå ut och göra ett litet ryck innan skoldagen startar. Hoppas att ni får en härlig dag!

ATH i framtidsportföljen

Jag tänkte egentligen inte redan spamma er med ett nytt inlägg, då det bara gått ett par dagar sedan det senaste. MEN så gjorde jag just min månatliga portföljsammanställning och nu måste jag bara dela min glädje med er. 

Det är nämligen äntligen ett nytt ATH i min framtidsportfölj. Jag skrev ju för ett tag sedan att jag hade en bra känsla, att det kanske har vänt. Nu är ju detta bara en månad i mitt dokument, det kan gå ner till nästa avstämning. Men kan man glädas åt det lilla, får man glädas mer. Senaste ATH var 2021-12-31. Så ni förstår att detta är en ljuspunkt.

Det är dessutom den första december idag. Det är en månad som tenderar att bara rusa förbi och vips är det nyår och nytt år. Jag gillar nyår. Det har jag säkert sagt förut. Den romantiska tanken om att det här året kommer att bli bra. Bästa året! Nya möjligheter och allt det där. Sedan blir det sällan så fantastiskt, men jag gillar att tillåta mig drömma. En gång om året kan man väl få drömma?

Sedan är det ju ändå så att man skapar sin egen lycka. JU! Eller hur? Är du missnöjd med någonting i ditt liv, vad kan du göra för att förändra det? Nå, jag ska inte predika som en nyfrälst, men jag gillar verkligen den insikten. Vissa har det med sig från bröstmjölken, att man kan bli vad man vill. Ingenting är omöjligt. Men kommer man från ett hem där Jante är både gud och kung, krävs nästan en form av uppvaknande. Skomakare, bliv vid din läst! (Vill ni nörda in er på varifrån uttrycket stammar, kan ni läsa en artikel av den eminente historikern Dick Harrison här.) Så hette det förr och även om det aldrig varit uttalat, är det den devisen jag levt efter. Men nu har jag snappat out of it!

Ja och för er som undrat och väntat på att få veta hur det gick på mitt Bitcoin-seminarie igår, kan jag berätta att det inte bara är pengar som rullar in nu. Det gör även högskolepoängen, för jag blev godkänd! Ka-ching, ytterligare 4,5 hp i depån. Det går bra nu!

Jag inser att jag låter odrägligt uppåt idag, men så är det ju faktiskt fredag idag också. Hoppas att ni får en härlig helg, med lite julstämning kanske rent av?!

Happy first advent på er! 

BTC-seminarie

Hu, vad läskigt! Men det är vad som står på schemat imorgon förmiddag. Som Grande Finale i kursen i Bitcoin och blockchainteknik, ska jag imorgon hålla ett litet föredrag i ämnet. Vi fick fördjupa oss i vad som helst inom ämnet, så ramarna är generösa. Eftersom jag hade svårt att bestämma mig för vad jag ville fördjupa mig i, var det en som hann före när jag väl bestämt mig. Jag hade läst på lite om E-kronan, men inte skrivit upp det och när jag väl skulle göra det såg jag att någon haft samma tanke. Och vi får inte ha samma ämne vid samma tillfälle. Typiskt! 

Så nu blir det en saga om Facebooks misslyckade satsning på en egen valuta, Libra/ Diem. Jag har förberett en PPT, men jag måste fylla ut med mer prat. Och jag måste öva mer, skriva ett manus. Och ställa klockan, så att jag inte missar att lämna in materialet ikväll. Annars får jag inte vara med imorgon. Dubbel-hu!

På ridlektionen igår skulle vi ha teori. Veckan innan föreslog ridläraren att vi skulle prova på longering. JA, jättekul! Visste inte ens att det räknades som teori. Så igår klädde jag mig varmt, för att inte frysa ihjäl om det skulle bli väntetider medan andra elever longerade. Heter det så? MEN! Så blev det ändrade planer fick jag veta när jag kom till lektionen. Ridläraren hade gått med på att låna ut ridhuset till andra ryttare, eftersom det var så kallt ute. Istället skulle vi gå igenom lite stalltjänst, heter det så? Alltså mocka och gå igenom foder och hästens allmänhälsa. Nu kan man kanske tänka att det var ett bakslag, och visst hade jag gärna provat att longera. Men det är faktiskt riktigt mysigt att mocka. Och hästarna verkar uppskatta sällskapet. Jag fick bästa betyget när en häst skulle in i en box jag precis mockat. Han lade sig att rulla runt i torvspånet. Så söt!

Vintern har kommit och i skrivande stund faller snön massivt. Jag har just varit ute och skottat för första gången den här säsongen. Lite som att mocka faktiskt. Terapeutiskt. Men snart kan jag tycka att det räcker med ny snö. Jag ska ut och åka tåg till huvudstaden i helgen. Senast jag var ute på sådana äventyr blev det inställda avgångar och förseningar i tågtrafiken pga för varmt, typ. Nu blir det säkert detsamma pga för kallt, typ då.

Vi har en rödhake hos oss när vi matar. Han visar verkligen prov på evolutionära egenskaper. Vi har nämligen fågelmatare med skyddande nät omkring, för att hålla större fåglar borta. Men även vissa mindre fåglar drar sig för att hoppa in där, såsom domherrar, bofinkar och grönfinkar. Och även rödhakar. Men våran rödhake har i flera år övervunnit rädslan och ätit av talgbollarna. Jag har tänkt att han inte är intresserad av jordnötterna och solrosfröna, men den här säsongen har jag sett att han tuffat till sig ännu mer, och förser sig nu av båda. Roligt att se att han känner sig som hemma.  

Att titta på snö som yr utanför fönstret är lite som att sitta och titta in i en sprakande eld. Hypnotiskt! Men nu ska jag slita mig från både flingor, fåglar och bloggen en liten stund. Skolarbete väntar!

Börs, muggar och exter

Dags igen för ännu en lägesrapport. Sedan vi sågs sist har jag varit VD, eller nej, sjukhusdirektör var det visst. Jag har även varit ekonomichef, it-chef, kommunikationschef och ja, några titlar till. Jorå, det går bra nu. Nä, skämt åsido. Vi har övat stabsmetodik i krisledning i sammanlagt sex dagar nu. Det är faktiskt oerhört intressant och givande inte minst, för vilka framsteg vi gjort på dessa övningar. Det är verkligen någonting alla verksamheter borde ta sig tiden att göra med jämna mellanrum, öva på krisledning. Tips från coachen!

Över till annat. En gång i tiden prioriterade jag på ett lite annat sätt än vad jag gör idag. Jag drog mig inte för att köpa märkesprylar och det handlade om allt från kläder till inredning. En sak som jag köpte då, för ungefär sisådär 18 år sedan, var en te-mugg från Lexington. Te-muggar har kommit och gått genom åren, men den här har faktiskt hängt med och använts flitigt. Tills min man råkade ha sönder den...

Det gjorde nu inte så mycket, då jag inte var särskilt fäst vid den. Den råkade bara ha bra te-muggs-egenskaper. Men han fick dåligt samvete och ville absolut köpa en ny. Nå, vem är jag att säga emot? Men nu kände jag att den här muggen ska väljas med omsorg, för den ska jag ha resten av livet. (Eller tills den åker i backen.) Det tog faktiskt inte särskilt lång tid att identifiera den perfekta muggen. Desto längre tid tog det att få hem den, men det är en annan historia. Så nu har jag en fin te-mugg igen, som jag älskar. Men muggen kände sig lite ensam och ville ha en kaffe-muggs-kompis. Nå, vem är jag att säga emot? Så jag pep in i en pytteliten butik i Haga i Göteborg, öppnade plånboken, sjasade iväg malarna som fladdrade upp ur den och köpte en kaffe-muggs-kompis, till min ensamma te-mugg. Snipp snapp snut, så var den sagan slut. Och mina pengar också...

Se vad söta de är tillsammans!

Det blir ju inte av att jag skriver så mycket om börsen nuförtiden. Det beror dels på att den varit så sur att en citron framstår som sockervadd i jämförelse, och dels på att det är tråkigt att inte kunna nyspara för att se portföljen växa ens på det sättet. ("Jamen, köp inte dyra muggar då!" Ja, jag hör er! Tyst nu!) Men nu tycker jag att det börjar hända något? Gör det inte? Det känns som att någon gläntar på ett fönster och släpper in lite frisk luft på börsen. Det kan vara inbillning, det kan vara tillfälligt men det känns hoppfullt tycker jag. Eller bara ett tidigt tomterally? 

Jag vill också ta tillfället i akt att skicka ett litet tack till Två Månadslöner, som så vänligt tog sig tid i egenskap av lönekonsult, att hjälpa mig med en fråga som dök upp i ett skolarbete. Det var väldigt snällt av dig!

Nu kom katten insläntrande här och tittar uppfordrande på mig. Han vill att jag ska hålla honom i svansen, så att han kan äta frukost. Det finns mat i skålen, men den smakar tydligen bättre om man håller honom i svansen. Exter!!!

Ha en härlig löne-helg och bränn inte alltför mycket på julmarknader nu!

Kram från Fumlan!

Helgen som gick

Det har gått alltför lång tid sedan senaste uppdateringen här. Det blir heller inget ohemult långt inlägg nu. Det har varit en del att stå i, då maken fyllde 50 år förra veckan och det har firats i ett par omgångar. Dels på själva dagen men också nu i helgen, då jag planerade en överraskningsmiddag på en herrgård inte alltför långt hemifrån.

Då min man är ett (eller flera) snäpp mer introvert än jag, ville han inte ha något ståhej runt sin halvsekelsdag. "Det är en dag som alla andra!" Mmmm, nja! Så kan man ju se på det, men 50 är stort. Att låta det passera helt obemärkt går ju inte. Och sedan är det nog faktiskt så att han innerst inne ville bli lite firad. Jo, men faktiskt. Det är en känsla jag haft och den är nog ändå bekräftad efter den här helgen. Jag tror att ju närmare sin födelsedag han kom, desto mer tror jag att han ångrade att han gått ut så hårt med sitt budskap. 

Att hitta balansen som partyfixare med dessa förutsättningar är inte helt lätt, men jag tror att jag lyckades ro det i hamn. Som present från mig fick han en helg på denna herrgård, avec moi. Skillnaden kan tyckas ligga i enbart geografin, men han såg glad ut. Det han inte visste om var att jag bjudit in våra båda släkter att joina oss till middagen på fredagen. Några av gästerna var långväga och flera stannade dessutom över natten på samma herrgård. En liten stund innan middagen skulle serveras lurade jag upp honom på övervåningen, för att "utforska lite". Och när vi klev in i salongen, hördes födelsedagssång och fram kom våra släktingar från två intilliggande rum på varsin sida. Efter sången serverades alla ett glas bubbel så att vi kunde skåla för födelsedagsbarnet. 

Han tog det riktigt bra, måste jag säga. Det var tydligt att han blev både överraskad och glad, och jag tror att det var precis rätt att bjuda in nära och kära i form av släktingar. 

Jag är så lättad att det gick bra. Det blev precis som jag hade hoppats. Maten och vinet var dessutom toppklass, och det måste jag även säga om personalens bemötande. Jag vet inte hur många mail som skickats mellan mig och front desk, men de ska ha en eloge som både kommit med förslag och fixat inför vår ankomst. 

Det höll dock på att gå lite tokigt med slutnotan. Efter frukosten igår tänkte jag att jag skulle ordna notan, så att det bara var att checka ut sedan. Men då kunde de inte se att jag redan betalat för själva boendet. Jag fick letat fram transaktionen, med darriga fingrar, på mobilbanken. Motvilligt gick hon med på att det ju såg ut som att jag betalat, men hon såg inte helt övertygad ut. Hon skulle nämna det för sin överordnade och frågade om det gick bra att återkomma om de hade några frågor. Vad svarar man på det? Självklart, jag har har ju faktiskt svart på vitt att jag har betalat. Förhoppningsvis är det slutet på historien, men jag lovar att uppdatera om det blir en fortsättning. 

För visst var rummet bra. Rummen ska jag kanske säga, vi fick två rum faktiskt. Ett vardagsrum och ett sovrum. Väldigt lyxigt! Däremot var badrummet väääldigt standard. Funktionellt ja, fräscht nja! Om man är en person som uppskattar lyxiga bad, går det fetbort. Det var en vanlig dusch med sjaskiga skjutdörrar. Och toalettlocket var snett. Men absolut i bruksskick. Nu blev det ett sidospår. Jag skulle säga att rummet var bra, men inte värt att betala två gånger för. ;-)

Nu ska jag fixa frukost innan det är dags för mig att bege mig in till stan, för den första av ytterligare tre dagars stabsmetodik i krisledning.

Ha en fin vecka! 

OMG

Dramatisk rubrik, men faktum är att det har varit en intensiv period! Häng med så ska jag berätta allt!

Eller nej det kommer jag inte att göra. Dels för att jag inte minns allt och dels för att det inte är så himla intressant att läsa om. (Till skillnad från det som nedan återges, hehe!)

Det har varit, och är fortfarande, ett högt tempo i min skoltillvaro. Jag försöker hänga med utan att hamna efter, men nu är jag mitt uppe i det så jag vet ännu inte om jag ror det iland. Samtidigt vet jag nu att jag brukar börja tvivla på mig själv när det blir mycket, och det brukar lösa sig rätt bra ändå. Det är bara att andas och ta sig igenom det. 

Ett sätt att andas är miljöombyte och förra helgen spenderade jag i goda vänners lag i Alingsås. Jag vet ju att staden är en av Sveriges mest pittoreska och mysiga, men den här gången tog jag verkligen in det vackra. Kanske för att jag hade just en hel helg att göra det på. Nu vill jag inte bo i en stad, men skulle jag tvingas till det så hamnar Alingsås högt upp på listan över tänkbara städer. Helgen bjöd på ute-mat, hemma-mat och gott vin. Samt trevliga samtal förstås och lite skrivande.

Alingsås kan det där med ljus. (Även om inte jag gör det rättvisa.)

Jag har också äntligen fått träffa mina klasskamrater, då vi spenderat tre dagar i Göteborg tillsammans på skolan. Annars är ju allt digitalt, men det här var väldigt roligt. Undervisningens karaktär gjorde också att vi lärde känna varandras olika sidor. Även de som kanske inte alltid visar sig under normala omständigheter. Det är ett härligt gäng och jag är så glad att jag kom in på den här utbildningen.

Det är också lite speciellt att träffa människor som man lärt känna digitalt, men faktum är att den bilden jag hade av klasskamraterna visade sig stämma ganska bra. Jag fick även en bästis, som man ju hade i skolåldern. Det hade jag inte vågat hoppas på, men det ger alltid lite extra trygghet. Eftersom hon inte är från trakten, spenderade vi luncherna med upptäcktsfärder och fönstershopping i Haga.

Ytterligare en åtgärd för att mäkta med är faktiskt att tillfälligt låta mina ljudböcker vänta. Till och med feelgoodgenren, som jag en period har lyssnat flitigt på för lite verklighetsflykt. När det blir stilla en liten stund kan jag sätta mig med ett korsord, eller måla lite i min målarbok. Eller bara titta ut på småfåglarna utanför och låta tankarna vandra fritt.

Nästa termin hoppas jag kunna lägga upp på ett annat sätt. Som det är nu läser jag två olika högskolekurser, utöver min huvudutbildning, för att få ihop till ett maxat CSN. Även om det bara är exakt de poäng jag behöver, känner jag mig lite splittrad. Kanske främst för att det är så mycket skriftliga rapporter/ inlämningar. Nästa år hoppas jag komma in på en språkkurs för nybörjare istället och allra helst en kurs som jag redan har lite baskunskaper inom. Det skulle innebära att kursen är några poäng "för mycket", men språk kräver inte lika mycket av mig. Det räcker dessutom med bara en kurs, vilket bör minska den splittrade känslan.

Jag var så trött i tisdags att jag övervägde att hoppa över ridningen. Men så vet jag att när jag väl är där, ger det så mycket att jag glömmer allt annat. Och efteråt blir jag lite hög på hästgos. Min häst var väldig kli-ig och gnuggade huvudet mot mig. När jag googlar vad det "betyder" får jag naturligtvis lite olika svar, men ett av dem var att hästen inte betraktar mig som något annat än ett bra kli-träd. Det må så vara, men om jag väljer att kategorisera det som gos så blir det en win-win. Dessutom tyckte jag att vi connectade, att vi möttes på en gemensam nivå och såg varandra med glimten i ögat. Men samma där, om det inte var så... så spelar det inte så stor roll. Jag väljer att se det så och får en större upplevelse därmed. 

Nu har jag precis suttit på en tre timmar lång föreläsning om civil beredskap och även intagit min lunch. För att få lite ordning i leden bland mina små hjärnceller igen, tror jag att jag ska ta en promenad och returnera ett par regnbyxor. Som visade sig vara termobyxor när jag packade upp dem. Suck! Men - skönt med en promenad innan nästa möte!

Förrädarna

Okej, jag erkänner! Jag har alltid varit en tvärvigg. När alla tjejerna i klassen var kära i Tony V, fnös jag och blev kär i Tobbe med kanintänderna. När alla tjejerna blev hästtokiga, fnös jag och åkte hem efter skolan och ritade hästar i mitt ritblock. När alla andra familjer åkte utomlands på semester, fnös jag och hittade på någon spännande historia från våran campingsemester. När alla andra hade Aqua Limone-tröjor och märkesjeans, fnös jag och hittade en egen stil från mammas garderob.

Det ska för protokollet läggas till att jag alltid fnös inombords, jag skulle aldrig drömma om att aktivt skilja mig från massan. Det vågade jag inte, inte i min position. Jag visste bättre än att dra blickarna till mig. Jag blev aldrig mobbad i skolan, men det berodde snarare på slumpen än något annat. Det fanns alltid barn som utmärkte sig mer. Bara genom att ha glasögon, vara lätt överviktig eller ha morotshår och fräknar. Jag hade tur. Jag hade inget av det.

Jag var bara en blyg unge som var livrädd för att sticka ut. Som i hemlighet drömde om Tony V, om att ha en häst, åka till Cypern på semester och ha likadana kläder som alla andra. Men jag visste att jag aldrig skulle ha en chans att uppnå mål av den kalibern. Jag var inte cool och snygg. Mammas lön tillät inga utsvävningar som ridskola, utlandssemestrar och märkeskläder. Och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra på det. Det var bara så. 

Och mitt sätt att hantera det, var att bevisa för mig själv och alla andra att jag inte var det minsta avundsjuk. Jag ville ha det precis som jag hade det. En klassisk försvarsmekanism. 

Och jag gör det än idag. Fast det handlar främst om tv-serier idag. Bron är ett exempel, Game of Thrones är ett annat. Varför? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, jag har inte heller tänkt så mycket på det. Min första instinkt när massan rör sig åt ett håll, är att röra mig åt ett annat.

Finns det en risk med ett sådant beteende? Absolut! Det finns ju en stor risk att missa bra saker i livet. På grund av en fånig princip. Det finns också en risk att jag överför den på mina barn. När jag ser tillbaka inser jag att jag kan ha gjort det i vissa fall. Men främst har det nog lärt mina barn att tänka kritiskt. Att väga saker emot varandra. Och det har säkert också fört med sig problematik som mina barn kan ta upp med sin framtida terapeut. 

För visst hade det varit skönt att ha ett facit? Eller en instruktionsbok. Barnuppfostran för Dummies. Men jag tror inte att det finns en teknik för barnuppfostran som garanterar ett lyckat resultat. Det finns så mycket annat som spelar in och påverkar. Det är nog bara att acceptera att ens barn kommer att klandra en för vissa saker, det är bara att hoppas att det inte blir allt för traumatiskt. 

Uppmärksamma läsare kanske vid det här laget har börjat fundera över titeln på det här inlägget. Hur passar det in på dagens tema? Sanningen är att det här inlägget, som så många gånger förr, drog iväg från det tilltänkta temat och blev något helt annat. Men jag ska förklara kopplingen. Det har precis gått en serie på TV4 som heter Förrädarna. Jag har naturligtvis inte tittat på den! Men så började två av mina klasskamrater prata exalterat om serien och höjde den till skyarna. 

Och eftersom jag blev nyfiken och serien nu slutat gå på tv, är det nu fritt fram för mig att börja titta. 😉 Jag har bara sett det första avsnittet, men jag är fast. Riktigt intressant att följa hur de resonerar och diskuterar för att avslöja förrädarna. Och hur förrädarna tänker att de ska bete sig för att inte verka misstänkta. Längtar redan till nästa avsnitt som jag hoppas kan bli ikväll...

Gott och blandat

Ännu en delkurs avklarad i utbildningen. Det känns väldigt bra och det är roligt att beta av kurser. På det sättet blir det väldigt tydligt att det går framåt. Och för varje dag som går är jag en dag närmare mitt nya yrkesliv. 

Vi blev uppmanade redan första dagen att börja leta efter LiA-platser, trots att det är först hösten -24 som vi ska börja praktisera. Det är tydligen inte helt lätt att få en LiA-plats. Jag är priviligierad på ett sätt då jag har en kompis som kan hjälpa mig att ordna en plats på en kommun. Det hade varit superintressant att få prova på. Nackdelen är att det är långt att åka. Det tar ungefär en timma och en kvart med bil. En väg!

Så jag får sätta mig och fila på ansökningsbrev och göra en lista på möjliga arbetsplatser i närheten. Jag har dragit lite i en kontakt på LinkedIn, så nu är det dags för denna plattform att börja leverera. Dock inget svar ännu, men det är fredag och allt är möjligt! ;-) 

**********

Jag har också klarat av drygt halva Bitcoin-kursen. Det är roligt, men svårt att greppa all teknik bakom. Åtminstone för någon som inte har någon erfarenhet av IT. En fråga som vi ska fundera på under kursen är vilka andra tillämpningsområden det kan finnas för block-chain-tekniken. Och den är lite är lite lurig, tycker jag. Fördelen med tekniken är att det inte finns någon mellanhand mellan sändare och mottagare. Men frågan är vad själva värdet ska utgöras av? Måste det vara en bestämd valuta, eller skulle det kunna vara information som byter ägare? Jag känner att min fantasi är lite för begränsad ännu. Hoppas att det klarnar lite mer under resten av kursen.

**********

Jag hade en PowerPoint-presentation i klassen igår. Egentligen är det ju ingen stor grej, men av någon anledning hade den förvandlats till ett imaginärt monster innan det äntligen var dags. Kanske kan det bero på att alla skulle hålla i varsin presentation och att alla också skulle sitta och titta på varandras. Syftet var att träna på just detta och alla hade fått samma information. Vilket innebar att alla (garanterat) satt och lyssnade efter darr på rösten, stakningar, tittade/ lyssnade efter tics, bedömde hur säker/ samlad man verkade, tyckte och tänkte om bilderna samt kollade om man tittade in i kameran tillräckligt mycket eller inte.

Det gick bra. Alla blev godkända och jag fick till och med det högre betyget och ett fint omdöme, men fy vad nervös jag var. Egentligen tycker jag om tanken på att stå inför andra och prata. Jag har också varit bra på det, men då var det IRL och det innebär en helt annan kontakt med åhörarna. Jag vill verkligen öva upp mina färdigheter igen, jag får bara hitta ett forum att göra det i. Men det får bli lite längre fram.

Det jag egentligen skulle komma fram till var att det blev en jätte-urladdning efter att lektionen var slut. Jag förvandlades till ett mentalt blåmärke och började gråta för ingenting. Det var tur att jag var ensam hemma. Jag grät för att jag saknade min morfar, som varit borta i fyra år. Jag grät för att barnen börjar bli stora. Jag grät för att katten börjar bli gammal. Jag grät för att småfåglarna utanför köksfönstret var så små...

Tillslut blev jag så trött på mig själv att jag startade min ljudbok. Bästa medicinen med lite verklighetsflykt! Ja, kanske inte när man faktiskt behöver bearbeta någonting. Men igår var det verklighetsflykt som krävdes. Och efter ett tag var jag i balans igen! 

**********

På hästfronten känns det som att min utvecklig har stagnerat lite. Jag funderar på att kanske ta en privatlektion igen. Den förra jag tog för ett halvår sedan, tyckte jag inte gav mig någonting eftersom ridläraren hade en egen agenda, typ: Jag brukar alltid börja med... Och det kanske är bra om man som elev har tänkt ta flera lektioner, men eftersom jag inte har råd med det så kändes lektionen lite bortkastad tyvärr.

Jag tänker att om man tar en privatlektion är det väl ett ypperligt tillfälle att få ordning på elevens personliga utvecklingsområden på hästryggen. Men nu har vi en ny ridlärare som verkar mer engagerad, så kanske kunde det vara värt att testa igen.

**********

Nu får ni allt ha en go helg!

Lite om livet

Hösten är kommen och jag sitter och tittar på en nästan decimeterstor spindel som firar sig ner från köksklockan. Det är inte så farligt som det låter, för tillsammans med två pumpaformade stearinljus på tavelhyllan under, utgör den en del av årets Halloweenpyntning.

När barnen var mindre tyckte jag att det var roligt att liva upp mörkret med döskallar, skelett i trädgården, spindlar och nät över tavlorna och en och annan girlang. Det är ändå sådant som kanske stannar kvar och blir till nostalgiska minnen hos barnen. Uppenbarligen har jag lyckats med mitt företag, för det är min snart vuxna dotter som insisterat på att vi måste pynta. Även om det är så illa ställt med korpens ben, att den måste lutas mot en vägg för att inte ramla omkull. Och fladdermusens ena vinge pekar hjälplöst rakt ner. Tur att den har ett snöre som hjälper den att hålla sig kvar i luften.

När jag tittar tillbaka på mitt föräldraskap, hittar jag naturligtvis saker som jag önskar att jag gjort annorlunda. Fast egentligen så tror jag att det snarare handlar om att jag börjar få lite separationsångest. Det är bara några år kvar, sedan kommer jag inte ha några barn kvar hemma att ta hand om. Och då kommer tvivlet. Gjorde jag verkligen mitt yttersta? Vad skickar jag egentligen med mina barn ut i världen? Har jag förstört dem? Kommer de att tvingas gå i terapi?

Jag tror och hoppas innerligt att de är bättre rustade för sitt vuxenliv, än vad jag var. Om det är så, inser jag att jag måste vara nöjd så. För jag har inte haft en aning om hur man ger nya människor rätt verktyg, istället för att smitta dem med egna demoner. Det får mig att undra hur i hela världen, det kan vara tillåtet att skaffa barn utan utbildning och examensbevis? Det är ju det största vi någonsin kommer att göra. Skapa nya människor.

I skolan går vi just nu en kurs som handlar om ledarskap. En viktig förutsättning för att kunna leda andra på ett bra sätt, är att man först och främst kan leda sig själv. Självledarskap. Det gäller ju alla typer av ledarskap, inte minst att vara förälder. När jag ser tillbaka på mitt liv och de beslut jag fattat, blir jag nästan rädd. 

Mitt nuvarande jag litar inte det minsta på mitt då-jag. Idag tycker jag inte att jag hade någon koll alls, att det är ren och skär tur att allt har gått så bra som det ändå har gjort. Kanske kommer jag tänka tillbaka på mig själv nu, om 15 år och tänka: Men herregud, hur kunde jag handla på det viset? Jag hade ju noll koll på läget! 

Man kan kanske jämföra det med när man som barn stod ganska nära (inte jättenära) en klippkant på ett berg och den ansvarsfulla vuxna, med panik i rösten skrek att man skulle backa. Seriöst? Jag hade ju jättebra koll, varför skulle jag ramla ner? 

Jag har försökt ha med mig den bilden, under barnens uppväxt. Jag kanske får svindel och det kittlar i handflatorna när de själva har står (för) nära en klippkant. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg den känslan av kontroll jag upplevde att jag hade, när jag som barn stod där. Jag måste lita på barnen. Jag kan inte skydda dem från allt. De måste få fatta sina egna beslut. Jag kanske kan påminna dem om riskerna (utan panik i rösten) och därmed försäkra mig om att jag ökat deras medvetande. Ge dem förutsättningarna att fatta rätt beslut. Eller åtminstone ett bättre beslut än fel!

För livet är ju fyllt av ovisshet. Det finns så lite vi själva kan kontrollera och vad som är rätt för en individ, är inte nödvändigtvis rätt för en annan. Vi kan inte fatta våra barns beslut, hur gärna vi än vill. Men vi kan göra vårat bästa för att ge dem rätt förutsättningar. Och en stor del av det tror jag är trygghet. Och trygghet är närhet, kärlek och spindlar på Halloween.

Ha en fin helg! 

Inte deprimerad men...

...kanske en avlägsen släkting, som man träffar en dag i månaden och som fullkomligt suger livslusten ur en. 

Det finns dagar, i mitt annars så perfekta liv, då det enda jag vill är att dra till skogs och isolera mig. Tänka att jag säger upp mig från livet. Jag vill dock betona att jag inte vill sluta leva. Jag vill bara klippa alla band, alla åtaganden, alla plikter och låtsasplikter. Och alla människor. Jag vill inte välja bort dem. Jag vill välja bort mig själv.

Stänga ute omvärlden och klara mig själv. Bli en enstöring. En crazy-cat-lady. Minus katterna för det är lika med förpliktelser. En sådan där som bor i ett ensligt hus, vilket traktens barn tävlar om att våga sig närmast efter mörkrets inbrott. En sådan där som det skvallras om på byns sammankomster. Och det är inte kändisskapet jag vill åt, det är bara lugn och ro.

Eller gå i kloster och avlägga tystnadslöften. Aldrig behöva byta en artighetsfras igen, inte fundera på om jag kan ha trampat på en öm tå eller sagt något som kan misstolkas. 

Sluta att tänka i problemlösande termer, sluta planera och sluta tillgodose behov. 

Här någonstans inser jag vilken elak och värdelös människa jag är. Jag har begåvats med två helt fantastiska barn, som jag aldrig skulle vilja leva utan. En äkta hälft som känner mig bättre än någon annan och ändå väljer att fortsätta dela sitt liv med mig. Alla har inte en sådan tur i livet.

Sedan är det ju som så... att imorgon när jag vaknar till en ny dag, kommer alla dessa känslor och tankar att vara som bortblåsta. Gårdagens melankoli kommer att te sig rent overklig. Hur kunde jag ens tänka så? 

Och sanningen är hormoner, antar jag. En dag i månaden ställer de till det i min hjärna. Det har inte alltid varit så och intensiteten i känslorna varierar från månad till månad.

Det kan hända att jag tar bort inlägget imorgon. Ångrar att jag postade det. Samtidigt kanske någon känner igen sig. Kanske någon känner en strimma av gemenskap, just nu. I denna lilla korridor av tid.

Hej jag heter Fumlan och jag är en ekorre!

Va? Fredag igen? Jag undrar när det är i livet som man upplever att tiden går som fortast? Eller eskalerar farten konstant i takt med stigande ålder? Nä, egentligen har det säkert mycket att göra med hur upptagna dagar man har. Här är det fullare rulle än vad det någonsin varit, och troligtvis blir rullen mindre full om ett par år åtminstone. 

Och därmed var dagens filosofilektion över och vi går raskt vidare till något annat. Som... åh jag vet inte, min utbildning kanske? För det är lite frustration i leden. Vi studerar ju i huvudsak på distans och det fungerar bra. Vissa dagar är lärarledda och andra är det självstudier. Vilket har gått bra, ungefär fram till nu. För nu har matematiken blandat sig in i utbildningen. Vi har fått en formel och instruktioner som vi ska jobba med i grupper. Man ska kunna maila läraren, men jag vet att det kan ta tid innan man får svar. Vilket gör upplägget väldigt tungrott. Jag tror att jag har löst en uppgift korrekt, men om jag skulle ha missuppfattat något innebär det att jag fortsätter räkna på ett felaktigt sätt. Och en genomgång av uppgifterna ska vi ha först vecka 44, då en annan kurs ska in emellan. Något för studeranderepresentanten att ta upp kanske...

Idag åker hela familjen till Grebbestad. Vi ska bo i ett hyrt hus tillsammans med nästa skal av familjen. Det har nästan börjat bli lite av en tradition att stråla samman på det här sättet, någonstans från västkusten upp till Värmland. Det roliga är att vi av en slump hamnat ett stenkast från den gård min morfar föddes på. Det ska bli galet blåsigt i byarna också, så promenaderna kommer att bli extra salta. Ni som vet, ni vet! Det är så att det knastrar i huden efteråt. :-)

Just det, en lite märklig grej inträffade för ett tag sedan. På Avanza kan man ju ha sparkonton och jag har ett genom Nordax. För ett par veckor sedan fick jag meddelande från Nordax att de ville att jag skulle uppdatera mina uppgifter, ni vet det där tråkiga kännedomstugget. Först tänkte jag; Pust! Sedan tänkte jag; Undrar varför de inte kontaktade mig via Avanza, som de brukar när det gäller förändringar i räntan m.m. Och till sist tänkte jag; Äh, lika bra att få det gjort. Så jag loggade in på Nordax... och hamnade på ett konto med en massa pengar på. Alltså INTE samma summa som jag har på kontot på Avanza. Men det var i mitt namn och det såg helt normalt ut. Så jag skyndade mig att ta ut den hisnande summan av 15 000 kr (jo, men jag ÄR student), och förde över den till mina mer kända konton. 

Jag hade ju en period när jag i början av min sparkarriär, likt en ekorre, delade upp och gömde undan mina tillgångar. Och precis som typiskt för ekorrar är, hade jag uppenbarligen glömt bort en av mina gömmor. Men nu kan jag äta mig fet igen, lagom till vintern!

Med det vill jag önska eder alla en fröjdefull helg!

TGIF

Godmorgon!

Igår strålade världen i vackra färger och hög luft. Idag har den svept in sig i en grå och blöt filt, men det är ju sådan den är. Den svenska hösten. Mörknat har det också gjort. Men det gör mig inte så mycket. Inte än i alla fall. Inte nu. Det var skillnad när man jobbade dygnets alla ljusa timmar. Nu sitter jag för det mesta hemma och även om jag inte är ute så mycket på dagarna, räcker vetskapen att jag kan om jag vill. På bekostnad av skolarbetet i så fall, naturligtvis. U win some, U lose some.

Jag vill passa på att slänga in en bild redan här och nu. Helt utan anledning. Den föreställer två oerhört egensinniga hästar. (Jag har ännu inte lärt mig skillnaden på häst och ponny, så allt som jag inte vet är en ponny - är en häst!) De har precis gått två lektioner och är glada att ha kommit ut i hagen. De började genast klia varandra på ryggen. 

Jag hade den svarta och trots att han drar ner huvudet i tid och otid, även i galopp, så att jag tappar taget om tyglarna, så är han verkligen en helmysig kille. När jag googlar på fenomenet finner jag att det är ett tecken på stress. Men då måste han vara konstant stressad, för han gör det alltid och hela tiden och med alla. Mer som tics...

I min utbildning har vi äntligen börjat läsa en kurs som är lite mer i linje med det jag har väntat på, nämligen riskhantering. Så himla roligt, intressant och oväntat klurigt! 

Som studeranderepresentant har jag börjat få bekänna färg. Jag blev förvarnad om att jag skulle kunna bli kontaktad av elever som behöver en axel att gråta ut mot, men att det inte är syftet med min roll. Just det hände, men faktum är att jag tycker om att stötta. Om jag känner att jag når fram och i mån av tid. Det skulle ju inte fungera om alla hörde av sig, men då skulle nog utbildningen ha andra problem i och för sig. Jag har också fått fungera länk mellan elever och lärare, då kommunikationen inte riktigt fungerat. Jag har fått tolka och identifiera kärnfrågor som jag sedan presenterat för lärare, då de inte fått grepp om vad oron i gruppen beror på.

Allt det här är väldigt roligt, men det är också förknippat med en press. Jag måste vara på tårna och tänka på hur jag formulerar mig, för att inte riskera att öka på oron eller trassla till problematiken. Jag måste vara objektiv, men också visa att jag upplever samma som de andra eleverna. För jag är ju lika mycket elev som de andra. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det inte är meningen att jag ska ha koll på allt, bara för att jag fått den här rollen. Och ingen annan ska ha den förväntningen på mig heller. 

Annars då? Jo men vi hade ju kalas i helgen som gick. Vi blev 17 stycken. Normalt antal, även om vi kan vara fler. Jag bestämde mig för att servera långpannepiroger. Två med köttfärs och en med lax, spenat och fetaost, med matchande såser. Till detta serverade jag vin från Argentina, ett rött från Malbec-druvan (MUMS!) och ett vitt som också var gott. Det blev mycket lyckat och pirog kommer jag definitivt att göra igen. Dock inte på kalas! *pust* 

Livet är för kort

...för att ligga i sängen och vrida sig. För varje varv hoppas jag att detta är det sista innan sömnen släpper in mig. Men så blev det alltså inte och nu är jag bara irriterad. Hur många timmar av mitt liv har jag inte slösat bort på att försöka somna? 

Det är inte alltid såhär svårt, tack och lov. Men när det väl händer så är det på hyfsat samma tid i månaden. Jag har kollat upp om det har med månen att göra, men det verkar inte som att den är boven i dramat. Jag går väl efter min egen månadsklocka.

Förr eller senare somnar jag alltid, men eftersom jag både är klarvaken och irriterad som sagt, så tänker jag att jag ska göra som kidzen. Jag ska dygna! 

En av förmånerna med att sitta hemma med distansstudier, det är inte hela världen. Å andra sidan, att vara svårsomnad dök upp i mitt liv ungefär samtidigt som studierna. Hönan eller ägget? Annars har jag oförskämt goda sömnvanor, vilket gör att jag drar slutsatsen att när jag väl börjar jobba igen kommer de säkert tillbaka.

**********

Nog om mina vansinnigt intressanta sömnproblem. Jag läser om grupprocesser och arbetsgrupper just nu, och det är verkligen intressant. Det är dessutom ett bra tillfälle att analysera sig själv. Vem blir jag i en grupp? Vilken roll tar jag, eller får jag? Är det alltid samma roll? Svaret är nej, åtminstone i mitt fall. Det beror på vilken typ av grupp det är och vad syftet är.

Jag har smygövat på att lyfta andra, just för att jag märkt hur glad och avslappnad jag själv blir om jag får komplimanger eller spontan, bra kritik. Jag blir bekräftad och därmed mer säker på min roll. Det gör i sin tur att jag kan flytta fokus från mig till andra. Upptäcka vad de kämpar med. Det funkar faktiskt jättebra i min ridgrupp. Stämningen är lätt och uppsluppen, för det bästa är bonusen att det smittar av sig. Nu ska jag verkligen inte ta all cred för att vi är en bra grupp, men när jag var ny upplevde jag att det kändes mer tillknäppt mellan deltagarna. Det kan också ha att göra med att jag var osäker på precis allt, eftersom jag inte ridit tidigare. Då gällde det bara att överleva! ;-)

**********

Min katt har då inga sömnproblem. När jag kom upp för trappan, kom han vinglandes emot mig med pliriga ögon. Undrade väl vad som stod på och varför vi måste gå upp mitt i natten. Nu har han återgått till sin djupsömn på golvet vid mina fötter. Ligger och snarkar och tassarna rycker. Jag är så glad för hans skull! ...inte alls bitter! (Minsann, har han inte fisit också?)

**********

Från det ena till det andra. Vad är grejen med: "Hej! Är den här varan tillgänglig?" Ja, som vissa av er kanske förstår så handlar det om Marketplace på Facebook. Jag svarar såklart. Och sedan är det tyst. Alltså även om jag säger att den "är tillgänglig", så är det tyst. Vad är grejen? Troll? OCD? Det har inte bara hänt en gång och jag vill så gärna förstå. Är det en bugg bland alla ettor och nollor?

**********

Nu tror jag att jag ska ta och titta på lite skolarbete. Försöka distrahera bort min annalkande hunger. Skulle kunna ta udden av den med lite kaffe, men kaffebryggaren låter som helt tröskverk i uppstarten. Så jag får avvakta lite för att inte väcka hela huset. Det är ju faktiskt väldigt lugnt och skönt såhär på småtimmarna. En värld man sällan befinner sig i, trots att den är så nära.

Ha en fin onsdag, mina vänner!

Köper Bitcoin - nästan

Det småregnar ute och det får vara anledning nog för att jag ska strunta i min lilla morgonpromenad. Istället kokar jag en extra stor kanna med kaffe, drar på mig raggsockarna och sätter mig här med er istället.

Jag öppnar glatt med att berätta att jag hoppat bana i galopp! Det heter säkert något finare på hästspråk... Jag nämnde ju det i förra inlägget (tror jag) att jag längtade efter att få prova det. Och nu har jag gjort det. Det var jätteroligt och jag har fortfarande träningsvärk. Men! Det blir väldigt tydligt att jag inte har full koll på min galopp ännu. Jag behöver öva upp balansen, driva bättre och rama in hästen bättre. Men jäklar vad kul det var! 

Jag har avslutat första delkursen på min utbildning nu, puh! Helt galet att det bara är på 75% takt, jag har liksom inte hunnit med att ens titta på mina andra två kurser på högskolan. Men igår och idag är schemafria, så igår passade jag på att bekanta mig med Bitcoin (som ju är en av mina högskolekurser). Det var intressant och också roligt. För lärarna har byggt upp ett system med EduBitcoin, så vi har fått skapa en egen plånbok och börjat göra transaktioner. Lite mystiskt att läsa om Satoshi Nakamoto också, som är grundaren till Bitcoin. Det gillar vi!

Ni som har ett gott minne kommer kanske ihåg att jag har varit i rensar-tagen. Jag fortsatte i rask takt över till min smyckessamling. Mer specifikt till min guldgömma. För med stigande ålder är det inte ovanligt att just guldhögen växer. Förlovningsringar, ex-pojkvänsgåvor, ja ni fattar. Sådant man helt enkelt inte använder längre av förklarliga skäl. Vad gjorde jag med min blygsamma guldhög då? Jo, jag sålde den faktiskt. Skickade iväg den i en liten guldpåse och fick en swish tillbaka. Snabbt gick det också.

Pengarna åkte in på börsen fortare än kvickt. Lite för fort faktiskt. För i efterhand kom jag på att det  gott och väl hade räckt till både en ny mc-hjälm och ett par hellånga cykelbyxor. Som jag ju gått och craveat länge. Min nuvarande mc-hjälm är en billig sak som viner av luftdraget, har ett litet visir och trycker i pannan. Jag har ändå stått ut i 10 år! Och mina nuvarande cykelbyxor är bara cykelshorts, vilket inte hjälper upp motivationen att ge sig ut och cykla när hösten väl har kopplat sitt grepp. Jag tror dessutom att mina cykelshorts också närmar sig den aktningsvärda åldern av, om inte 10 så åtminstone, 8 år...

Lyssnat på böcker har jag också gjort och nu senast har jag plöjt Kattis Ahlströms två fina romaner, I hennes skor och Sången om Sanna. Mysiga att lyssna på och hon har en varm ton i sina böcker. Den sistnämnda av dessa två gillade jag ändå bäst, och de faller båda in under kategorin easy-listening. Lite avkoppling och verklighetsflykt som kontrast till skolarbetet. Sedan är det ett plus att hon läser upp böckerna själv. Nu har jag precis börjat lyssna på en bok som heter Lektioner i kemi av Bonnie Garmus och den verkar lovande.

Gult är f..fint?!!

Nu kör vi den här sista vardagen, innan vi välförtjänt får lägga upp benen och luta oss tillbaka in i helgen!

 

Första morgonen

...den här veckan som jag inte behöver sitta uppkopplad klockan nio och se alert ut i kameran. Skönt! Jag har håret i en slarvig hästsvans och min bångstyriga lugg har jag fängslat i en hårnål på huvudet. Inget smink och en sladdrig t-shirt. 

Det är nämligen så att min utbildning har gått från delvis på plats, till helt på distans med några obligatoriska träffar i Göteborg frampå. Det känns helt okej, jag sparar både tid och pengar på att slippa åka in till stan. Och att sitta uppkopplad med kameran på hela dagarna kanske jag vänjer mig vid. Men jag var ganska trött efter de första dagarna.

Klassen verkar bra, mycket blandade personligheter. Trots det känner jag mig lite som en outsider, men om jag ska vara ärlig så gör jag nog alltid det i början. Det brukar lösa sig. Och faktum är att jag tagit på mig en roll, som gör att jag utmärker mig lite. Jag och en tjej till har nämligen blivit valda till studeranderepresentanter för klassen i utbildningens ledningsgrupp. 

Jag tänkte först inte anmäla mig, även om jag var lite nyfiken. Tänkte att det är säkert andra som vill det mer och gör det bättre. Men så visade det sig att det bara var en som anmält sitt intresse och vi ska vara två, så fler kandidater efterfrågades. Det kommer säkert rassla till nu och ramla in en massa anmälningar, tänkte jag, men va fasen jag skickar väl in ändå då. Det får bära eller brista. 

Det visade sig att vi tillslut bara var tre stycken och jag tyckte att båda de andra två verkade ha bättre meriter, när jag läste deras motiveringar till varför de skulle passa för rollen. Men så blev det jag och den andra tjejen som blev framröstade ändå. Det kändes oväntat och läskigt. Och nu känns det spännande och roligt. En bra chans att nätverka med branschfolk och en bra post att skriva till på CV:t. 

********

De tre ridlektioner som varit efter sommaruppehållet har det varit dålig uppslutning på. Först var vi tre, förra var vi två och nu i tisdags hade det bara varit jag. Om det inte varit för att det tillkommit två nya i min grupp. Typiskt på ett sätt, hade de inte kommit hade det blivit som en privatlektion för min del. Men kanske lika bra att man bygger på gruppen, så att den inte upplöses och jag måste börja i en annan grupp. 

Men nu har jag äntligen börjat få lite kläm på galoppen. Ja, mer eller mindre. Men jag har fått uppleva euforin som medföljer en avslappnad galopp. Inte alla turer är lika lyckade, men ibland får vi till det. Hästen och jag! 

Vi har inte hoppat något ännu efter sommaren, men jag längtar efter att få prova att hoppa en bana i galopp. Det är roligt nog att göra det i trav, men då måste det vara en fantastisk känsla att få göra det i galopp. Jag var ju lite rädd att jag skulle förlora de muskler jag byggt upp under förra terminen, men troligtvis har cykling och promenader varit nog för att underhålla både flås och muskler. För jag upplevde inga problem att orka med under lektionerna. Ja, lite träningsvärk på sina ställen såklart. Men skönt att inte vara helt nollställd på samma sätt som jag var när jag började rida. 

********

Jaha, nä här sitter jag som om jag inte hade en massa skolarbete som väntade på mig. Kanske lika bra att stjälpa i sig den sista kalla kaffeskvätten och sedan gå och borsta tänderna. Time waits for no one! 

 

"Folk med ångest"

Så heter den bok jag lyssnar på just nu. Den är skriven av Fredrik Backman, mannen bakom "En man som heter Ove" och "Björnstad". 

Jag googlade just författaren, för att få bekräftat titlarna, och hittade information som tyder på att han lider av psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Och ännu en gång väcks frågan i mig: Kommer genialisk kreativitet ur vårt mörker? Den man som betraktare hänförs av, inte kan få nog av, vill krypa in i och sist men inte minst, själv vill ha? 

Är demonerna priset man betalar för sin konst? Eller är konsten bara en produkt av demonerna? En nödvändig ventil? Ett sätt att hantera dem?

Borde jag själv vara tacksam över att jag inte hittat "min röst", den som definierar mig som någon. Ska jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med dem jag beundrar mest? Å andra sidan... om jag inte accepterar det, utan ständigt påminns om mina tillkortakommanden, kanske demonerna kommer till mig? 

Nej, det sista var en fånig och fåfäng tanke. Snudd på förbjuden och politiskt inkorrekt. För man skojar inte om demoner. Men man får tänka! Man får faktiskt tänka vad som helst. Det känns som att man inte får det. Ibland kanske man till och med får dåligt samvete. "Vad är jag för människa som tänker såhär?" 

Men då ska jag trösta med något som Björn Natthiko Lindeblad skrev. Man ÄR inte sina tankar. Visst är det befriande? Jag har alltid tagit för givet att mina tankar definierar mig. Tänkt att om någon hörde vad jag tänker så kommer de tro att jag är galen. Men det finns ingen som hör vad du säger i ditt huvud. Skulle du däremot göra valet att säga dem högt, ja då är det en annan sak. Då utgår man från att du vill förmedla ett budskap som du står för. 

Om mina tankar inte är jag. Vad är då mina tankar? Ibland endast flyktiga besökare, ibland ett hårt band om bröstet. Ibland verktyg för att sortera intryck och ibland verktyg för komma vidare. Ibland förrädiska, ibland hoppingivande. Alltid där, men aldrig jag!

Att förvalta ett minne

Det här inlägget blir av en lite filosofisk karaktär, eftersom min hjärna just nu upptas av en liten konflikt. För ett tag sedan hamnade min mormors livkjol i mitt knä. För er som inte vet vad det är (jag visste inte att det hette så innan jag lyckades googla rätt), så är det en typ av folkdräkt med kjol och livstycke i ett. Utanpå hade man alltid ett förkläde. Under livstycket hade man oftast en vit blus med lite krås och stor krage, samt en hätta på huvudet. 

Vad ska jag göra med denna dräkt? Jag tror att hon var ganska ung när hon sydde den, för när jag själv provar den går den inte att knäppa. Jag kan alltså inte använda den, om jag nu mot all förmodan skulle få för mig att göra det. Ska den hänga i en garderob? Ska jag lägga den i en låda på vinden. Där finns det ju mycket plats nuförtiden... Eller! Ska jag...sätta saxen i den och sy ett plagg som jag själv skulle kunna använda?

Min mormors livkjol består till största delen av mörkgrön vadmal. Det skulle kunna bli en ursnygg cape med en enkel knäppning i halsen. Tänk 1800-tal! Man kan gå loss med guldband i kanterna eller guldbrodera något. 

Men så tittar jag på mormors livkjol igen. Ser alla små stygn med grön tråd som hon suttit och sytt. Timme ut och timme in. Dagar, veckor, månader. Flera tusen stygn, ibland lite ojämna. Hur många gånger har hon inte stuckit sig på nålen? Det vackra sidentyget i livet som hon säkerligen själv valt ut hos tyghandlaren. Köpte hon det för egna pengar eller var det hennes mor som stod för inköpen? Hur många danser har hon dansat i sin dräkt? 

Hur kan jag ens tänka tanken på att förstöra den? Förkasta minnet av den tid som flytt? Bara tänka på mig själv och min egen vinning?

Man kan nu luras att tro att jag är en duktig sömmerska som kommer på en vågad idé som denna. Men så är inte fallet. Mina sömnadskreationer i vuxen ålder sträcker sig till gardiner. Det har blivit ett gäng genom åren, men inget mer avancerat än så. Och det är nu nästa genialiska dimension av mitt eventuella projekt tar form. Jag har ändå tänkt att fråga mamma vad hon tycker om idén, även om jag tror att hon kommer att vara positiv. (Alternativet är kanske att den annars får flytta hem till henne, hehe!) Varför inte involvera henne? 

Alltså ser ni symboliken i det här? Döttrar i rakt nedstigande led, samarbetar med att skapa något tillsammans av material som har en historia från första halvan av 1900-talet... Kommer jag undan med det? 😉

Ha en fin söndag!  

En annan slags fond

Hörrni, det har blivit dags för ännu ett inlägg. Jovisst, för ibland tar jag ett steg utanför min comfort zone och blir den människan jag egentligen vill vara. Om jag bara ids. Jag tror att jag har nämnt att jag gjorde rabarbersaft för ett tag sedan? Nu har jag även skördat svarta vinbär och det var på gärsgårn, för de var nästan övermogna och därmed också lättmosade. När jag väl stod där med mina vinbär och började googla efter recept, insåg jag hur mycket socker det ska vara i allt. Men så hittade jag tips på hur man kan råmixa dem. Alltså ingen kokning och bara 300 g socker på 1 kg vinbär. Supersmidigt och det blev jättegott. Perfekt att blanda i yoghurten på morgonen och få en vitaminkick på köpet... 

Men det slutar inte där. För några dagar sedan köpte vi färska räkor och glufsade i oss. Det var verkligen längesedan vi gjorde det sist. För sedan dess har vi fått kompostpåse i avfallssorteringen i kommunen. Och naturligtvis hade de precis tömt vår tunna, så det skulle dröja två veckor innan nästa tömning. Vi har väl alla råkat gå förbi en soptunna med misstänkta räkrester som stått och gottat till sig i augustisolen? Man vill inte vara den grannen. Inte i två veckor. Så vad göra? Jag slängde in dem i en påse i frysen och där hade de för all del kunnat ligga tills nästa soptömning. Men nu fick jag för mig att prova att göra fond och igår gjorde jag slag i saken. Alltså jäklar vad det luktade i huset. Och jag vet inte hur jag bar mig åt, men mina fingrar luktar fortfarande inbillar jag mig. Jag reducerade den kraftigt, så att det skulle bli så lite fond att hantera som möjligt. Sedan frös jag in den i iskuber. Nu ska jag flytta över kuberna till en tät burk, och fundera över när jag kan få användning för fonden.

Som grädde på moset kan jag också berätta att vi igår gick ut på en powerwalk.... en planerad powerwalk, som blev en svamppromenad. För när vi kommit ungefär halva rundan får jag syn på ett gult hav mellan granarna. Okej, liten överdrift. Men det var många små gula fält. Så! Lyckligtvis hade vi varsin 1 liters plastpåse med oss. Som regnskydd för mobilerna. Men det var uppehåll, så nu fick de göra lite nytta på annat sätt. Så två liter kantareller fick vi med oss hem, som nu är förvällda och gör räkfonden och rabarbersaften sällskap i frysen.

Det var lite om mina kulinariska äventyr den sista tiden. Det är verkligen roligt att ta hand om det som trädgården och naturen ger, men det är mycket jobb. 

Glad Höst

önskar Dahlia

och Höstanemon!

 

Paddling, Evolution och Utrensning

Det är mycket som händer nu. Senast igår meddelade SÄPO att man höjer terrorhotnivån från 3 till 4, på en 5-gradig skala. Tankar om det? Jag tycker att det känns skönt. Hotet har inte ökat sedan igår, men vår beredskap har det och förhoppningsvis innebär det att vi medborgare kan känna oss säkrare. Man uppmanar oss att leva som vanligt, men med en ökad medvetenhet. Jag har också hört att vissa tycker att man inte ska ha hörlurar i öronen, vilket går stick i stäv för de flesta med att leva som vanligt. Det tar jag med en nypa salt. Men det beror väl på i vilka kretsar man rör sig också. Det finns ju ställen som jag aldrig skulle drömma om att gå med hörlurar. Fast för egen del är det ingenting som har förändrats sedan igår. Det är sen gammalt, som man säger nu för tiden. 

Det är också intressant med hur man reagerar på den här nyheten. Vissa verkar tycka att det är läskigt, som om det är först nu man inser att det finns en hotbild. Men man får komma ihåg att vi tar till oss information på olika sätt och då är det bra att genom den här höjningen öka medvetenheten hos allmänheten. Det finns också människor som lever med psykisk ohälsa, för dem är det inte självklart att följa med i nyhetsrapporteringen. De kan ha fullt upp med att ta sig igenom dagen som den är ändå. Det är därför det är så viktigt att prata om detta. Att inte ta för givet att alla är välinformerade eller drar samma slutsatser som man själv gör. Dessutom pågår det ständiga påverkansattacker genom sociala medier, och beroende på var man har sitt fokus är man olika mottaglig för dessa. Det är viktigt att alltid fundera över vem som postar inlägg och kommentarer, och vad de har att vinna på det. 

*****

Jag skulle kunna fortsätta att mala på om detta, men lämnar ämnet för nu. Och börsen vill jag heller inte prata om. Det går bara ner och ner. Fast jag har faktiskt gjort en grej. Jag har sålt. Jag sålde mina Evolution och tog hem lite vinst. Jag kanske svär i kyrkan genom att berätta det, men samtidigt är jag för dåligt insatt i verksamheten för att känna mig trygg i innehavet. Jag använder pengarna till att fylla på lite då och då i bolag som till exempel Nibe och Castellum istället. 

*****

Vädret är som det är. Opålitligt. Men vi har ändå lyckats ta vara på de soltimmar som givits oss. För några dagar sedan slängde vi upp kanoten på biltaket och styrde kosan mot Nossan. Där paddlade vi en helt fantastisk eftermiddag och naturupplevelserna var många. Den bästa fick jag på film, se nedan. Den börjar liggande, men rätas upp efter start. 

Kossor vid Nossan

Lite fika hanns också med. Kaffe och hembakta Hallongrottor. Ibland är livet bara för bra. 

Living on the edge for a Kodak-moment.

*****

En av de regnigare dagarna spenderade jag på vinden. Länge har jag tänkt att jag ska rensa bort sådant som jag inte haft ork eller hjärta att slänga förut. När andan väl fallit på tidigare har det alltid varit för varmt eller för kallt att vistas däruppe. Men nu var förhållandena för en vindsrensning perfekt. Jag fick slängt en hel massa saker och några få finare grejer hamnade på Tradera för att pröva lyckan. Det hela mynnade ut i en sväng till tippen och en skön känsla av frihet. Jag hittade dessutom en jacka som passar fint nu till hösten, samt ett par mjukisbyxor att pysa omkring i här hemma.

Nu när jag berättat om hur duktig jag är, vill jag nästan inte erkänna vad vi gjorde bara ett par dagar innan utrensningen. Vi åkte nämligen på Loppis-safari i Dalsland med min svägerska och hennes make. Det finns väldigt mycket loppisar uppöver, och de flesta vi besökte var mysiga. Sedan är själva åkandet ett nöje i sig, det är roligt att upptäcka nya platser. Jag hittade ett par pepparkvarnar, som jag köpte för 20 kr. Det var faktiskt allt, så lite duktig var jag ändå. Och faktum är att det faktiskt var denna loppistripp som ledde till vindsrensningen. 

*****

Sista dagen på semestern nu. Eller ja. Utbildningen börjar inte förrän på onsdag, men jag har två distanskurser som jag kan sätta tänderna i. Och gissa vad! En av dem handlar om Bitcoin och blockchains. Hjälp!

Go Sweden!

Imorgon gäller det, Sverige måste vinna mot Japan i kvartsfinalen. Matchen sänds 9:30 och något historiskt kommer att inträffa på min arbetsplats. Företaget jag jobbar på kommer att nämligen att "halvpausa" verksamheten för att vi tillsammans ska kunna tränga ihop oss i matsalen och titta på matchen över lite chips och läsk. Något liknande har aldrig hänt här och måste naturligtvis uppmuntras. Jag kommer kanske inte se hela matchen, men jag kommer definitivt att se väl valda delar av den. Kanske slänger jag även på mig min gamla Sverige-tröja. Det är min sista dag på jobbet imorgon och det kan bli ett trevligt minne att ta med sig. 

Apropå jobbet. Det är en märklig känsla att vara tillbaka på jobbet. Inte en helt skön känsla faktiskt, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som stör. Det går ju inte att komma ifrån att jag typ har "gjort slut" med jobbet och därmed också kollegorna. Jag är inte längre en av dem. Vi skrattar och har trevligt, men jag passar mina ord lite. Speciellt inne på min avdelning och med mina närmaste kollegor. Och min chef. Jag är inte dummare än att jag inser att vi har olika agendor. Jag är en belastning för min avdelning genom att fortsätta vara anställd och försvåra personalläget. Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det, jag måste ju se till mitt eget bästa. Ta vara på mina rättigheter.

Det är intressant hur utlämnad jag känner mig och hur stor roll det spelar att ha en fast yrkesroll. Det är vissa saker i livet man tar för givet när man väl har dem, som till exempel tryggheten som ett arbete ger. När den är borta börjar man fundera vilka andra tryggheter man har att luta sig emot. På en given första plats är det ju familjen, sedan var det jobbet. Som nu är borta. Plötsligt inser jag att jag måste söka efter tryggheten inom mig själv. Familj och jobb i all ära, men om man inte är trygg i sig själv och i de beslut man fattar, då står man inte så stadigt i blåsten.

Jag har förlorat en identitet och jag kommer inte att hitta en motsvarande identitet på ett tag. Jag har läst om detta med identiteter i mina kurser, men inte reflekterat över att det gäller även mig. Jag har upplevt en obalans då och då, känt mig ute på djupt vatten. Och det är inte så konstigt, för jag ÄR ute på djupt vatten. Under en lång tid har jag haft ett jobb-jag, men vem är jag när jag tar bort jobbet? Kommer jag lyckas hitta ett nytt jobb-jag? Det kanske låter lite ytligt, men jag vill gärna ha ett jobb-jag. Och det ska vara någon man vill vända sig till. Någon som levererar. Någon som får andra att växa, men också växer själv. Som aldrig slutar växa.

Som ni märker börjar klockan bli mycket och jag ska ta och gå och lägga mig. Jag har redan börjat prata i nattmössan. Sov gott där ute i stugorna!

Tråkig börs testar tålamodet

Sommaren börjar sjunga på sista versen och mina två sammanhängande veckor av ledighet instämmer i sången. Men det gör inget. På måndag börjar min sista jobbvecka och sedan har jag faktiskt en veckas semester till. Jag gillar nog konceptet med bruten semester. För när man har fyra sammanhängande veckor och hälften har passerat, börjar katastroftankarna sätta in. "Halva semestern har gått, nu kommer resten att gå fort och snart är det dags för ännu ett års strävan." Nu är det snarare: "Äh, jag sladdar väl in på jobbet och kollar läget innan jag checkar ut igen."

Och sedan ska vi inte hymla med att jag ser fram emot att påbörja min utbildning.

Förra gången jag skrev ett inlägg passade jag på att berätta lite om mina förehavanden och jag tänkte inte vara sämre nu. Den här veckan har passerat förhållandevis obemärkt. Det mesta regnar bort, som Ledin så insiktsfullt sjunger. Men eftersom det är som det är med vädret, är det inte mycket att hänga läpp över. Kan man tycka. Fast jag har väl kanske gjort det ändå, lite grann. Men det är bara för att jag velat få till en tältnatt. Och det är ingen höjdare i regn om man inte är så illa tvungen. Så plötsligt skingrade sig molnen över Uddevalla och vi drog ut till en liten ö utanför och slog upp tältet. Enligt SMHI skulle det regna dagen efter, men det fick vi väl ta då. Det visade sig dock att vädergudarna var på vår sida, för dagen efter blev fantastisk och vi kunde fortsätta upptäcka ön i lugn och ro. 

Det luxuösa boendet. Ser ni inte? Den lilla blå pricken därborta!

Beskrivning överflödig väl?

Som en tavla (bortsett bildkvalitén).

Familjen Svahn är också ute på äventyr.

Eftersom det var längesedan jag gick med full packning på ryggen, kom det inte som en överraskning att jag blev ganska stel i höfter och rumpa. Däremot var det lite oväntat att jag skulle bli så full av energi att jag tog en redig cykeltur när vi kom hem. Speciellt då jag inte fått många timmars sömn i tältet. Men det var faktiskt ganska smart, för efteråt passade jag på att stretcha ordentligt och efter det har jag inte känt av vandringen alls.

Ska vi göra en liten börsavstämning förresten? Det är ingen rolig läsning kan jag lova, men jag tar det med ro. Det kommer bli bra, som Laleh så klokt sjunger. Mina innehav är uppdelade på tre olika ställen och egentligen är den här rapporteringen ganska värdelös eftersom jag inte vet exakt hur den procentuella uppdelningen ser ut. I runda svängar kan man kanske säga att: 

• Avanza som står för ca 80% av innehaven, är i år upp hela 1,13% (halleluja)
• Nordnet med sina ca 15% av innehaven, är i år upp 19,03% (tack Microsoft)
• SAVR som inte gör mycket väsen av sig med ca 5%, är i år upp 7,94%.

Man kan hålla sig för skratt och kanske konstatera att jag borde satsa helt på fonder istället, men jag tycker inte att jag har några direkt dåliga innehav. Känslan är att mycket har gått ner även om vissa bolag klarat sig bättre än andra. När jag letar efter syndabockar hittar jag inte någon specifik som utmärker sig. Castellum har inte varit superkul i år, inte heller Boliden eller Tele2. Även Handelsbanken och NIBE har halkat ner en bit och har gott sällskap av flera andra innehav. Tråkigt, tråkigt men trägen vinner! Jag säljer ingenting, utan fyller bara på med de små medel jag har för tillfället. 

När jag gör mina månadsuppföljningar ser jag ändå att det rör sig sakta uppåt, trots att jag knappt inte nysparar något. Nu blev jag nyfiken på hur mycket jag har satt in i år, och efter en snabb titt ser jag att jag faktiskt satt in 20 000 kr. Det var rolig läsning. Fast det betyder ju också att den uppgång som varit i år även beror på de insättningarna. Varje mynt har två sidor. ;-)

Med dessa visdomsord checkar jag ut och tar helg. Både sol och grill är tända! ...och jag tror faktiskt att jag ska hälla upp en Eriksberg Pale Ale också! 

Control is da shit

Nog för att det är skönt med semester, men jag kan inte låta bli att gå och smyglängta efter skolstart. Jag är otroligt taggad inför min utbildning för det mesta, men under mina sämre dagar kan jag inte låta bli att undra om jag tagit mig vatten över huvudet. MEN, jag har kommit fram till att det beror enkom på att jag inte har den kontroll över situationen som jag önskar. För hur ska man kunna det? Hur ska jag kunna föreställa mig vad som väntar runt hörnet? För det är ju precis det jag vill, ha koll. Och har jag inte det börjar jag måla fan på väggen. Vilket är ytterligare en anledning till att jag längtar efter skolstart.

Det om detta. Nu ska jag avslöja något som kommer från min mörka sida. Vi har precis kommit hem efter en liten campingtripp med barnen. (Om man nu kan kalla det camping när man hyr stuga?) Och jag var helt övertygad om att jag skulle komma att svartmåla campingen i mitt nästa inlägg, för jag blev lite putt på att vi inte fick ha båda våra bilar vid stugan. Vi har bokat och betalat en hutlös summa för att få en stuga i tre nätter som har plats för vår familj à 6 personer. Men endast en bil får stå vid stugan. Den andra får snällt ställas på gästparkeringen. Vilket är helt okej, om det inte varit för att man skulle betala parkeringsavgift. Enligt campingen skulle avgiften på den billigare parkeringen vara 10 kr/timma mellan kl 10-20. Alltså kalla mig snål, men hallå, det drar iväg.

Jag ifrågasatte det (snällt), men fick ett klockrent standardsvar. Endast husering av en bil ingick i stughyran. Nåväl, det skulle inte få förstöra min semester. Men jag skulle vara uppmärksam på om jag kunde samla på mig fler brister, för då skulle jag minsann inte skräda orden. Jag satte därför på mig ett par osedvanligt skarpa glasögon, när vi trädde in i vår stuga. Vis av erfarenhet vet jag nämligen att det kan vara lite si och så med städningen. Det kan fattas bestick, ha "glömts" en syltburk med fimpar, vara trasiga utemöbler eller lukta lite...konstigt om badrumsmattan. Men faktum är att jag inte hittade några som helst brister. Allt var spick and span! 

Lite senare förstod jag varför. Innan man fick lämna stugan skulle den nämligen kontrolleras av städpatrullen. Och ärligt talat! Vilket bra system! Vem fuskar med städningen då? Det är ju sjukt pinsamt att bli påkommen med att inte ha skurat toaletten eller ha försökt komma undan frukostdisken. Eftersom jag upplevde stugan som fräsch och väl underhållen, var jag därför tidigt inställd på att lägga min själ på städningen. Det känns alltid roligt att lämna det fint efter sig, men det är väldigt otacksamt om man aldrig får det tillbaka. Så jag välkomnar kontrollsystemet och jag kan tillägga att vi fick godkänt. ;-) 

Nu var vi där alldeles för kort tid (eller så var det en ocean av tid om man frågar barnen), så vi hann inte utforska allt. Men helhetsintrycket var mycket bra. Det var dyrt, sängarna i stugan var på tok för mjuka (hej ryggont) och parkeringen för bil nr 2 ingick inte. Men nu till den goda nyheten på den punkten. Priset var nämligen inte 10 kr/timma utan överkomliga 5 kr/timma, enligt Easy Park-appen. 

Det finns en hel del promenadslingor, höghöjdsbana (dyr), ponnyridning, gratis inträde till poolområdet (för boende), fina stränder, spa och mycket mer. Vi körde discgolf, en mysig bana på 9 hål i skogen vid höghöjdsbanan. 

Nu har jag listat både pros and cons med denna camping. Och mitt betyg blir: Jag kommer absolut komma tillbaka någon gång! Men vad är det för camping? Hör jag er ropa. Namnet är Hafsten Resort och ligger ca en kvart utanför Uddevalla. Västkustvädret får man på köpet! Jag har till och med hört talas om Stockholmare med förtjusande hundar som kommer och besöker campingen om det bjuds på kaffe i stugan. (Ping Louise!) Sedan får man som gäst skylla sig själv om man råkar boka samma helg som det är Fallens Dagar i Trollhättan. Då får man räkna med en och annan skjuts av tonåring.

Ursprungligen hade vi inte tänkt att boka någon campingtripp med barnen. Så länge vi haft den här familjekonstellationen har vi alltid bokat stuga på camping. Men i år kände vi, när det blev dags att boka, att troligtvis kommer 50% av barnaskaran sommarjobba och de andra 50% är rätt nöjda ändå. Därför blev vi lite förvånade när det faktiskt efterfrågades och vi bokade i ren glädjeyra. Nu vet vi att det här nog var sista campingtrippen, trots allt. Allt ha sin tid, som det heter. I framtiden väntar äventyr i andra former och skepnader.

Någon som vet rasen på campingens fina grannhästar?

Inte den officiella stranden!

Ett av otaliga partier Skitgubbe!

Tack och hej leverpastej! 

P.S. Hoppas att ni har en fin sommar! ❤