Four more days

Snart sällar jag mig till den skara svenskar som gått på semester, bara den här veckan kvar och den består dessutom av endast fyra dagar. För idag är jag ledig. Min tanke med att vara ledig en dag i veckan från mitt sommarjobbande, var att jag skulle ha tid att skriva på ett litet projekt. Men av någon anledning fyller jag dagarna med annat trams. I fredags höll jag ju på med CSN och tog en promenad, jag tvättade håret och vips var dagen över. Idag då? Jag tänkte faktiskt ägna dagen åt att göra listor, men om jag river av det plåstret ganska snart borde jag ha några timmar kvar att skriva på.

Direkt när jag kommit hem från jobbet på fredag ska vi nämligen iväg på den mini-semester vi har bokat med barnen. Ingen rast, ingen ro. Jodå, när vi väl sjunker ner på varsin stol på altanen till stugan och hör regnet smattra mot taket. Då är det semester. Och nu när jag kollar väderappen visar den faktiskt inget regn. Jag håller mina vädertummar. Men för att vi ska komma iväg så smidigt som möjligt på fredag, så gäller det att ha förberett allt. In i minsta detalj, som Sickan i Jönssonligan skulle sagt. 

Det är lite intressant faktiskt, men det här med semester känns inte riktigt lika viktigt i år. Det måste naturligtvis bero på att jag har varit hemma så mycket det här året och ägnat mig åt saker som jag har valt själv. Det ska bli skönt att få några veckor och inte behöva tänka på vare sig jobb eller studier, men jag ser inte att det kommer att bli det halleluja-moment som brukar infinna sig. Jag tar det som ett gott tecken, jag är på rätt väg. Men tro nu inte att jag inbillar mig att jag inte kommer att uppleva fler halleluja-moments inför kommande semestrar i framtiden, bara för att jag kommer att arbeta med något som känns mer meningsfullt. Så naiv är jag inte, vi behöver semester oavsett hur bra vi trivs på ett jobb. Det är min fulla övertygelse.

En av mina favoritsysselsättningar är att gå. Jag älskar att strosa, promenera, power-walka och vandra. Ja, att gå i alla former. Den dagen jag inte kan gå mer, vet jag inte hur livet kommer att bli. Jag tänker ofta på vilken tur man har som har en fullt fungerande kropp. Jag kanske inte ser ut som Rachel i Friends, Sandra Bullock eller ens Snygg-Maggan som alla killar ville vara ihop med på mellanstadiet. Men so what? Jag är så tacksam för att jag inte har något som hindrar mig från att promenera, eller tänka logiskt (ibland åtminstone), eller äta god mat. Det är långt ifrån alla som har det så bra och det händer att jag stannar upp och bara sänder en tanke av tacksamhet ut i universum. 

Det var inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte berätta att jag på min promenad i fredags gick förbi en massa hallonbuskar som växte längs vägen. Eftersom jag inte hade något med mig att plocka i, nöjde jag mig med att smaka på ett hallon. I samma stund som jag gjorde det insåg jag att det måste hända alldeles för sällan. För jag slungades genast tillbaka till barndomen så fort jag kände den välbekanta smaken i munnen. Till en tid då jag och min bror lekte skeppsbrott, eller att vi rymt från fångenskap och måste hitta proviant. Varför kunde man det ordet egentligen? Proviant. Ett svårt ord för ett barn, men det var det vi måste ha. För att kunna överleva på vår färd hem. Vi bar vår dyrbara proviant i form av hallon i våra små barnhänder och gömde den i en liten sänka i berget, där inga fiender skulle kunna hitta den. Och när vi utfört våra sysslor som att hålla utkik och upprätta en trygg sovplats, åt vi andaktsfullt våra hallon.

Jag tänker att jag måste ha plockat och ätit hallon efter det, men varför minns jag inte de tillfällena? Varför är det just till barndomen mitt minne för mig?

Bild lånad från Blomsterlandet.

Nu blire frukost och sedan listor, listor, listor!

Kidnappar min bror

Eller ja, typ! Han är med på det. Tanken var i höstas att vi skulle ses och prata på tu man hand, utan respektive och barn. Lite kvalitetstid bara för oss, för jag hade en idé om att det vore intressant att höra hur han har upplevt sin barndom och uppväxt. Det borde ju inte skilja sig så mycket från hur jag upplevt min, kan man lite slarvigt tänka. Men faktum är att vi, liksom många andra helsyskon, har levt två parallella liv där vi båda utgår från våra egna världsbilder. Då kanske det plötsligt spelar ganska liten roll att vi åt middag ihop klockan fem med mamma och tittade på Björnes magasin tillsammans. Det var tanken i höstas som sagt, sedan kom livet i vägen och månaderna har tickat på.

Vi har utvecklats till två väldigt olika individer. Han ser till att alltid ha fullt upp med olika aktiviteter samtidigt som han renoverar en villa och/ eller sommarstuga och skjutsar barnen till fotboll och gymnastik, samt har en uppsjö med vänner som ska bjudas hem på middag. Magkatarr och segdragna sjukdomar är vardag för honom, men jag är inte säker på att han gjort samma koppling som jag. Nämligen att han drabbas hårdare på grund av en stressig tillvaro. Jag å andra sidan känner mig alldeles utsjasad bara av att försöka föreställa mig en av hans dagar och är tacksam för mitt jämförelsevis händelselösa liv.

Men vi har mycket som binder oss samman. Vi delar en humor och ett ordlöst språk som ingen av våra respektive kan få en riktig förståelse för. Det kan låta exkluderande men det är ingenting vi gör för att utesluta någon, det är bara någonting som finns där som en menande blick eller ett internt skämt från förr. Någonting som bekräftar vårt band, vår historia. Våra respektive har vi valt att dela resten av våra liv med, men att värna syskonskapet känns viktigt för tillfällena ges så sällan. 

När vi ses är det ofta i kalassammanhang, vilket innebär att någon av oss alltid har fullt upp med kalasbestyr eller så blir man avbruten av mingelsugna släktingar. Såklart jättetrevligt, men det är fattigt med tid att prata. Ni vet, prata på riktigt! Så nu ska vi göra det. Han har egentligen inte tid, eftersom han precis köpt ett renoveringsobjekt till hus. Men jag misstänker att väggen ligger och lurar på honom. Hans fru menar också på att han måste få ett break och behöver tänka på annat, så ju förr desto bättre. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. Det är trevligt att gå på restaurang, men det blir inte riktigt så avkopplande som jag tänker mig att det ska vara. En dag i skogen är mer min melodi, men då är det skönt om vädret är med oss. Jag får fundera lite på den helt enkelt, det viktiga är att vi kan prata ostört i några timmar. Och när det hela ska gå av stapeln, tror jag faktiskt att jag ska kolla med hans fru. Åtminstone i första läget, annars är risken att han väljer ett tillfälle som ligger alltför långt fram i tiden.  

Har ni syskon eller är ni ensambarn? 

Har ni funderat över vilka ni har blivit och vad som bidragit till det?