Jag läste precis ett blogginlägg som gav mig en liten insikt och det handlar om det egna rummet. Jag kände att det här vill jag också skriva om. Den här personen är själv författare till yrket och refererar främst till att ha ett eget rum att skriva i. Ett rum med dörrar. Ett rum utan småbarn.
Men hon nämner också det egna rummet på sociala media, och då tänkte jag genast på den här bloggen. Jag tycker så himla mycket om mig blogg, men jag har inte riktigt analyserat varför jag gör det. Har bara lite snabbt avfärdat det som en möjlighet för mig att skriva vad jag vill, och den ovärderliga kontakten jag får med er är icke att förglömma.
Men kanske fyller bloggen en annan funktion också? Kanske är den mitt egna rum? Dit ingen annan har tillträde och där jag bestämmer. I verkligheten har jag inget eget rum. Men åh vad jag längtar efter ett! Inte bara för att stänga andra ute, utan också för att ha ett eget ställe där jag kan ha mina saker utan att behöva plocka undan. Jag är duktig på att stöka till i huset, men det ser så himla tråkigt ut.
Varför stökar jag till då? Jomen det kan vara en tröja som jag vill ha på morgonen och kvällen när jag är lite mer frusen. Måste jag verkligen gå ner och lägga in den i min garderob under tiden däremellan? Det jag gör jag naturligtvis inte. Det kan vara en handduk som jag ligger och solar på. Jag kommer att använda den nästa dag igen och den är för ofräsch att lägga in i skåpet igen. En korsordstidning som jag vill ha nära till hands om lusten skulle falla på. Det här är bara ett axplock av saker jag strör omkring mig.
Barnen har faktiskt aldrig sagt någonting om det, men jag har såklart redan tänkt ut mitt försvar om det skulle behövas. De har ingen anledning att stöka till eftersom de har egna rum att ha sina saker i, medan jag är hänvisad till husets allmänna ytor.
Jag har faktiskt aldrig tillåtit mig att sakna att ha ett eget rum. Det tillhör barndomen på något sätt. När vi köpte huset, fick vi dela av vardagsrummet för att alla fyra barn skulle få varsitt eget rum. För jag vet hur viktigt det är att kunna stänga dörren och få vara ifred. Speciellt för tonåringar.
Men det kanske är viktigt även som vuxen att ha ett ställe att ta sin tillflykt till. Sjunka ner i en fåtölj och bara vara en liten stund. När jag fantiserar om vårat nästa boende tänker jag att självklart ska jag ha ett eget rum då. Men i nästa tankesteg inser jag att det finns andra saker som står högre på önskelistan. Som kvällssol. Lite skog. Möjlighet till mindre djurhållning. Då slår det mig. Troligtvis kommer inte behovet av ett eget rum vara lika stort i nästa boende. Kanske är det nu när vi bor så många i samma hus som behovet är som störst? I detta hus som är anpassat efter ett liv med många barn. Barn som snart är flygfärdiga.
Har jag varit så länge utan ett eget rum kan jag nog vänta lite till. Tills dess har jag bloggen!
Sol vare med er!
