Gruppdynamik och kakor

Nu ska jag unna mig minsann! Att skriva ännu ett litet inlägg. Jag är hyfsat ikapp med mina sysslor både i hem och skola. Jag har:

• skrivit färdigt en mindre inlämningsuppgift, 
• satt ramarna för den större inlämningsuppgiften som jag dessutom bara har lite kvar på, 
• bakat chokladsnittar och hallongrottor till helgens kalas
• tvättat all smutstvätt jag lyckats hitta
• varit på intervju och gjort tillhörande prov
• tagit min privata ridlektion
• sålt och skickat ännu några fina plagg

Nej, nu kom jag på att jag har en föreläsning kvar. Men de är så in i döden tråkiga att det brukar suga musten ur mig, så den sparar jag till senare. Jag är faktiskt lite taggad på att skriva klart min större inlämningsuppgift och då får man passa på.

Har ni sett något på Elitstyrkan Sverige? Åh, jag har suttit som klistrad varje torsdag kväll. Det är ju så himla intressant och igår var sista avsnittet. Herregud vad jag bölade, det gör jag i och för sig någon gång under varje program. Och så får man mindervärdeskomplex för att de klättrar uppför bergväggar och har vattenfys tills de spyr, medan jag äter godis och sedan suckar när jag ställer mig på vågen. Till råga på allt blev det igår väldigt tydligt hur viktigt det är med gruppdynamiken. Jag vet naturligtvis det tack vare mina högskolepoäng och egna slutsatser. Men det är en sak att veta och vara medveten om sina egna brister, och en helt annan sak att ändra på sitt egna beteende. Det är svårt, det är som att försöka få två likadant laddade poler på ett par magneter att nudda varandra. 

För det handlar om att ge och ta, att ge sig in i det där läskiga. Visa sig sårbar och vara lagom stöttande när andra behöver det. Ju äldre jag blivit, desto bättre har jag blivit på det. Jag anser mig vara introvert, men jag kan i de allra flesta fall även vara kittet i en grupp. Och älska det, för det innebär att jag har en plats, en roll och jag tillför något. Det är en underbar känsla och den styrker mig i den rollen. Det blir en positiv cirkel. Typiska tillfällen då detta inträffar: Ridskolan och arbetsplatser.

Men! Så har vi de där tillfällena när jag fryser till is. Får tunghäfta. Försöker göra mig osynlig. Inte ta plats. Tillfällen då jag inte äger! Och jag fattar inte, varför gör jag inte det? När det går så bra ibland, varför kan det inte bara alltid göra det? Vad händer med mig? En total personlighetsförändring och jag avskyr den människan! Nu spekulerar jag lite här, men kanske är det så när jag tussas ihop med människor som jag inte har något gemensamt med, fast som jag borde ha något gemensamt med. Det finns ett väldigt typiskt exempel på ett sådant sammanhang och det är Mammagruppen. 

Mammagruppen! Ja, jag får rysningar av ordet. En grupp med starka åsikter, för det handlar ju om våra baaarn herregud. Det går fort att skapa kulturen i en sådan grupp och jag hamnade utanför ganska snabbt. Dels var jag nyinflyttad på en liten ort och de flesta kände redan varandra. När det sedan pratades om mat, var man en dålig mamma om man gav sitt barn burkmat. Jahopp, det gjorde ju jag. När vi skulle ta barnvagnspromenader skrek mitt barn konstant, så det följde jag bara med på en gång. Eller en halv gång snarare. När vi skulle ses hemma hos mig, kom inte de "starkaste" mammorna och de få som hade kommit stannade därför inte så länge.

Behöver jag säga att Mammagruppen ärrade min själ? Men kanske har det också bidragit till det som idag gör att jag vill inkludera? När jag ser någon som är tyst i en grupp, kanske jag inte kastar mig fram, men jag ler. Kanske ställer en fråga. Erbjuder mig att tvätta av tränset som hon haft på sin häst. Förr tänkte jag att: varför ska jag? För att bli "snällutnyttjad" är också ett fenomen jag är bekant med och har tröttnat på. Men nu inser jag att det handlar om att hitta en balans och rikta hjälpen åt rätt håll. Den som verkligen behöver hjälp, ber inte om det!

Om jag ska dra någon slutsats här, så är det nog inte konstigare än att när jag känner mig osäker eller underlägsen så förvandlas jag till en skugga. Vill gömma mig bakom något, ta skydd. Den tiden som Mammagruppen var aktuell, var också en tid då jag inte mådde särskilt bra. Men det syns ju inte utanpå. Inte om man inte varit där själv. Vi människor är snabba att döma varandra, det ligger i vår natur. (Varför det är så får bli ett annat inlägg, men det är grymt intressant.) Kanske lät jag den perioden i mitt liv och Mammagruppen definiera mig. Jag är en sån som... 

Det är tur att livet blir lättare att förstå sig på med tiden. Men synd att det är när man behöver insikterna som mest, som man fattar minst.

Hörrni, det här blev djupt! Det var inte min avsikt, men jag älskar ju att filosofera och hamnar lätt på avvägar. Jag får lätta upp stämningen med en liten bild på mina mumsiga chokladsnittar! Det är barndom det! ;-)

Ha en fin helg, mina vänner!

Tabu? - Våga prata om det

Just detta att våga prata om sådant som man normalt undviker att prata om, tror jag är nyckeln till så mycket här i världen. Beroende på hur man är uppväxt, både i fråga om arv och miljö, varierar det från person till person vad som känns tabu att prata om. Det kan handla om allt från pengar till sex, politik och psykisk ohälsa. 

Genom att avdramatisera tidigare tabubelagda ämnen, kan vi bli mer transparenta och få en bättre kommunikation. Med en bättre kommunikation kan vi få en ökad förståelse för våra medmänniskor, och därigenom nå en större tolerans.

Med dagens sociala medier är vi ständigt uppkopplade mot vår omvärld. Borde inte det gynna vår förståelse för vår omgivning? Inte riktigt. Vi tenderar nämligen att hålla oss inom vår egen värld även på nätet, där vi söker oss till likasinnade som delar vårt eget synsätt. Det är bekvämt att stämma in i klagosången utan att behöva reflektera särskilt mycket. 

Man läser samma kommentarer i samma kommentarsfält och blir lika förbannad som vanligt över att allt är så skevt. Men vad kan JAG göra? Det är som det är, det kan ju inte JAG ändra på!

Men vet ni? Jag tror att vi KAN ändra på saker. Vi måste bara prata om det. Fast inte i ett kommentarsfält infekterat av troll. Vi måste öppna munnen. Vara nyfikna och ställa frågor. Hitta forum att prata i. Vi är alla olika och har olika preferenser när det kommer till forum att prata i. Jag pratar här. Några pratar vid fikabordet. Någon föreläser. Men räcker det?

Jag tror att vi behöver lära oss att prata om obekväma saker. För oss vuxna kommer det kanske inte naturligt, för det var nog inte helt vanligt att man hade öppna diskussioner kring middagsbordet under vår uppväxt. Därför blev jag så glad när jag idag läste ett blogginlägg av psykolog Siri Helle, där hon berättar om sin kamp för att få in psykisk hälsa på schemat i grundskolan. Precis så! 

Det är ett fantastiskt bra första steg att avdramatisera psykisk hälsa och ohälsa. I vanliga fall är det först när man själv drabbas av det som ämnet kommer upp, men då befinner man sig i en oerhört sårbar situation. Och man drar sig för att prata om det eftersom man känner sig svag eller dålig. Om vi istället lär oss att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk hälsa, kanske steget inte känns så stort att ta när man väl börjar må dåligt. 

ALLA har en psykisk hälsa och vi borde lära oss mer om hur vi värnar om den! Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag har hela livet burit på en skam. Som inte ens var min. Som inte ens borde funnits. Jag tog över den som barn och närde den. Det är först nu, sedan något år tillbaka bara, som jag förstod det. Insikten var så kraftfull att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Så jag grät, processade, drog slutsatser och blev fri. Eller ja, inte fri. Vanans makt är stor. Men nu kan jag stanna upp och fråga mig själv varför jag tänker eller reagerar på ett visst sätt. Och jag har blivit mycket mer medveten om och observant på mig själv.

Tänk om vi bara kunde få lära oss vad begreppet arv och miljö kan innebära, redan i grundskolan. Och att det är okej att må dåligt ibland, och det finns vuxna människor i vår närhet som man kan få prata med då. För det vore ju fantastiskt om det var så. Det finns oändligt med möjligheter i hur man kan lägga upp ett sätt att introducera psykisk hälsa för barn. Gör man det i skolan, får dessutom alla barn tillgång till samma information. Oavsett bakgrund!

Om att hitta sitt varför

Det är så lätt att tänka att lycka bara är de stora sakerna. Sådant som tar tid att uppnå. Vi höjer blicken och ser framåt, så långt vi bara kan. Då är det också lätt att missa de små sakerna på vägen, som är lika fyllda av lycka men tillsynes obetydliga jämfört med det nya livet som väntar vid horisonten.

Sedan är det inte alla som har förmågan att se de små sakerna. Med små saker menar jag dimman som dansar över vattnet en tidig morgon i april, den första sädesärlan eller kaffe på verandan i morgonsolen. När man mår dåligt vågar jag nästan påstå att de är omöjliga att upptäcka, även om någon står och verkligen pekar på dem. 

Det är som att jag skulle bli uppmanad att läsa en kinesisk text. Jag kan inte ett ord på kinesiska, därför hjälper det inte särskilt mycket om någon i all välmening säger: "Men titta ordentligt och försök". Jag har helt enkelt inte rätt förutsättningar för att lyckas.

Jag skulle kunna lära mig, absolut. Vilka verktyg behöver jag då? 

• Jag behöver hjälp av en annan människa. Någon som kan kinesiska, som kan lära mig och ge mig de praktiska förutsättningarna. 
• Tid. Mycket tid.
• Tålamod. Mycket tålamod.
• Förståelse för att det kommer att krävas mycket tid och tålamod.

Allt detta behövs, men det är en sak till. Den viktigaste. Utan den kommer det inte att fungera. Det är mitt driv, mitt varför. Varför ska jag lära mig kinesiska? Eller varför skulle jag tycka att det är värt att kämpa för att må bättre? 

Det kan vara svårt att hitta sitt varför, på samma sätt som att det är svårt att hitta lyckan i de små sakerna. Så det är nog inte där man ska börja. Jag tror att man hittar sitt varför så småningom, när man redan har kommit en bit på vägen. Alla har ett eget varför, men det är inte alltid man är mottaglig för att se det. Därför behöver man hjälp, tid, tålamod och förståelse också.

Vad är ens ett varför? Risken är att man tror att det måste vara en stor grej, som att hjälpa andra människor, rädda klimatet eller på något annat sätt bidra till något större. Man överdriver dess betydelse för att legalisera sin existens, men faktum är att det räcker med att hitta något som man tycker om. Som man vill fylla sitt liv med. Som att skriva. Laga mat. Plantera blommor. Sjunga. Vandra. Provsmaka hela världens olika sorters te. Små saker som kan vara ett varför det är värt att kämpa för ett bättre mående.

Hoppas att ni får en fin vecka, som för övrigt är Stilla veckan.

Sol på er!

  

Psykisk ohälsa

Jahapp, så sitter man här i soffan utslagen av julmat och frustration över barnens julklappar som nuförtiden inbegriper installationer, parkopplingar, appar och återställningar. Tacka vet jag de jular då barnen önskade sig lego och färgpennor, det var tider det. 

Julen är ofta en hektisk och intensiv tid, förknippad med förväntningar och prestationsångest. Om man är i fas, så är det faktiskt mer roligt än jobbigt. Jag ska erkänna att jag hade en dipp här innan jul, där jag kände att jag hellre låste in mig i badrummet i en vecka än att ta itu med julstöket. Tack och lov kom jag ur den känslan i tid och kan känna mig nöjd med min insats som julvärdinna för detta års firande. 

Det är inte utan att jag skäms lite över att jag ibland tycker att saker och ting kan kännas överväldigande och att jag då vill bete mig som en bortskämd barnunge, genom att klaga eller vilja slå bakut. Jag som har det så bra. Det är inte okej! Om något inte känns bra är det upp till mig att ändra på det, för jag har den möjligheten. Jag kan välja att sänka mina egna krav på mig själv. Jag kan välja att ta hjälp av mina närmaste och jag kan välja att ta en paus från sådant som känns tufft. Det är inte alla som kan det!

Inte minst i juletider blir vi uppmärksammade på att många lider av psykisk ohälsa, ensamhet eller en dålig relation. Det finns så många människor som skulle göra vad som helst för att få byta med mig, till och med när jag känner att jag inte orkar mer. Så vad har jag för rätt att klaga? Naturligtvis är allt relativt och alla har rätt till sina känslor. Det måste gå upp och ner i en människas känsloliv och vi måste få lov att må både bra och dåligt, annars vore vi maskiner. Men jag tänker på de som mår dåligt på daglig basis och inte har rätt verktyg för att ta sig ur det. Jag skulle så gärna vilja göra något. Visst kan man skänka pengar, det är perfekt när man inte har så mycket tid. Men jag skulle vilja göra något mer konkret. 

Tanken har faktiskt slagit mig att jag skulle vilja engagera mig och ställa upp som volontär. Det finns föreningar som har telefonnummer man kan ringa när man mår dåligt. Jag kollade upp Jourhavande medmänniska för ett tag sedan, men då sökte man inga nya volontärer. Nu har jag fått upp ögonen för Mind.se som har tre olika linjer man kan ringa, beroende på vem man är eller vad det är man vill prata om.

• Självmordslinjen - tfn: 90101
• Föräldralinjen - tfn: 020-85 20 00
• Äldrelinjen - tfn: 020-22 22 33

Det som jag känner mig lite osäker på är om jag har den tid som krävs. Jag får fundera en liten sväng till, jag tror ju att jag fixar det...