Det höll på att skita sig redan på morgonen. Jag var så säker på att mitt tåg skulle gå 9:15. Jag hade hur mycket tid på mig som helst, gick och lallade runt, hade koll på tiden. Så kom jag på att jag skulle ta en titt i reseappen för att försäkra mig om att tåget inte var försenat eller inställt. Då såg jag till min fasa att tåget går 9:05....och det visste jag ju egentligen. Typiskt!!!
Jag har aldrig cyklat så fort till stationen och sedan hade jag spaghetti i benen hur länge som helst efter det. (Lite pirr inför skolan kan säkert ha bidragit till att det inte släppte.) Väl inne i stan hade jag gott om tid på mig, så jag passade på att morgonstrosa i en av stadens alla parker. Det var en helt magisk morgon.
Någon kanske känner igen sig?
Vi skulle mötas vid en staty hela klassen, och tas emot av vår lärare. Jag ville inte vara först, så jag fortsatte mitt strosande in i det längsta. Två minuter innan utsatt tid, närmade jag mig statyn. Det stod några personer, som såg lite obekväma ut och tittade ner i sina mobiler på lagom avstånd från varandra. "Åhnej", tänkte jag. "Var är läraren?"
Jag ville inte bara stå där, och vänta med blicken i min mobil. Bara några steg kvar. Jag såg mig omkring. På bänkarna runt om satt det ganska mycket folk, de hörde säkert också till gruppen. Men det kunde jag inte veta säkert, bäst att sikta in sig på de som stod närmast statyn. Det fick bära eller brista! Så när jag var nästan framme klistrade jag på det stora leendet och utbrast tillkämpat käckt och halvhögt:
"Hej hej, tillhör ni också ....-gruppen?" Lättnaden var påtaglig bland de som stod där. Skönt! En av dem var ganska pratglad, lyckligtvis. Sakta men säkert närmade sig folk en efter en, och snart befann jag mig i centrum av gruppen. Det kändes inte alls bekvämt och det blev allt tystare. Jag backade långsamt för att hitta en mer perifer plats, samtidigt som jag svor tyst över läraren. Klockan hade passerat den utsatta tiden och jag var helt säker på att han har utsatt oss för ett socialt experiment. Han står någonstans i närheten och tittar. Plötsligt fick jag syn på en äldre man i vit linneskjorta, pappmugg i handen och en korthållare som dinglade från byxlinningen. Han stod i utkanten av gruppen och sippade obekymrat på sitt kaffe. Betraktade oss. Den grisen!
Jag sa ingenting till mina klasskamrater, men fixerade honom med blicken. Markerade att jag hade upptäckt honom. Strax därpå ställde han ifrån sig muggen och klev upp på en sten. Där klappade han händerna och bad oss komma närmare. Jag väntade mig att han skulle säga något om sitt lilla experiment, men det kom inget.
Det var en ganska avslappnad första dag och vi blev släppta tidigt. Taggad som jag var tänkte jag att jag skulle direkt hem för att sätta mig och läsa. Det gick sådär. Jag var fullständigt slut. Efter att ha läst samma stycke fyra gånger, insåg jag att jag inte hade en aning om vad det handlade om. Anspänningen och alla nya intryck hade satt sina spår, och jag tillät mig att ta en ledig eftermiddag.
Upplägget är att vi ska vara på plats två dagar i veckan och resten är självstudier. Passar mig utmärkt. Detta är andra dagen som jag pluggar hemma och jag fullkomligt älskar det. Jag varvar studier med promenader och annan motion. Tar på mig träningskläderna två till tre gånger om dagen. Okej, jag vet! Det är bara andra dagen. Men det är min ambition just nu och jag är så taggad. Det här är så fantastiskt lyxigt! Det fina vädret spelar kanske in en aning också.
Jamen dåså, nu vet ni hur jag har det för tillfället och jag ska väl öppna nästa bok.
Ha en fin onsdag!
