Få godkänt eller betala tio tusen

(Detta inlägg skrivs huvudsakligen på fredag kväll...)

Ja, välkommen till min verklighet. 

Jag vet inte om det rör sig om tio eller tolv tusen, för jag har inte räknat efter så exakt. Men låt mig ta det från början. Min utbildning går inte på helfart, och eftersom jag tog tjänstledigt på heltid (clever me!) behöver jag alltså komplettera med mer studier. För att få fullt från CSN.

Så långt är ni med, yes? Den här terminen fick jag nys om en kort-kurs på YH, men huruvida jag blev antagen eller ej skulle jag få veta först....idag! Alltså behövde jag hoppa på en vanlig universitetskurs, min tyska på 50% fart som ni kanske kommer ihåg, för att säkra CSN-pengarna redan vid terminens start. 

Idag kom då beskedet. Jag är antagen till kort-kursen och den drar igång en vecka in i mars. YEY!

Så nu hamnar jag i en lite speciell situation. Jag kan välja att hoppa av tyskan, men då måste jag naturligtvis betala tillbaka det jag fått ut från CSN för just den kursen sedan terminsstart. Att läsa båda kurserna parallellt med min utbildning är uteslutet, det är stressigt nog ändå. 

Lyckligtvis är tyskakursen uppdelad i två delkurser, så om jag håller ut och ser till att bli godkänd i första delkursen kan jag behålla dessa 7,5 hp. Det borde innebära (jag har inte kontaktat CSN och dubbelkollat ännu) att det är bevis nog att jag studerat och erhållit högskolepoäng under perioden. Då borde jag heller inte behöva betala tillbaka några pengar.

Det jag måste göra är dock att se till att lämna studieförsäkran för den nya YH-kursen, men det borde inte vara några konstigheter. CSN har varit väldigt behjälpliga tidigare över telefon. Just det, jag måste också plugga trippelt i några veckor. 

Jag som lovade mig själv att ta det lugnare den här terminen, eftersom jag tyckte att det var intensivt under den förra. Well, vila får man göra i graven!

Vilket osökt för mig in på nästa happening. Idag hölls begravningen för min mormor. Det blev mycket finstämt och vackert. Och mycket trevligt efteråt då vi träffades och åt mat och tårta. Ingen verkade vilja bryta upp. Men inte så konstigt egentligen. Vi har väldigt trevligt ihop, men vi träffas nästan bara på begravningar. Så får det ju faktiskt inte vara.... Vi ska ta vara på varandra och den tid vi har tillsammans!

Mormors sista transportmedel, inte fy skam!

Jag försöker vara skärpt när jag skriver på bloggen, men jag är osäker på hur framgångsrik jag är ikväll. För jag är helt slut. Den här veckan har tagit oerhört mycket energi, mest på grund av en konflikt med en närstående (men det är ett annat inlägg...kanske) och (nej, ingen arvstvist! 😉 ). Men också den stundande begravningen. När den nu är över och konflikten är... ja, inte borta men... undanstuvad längst in i garderoben, så ska det bli skönt att fokusera på studierna. Faktiskt!

Lördag

Inget plugg än så länge, men så fort jag avslutat mitt inlägg är det jag som plockar fram studiematerialet. Däremot har vi tagit en lång och välbehövlig promenad i skogen. Helt underbart och energidepåerna är laddade. Till och med lite sol fick vi på oss!

Och jag kan också meddela att jag äntligen fått min aktivitetsklocka, den som "ingick" i mobilköpet. Jag vågade ju liksom inte tro på att den skulle komma innan jag faktiskt såg den. Jätterolig leksak, får jag erkänna.

Nu ska jag inte skjuta upp studierna mer... förutom att kattlådan behöver tömmas...hmmm... 

Ha en fin helg!

Goda nyheter

Nä, nu har den här bloggen gått i moll ett tag och jag vill skruva upp energin ett snäpp. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på låtar av bland annat Perssons Pack och Svante Thuresson. Bara där har vi åstadkommit en markant höjning av stämningen (har jag sagt att jag var gubbe i mitt förra liv?). Det är ju fredag trots allt.

Jag har en intensiv vecka bakom mig, präglad av examinationer av alla de slag. Jag tror att det på det hela taget har gått bra och godkänd lär jag bli, även om jag kanske hade önskat mig ett VG. Det har liksom hittills varit trenden för samtliga kurser i den här utbildningen. Den som lever får se, som man säger...

De goda nyheterna då? Javisst ja, de kommer här. Jag har troligtvis fått en LiA- (praktik)plats, det är upp till mig om jag vill ha den. Och jag vet inte hur jag ska säga det här, men... det är den mest perfekta praktikplatsen! På en kommun. Jag fick välja mellan två områden inom mitt skrå och ett av dem var verkligen något jag brinner för. Vi bara tittade på varandra och fån-flinade. Match made in heaven! 

Till saken hör att jag har ännu en intervju inbokad på måndag med en annan kommun. En vis person (tillika bloggare och läsare) sa en gång: When it rains, it pours. Fast när jag nu lånar uttrycket så är det i den mest positiva bemärkelse. För jag har sökt ganska många praktikplatser och antingen har jag fått avslag eller inget svar alls. Den senare kommunen stämmer in på det sistnämnda, och jag hade gett upp hoppet om att höra av dem. Vilket föranledde min ansökan till kommun två. Och nu hörde de alltså av sig i princip samtidigt.

Jag gillar transparens, så när kommun ett frågade om jag även sökt hos kommun två, så svarade jag naturligtvis ja. Och att jag ska träffa dem på måndag. Inga konstigheter alls, och kanske har de en viss kontakt och visste redan svaret på den frågan. Tänk vad pinsamt om jag försökt mörka... 

Det roliga var att kvinnan som intervjuade mig gått samma utbildning som jag går nu, och det gjorde även mannen som var med i början på intervjun och ansvarade för det andra området som jag inte valde. Bra betyg för utbildningen ju!

Så himla trevliga människor och jag var hög på ett lyckorus hela vägen hem.

Det var de goda nyheterna. Jag hoppas att ni får en trevlig, eller rent av fantastisk, helg!

Så trött

Men jag sover bra, väldigt bra till och med, och det är jag så oerhört tacksam över. I skolan är det hektiskt, både förra och denna veckan är galna. Det är inlämningar, redovisningar, uppkopplade dagar och imorgon tenta. Och jag ligger efter. Åtminstone med mina mått mätt. Jag kämpar mig fram med näsan precis ovanför vattenlinjen, i ett hav med lite för höga vågor. 

Helgen hade behövt läggas på studier, men nu gick vi igenom mormors lägenhet istället. Hur gick det då? Jo, lördagen var en walk in the park. Jag kände mig stark, inte särskilt känslomässigt berörd. Det här gå ju riktigt bra, tänkte jag och sträckte på mig. Men söndagen, ack söndagen. När vi var färdiga med det vi tänkt oss, stannade min bror upp i hallen och lät blicken dröjande vandra mellan rummen. "Ja, då kanske det är sista gången man är här då!" Då händer det något, jag känner hur något krackelerar och hela mitt inre skriker till min bror att vara tyst. Ett ord till i den ödesmättade tonen och jag kommer att brista.

Men han sa inget mer. Mamma svarade något ofarligt och sedan var ögonblicket över, men någonting hade förändrats. Jag tillät mig att titta på de nu tomma väggarna, där det precis hängt tavlor, fotografier, vepor och minnessaker. Sådant som gör en lägenhet till ett hem. Allt var nedplockat nu och då kom det över mig igen. Mormor kan inte komma tillbaka, för nu har hon inget hem här längre. Det finns ingen plats för henne på jorden. 

Det är en orealistisk tanke. Såklart. Min mormor har dött, hon kan inte komma tillbaka. Jag vet det. Men känslan, det definitiva. Att det var på riktigt. Och det är ju inte min mormor som jag till varje pris vill hålla kvar. Jag är glad att hon äntligen fick somna in, att hon inte behöver kämpa mer. Det som är svårt att skiljas från och som jag nu måste hitta ett sätt att förhålla mig till, det är någonting inom mig. En barnslig vilja att allt ska få vara som det alltid varit. Att mormor och morfar ska få fortsätta åka på sina campingsemestrar, att det ska dimpa ner vykort vid varje födelsedag och namnsdag och att det bara alltid ska få vara så.

Jag tror att vi närmar oss pudelns kärna, varför jag till synes sörjer min mormor mer än min morfar. Han gick bort för några år sedan, och visst var det sorgligt. Men inte som nu. Och det nog här den ömma punkten ligger, för jag har insett att jag också sörjer min morfar nu. Så länge min mormor fanns kvar och gick runt i det hem som även var min morfars, så fanns han kvar. När mormor försvann, tog hon honom med sig. Nu är båda borta och det liv de hade tillsammans. Det liv som spelat en så stor roll i mitt eget liv. En grundpelare! Borta!

Jag har varit förskonad från sorg. Jag är förhållandevis gammal när jag upplever detta för första gången. Jag har själv levt och upplevt, och jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle ha hanterat detta tidigare i livet. Som så många andra ofta tvingas till. Barn som förlorar sina föräldrar. Föräldrar som förlorar sina barn. Hur? Jag är så tacksam för alla som finns i mitt liv och alla som en gång har funnits. Tänk vad berikande ändå, att ha haft en sådan mormor och morfar. Och att jag fick ha dem så länge...

Ni amatörpsykologer därute som läser detta och tänker att: Hon borde bli bättre på att hantera sina känslor. Och visst är det så. Jag borde kunna gråta inför min mamma och min bror, vi delar ju sorgen. Men det är ett arv, från just den här grenen. Jag känner igen den från min mormor, från min mamma och jag vet att jag har den. Och jag är medveten om fördelarna med att öppna sig, dela med sig och välkomna. Det stärker band. Jag vet! Men inte nu, kanske sen...

När ett liv tar slut

Igår somnade min lilla mormor in. Som hon har stretat emot. Hållit sig kvar vid livet med näbbar och klor. Hon hade egentligen ingenting kvar, förutom ett exceptionellt minne och sin klarsynthet, kroppen hade givit upp. Det skicket hon befunnit sig i de sista åren, kan nästan vara att betrakta som ett straff. Eller en menande knuff i riktning mot den väg hon igår äntligen slog in på.

Jag är inte religiös och jag tror inte att hon var det heller. Men någonting fick henne att frukta döden. Det är ju den största ovissheten och kanske är det skäl nog att börja tvivla på sin övertygelse, när tiden börjar rinna ut. Åtminstone om man vet med sig att man kanske inte varit den allra lättaste människan att leva med.

För mig var hon den perfekta mormodern. I mina ögon fanns det ingen vackrare när jag var barn. Idag vet jag inte vad som fick mig att tycka det. Kanske för att hon alltid hade rött läppstift och smycken. Även till vardags. Egensydda kjolar och färgglada, glittriga blusar. Inomhusskor med klack. Klack-klock, klack-klock, klack-klock lät det när hon gick över golvet. Domp-domp-domp, över mattorna. För hon var alltid på benen. 

I köket, gud vet vad hon gjorde där med all tid. Lagade mat, diskade för hand, bakade, dukade, passade upp. I klackar och halsband som studsade över bysten i takt med hennes skyndsamma steg genom rummen. Plockade fram kritor och målarböcker, lyfte ner lådan med bondgårdsdjur i plast eller satte på kassettband med Disneyklassiker. Från köket hördes hennes gnolande, men jag visste aldrig vad hon sjöng på. Det var bara ett ljud som hörde ihop med mormor. 

Ibland satt hon ner. Då satt hon mellan mig och min bror och läste sagor. Jag satt alltid och drog med mitt lilla barnafinger över hennes mjuka blodådror, som höjde sig under huden på hennes hand. Jag vet ingen som hade så lena händer. De var som varmt silke, det var knappt att man förnam huden. Så var det även sista gången jag träffade henne och jag strök henne över handen. Så mjuk. Så varm. Så skör. Nu finns bara minnet av hennes hud kvar. 

Det hände att vi fick leka med porslinsfigurinerna i bokhyllan. Om vi satt på mattan. Den stora bordercollien, pojken i gungan och flickan med katten och den röda bollen. Damen som sjöng opera och den vita svanen. På lördag ska vi åka till lägenheten. Kanske finns någon av dem kvar. Vem vill ha vad? Hur delar man upp en människas tillhörigheter, utan att känna sig som en hyena? Hur kan man avstå från att rädda saker, som mormor bedömt som tillräckligt viktiga att ha med sig till sin sista stund? Som hon har tagit med sig genom livet. Som hon har tänkt att vi kommer att vilja ha när hon är borta...

Jag är inte ledsen. Jag är sorgsen. Jag är lättad. Hon fick ett bra liv. Trots allt. Trots att hennes tillvaro hängde på en skör tråd, de första tre åren i livet. Om en människa inte är perfekt, får man komma ihåg att man aldrig vet allt om någon. Det går inte att veta hur olika händelser påverkar en som individ. Hur olika människor påverkar en. Hur minnen påverkar en. Hur andras minnen påverkar en. Hur andras föreställningar om en påverkar en. Allt detta och hur man hanterar det, är vad som gör oss till de vi är. 

Jag är inte ledsen. Jag gråter inte. Jag saknar min mormor, men det var inte samma lilla mormor som somnade in igår. Det är en lättnad att nu få minnas henne som hon var, utan att få dåligt samvete. Nu får jag ta med mig min mormor i hjärtat och göra henne till det vackra minne som hon förtjänar.