Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg

torsdag, januari 01, 2026

Rivstart eller babysteps?

Första dagen på det nya året. Första januari ändå, det klingar löftesrikt.

Apropå löften. Jag har inte befattat mig med nyårslöften sedan jag var barn, och nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas hur löftena kunde te sig. Vad avger ett barn för nyårslöften? Bättre på att städa rummet kontinuerligt? Ta bättre hand om husdjuret? Göra läxan direkt efter att man kommit hem efter skolan? 

Alltså bli en bättre version av sig själv. En version som egentligen grundas på andras förväntningar av en, som man därför aldrig lyckas hålla mer än en vecka eftersom man inte själv vill utan snarare känner att man borde. För hur många barn drömmer i hemlighet om att bli bättre på något av ovanstående? Handlar det inte snarare om föreställningen om föräldrarnas förväntningar på en?

Det är ett välkänt fenomen att gymmen i januari översvämmas av ivriga själar som nu ska börja sitt nya hälsosamma liv och knappt kan vänta på att champagnebubblorna ska lämna systemet innan man hastar iväg med sitt nya svindyra gymkort. Ambitionen är skyhög och intentionerna goda men i februari kommer livet i vägen. Kanske en förkylning, kanske lite ont i ett knä på grund av överansträngning eller kanske en extra intensiv period på jobbet. Legitima anledningar för att pausa gymbesöken, men det är här agnarna sållas från vetet. Den som går till gymmet med anledning av ett nyårslöfte, tar sig ofta inte tillbaka. Varför blir det så? 

Jag tror att det är lätt att tänka att ett hälsosamt liv börjar med en rivstart på gymmet, sedan kommer resten av sig självt. Det kanske finns någon välsignad själ som det fungerar på det sättet för, men inte för den stora massan. Inte för sådana som mig. 

Kanske är det därför som nyårslöften i vuxen ålder inte kändes som min grej. Jag har tillräckligt god självkännedom för att veta att jag skulle sitta i soffan och vältra mig i självförakt sex veckor in på det nya året. Ångesten över det dyra gymkortet skulle hugga till i magen varje gång jag tänkte på det och jag skulle ha ännu ett misslyckande att lägga till på min lista över saker jag inte klarar av.

Jag tror att för att lyckas behöver man komma till två insikter, vägen till god hälsa är individuell och det sker genom små förändringar i livsstilen. 

1. Vad alla andra tycker och gör spelar ingen som helst roll. Vad behöver just jag för att lyckas? Känns det motigt att ta sig till ett gym, så kanske hemmaträning är ett alternativ. Gillar man att arbeta med mål, kanske man vill göra ett schema för ett halvår med delmål. En träningskompis kanske kan vara bra om man behöver en push ibland. En träningsdagbok där både bra och dåliga dagar får vara med. För även om ett pass inte känns så bra som man önskat, så ger det effekt och nästa pass kommer garanterat att kännas dubbelt så bra. Jag tror stenhårt på dokumentation.

2. Vara snäll mot sig själv. Chocka inte kroppen. Gör små förändringar. Byt ut läsk/ juice mot vatten på vardagarna. Börja med promenader. Hitta ett kravlöst sätt att träna på. Hoppa hopprep. Köp en rockring med vikt. All rörelse som blir av är bättre än ingen rörelse. Satsa på att arbeta in en ny rutin i taget, så att den tillslut känns naturlig i vardagen. Ta sedan nästa. Undvik att göra många förändringar på samma gång. Tobakberoende? Det kanske inte är den bästa idén att försöka sluta helt samtidigt som nya mer hälsosamma rutiner ska implementeras. Kanske är det däremot ett bra tillfälle att trappa ner? Det kan bli en punkt i träningsdagboken.

Jag långt ifrån en hängiven hälsomänniska. Visst hade jag önskat att jag drabbats av den där löpardrogen, jag har sett det hända andra och jag har försökt men aldrig fastnat tyvärr. Jag har definitivt övervägt att skaffa gymkort, men jag vet att jag är lite för bekväm för att ta mig dit. För min del blev lösningen ett litet hemmagym med en crosstrainer, några vikter (funkar med gummiband också vid platsbrist) och en yogamatta. 

Jag har också reviderat mina mål och anpassat dem efter min ambitionsnivå. Det är ingen idé att inbilla sig att jag kan bli en superatlet om jag inte är beredd att satsa det som krävs för att nå upp till den nivån. Jag har kommit fram till att jag vill behålla min vikt, jag vill känna mig stark och jag vill bygga en kropp som kommer att hålla i framtiden.

Min största last är socker och jag vet att om jag bara drog ner på godiset så skulle jag nå ännu bättre resultat i träningen, men jag är helt enkelt inte där. Kanske i framtiden, kanske aldrig. Den som lever får se, men det kommer aldrig bli ett nyårslöfte. Det vågar jag lova!





onsdag, februari 26, 2020

Idag gjorde jag något busigt

Som framgår av rubriken, frångick jag idag mina vardagsrutiner. Jag tog en semesterdag, stannade hemma från jobbet och hade huset helt för mig själv. Syftet med min Day-Off var att jag skulle prova på hur det kändes att få ägna en hel dag åt skrivande. Jag älskar att skriva och min högsta dröm är att en dag kunna försörja mig som författare. Jo, jag inser att jag låter som en 12-åring, men jag tror att det är viktigt att ha drömmar. Både stora och små.

Så hur gick det då? Jag kan ju säga såhär, klockan går otroligt nog fortare här hemma än på jobbet. Jag hade planen klar för mig.

  • 6:30 - Vakna
  • 6:45 - Frukost och slösurf
  • 7:30 - Skriva
  • 11:00 - Joggingtur
  • 12:00 - Dusch och lunch
  • 13:00 - Skriva
  • 16:00 - Avsluta

Visst ser det oerhört genomtänkt och proffsigt ut? Men jag har idag lyckats identifiera ett antal punkter jag måste förbättra till nästa gång.

  • Sluta titta in på börsen i tid och otid (men just nu är det extremt, med börsdipp och kapital som ska placeras i rätt tid, så nästa gång ska jag skärpa mig där).
  • Inte bli stående i duschen, bara för att jag är frusen (ej försvarbart ur ett klimatperspektiv).
  • Inte sitta och dumglo på fåglarna vid fågelbordet utanför fönstret.
  • Inte raka benen på arbetstid 

Jag fick faktiskt skrivit lite också, och jag är nöjd med innehållet. Det tog tid men jag inser att det jag skrev behövde processas, både mentalt och på skärmen. Det kändes viktigt att det blev helt rätt och att språket samspelade med texten. På det hela taget är jag mycket nöjd med min dag. Inte bara fick jag prova på att ha en skrivardag, jag fick också tanka mycket energi.

Idag valde jag datorn, men min skrivbok är finare
 så den får pryda bloggen ändå.

Väl mött!

söndag, februari 23, 2020

I fäders spår- för framtids segrar

Sitter just nu med mobilen bredvid mig, spänt väntande på nästa pling. Min bror åker Öppet spår för första gången och jag har laddat ner appen för att kunna följa honom. Det är inte utan stolthet, det ska erkännas, som jag tänker på hans kämpande i spåret. Han är ingen elitidrottare. Han är småbarnsfar och motionär, men jag tror att han tycker att det är kul att utmana sig själv fysiskt ibland och han gillar att åka längdskidor på vintersemestern. Det var med det i åtanke som jag och vår pappa köpte startavgiften i present till honom, för snart två år sedan. I år blev det äntligen av och han har laddat, mer hängivet än jag hade förväntat mig, genom träning och utesluten alkohol till 100%. Det är klart att om man väl ska genomföra ett Vasalopp blir det roligare om man har gjort allt man kan, för få så bra förutsättningar som möjligt. En eloge för det! Vädret är ju en annan historia som påverkar resan med hårt underlag, men det ser soligt och fint ut på bilderna.

Jag kan bara hoppas att han får med sig positiva minnen och känslor, när det väl är över. Min pappa, som själv åkt ett antal gånger, följde med min bror upp. Som ledsagare, chaufför och mentalt stöd. Han filmade starten och skickade till mig, han menade på att det är en mäktig känsla som knappast lämnar någon, som varit med om detsamma, oberörd. Det kan jag mycket väl tänka mig, jag blev själv berörd bara av filmsnutten jag fick se.

En medioker bild från nov-15, men motivet är tidlöst!
Erkännande nummer två, som sitter lite längre in, är att jag alltid haft en önskan om att åka Vasaloppet. Om nu allt vill sig väl och min bror skulle få blodad tand och vill åka igen, så kanske, kanske jag skulle kunna göra det också. Jag skulle nog få anlita någon expertis dock, då mina knän är lite kinkiga. Jag har en konstaterad mindre skada på menisken i mitt vänstra knä, och jag är tämligen säker på att mitt högra knä inte är mycket bättre. Men med rätt träning och lite jävlar anamma, kanske det skulle kunna gå. 

Väl mött!