Det är ändå ganska många minnen jag har med mig därifrån. Förälskelsepirr, lyckade redovisningar och ljudet från mina hårda klackar mot stengolvet. Tryggheten i skolbiblioteket, röklukten från entrén och känslan från de sträva, kalla tegelstenarna i väggen mot min bara arm i väntan på att dörren skulle öppnas till nästa lektion. Nervositet, prestationsångest och adrenalin.
En turbulent tid och jag var vilse på många plan, men det fanns en sal jag kunde träda in i och helt slippa alla former av negativa känslor. Bildsalen. Där var allt så enkelt. Mina händer tog över och min hjärna fick avlastning. Det var inga fantastiska verk, det var inte det som var poängen. Det var min fristad. Men det insåg jag inte då.
Det insåg jag nu, i veckan som gick. När jag åter klev in i samma bildsal och kände den bortglömda men ack så välbekanta doften av krita, torkad lera och färg. Fläckiga penslar i otaliga burkar på en hylla, drejskivor och förklädena på kroken. Och mitt i allt detta stod hon. Min bildlärare. Jag visste att det var hon redan innan hon vänt sig mot oss. Däremot hade jag aldrig vågat inbilla mig att hon skulle känna igen mig! Men jag såg direkt hur hon hajade till när våra blickar möttes. Hon sken upp och jag såg hur hon försökte placera mitt ansikte från förr, medan hon reflexmässigt lyfte fingret mot mig. Hon verkade först tveksam till att det verkligen var 20 år sedan hon haft mig som elev, men eftersom mitt program lades ned på skolan strax därefter så accepterade hon. Tiden har varit snäll mot henne, jag tyckte inte att hon åldrats alls. Det enda som skvallrade om åren som gått, var att det såg ut som att hon gjort en starroperation på ena ögat.
Mötet påverkade mig mer än vad jag hade kunnat föreställa mig och jag förstod först inte riktigt varför jag blev så berörd. Jag hade en lektion i veckan för henne och vi hade ingen djupare relation. Jag släppte inte in folk hur som helst och när någon visade omsorg, vågade jag inte lita på att det verkligen var uppriktigt från deras sida. Hur hett jag än önskade att det var så. Men någonting hos henne tog sig in lite längre än jag själv förstod då. Kanske för att hon aldrig insisterade. Kanske för att hon var öppen, varm och aldrig förebrående.
För min dotters skull avstod jag från att slänga mig om halsen på henne. Höll tillbaka alla känslor, medan jag lyssnade när hon länge och väl pratade med min dotter om hur man kan tänka inför gymnasievalet. När vi satt i bilen på väg hem igen, överrumplades jag åter av känslor då min dotter menade att ingen hade förklarat så bra som min gamla lärare precis hade gjort.
Likt en besatt stalker satte jag mig direkt att leta upp henne på Facebook. Jag mindes inte den exakta sammansättningen på hennes efternamn, men tillslut hittade jag henne. Men nu då? Jag tänkte först att jag skulle vilja skriva någonting till henne, men vad? Hon har haft elever i tusenfalt. Men nu känner jag nog mer att mötet är över och jag fick tänkt över lite saker. Det kanske var det som var meningen.
Men tänk vilken skatt det är med bra lärare ändå. De får alldeles för lite uppskattning för sin insats och jag är så tacksam både för de lärare som jag själv haft, och nu även mina barns lärare. Om någon lärare läser detta; tack för att ni orkar! 💖
Det enda alstret jag fortfarande har kvar från någon bildlektion.
Perfekt tillfälle att leka finn fem (eller fler) fel, men jag bjuder på det! ;-)
