Tanken som slog mig löd: Vad håller jag på med? Ändå sedan jag fyllde trettionio förra året, har jag tänkt är jag är typ fyrtio. Som för att bevisa för mig själv och alla andra att jag minsann inte lider av att bli äldre.
- Åldersnoja? Nänänä, här ser ni en som står för sina sju gråa hårstrån och glada kråksparkar.
För vad är en medelålderskris egentligen? En plötslig insikt om att man inte är ung längre, med följden att man klär och friserar sig på ett ungdomligt sätt? Ringsignal - en raplåt av Einar, streckkolla alla avsnitt av "Ex on the Beach" för att snappa upp hur kidzen pratar nuförtiden?
Nja, jag tror att det ligger mer bakom begreppet än så. Att det inträffar runt fyrtio, har nog egentligen mest att göra med att barnen börjar bli stora och inte kräver konstant passning. Man får tid att fundera, helt enkelt. Man utvecklas ju under hela livet och det har trots allt gått 15-20 år, sedan man sist ställde sig frågan: Vad vill jag med mitt liv?
(Som ni märker utgår jag från människa-med-barn-perspektivet, nämligen mitt eget. Jag har inte så mycket annat att jämföra med.)
En del kanske kan känna sig stressade över frågan, åtminstone om man inte är nöjd med vad man åstadkommit under dessa år. Då kanske det är lätt att "krisa". För egen del känner jag mig väldigt tillfreds med min privata tillvaro. Även om jag har drömmar och tankar så känner jag, att jag inte vill vara någon annanstans än här just nu.
På jobbplanet däremot, finns det lite att önska. Men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag skördar frukterna idag, av det som en ganska omogen tjej planterade för ungefär tjugo år sedan. Visst hade jag kunnat ändra riktning under den här tiden som gått, men jag har inte haft någon vision. Och utan vision, ingen motivation. Inget driv, ingen mening. Jag blev vid min läst!
Min kris består av en jäkla massa visioner, passion och driv. Jag ska ge mig själv alla de möjligheter som mitt yngre jag slarvade bort. Man kanske kan kalla det för medelålderskris, men jag tror att den kan inträffa när som helst. Beroende på vem du är och var du kommer ifrån. Fast om du byter karriär eller riktning i livet när du är tjugonio, så kommer du undan med det.
Jag är ju faktiskt bara trettionio ännu. Och om jag går och intalar mig själv att jag redan är fyrtio, snuvar jag dessutom mig själv på det storartade i att fylla just fyrtio. Så kan vi inte ha det!
Vad har ni för tankar om kriser?