Dags att vittja ladorna

Veckorna susar förbi likt dyrbara Mercor på autobahn. Sedan sist har jag fått ett VG på mina första 30 högskolepoäng, så glad och tacksam. Inte för att jag har fattat riktigt vad det spelar för roll om man får G eller VG, men det ser ju bra ut i alla fall.

Vi har också avverkat årets traditionsenliga skidsemester. Backarna var de helt klart bästa ever, trots att vädret var i gråaste laget. Men vad gör väl det? Det här året tog jag dock beslutet att endast åka på förmiddagarna och plugga på eftermiddagarna. 

Jag har idag också stiftat bekantskap med begreppet "dugga" i universitetssammanhang. För er som inte heller har haft koll på detta fenomen, kan jag kortfattat beskriva det som en frivillig minitenta. Om man gör bra ifrån sig, finns möjlighet att få med sig poäng som man tillgodoräknar sig på den riktiga tentan som kommer lite längre fram. Hur det gick? Jotack, bara ett fel så om jag förstått det rätt tar jag med mig två poäng från den här duggan till förestående tenta. Känns bra! 

I ridskolan går det också bra. Jag har ju bara haft två lektioner (tredje imorgon), men det är roligt. Det är lite utanför min comfort zone fortfarande, just rutinerna som man liksom bara... ska förstå i ridskolan. Men jag lär mig, och interaktionen med hästarna är ljuvlig och att rida är ju fantastiskt ju! Och stallkamraterna är väldigt snälla och hjälpsamma. Har redan börjat tjuvkika lite på hur det fungerar med medrytteri här i krokarna, inte dags riktigt än men ändå... Hoppas att jag får prova på att galoppera imorgon. Jag avstod förra gången men ångrade mig efteråt.

Att ta beslutet om att bygga upp en ordentlig buffert visade sig vara klokt, även om det var riktigt surt att inte kunna nyspara alls till framtidsportföljen. CSN vill nämligen ha snabbt inrapporterade poäng från skolan för att bevilja vidare utbetalningar. Det lirar dåligt kan jag säga. Min senaste utbetalning var innan jul. Inte heller fick jag min lön för mitt extraknäck på jobbet. Fast det kunde jag nästan räkna ut med... ja. Jag frågade chefen då om vi inte behövde fixa lite med pappren kring min tjänsteledighet eftersom jag hoppat in när jag inte skulle, men hon trodde inte det. Inte heller bemödade hon sig med att kolla med lönekontoret att jag skulle få mina pengar, jag fick fråga efter dem. Nu hoppas jag att de åtminstone får löst det till nästa lön.

Det jag nallat av bufferten kommer jag att sätta tillbaka när kulorna börjar rulla in igen, ingen skada skedd. Det är verkligen en skön känsla att vara oberoende. Ja relativt då, men att inte behöva känna ekonomisk stress över omständigheter man inte själv kan råda över.

En längre tid har jag hållit utkik efter en speciell sorts dricksglas. En klassisk sort som kittlar en nostalgisk nerv. Jag har kollat på loppisar, Tradera och facebookgrupper utan resultat. Eller ja, utan resultat eftersom jag inte vill få dem skickade till mig med posten. Men plötsligt dök de upp i närheten i flödet på sociala medier i en budgivning, som jag vann. Så idag har dessa guldklimpar flyttat hem till mig. 

Väcker de några minnen? 

 

Nu tackar jag för mig för den här gången. På återseende! 

Studiebidrag och semesteruppdatering

Vissa saker tar man bara för givet. Som barnbidraget till exempel. På gott och ont. Jag visste att när barnen blir tillräckligt gamla "förvandlas" det till studiebidrag. Det har däremot inte förekommit några reflektioner från min sida över huruvida det är något mer än ordet som förändras. Såhär i efterhand kan jag tycka att det vore självklart att ha funderat på det. Det är sällan som en namnändring inte indikerar någon slags förändring, oavsett vad det gäller. I det här specifika fallet handlar det om att bidraget uteblir över sommaren. Därav namnet studiebidrag. Häpp! 

Sommaren tuffar obönhörligt på som ett gammalt slitstarkt lokomotiv (inte SJ) och snart är semestern över för den här gången. Hittills har det varit jättehärligt och jag njuter i fulla drag. Senaste äventyret var min lilla getaway till Stockholm. Louise och jag hade bestämt oss för att ses. Det visade sig vara ett bra drag, då jag inte varit i huvudstaden på drygt tjugo år. Oj, vad vi har sett mycket. Allt ifrån vackra byggnader till skabbiga råttor. Vi har ätit och druckit och levt som kungligheter. Ingen FIRE-vistelse, alltså. Men det är viktigt att prova på saker utanför den vanliga upptrampade stigen också. Intalar jag mig! ;-) Och det kommer inte att dröja ytterligare tjugo år innan nästa besök, jag gillar verkligen vackra Stockholm!

Hemresan var inte riktigt lika spännande och glamourös. Jag har visserligen hört att folk har mycket åsikter om SJ, men med tanke på hur många tusen resenärer de har om dagen tänkte jag att det vore märkligt om jag skulle drabbas. Jag som inte åkt tåg sedan 2016. Vad är oddsen? Men jodå, SJ levererade och bjöd på elfel en stor del av dagen vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Enligt plan skulle jag ankomma till Göteborg 20:30, men klockan skulle bli runt 01:40 innan jag kunde kliva ut på västgötsk mark. 

Lönen trillade in på kontot idag, men eftersom jag fortfarande buffertsparar får jag snällt sitta på sidlinjen och betrakta börsens rörelser på avstånd. Det går inte att komma ifrån att det känns lite snöpligt att gå miste om den hävstången som en förestående uppgång kommer att generera. Jag har lekt med tanken på att skita i min buffert och räkna med att jag klarar mig fint på CSN under studietiden, men samtidigt vill jag ha fallnätet om något oförutsett skulle inträffa. Vi har ju trots allt hus och en massa tonåringar. 

Avslutar med några typiska turistfoton...

Ha en fin vecka, vänner!

Budgetens vara eller inte vara

Jag har aldrig sett någon anledning att ha en budget. Det har alltid funnits marginaler och hittills har det gått bra. MEN det var innan jag började spara så hårt. Så länge det inte finns några utsvävningar med i bilden, så fungerar det. Skulle utsvävningar förekomma ska jag kompensera utgifterna genom att ta motsvarande summa från mina riktade buffertar. Och när det gäller större summor, så följer jag duktigt min plan. Men när det plockar småsummor, då kommer Snål-Fia fram i mig och säger att: "Äh, det där lilla? Det är ju löjligt att göra en överföring för det, bättre att snåla lite och låta bufferten vara."

Det är bara det att när det närmar sig mitten/ slutet av månaden, kan många bäckar små hunnit bli en stor å. Och plötsligt inser jag att: "Shit vad fattigt, jag kan inte ens köpa den här grejen från apoteket till min dotter utan att låna från huskontot." Då är det röd flagg, mina vänner! Och jag inser att jag är en riktig Slarv-Maja...

En annan anledning till att jag inte gärna gör småöverföringar, är att mina buffertar finns på en annan bank. Det tar således ofta en bankdag innan transaktionen går igenom. Just detta är också en av fördelarna med att ha dem på en annan bank (utöver räntan), det är inte lika smidigt att nalla då. 

Discip-Linnéa är en tredje personlighet jag har som visar sig då och då, hon har smarta lösningar på det mesta. Finge hon bestämma skulle det inte finnas en enda oredovisad siffra. Det är också hon som räknar på hur mycket jag kan spara varje månad och oftast håller hennes uträkningar, men uppenbarligen är de inte idiotsäkra.

Ett alternativ till budget, är en mini-nödbuffert på min huvudbank. Där det alltid ska finnas 2.000 kr.... fast jag känner tvivlet redan nu. Kanske det enda raka är att göra en jäkla budget? Eller bara låna från huskontot tills överföringen går igenom, det handlar ju bara om någon dag liksom? Och hur ofta händer det dessutom? 

Det är banne mig inte lätt att ha multipla personligheter, det här inlägget blev ju nästan helt i onödan och jag känner att jag får be om ursäkt för att jag ödslat eran tid. ;-)

Men hur ställer ni er till budget? Har ni någon och följer ni den i så fall?

Det sa schlurrrp...

...i mina buffertar i maj/ juni. Till att börja med bilen. Behöver jag säga mer? AC:n la av och jag fick ett prisförslag (som det så fint heter) på 12 000 kr. "Hehe...jag återkommer!"

Min tanke var att kolla med försäkringsbolaget, men så tyckte besiktningen att jag behövde nya bromsskivor och belägg runt om. Kostnad oklar men okej, det måste göras! Chocken när jag hör att jag måste hosta upp 7 500 kr för detta. Grabben på linjen, lät ursäktande och förklarade nästan generat att materialet tyvärr kostar en del. Detta trots att jag anlagt ett oerhört solitt pokerface och bara sagt "Aha och jaha", med ett leende. Han upprepar det ännu en gång innan vi lägger på, och jag menar på att det är som det är ...återigen med ett leende.

Men känslan av att ha blivit lurad gnager, så till den grad att jag dristar mig till att surfa in på Mekonomens hemsida (på arbetstid) och själv bilda mig en uppfattning om vilka kostnader vi faktiskt pratar om. Övertygelsen om att jag ska lära mig att meka själv, har i detta nu aldrig varit större. Åtminstone tills jag ser priserna. Det visar sig att grabben har nog ändå en poäng, det är inte superbilligt material vi snackar om. Det är en tröst och en lättnad. Jag behöver inte lära mig meka själv. Om något så behöver jag lära mig att tillverka skivor och belägg billigt. Det känns inte riktigt aktuellt.

AC:n får vänta helt enkelt. Jag ska kontakta försäkringsbolaget och kolla läget, men inte just nu. Just nu är det enklare att veva ner rutorna och idka förnekelse. 

Sedan var det dotterns födelsedag. Ingen nyhet, what so ever! Men mopeden skulle betalas. Jag betalade bara en tredjedel, men jag skulle fara med osanning om jag sa att det inte märktes. Här kommer återigen min oförmåga att meka in i bilden, eftersom jag tog beslutet att köpa en sprillans ny moped för att slippa bekymmer. Jag vet, det är ingen garanti. Men det bättrar på oddsen. 

Jag ska däremot inte klaga. Jag har ett antal riktade buffertar och det är jag glad för nu. Varje månad sätter jag in en viss summa på dem, oavsett hur mycket de innehåller. Tack vare det kan jag fortsätta att månadsspara som vanligt på börsen inför min ovissa framtid. 

Jag vill gärna avsluta med en lite rolig Overhearing på jobbet (kanske inte rolig-haha, men ändå). En kvinnlig kollega på 50+ hade läst någonstans att man som 50-åring bör spara 3-4000 kr i månaden, om man vill sätta lite guldkant på tillvaron efter pensionen. "Va? Vem sparar så mycket liksom?" var hennes spontana kommentar. Här vill jag bara påpeka att vi ligger i samma lönespann, med skillnaden att hennes barn är utflugna. Visst är det fascinerande hur olika man kan resonera och prioritera här i livet? Men om inte jag hade råkat ramla in på det här spåret för ett par år sedan, så hade det kanske lika gärna kunnat vara mina ord... 

Har ni någon go-to-kassa/ buffert?