Klagolåten om Kinnevik

Vi tycks aldrig få ett break, Kinnevik och jag. Alltid är det något som kommer i vägen för oss. Det kanske är meningen att det aldrig ska bli vi två?

Sensommaren 2018 köpte jag mina första Kinnevik. På toppen skulle det visa sig. En av de första aktierna jag investerade i, och det kunde ju bara inte gå fel med dem i min portfölj. Meeen..."Så kom hösten, och den kärlek, vi svor var evig - bara dooog! Sånt é livet!" 

Japp, det blev en resa söderut. Tyvärr inte en resa av det slaget där man sitter vid poolkanten, sippar på en Sex on the beach och oroar sig för ojämn solbränna. Kinnevik låg länge på botten av portföljen och tyngde som en dödbakad sockerkaka i magen. Zalando gjorde inte saken bättre, utan redovisade röda siffror och skyllde på en varm sommar. När så aktien äntligen segat sig upp över ytan igen, sålde jag illa kvickt. 

Så gick det ett tag och plötsligt en dag ser jag hur Kinnevik reser sig som fågel Fenix ur askan, utan mig. Men jag är stolt, tittar bort! Försöker stänga ute lovorden som tycks komma från alla håll och tänker att jag klarar mig själv. Jag behöver inte Kinnevik! Jag har andra nu!

Fast, äh, va fasen? Livet är för kort för att vara bitter, dessutom gynnar inte en sådan inställning min ekonomi heller. Jag hoppar på igen! Knappt har jag hunnit betala courtaget innan aktien störtdyker. Men vad är det NU då?

Egentligen är jag glad att Zalando ska ut, men hur typiskt är det inte att man släpper nyheten precis när jag köpt in mig igen? Jag har åter lyckats köpa på toppen och nu känns den närmaste framtiden lite svajig. Det är bara en pytteliten post, så jag berörs verkligen inte i någon större grad. Jag tänker att jag sitter på händerna ett tag, tills det lugnat ner sig. Alla relationer har sina ups and downs och vi kommer att gå stärkta ur det här. 

Hur är det med eran tajming? Lika bra som min? :-)

Portföljstädning

Jag har länge tänkt att jag borde ha en bättre struktur på min portfölj hos Avanza. Ändå sedan jag köpte min första aktie, har jag bara tryckt allt på samma ställe. Ja med undantag för utländska aktier då, som åkt in på min kapitalförsäkring på grund av källskatten.

Jag gillar ordning och reda egentligen, men jag har inte kommit mig för att ta tag i portföljen eftersom jag inte har haft någon klar strategi. Då är det faktiskt inte helt lätt att veta vilken ordning man vill ha på grejerna. Jag har fortfarande ingen jättegenomtänkt strategi, förutom att jag är huvudsakligen långsiktig i mina innehav.

Det finns många sätt att dela upp sin portfölj på. Ett konto för investmentbolag. Ett konto för högutdelare. Ett konto för tillväxt. Ett konto för alla bolag som börjar på S (förvånansvärt många gör det av någon anledning). Ett konto för ett specifikt mål...osv osv i evighet, Amen.

Som en start på detta projekt, tänkte jag skilja aktier och fonder åt. Ja precis, även fonderna åkte in på samma ISK som aktierna. En sådan slarva! Men det har faktiskt börjat störa mig lite, sent omsider. Det åtgärdas nu. Jag ska ha ett rent aktiekonto och ett rent fondkonto hos Avanza. Om jag börjar så, kanske nästa störmoment dyker upp automatiskt. 

Har ni någon smart förvaring i er portfölj? Eller huller om buller som i min?

Medarbetarsamtal

Så var det då dags för det årliga medarbetarsamtalet igen. Jag brukar vara ganska taggad inför dem, men i år kände jag mest...määh. Jag har väl inte känt att jag har varit 'gör'-engagerad på jobbet sista tiden, så den här gången fick jag faktiskt klistra på ett leende innan jag gick in.

Jag gillar verkligen min chef, hon är bestämd och konsekvent samtidigt som hon kan vara påhittig och nästan lite flamsig ibland. En av hennes superkrafter är dock förmågan att läsa av gruppen. Hon känner av stämningen så fort hon kommer in på avdelningen och hon märker direkt när någon inte är i balans. Det innebär också att hon har rätt bra koll på hur hon ska hantera de flesta av oss, förutom mig...trodde jag.

Det är inte avsiktligt, men jag har svårt att släppa folk för nära inpå livet. Åtminstone om jag inte har valt dem själv. Så jag berättar inte om alla mina privata funderingar hur som helst, och jag tycker om att ibland gå i egna tankar när jag jobbar. Däremot har jag en ganska lättsam jargong gentemot mina kollegor, vi skrattar och skojar mycket. Jag gillar också att slänga käft ibland med vissa, så på det hela taget tror jag att folk uppskattar mig även om jag är svår att placera i ett fack.

Tillbaka till chefen, för under vårat samtal förstod jag att hon har hittat nyckeln. Hon har insett att jag behöver matas för att jag ska hålla mig lugn (jag måste vara en mardröm). Mitt arbete innehåller ingen form av skrivande, men som ett personligt mål förra året fick jag uppdraget att väcka liv i företagets gamla interntidning. Jag fick frågan vad jag ville ha för personligt mål, och jag tänkte att Äh, jag kan lika gärna dra till med något kul. Döm om min förvåning när chefen tyckte att det var en alldeles utmärkt idé.  

Lika förvånad blev jag i år när hon sa att hon hade tänkt att våran avdelning verkligen borde ha en blogg, och att jag skulle vara perfekt som ansvarig för den. Återigen, det här har ingenting med mina ordinarie arbetsuppgifter att göra och jag börjar få dåligt samvete. På arbetstid får jag sitta och göra saker jag brinner för, som att skriva för våran tidning och blogga, men mina kollegor då? Å andra sidan drar jag ett stort lass, och jag prioriterar alltid mina huvudsakliga arbetsuppgifter i första hand. Så egentligen ska jag bara tacka och ta emot. Vara glad att chefen är mån om att jag stannar kvar. :-)

 Vad tycker ni om medarbetarsamtal?

Att hålla motivationen uppe

Ibland när jag känner att jag bara står och stampar på samma ställe och inte kommer någon vart med mitt framtidssparande, gillar jag att googla på:

• "Hur mycket har medelsvensken på banken?"
• "Hur mycket månadssparar medelsvensken?"
• "Hur många skulle klara av en oförutsedd utgift på 10.000kr?"

Ja, ni fattar! För vad känns bättre när man själv känner sig lite misslyckad, än att läsa och förfasas över andra människors mindre lyckade beslut? Det är inget jag är stolt över, men det är banne mig effektivt och jag tänker att man kan vända det till något positivt.

Om jag byter ut "medelsvensken" mot Fumlan och ställer samma frågor till mig själv, så inser jag att jag ändå har kommit en bit på väg. Jag blir dessutom än mer taggad på att leta upp områden med förbättringspotential i min ekonomi.

Ett annat knep man kan ta till är att lista de punkter, på vilka man redan har gjort förbättringar. Kanske också lägga till hur mycket pengar varje punkt genererar:

• Matlåda till jobbet - 1500 kr/ mån
• Bytt elleverantör - 60 kr/ mån
• Bytt mobilabonnemang - 40 kr/ mån
• Sagt upp tidningsprenumeration - 100 kr/ mån

Det här är bara löst tagna exempel, men räknar man ihop summan blir det 1700 kr/ mån. Pengar som ska direkt in på sparkontot varje månad, om det inte redan är åtgärdat. Har man gjort allt detta finns det all anledning att känna sig nöjd med sig själv.

Något som jag har börjat med på senare tid är att dokumentera vissa delar av min ekonomi i Excel-ark. Till exempel har jag börjat med en månadsuppdatering av min framtidsportfölj, där ser jag svart på vitt vad mitt sparande resulterar i. Det ger också en triggande effekt, eftersom jag ser att summan växer för varje månad.

Framtidsportföljen?

Vad gör ni för att hålla motivationen på topp?

Det magiska i månadssparande

Här kommer en bekännelse. Jag har haft ett litet sorgebarn i min portfölj, nämligen Swedbank Robur Östeuropafond. Jag köpte in mig ett tag innan Corona slog till, kurvan pekade spikrakt upp och fortsatte så fram till att kraschen var ett faktum. Jag valde att kickstarta mitt sparande i fonden med en större insättning, för att sedan månadsspara kontinuerligt varje månad. Jag hade alltså gått in i fonden på en relativt hög nivå med ett högre belopp. Det kändes då som en trygg investering, och hade det inte varit för pandemin skulle nog allt gått vägen.

Raset blev omfattande för min del. Jag försökte ta det med ro och tänkte att fonden skulle hänga med när börsen vänder upp igen. Den började hämta sig en aning, men trycktes sedan åter tillbaka. Väldigt tröttsamt! Ett tag övervägde jag till och med att stoppa mitt månadssparande och avsluta mitt engagemang i fonden. Men det hade jag förlorat mycket på, så jag fortsatte envist att köpa varje månad.

Mina regelbundna köp på dessa låga nivåer lönade sig slutligen, och den svaga uppgång vi nu ser här på grafen innebär att jag idag "bara" är 3% back. Det här är nog den fond som jag är minst gift med i min fondpark, jag har till och med försökt förtränga att jag har den. När den börjat betalat tillbaka på sin skuld kommer jag nog att fundera över alternativ. 

En vassare investerare hade kanske sålt vid första uppgången, för att låta kapitalet arbeta på mer lönsamma plattformar, såsom...ja, vad som helst utom just den här fonden. På det sättet hade man kunnat ta igen en del av tappet lite snabbare. Risken med att göra så är att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa krök. Hade kurvan fortsatt upp istället så hade det varit ett mindre lyckat beslut. 

Det här väljer jag att se som lärpengar.

Trevlig helg!
 

Hej hej, jag är ett monster!

De flesta tror inte det, men jag kan liknas vid ett väsen som vid varje fullmåne genomgår en liten personlighetsförändring. Ja, jag pratar naturligtvis om varulven. Min förändring har mer med hormoner än fullmåne att göra, men likväl förvandlas jag till något som inte borde få vistas bland folk. 

Jag har inte riktigt lärt mig att handskas med mina krafter ännu, då de är ett relativt nytt påfund i mitt liv. Det som händer är att jag blir fly förbannad och ett hårt band spänns över bröstet på mig, så att det känns som att jag bara kan andas ytligt. Minsta struntsak förstoras upp och jag har en tendens att misstolka blickar, påståenden, frågor, beteenden osv. En utskällning ligger hela tiden på pass och jag måste slå vakt om mina ord. Jag försöker dra mig undan och interagera så lite jag bara kan, men det är då jag blir ensam med mina tankar. Lika lätt som det är att explodera av ilska, är det att börja gråta och jag kan plötsligt tycka förfärligt synd om mig själv.

Mina kära kollegor känner inte till denna mr Hyde-sida av mig, men en av dem vet att jag inte är så noga med en del av hennes förehavanden, och när jag blir tyst och sammanbiten tror hon att det är på grund av att jag stört mig på något hos henne. Då blir hon istället kontaktsökande, för att "kolla läget" och eventuellt blidka mig. I vanliga fall gillar jag småprat på avdelningen, men inte när jag försöker kontrollera mitt inre monster. Det är inte hennes fel, hon kan omöjligt veta att hon leker med döden. Idag gick det bra, vi kom båda hem oskadda till våra familjer. Däremot inser jag att jag måste berätta om min mörka sida, för allas trevnad. 

Kanske skulle jag i framtiden utrustas med en varningsskylt!

Tillägg dagen efter: Jag berättade för mina kollegor om mitt högst tillfälliga humör och att om jag uppfattats som otrevlig, så var det inget personligt. Det roliga var att de såg uppriktigt förvånade ut och påstod att de inte märkt av någonting. Detta kan innebära två saker, antingen förstorade jag upp saker och ting eller så är jag alltid en bitch. ;-)

Har ni några inre odjur ni tampas med? Eller kanske ett yttre - en kollega som jag?