I grunden är jag övertygad om att det är en bra sak, att vi är olika. Vi kompletterar varandra. Vi har olika starka sidor och olika svaga sidor. Vi har olika drömmar och mål. En del vill ha pengar, en del vill ha frihet, en del vill ha makt, en del vill ha kärlek och en del vill ha tid. Det gör att vi, i viss mån, väljer olika vägar istället för att överbelasta en huvudväg för att nå samma mål.
Så långt är allt frid och fröjd, utmaningen kommer när man börjar utvärdera sin egen roll. Vilka förväntningar man har. På andra, på samhället, på sig själv. Någonting som många faktiskt har gemensamt, är uppfattningen om sin egen betydelse. Det är helt naturligt att utgå från sig själv. Varje tanke, känsla och åsikt tar avstamp i ens egna livsåskådning. Den i sin tur är byggd av tidigare erfarenheter, egna övertygelser och inte minst våra personligheter (arv och miljö).
Allt jag tar ställning till, gör jag utifrån mig själv. Det är en överlevnadsinstinkt. Nu händer det här, hur påverkar det mig? Vilka rättigheter har jag? Vi har ofta bra koll på våra rättigheter, men inte lika bra koll på våra skyldigheter.
Jag är inte skyldig att hjälpa någon som har det svårt. Om jag själv upplever otrygghet, kanske jag inte ens ser andra som har det svårt. I pressade situationer smalnar mitt synfält och jag fokuserar bara på mig själv. Ännu en överlevnadsinstinkt.
Vad skulle krävas för att jag skulle se andras nöd och öka min benägenhet att hjälpa till? Jag tror att svaret ligger i vår känsla av trygghet. Det första som händer när vi känner oss trygga är att vi känner upplever ett större lugn. Ja, saker inträffar men jag har en plan. Jag vet hur jag ska hantera den nya situationen.
Det här är ett önskat läge. För om alla kunde känna trygghet, skulle behovet av hjälp och vårt beroende av andra minska. Vad behöver vi för att känna trygghet? Nu kommer vi in på den tunga psykologin och jag kopplar in Maslows behovstrappa.
Bild lånad av NPF-specialisterna.se.
Om vi tar en titt på vår omvärld, eller vår omgivning, kan vi ganska snabbt konstatera att vi dagligen ser människor som kämpar på nivån längst ner av olika anledningar. Det kan vara utslagna, utförsäkrade, brottsutsatta och människor på flykt.
Men det kan också handla om människor som på pappret ser ut att ha det bra. Människor med ett jobb, pengar på banken, familj och ett hem. För även om vi har allt på nivån längst ner, kan vi ridas av demoner som inte syns. Jag kanske bär på någonting som gör att jag är rädd att förlora det jag kämpat för. Jag kanske identifierar mig med mina tillgångar, och vem blir jag då om jag skulle förlora ens bara en liten del av dem?
Då är jag på nästa nivå, men jag kommer inte vidare så länge jag drivs av rädsla och oroar mig. Jag uppfyller alltså inte heller kriterierna för trygghet. Nu är vi plötsligt ganska många i samhället som har ett relativt smalt synfält, som inte ser längre än till sitt eget bästa. Som inte ser hur andra kämpar. Som undrar: "Vad fan får jag för pengarna?"
Det andra som händer när vi upplever trygghet, är att vi ser andras behov. Synfältet breddas. Vi kan se orsak och verkan. Och nu kommer vi till den springande punkten. Vad ska vi göra åt det? Ska vi bara acceptera att alla är olika? Var går gränsen för att i princip omyndigförklara andra?
Frågan blir än mer komplex när vi tar i beaktande att precis allt påverkas av andras agerande och livsåskådning. Eftersom vi är olika, engagerar vi oss i olika ämnen olika mycket. Vi kanske lägger in olika faktorer i begreppet grundläggande. Bara där har vi en utmaning. Vem har rätt?
Ja, vem har rätt? Det är också en viktig aspekt i frågan. Kan jag verkligen vara säker på att jag har rätt? Är jag upplyst nog att ha en åsikt? Har jag förmågan att ta in allas perspektiv för att fatta rätt beslut?
När jag slänger ur mig att alla är olika kan det låta som en kapitulation inför ett oöverstigligt hinder, men det är snarare ett konstaterande att här behövs det en djupare analys av hur vi ska nå ut till alla med det vi vill förmedla. (Och någonstans hoppas jag att detsamma gäller även när andra använder sig av den frasen.)
Hur når jag ut till den breda massan med att jag till exempel tycker att man ska ha en viss nivå av beredskap i sitt hem? För alla är inte där. För att jag ska nå ut med mitt budskap krävs det att jag har förståelse för det brus som förekommer mellan mig som sändare och den tilltänkta mottagaren.
Jag kan behöva prata högt, lågt, snabbt eller långsamt för att nå vissa. Jag kanske behöver måla en tavla för att nå andra. Jag kanske behöver spela in en låt som spelas på radion för att nå en del. Jag kanske behöver dela ut flygblad eller knacka dörr.
Men jag måste också vara öppen för att det finns människor som tycker att jag har fel, och att jag faktiskt kan ha fel...
