Förrädarna

Okej, jag erkänner! Jag har alltid varit en tvärvigg. När alla tjejerna i klassen var kära i Tony V, fnös jag och blev kär i Tobbe med kanintänderna. När alla tjejerna blev hästtokiga, fnös jag och åkte hem efter skolan och ritade hästar i mitt ritblock. När alla andra familjer åkte utomlands på semester, fnös jag och hittade på någon spännande historia från våran campingsemester. När alla andra hade Aqua Limone-tröjor och märkesjeans, fnös jag och hittade en egen stil från mammas garderob.

Det ska för protokollet läggas till att jag alltid fnös inombords, jag skulle aldrig drömma om att aktivt skilja mig från massan. Det vågade jag inte, inte i min position. Jag visste bättre än att dra blickarna till mig. Jag blev aldrig mobbad i skolan, men det berodde snarare på slumpen än något annat. Det fanns alltid barn som utmärkte sig mer. Bara genom att ha glasögon, vara lätt överviktig eller ha morotshår och fräknar. Jag hade tur. Jag hade inget av det.

Jag var bara en blyg unge som var livrädd för att sticka ut. Som i hemlighet drömde om Tony V, om att ha en häst, åka till Cypern på semester och ha likadana kläder som alla andra. Men jag visste att jag aldrig skulle ha en chans att uppnå mål av den kalibern. Jag var inte cool och snygg. Mammas lön tillät inga utsvävningar som ridskola, utlandssemestrar och märkeskläder. Och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra på det. Det var bara så. 

Och mitt sätt att hantera det, var att bevisa för mig själv och alla andra att jag inte var det minsta avundsjuk. Jag ville ha det precis som jag hade det. En klassisk försvarsmekanism. 

Och jag gör det än idag. Fast det handlar främst om tv-serier idag. Bron är ett exempel, Game of Thrones är ett annat. Varför? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, jag har inte heller tänkt så mycket på det. Min första instinkt när massan rör sig åt ett håll, är att röra mig åt ett annat.

Finns det en risk med ett sådant beteende? Absolut! Det finns ju en stor risk att missa bra saker i livet. På grund av en fånig princip. Det finns också en risk att jag överför den på mina barn. När jag ser tillbaka inser jag att jag kan ha gjort det i vissa fall. Men främst har det nog lärt mina barn att tänka kritiskt. Att väga saker emot varandra. Och det har säkert också fört med sig problematik som mina barn kan ta upp med sin framtida terapeut. 

För visst hade det varit skönt att ha ett facit? Eller en instruktionsbok. Barnuppfostran för Dummies. Men jag tror inte att det finns en teknik för barnuppfostran som garanterar ett lyckat resultat. Det finns så mycket annat som spelar in och påverkar. Det är nog bara att acceptera att ens barn kommer att klandra en för vissa saker, det är bara att hoppas att det inte blir allt för traumatiskt. 

Uppmärksamma läsare kanske vid det här laget har börjat fundera över titeln på det här inlägget. Hur passar det in på dagens tema? Sanningen är att det här inlägget, som så många gånger förr, drog iväg från det tilltänkta temat och blev något helt annat. Men jag ska förklara kopplingen. Det har precis gått en serie på TV4 som heter Förrädarna. Jag har naturligtvis inte tittat på den! Men så började två av mina klasskamrater prata exalterat om serien och höjde den till skyarna. 

Och eftersom jag blev nyfiken och serien nu slutat gå på tv, är det nu fritt fram för mig att börja titta. 😉 Jag har bara sett det första avsnittet, men jag är fast. Riktigt intressant att följa hur de resonerar och diskuterar för att avslöja förrädarna. Och hur förrädarna tänker att de ska bete sig för att inte verka misstänkta. Längtar redan till nästa avsnitt som jag hoppas kan bli ikväll...

Gott och blandat

Ännu en delkurs avklarad i utbildningen. Det känns väldigt bra och det är roligt att beta av kurser. På det sättet blir det väldigt tydligt att det går framåt. Och för varje dag som går är jag en dag närmare mitt nya yrkesliv. 

Vi blev uppmanade redan första dagen att börja leta efter LiA-platser, trots att det är först hösten -24 som vi ska börja praktisera. Det är tydligen inte helt lätt att få en LiA-plats. Jag är priviligierad på ett sätt då jag har en kompis som kan hjälpa mig att ordna en plats på en kommun. Det hade varit superintressant att få prova på. Nackdelen är att det är långt att åka. Det tar ungefär en timma och en kvart med bil. En väg!

Så jag får sätta mig och fila på ansökningsbrev och göra en lista på möjliga arbetsplatser i närheten. Jag har dragit lite i en kontakt på LinkedIn, så nu är det dags för denna plattform att börja leverera. Dock inget svar ännu, men det är fredag och allt är möjligt! ;-) 

**********

Jag har också klarat av drygt halva Bitcoin-kursen. Det är roligt, men svårt att greppa all teknik bakom. Åtminstone för någon som inte har någon erfarenhet av IT. En fråga som vi ska fundera på under kursen är vilka andra tillämpningsområden det kan finnas för block-chain-tekniken. Och den är lite är lite lurig, tycker jag. Fördelen med tekniken är att det inte finns någon mellanhand mellan sändare och mottagare. Men frågan är vad själva värdet ska utgöras av? Måste det vara en bestämd valuta, eller skulle det kunna vara information som byter ägare? Jag känner att min fantasi är lite för begränsad ännu. Hoppas att det klarnar lite mer under resten av kursen.

**********

Jag hade en PowerPoint-presentation i klassen igår. Egentligen är det ju ingen stor grej, men av någon anledning hade den förvandlats till ett imaginärt monster innan det äntligen var dags. Kanske kan det bero på att alla skulle hålla i varsin presentation och att alla också skulle sitta och titta på varandras. Syftet var att träna på just detta och alla hade fått samma information. Vilket innebar att alla (garanterat) satt och lyssnade efter darr på rösten, stakningar, tittade/ lyssnade efter tics, bedömde hur säker/ samlad man verkade, tyckte och tänkte om bilderna samt kollade om man tittade in i kameran tillräckligt mycket eller inte.

Det gick bra. Alla blev godkända och jag fick till och med det högre betyget och ett fint omdöme, men fy vad nervös jag var. Egentligen tycker jag om tanken på att stå inför andra och prata. Jag har också varit bra på det, men då var det IRL och det innebär en helt annan kontakt med åhörarna. Jag vill verkligen öva upp mina färdigheter igen, jag får bara hitta ett forum att göra det i. Men det får bli lite längre fram.

Det jag egentligen skulle komma fram till var att det blev en jätte-urladdning efter att lektionen var slut. Jag förvandlades till ett mentalt blåmärke och började gråta för ingenting. Det var tur att jag var ensam hemma. Jag grät för att jag saknade min morfar, som varit borta i fyra år. Jag grät för att barnen börjar bli stora. Jag grät för att katten börjar bli gammal. Jag grät för att småfåglarna utanför köksfönstret var så små...

Tillslut blev jag så trött på mig själv att jag startade min ljudbok. Bästa medicinen med lite verklighetsflykt! Ja, kanske inte när man faktiskt behöver bearbeta någonting. Men igår var det verklighetsflykt som krävdes. Och efter ett tag var jag i balans igen! 

**********

På hästfronten känns det som att min utvecklig har stagnerat lite. Jag funderar på att kanske ta en privatlektion igen. Den förra jag tog för ett halvår sedan, tyckte jag inte gav mig någonting eftersom ridläraren hade en egen agenda, typ: Jag brukar alltid börja med... Och det kanske är bra om man som elev har tänkt ta flera lektioner, men eftersom jag inte har råd med det så kändes lektionen lite bortkastad tyvärr.

Jag tänker att om man tar en privatlektion är det väl ett ypperligt tillfälle att få ordning på elevens personliga utvecklingsområden på hästryggen. Men nu har vi en ny ridlärare som verkar mer engagerad, så kanske kunde det vara värt att testa igen.

**********

Nu får ni allt ha en go helg!

Lite om livet

Hösten är kommen och jag sitter och tittar på en nästan decimeterstor spindel som firar sig ner från köksklockan. Det är inte så farligt som det låter, för tillsammans med två pumpaformade stearinljus på tavelhyllan under, utgör den en del av årets Halloweenpyntning.

När barnen var mindre tyckte jag att det var roligt att liva upp mörkret med döskallar, skelett i trädgården, spindlar och nät över tavlorna och en och annan girlang. Det är ändå sådant som kanske stannar kvar och blir till nostalgiska minnen hos barnen. Uppenbarligen har jag lyckats med mitt företag, för det är min snart vuxna dotter som insisterat på att vi måste pynta. Även om det är så illa ställt med korpens ben, att den måste lutas mot en vägg för att inte ramla omkull. Och fladdermusens ena vinge pekar hjälplöst rakt ner. Tur att den har ett snöre som hjälper den att hålla sig kvar i luften.

När jag tittar tillbaka på mitt föräldraskap, hittar jag naturligtvis saker som jag önskar att jag gjort annorlunda. Fast egentligen så tror jag att det snarare handlar om att jag börjar få lite separationsångest. Det är bara några år kvar, sedan kommer jag inte ha några barn kvar hemma att ta hand om. Och då kommer tvivlet. Gjorde jag verkligen mitt yttersta? Vad skickar jag egentligen med mina barn ut i världen? Har jag förstört dem? Kommer de att tvingas gå i terapi?

Jag tror och hoppas innerligt att de är bättre rustade för sitt vuxenliv, än vad jag var. Om det är så, inser jag att jag måste vara nöjd så. För jag har inte haft en aning om hur man ger nya människor rätt verktyg, istället för att smitta dem med egna demoner. Det får mig att undra hur i hela världen, det kan vara tillåtet att skaffa barn utan utbildning och examensbevis? Det är ju det största vi någonsin kommer att göra. Skapa nya människor.

I skolan går vi just nu en kurs som handlar om ledarskap. En viktig förutsättning för att kunna leda andra på ett bra sätt, är att man först och främst kan leda sig själv. Självledarskap. Det gäller ju alla typer av ledarskap, inte minst att vara förälder. När jag ser tillbaka på mitt liv och de beslut jag fattat, blir jag nästan rädd. 

Mitt nuvarande jag litar inte det minsta på mitt då-jag. Idag tycker jag inte att jag hade någon koll alls, att det är ren och skär tur att allt har gått så bra som det ändå har gjort. Kanske kommer jag tänka tillbaka på mig själv nu, om 15 år och tänka: Men herregud, hur kunde jag handla på det viset? Jag hade ju noll koll på läget! 

Man kan kanske jämföra det med när man som barn stod ganska nära (inte jättenära) en klippkant på ett berg och den ansvarsfulla vuxna, med panik i rösten skrek att man skulle backa. Seriöst? Jag hade ju jättebra koll, varför skulle jag ramla ner? 

Jag har försökt ha med mig den bilden, under barnens uppväxt. Jag kanske får svindel och det kittlar i handflatorna när de själva har står (för) nära en klippkant. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg den känslan av kontroll jag upplevde att jag hade, när jag som barn stod där. Jag måste lita på barnen. Jag kan inte skydda dem från allt. De måste få fatta sina egna beslut. Jag kanske kan påminna dem om riskerna (utan panik i rösten) och därmed försäkra mig om att jag ökat deras medvetande. Ge dem förutsättningarna att fatta rätt beslut. Eller åtminstone ett bättre beslut än fel!

För livet är ju fyllt av ovisshet. Det finns så lite vi själva kan kontrollera och vad som är rätt för en individ, är inte nödvändigtvis rätt för en annan. Vi kan inte fatta våra barns beslut, hur gärna vi än vill. Men vi kan göra vårat bästa för att ge dem rätt förutsättningar. Och en stor del av det tror jag är trygghet. Och trygghet är närhet, kärlek och spindlar på Halloween.

Ha en fin helg! 

Inte deprimerad men...

...kanske en avlägsen släkting, som man träffar en dag i månaden och som fullkomligt suger livslusten ur en. 

Det finns dagar, i mitt annars så perfekta liv, då det enda jag vill är att dra till skogs och isolera mig. Tänka att jag säger upp mig från livet. Jag vill dock betona att jag inte vill sluta leva. Jag vill bara klippa alla band, alla åtaganden, alla plikter och låtsasplikter. Och alla människor. Jag vill inte välja bort dem. Jag vill välja bort mig själv.

Stänga ute omvärlden och klara mig själv. Bli en enstöring. En crazy-cat-lady. Minus katterna för det är lika med förpliktelser. En sådan där som bor i ett ensligt hus, vilket traktens barn tävlar om att våga sig närmast efter mörkrets inbrott. En sådan där som det skvallras om på byns sammankomster. Och det är inte kändisskapet jag vill åt, det är bara lugn och ro.

Eller gå i kloster och avlägga tystnadslöften. Aldrig behöva byta en artighetsfras igen, inte fundera på om jag kan ha trampat på en öm tå eller sagt något som kan misstolkas. 

Sluta att tänka i problemlösande termer, sluta planera och sluta tillgodose behov. 

Här någonstans inser jag vilken elak och värdelös människa jag är. Jag har begåvats med två helt fantastiska barn, som jag aldrig skulle vilja leva utan. En äkta hälft som känner mig bättre än någon annan och ändå väljer att fortsätta dela sitt liv med mig. Alla har inte en sådan tur i livet.

Sedan är det ju som så... att imorgon när jag vaknar till en ny dag, kommer alla dessa känslor och tankar att vara som bortblåsta. Gårdagens melankoli kommer att te sig rent overklig. Hur kunde jag ens tänka så? 

Och sanningen är hormoner, antar jag. En dag i månaden ställer de till det i min hjärna. Det har inte alltid varit så och intensiteten i känslorna varierar från månad till månad.

Det kan hända att jag tar bort inlägget imorgon. Ångrar att jag postade det. Samtidigt kanske någon känner igen sig. Kanske någon känner en strimma av gemenskap, just nu. I denna lilla korridor av tid.

Hej jag heter Fumlan och jag är en ekorre!

Va? Fredag igen? Jag undrar när det är i livet som man upplever att tiden går som fortast? Eller eskalerar farten konstant i takt med stigande ålder? Nä, egentligen har det säkert mycket att göra med hur upptagna dagar man har. Här är det fullare rulle än vad det någonsin varit, och troligtvis blir rullen mindre full om ett par år åtminstone. 

Och därmed var dagens filosofilektion över och vi går raskt vidare till något annat. Som... åh jag vet inte, min utbildning kanske? För det är lite frustration i leden. Vi studerar ju i huvudsak på distans och det fungerar bra. Vissa dagar är lärarledda och andra är det självstudier. Vilket har gått bra, ungefär fram till nu. För nu har matematiken blandat sig in i utbildningen. Vi har fått en formel och instruktioner som vi ska jobba med i grupper. Man ska kunna maila läraren, men jag vet att det kan ta tid innan man får svar. Vilket gör upplägget väldigt tungrott. Jag tror att jag har löst en uppgift korrekt, men om jag skulle ha missuppfattat något innebär det att jag fortsätter räkna på ett felaktigt sätt. Och en genomgång av uppgifterna ska vi ha först vecka 44, då en annan kurs ska in emellan. Något för studeranderepresentanten att ta upp kanske...

Idag åker hela familjen till Grebbestad. Vi ska bo i ett hyrt hus tillsammans med nästa skal av familjen. Det har nästan börjat bli lite av en tradition att stråla samman på det här sättet, någonstans från västkusten upp till Värmland. Det roliga är att vi av en slump hamnat ett stenkast från den gård min morfar föddes på. Det ska bli galet blåsigt i byarna också, så promenaderna kommer att bli extra salta. Ni som vet, ni vet! Det är så att det knastrar i huden efteråt. :-)

Just det, en lite märklig grej inträffade för ett tag sedan. På Avanza kan man ju ha sparkonton och jag har ett genom Nordax. För ett par veckor sedan fick jag meddelande från Nordax att de ville att jag skulle uppdatera mina uppgifter, ni vet det där tråkiga kännedomstugget. Först tänkte jag; Pust! Sedan tänkte jag; Undrar varför de inte kontaktade mig via Avanza, som de brukar när det gäller förändringar i räntan m.m. Och till sist tänkte jag; Äh, lika bra att få det gjort. Så jag loggade in på Nordax... och hamnade på ett konto med en massa pengar på. Alltså INTE samma summa som jag har på kontot på Avanza. Men det var i mitt namn och det såg helt normalt ut. Så jag skyndade mig att ta ut den hisnande summan av 15 000 kr (jo, men jag ÄR student), och förde över den till mina mer kända konton. 

Jag hade ju en period när jag i början av min sparkarriär, likt en ekorre, delade upp och gömde undan mina tillgångar. Och precis som typiskt för ekorrar är, hade jag uppenbarligen glömt bort en av mina gömmor. Men nu kan jag äta mig fet igen, lagom till vintern!

Med det vill jag önska eder alla en fröjdefull helg!

TGIF

Godmorgon!

Igår strålade världen i vackra färger och hög luft. Idag har den svept in sig i en grå och blöt filt, men det är ju sådan den är. Den svenska hösten. Mörknat har det också gjort. Men det gör mig inte så mycket. Inte än i alla fall. Inte nu. Det var skillnad när man jobbade dygnets alla ljusa timmar. Nu sitter jag för det mesta hemma och även om jag inte är ute så mycket på dagarna, räcker vetskapen att jag kan om jag vill. På bekostnad av skolarbetet i så fall, naturligtvis. U win some, U lose some.

Jag vill passa på att slänga in en bild redan här och nu. Helt utan anledning. Den föreställer två oerhört egensinniga hästar. (Jag har ännu inte lärt mig skillnaden på häst och ponny, så allt som jag inte vet är en ponny - är en häst!) De har precis gått två lektioner och är glada att ha kommit ut i hagen. De började genast klia varandra på ryggen. 

Jag hade den svarta och trots att han drar ner huvudet i tid och otid, även i galopp, så att jag tappar taget om tyglarna, så är han verkligen en helmysig kille. När jag googlar på fenomenet finner jag att det är ett tecken på stress. Men då måste han vara konstant stressad, för han gör det alltid och hela tiden och med alla. Mer som tics...

I min utbildning har vi äntligen börjat läsa en kurs som är lite mer i linje med det jag har väntat på, nämligen riskhantering. Så himla roligt, intressant och oväntat klurigt! 

Som studeranderepresentant har jag börjat få bekänna färg. Jag blev förvarnad om att jag skulle kunna bli kontaktad av elever som behöver en axel att gråta ut mot, men att det inte är syftet med min roll. Just det hände, men faktum är att jag tycker om att stötta. Om jag känner att jag når fram och i mån av tid. Det skulle ju inte fungera om alla hörde av sig, men då skulle nog utbildningen ha andra problem i och för sig. Jag har också fått fungera länk mellan elever och lärare, då kommunikationen inte riktigt fungerat. Jag har fått tolka och identifiera kärnfrågor som jag sedan presenterat för lärare, då de inte fått grepp om vad oron i gruppen beror på.

Allt det här är väldigt roligt, men det är också förknippat med en press. Jag måste vara på tårna och tänka på hur jag formulerar mig, för att inte riskera att öka på oron eller trassla till problematiken. Jag måste vara objektiv, men också visa att jag upplever samma som de andra eleverna. För jag är ju lika mycket elev som de andra. Men ibland måste jag påminna mig själv om att det inte är meningen att jag ska ha koll på allt, bara för att jag fått den här rollen. Och ingen annan ska ha den förväntningen på mig heller. 

Annars då? Jo men vi hade ju kalas i helgen som gick. Vi blev 17 stycken. Normalt antal, även om vi kan vara fler. Jag bestämde mig för att servera långpannepiroger. Två med köttfärs och en med lax, spenat och fetaost, med matchande såser. Till detta serverade jag vin från Argentina, ett rött från Malbec-druvan (MUMS!) och ett vitt som också var gott. Det blev mycket lyckat och pirog kommer jag definitivt att göra igen. Dock inte på kalas! *pust*