Visar inlägg med etikett Verkligheten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Verkligheten. Visa alla inlägg

söndag, mars 07, 2021

Att nå fram

Jag brukar, kanske lite naivt, tänka att man kommer långt med sunt förnuft. Men det är lätt att glömma att sunt förnuft är något vi alla tycker att vi är utrustade med, så hur kan det då skilja så mycket på oss, våra värderingar och prioriteringar?

Svaret ligger delvis i att vi kommer från olika bakgrund och dessutom påverkas av andra människor i vår närhet. Vi är olika, så är det och det är en bra grej. Men det finns vissa områden som är bra att prioritera, för vår egen skull. Så som hälsa, relationer och inte minst ekonomi. 

De flesta av oss gör medvetna val, baserat på vad som är viktigast för oss. Oftast är vi tillräckligt bra på att bedöma vad vi behöver prioritera för att få ut så mycket som möjligt av livet. Men det finns också en liten klick människor som lever i förnekelse. Nedan följer en beskrivning av en sådan person, jag kallar henne P.

P bor i en hyresrätt med sin man och två små barn. De vill helst kunna köpa ett hus, men de dras samtidigt med en skuld på ca 200 000 kr. Vad köpte de då för dessa lånade pengar, kan man undra? Nja, det är inte helt lätt att svara på. Först behövde de pengar för att de skulle flytta till en ny stad, alltså flyttfirma, flyttstäd och flyttkartonger...och några dubbla hyror. Sedan behövde de köpa än det ena och än det andra, men ingenting av vikt eller andrahandsvärde.

Min egen kompis A, som i sin tur är kompis med P, försökte få P att förstå att det kanske är bäst att försöka betala av sitt lån innan de går till banken. Men P slår ifrån sig och menar att det säkert löser sig, det gör det ju för alla andra. I nästa andetag beklagar sig P över att de nästan inte har råd att åka på semester heller i sommar. A föreslår att man kanske inte måste göra något som kostar en massa pengar, fri-camping eller dagsutflykter med glass. Men det duger bara inte, anser P. 

Det finns väldigt mycket mer att berätta om P, och det är svårt att på bara några få rader beskriva hela hennes komplexa person. Hon har inte haft en lätt uppväxt och de avtryck det satte i henne, ledde till att hon träffade en man som hon följer blint. Även om A skulle nå fram till P för ett ögonblick, skulle det vara som bortblåst i samma stund som hon återförenades med sin man. Som hon ju lever med 24/7.

Det ligger en oerhörd frustration i vetskapen att man skulle kunna hjälpa en person, om hon bara var beredd att ta emot hjälpen. Det blir extra frustrerande då P dessutom klagar över sin tillvaro ibland, men vägrar att se vad hon skulle kunna göra för att själv förändra sin situation. Det här exemplet handlade om just P, men jag har egna exempel på det här fenomenet så jag antar att det inte är helt ovanligt. 

P tycker antagligen att hon använder sig av sitt sunda förnuft och det är det som är så skrämmande. Mitt eget sunda förnuft vill skaka om henne, få henne att förstå. Men det går ju inte att banka in vett i någon, tyvärr. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få gå in och göra upp en ekonomisk och psykologisk plan, à la Lyxfällan.  

Jag är så fascinerad av att vi människor är så olika och även tolkar samma saker på olika sätt. Det är inte konstigt att det blir missförstånd ibland. En sak som är självklar för mig, är inte alls självklart för någon annan. Dessutom...VEM HAR RÄTT?

Nu tar vi tag i en ny vecka!



torsdag, februari 04, 2021

Hej hej, jag är ett monster!

De flesta tror inte det, men jag kan liknas vid ett väsen som vid varje fullmåne genomgår en liten personlighetsförändring. Ja, jag pratar naturligtvis om varulven. Min förändring har mer med hormoner än fullmåne att göra, men likväl förvandlas jag till något som inte borde få vistas bland folk. 

Jag har inte riktigt lärt mig att handskas med mina krafter ännu, då de är ett relativt nytt påfund i mitt liv. Det som händer är att jag blir fly förbannad och ett hårt band spänns över bröstet på mig, så att det känns som att jag bara kan andas ytligt. Minsta struntsak förstoras upp och jag har en tendens att misstolka blickar, påståenden, frågor, beteenden osv. En utskällning ligger hela tiden på pass och jag måste slå vakt om mina ord. Jag försöker dra mig undan och interagera så lite jag bara kan, men det är då jag blir ensam med mina tankar. Lika lätt som det är att explodera av ilska, är det att börja gråta och jag kan plötsligt tycka förfärligt synd om mig själv.

Mina kära kollegor känner inte till denna mr Hyde-sida av mig, men en av dem vet att jag inte är så noga med en del av hennes förehavanden, och när jag blir tyst och sammanbiten tror hon att det är på grund av att jag stört mig på något hos henne. Då blir hon istället kontaktsökande, för att "kolla läget" och eventuellt blidka mig. I vanliga fall gillar jag småprat på avdelningen, men inte när jag försöker kontrollera mitt inre monster. Det är inte hennes fel, hon kan omöjligt veta att hon leker med döden. Idag gick det bra, vi kom båda hem oskadda till våra familjer. Däremot inser jag att jag måste berätta om min mörka sida, för allas trevnad. 


Kanske skulle jag i framtiden utrustas med en varningsskylt!


Tillägg dagen efter: Jag berättade för mina kollegor om mitt högst tillfälliga humör och att om jag uppfattats som otrevlig, så var det inget personligt. Det roliga var att de såg uppriktigt förvånade ut och påstod att de inte märkt av någonting. Detta kan innebära två saker, antingen förstorade jag upp saker och ting eller så är jag alltid en bitch. ;-)

Har ni några inre odjur ni tampas med? Eller kanske ett yttre - en kollega som jag? 



onsdag, december 16, 2020

Lifehack - spara hundralappar

Det här kan vem som helst göra, så länge du har 17 handväskor och en släng av kontrollbehov vill säga. "Vafalls?" tänker nog ingen eftersom det ordet dog ut strax efter dinosaurierna, men ni kanske vill ha en mer detaljerad förklaring...

Jag får väl erkänna att rubriken är något raljerande, men i mitt fall är det sant. Jag har länge tänkt att jag ska gå igenom och rensa ur min garderob, då det är med livet som insats jag öppnar den. Med uppkavlade ärmar och ett stålsatt hjärta skred jag till verket. Två timmar senare låg det en försvarlig hög med kläder på golvet. Trots det var jag inte nöjd, det var fortfarande trångt och min blick föll nu på min handväskförvaring. Jag skojar faktiskt inte när jag säger 17 handväskor, MEN så har jag heller aldrig slängt en handväska i hela mitt liv. Ja, då är det plötsligt inte så många längre!

Jag slängde naturligtvis inte allihop, bara de trasiga och allra äldsta, så kanske 7st. Däremot gick jag igenom och tömde dem alla. Nu till det där med kontrollbehovet, det finns nämligen två saker som alltid en given plats i mina handväskor. Bläckpennor och tamponger! Min handväskskörd resulterade därför i följande:
  • 18 st bläckpennor
  • 48 st tamponger
Bara här har jag sparat 75 kr på tampongerna och typ iaf 50 kr på pennorna (alla fungerade inte), men det är inte färdigt än för jag hittade även:
  • 1 st presentkort à 200 kr *klirr* (utfärdat 2016, men ännu giltigt)
  • 1 st nagelsax
  • 1 st fickspegel
  • 40 kr i reda pengar, varav 20 kr ännu giltiga
  • 3 st tändare
  • 2 pkt pappersnäsdukar
  • 6 st hårnålar
  • 1 st Lypsyl
  • 3 st hårband
  • en massa annat krafs
Så vad blir kontentan av detta? Äh, nu orkar jag inte vara pedagogiskt analytisk. Men typ: Döstäda ibland! Förutom att det finns pengar att finna, känns det faktiskt som att luften blir lite renare och man andas lite lättare av att rensa ut. Faktum är att jag nog fått blodad tand känner jag, jag vill rensa mer och min bokhylla ligger risigt till. Jag älskar böcker men de har fått en så stor betydelse i min tillvaro att jag snarare känner mig ägd av dem istället för tvärtom. Jag måste bokbanta! To be continued....


En något reducerad bild, men ändå.


Vad behöver ni banta ner i era liv?



lördag, november 28, 2020

Delad eller gemensam ekonomi?

Det är en het potatis det här med ekonomin i ett hushåll, men det känns som att normen ändå är att man har gemensam ekonomi. Jag kan absolut förstå det, men jag ska erkänna att det är inte något för mig. Jag fick inspirationen att skriva lite om det av Pappa betalar? . 

Så varför envisas jag med att ha mina egna pengar för mig själv då? 
Svaret är inte helt enkelt, men jag misstänker starkt mitt eget kontrollbehov. Jag vill veta vad jag har och jag vill inte ha några diskussioner om onödiga inköp, ifall jag får för mig att ge mig själv en liten treat. Jag vill heller inte behöva störa mig på om min man gör detsamma.

I vårat förhållande tror jag i och för sig inte att det hade varit några problem att ha gemensam ekonomi, eftersom vi är ganska samsynta. Men faktum är att vi har bidragit med två barn var till den här familjen och jag skulle inte våga räkna med att det aldrig skulle uppstå dispyter om pengar. Det känns som en onödig risk att utsätta oss för, särskilt som det upplägg vi har dessutom fungerar alldeles ypperligt. 

Men hur gör vi med gemensamma kostnader då? 
Det är inte så blodigt, tänker jag, att det inte blir exakt på kronan rättvist. Vi handlar mat ungefär varannan gång och eftersom min man tjänar något mer än jag, så tar han någon extra handling då och då samt står för familjens större och dyrare bil som vi alla får plats i. Jag står för våran "andrabil" som är betydligt mindre och billigare.

Huset äger vi naturligtvis tillsammans 50/50 och vi sätter in pengar på ett konto där lånen dras från. Vi sätter in lite mer än vad som behövs för att täcka lån, försäkringar, el, bredband, tv m.m. På det viset växer sakta men säkert en liten husbuffert fram. Den bufferten ska täcka övriga kostnader som rör huset.

Semester har vi ju också då och då, som de flesta andra. Varje månad sätter vi in en likvärdig summa var på ett konto som är öronmärkt för resor eller semester. Ja, mer komplicerat än så är det inte.

Om min man skulle vilja ha en helt gemensam ekonomi?
Det här är faktiskt en fråga som aldrig tagits upp oss emellan, inte med ett ord. Inte ens i början av relationen. Ingen av oss var intresserad helt enkelt. Men OM min man skulle uttrycka en önskan om gemensam ekonomi skulle vi naturligtvis komma fram till en lösning som fungerar. Jag är inte helt rabiat. På de punkter som det underlättar att ha det, kan man ju dessutom nästan säga att vi har gemensam ekonomi.

Har jag alltid varit sån här?
Ja det kan man nog säga. Min mamma är min förebild, självständig och enveten som få. Med oerhört små medel fick hon det att gå runt under min uppväxt, trots att hon var ensamstående och lyfte en blygsam lön som anställd i en matvarubutik. Jag och min bror saknade aldrig någonting och tack vare hembakt bröd och ärvda kläder, kunde vi åka på semester varje sommar. Jag har lärt mig att inte ta någonting för givet, nyttan i att klara mig själv och uppskatta det jag har.

Innan jag blev ekonomiskt medveten hamnade jag i en svår situation, som jag hade kunnat klara mig ur utan problem om jag bara haft kapital. Nu tog jag mig ur den tack vare länsade konton, kreditkort, personligt privatlån och slutligen en stor portion tur som möjliggjorde det steg jag var tvungen att ta. Om jag inte fått en klapp på axeln av Fru Fortuna så vet jag faktiskt inte hur mitt liv hade sett ut idag, och det gör mig väldigt ödmjuk inför det faktum att vi aldrig ska ta något för givet. Det har också lett till att jag försöker pränta in vikten av att spara en del av sina pengar i mina barn, att alltid se till att ha ett eget "Pippi-kapital".


Foto: SVT

Hur tänker ni kring ämnet?

Trevlig helg på er och ha en mysig första advent!

 


fredag, oktober 16, 2020

Ett inlägg jag kanske raderar...

Jaha, stor idé att skriva det då? tänker ni. Grejen är att ämnet (för mig) är oerhört känsligt. Jag har nämligen alltid betraktat mig som en stark och realistisk person som har kontroll över sina känslor. Som alltid har en logisk förklaring på lut till det mesta, men nu verkar det som att mitt psyke har svikit mig. 

Jag har mått lite sådär. Det låter fånigt, men jag har länge känt att jag skulle behöva gråta ut. Alltså på riktigt, typ en hel dag eller så. Fast jag kan inte tillåta mig sådana utsvävningar, för varför skulle jag gråta? Jag har absolut ingen som helst anledning att gråta. Jag har två underbara barn (helt ärligt det finns inga bättre), en fantastisk äkta man (helt ärligt det finns ingen bättre), ett fint hus och ett helt okej jobb. Det vore högst otacksamt av mig att sitta och böla och tycka synd om mig själv, när jag kan bocka av allt detta som så många andra har på sina önskelistor. Dessutom, NÄR skulle jag hinna gråta? Mellan middagen och disken? På lunchrasten på jobbet? Boka in en barnfri lördag?

Först tänkte jag att det var "den där tiden på månaden", men jag kan inte skylla på det längre och den här veckan har jag inte riktigt känt igen mig själv. Jag har haft antydan till huvudvärk (ovanligt), snurrat till datum, veckodagar och arbetsuppgifter. Jag har kommit på mig själv att bli ståendes mitt på golvet på jobbet, försökt greppa en vettig tanke men det har krävts kraftansträngningar för att jag ska kunna "snap out of it". De arbetsuppgifter som annars går på rutin, som jag kan utantill i sömnen, har jag ibland fått mentalt krysta fram. Att saker och ting ändå har gått bra beror nog mycket på att det har varit ganska lugnt på jobbet. Vi har också en bra dialog oss kollegor emellan och kan skratta åt varandras fadäser, det hjälper!

Så vad är det då som felas mig? Corona, kanske många tänker, men faktum är att pandemin inte påverkat mig alls. Som introvert har samhället snarare blivit mer "Fumlan-anpassat" och jag trivs. Det finns däremot en del faktorer i periferin som spökar, några nya insikter som gnagt ett tag och kanske har de kommit ikapp. 

En stor del av smolket i bägaren är familjegården som jag skrivit om tidigare, eller rättare sagt min pappas funderingar kring gårdens framtid. Vi har inte haft möjlighet att träffas för att diskutera på riktigt ännu, men viss information har delgivits oss och mattan drogs bokstavligen bort under fötterna på mig. Meningen var att vi skulle ha ett möte, men det blev inställt och vi har inte kunnat bestämma nytt datum pga att en av oss arbetar utomlands för tillfället.

En annan del är att en väninna jag trodde jag hade, de facto inte längre är det, min väninna alltså. Jag har fått rannsaka mig själv och jag har kommit fram till att jag är dålig på att underhålla mina relationer. Jag höll henne högt, men nu har jag insett att hon inte höll mig lika högt. Jag får skylla mig själv som tog henne för givet och jag får anstränga mig mer för att hålla liv i de relationer jag har kvar.

Det sista jag kommer på såhär på rak arm, är min yrkessituation. Jag har en trygg anställning, jag vet att jag är uppskattad av både kollegor och min chef och jag gör ett bra jobb. Det vet jag och jag är dessutom glad över att ha en stadig inkomst, men jag har en dröm. Jag skulle vilja ha möjligheten att försörja mig på att skriva. Det är en fåfäng dröm och jag har inga verktyg för att kunna snickra ihop en framtid som författare. Jag lider av en ständig prestationsångest för att jag inte hittar min nisch. Jag skriver när jag får tillfälle men eftersom jag behöver lugn och ro samt en hel del tid, blir det inte ofta som jag hade önskat.

So now what? Jag borde ha en plan och jag har en plan...typ! Jag har anmält mig till en distanskurs på folkhögskola. Jag ska utöver det lära mig att visualisera och att anamma attraktionslagen. Jag inser att jag vill mycket och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Jag skulle behöva ett år ledigt och 32h/dygn.  -Men ta tjänstledigt ett år då? Jovisst, det låter logiskt...om jag bara inte hade legat i startgroparna för ett seriöst sparande som ska möjliggöra tidigare pension. Dessutom...PRESSEN! Efter det året måste jag verkligen prestera om det ska vara värt det.




Puh, hej krisen!
Trevlig helg!

lördag, oktober 03, 2020

Note to self - besök mormor oftare

Den här helgen har jag äntligen fått träffa min lilla mormor igen. Det är kanske inte direkt så att jag tidigare, alltså pre-Corona, har sprungit ner dörren hos min mormor, men när man inte längre får göra någonting känns det plötsligt väldigt angeläget att göra just det man inte får. 

Som när jag hade ett dåligt knä och inte fick springa i spåret, då riktigt längtade jag efter att få snöra på mig löparskorna och ge mig ut. En inte helt bekant känsla då jag tidigare fått tvinga mig ut och gärna kom på än den ena och än den andra anledningen till varför jag inte skulle behöva springa, det var för mörkt, det var för kallt, det var tisdag, jag hade hicka etc. 

Eller som när jästen tog slut i alla affärer. Sist jag bakade bröd var nog för ca 15 år sedan, men när jag upptäckte att jäst förvandlats till hårdvaluta och inte gick att införskaffa fick jag en överväldigande lust att baka rågsiktsbröd. 

När jag tänker efter så tror jag att det är ett beteende som är djupt rotat i många av oss, och jag vill nästan gå så långt tillbaka i tiden som till sandlådeåldern för nästa exempel. En röd bil kunde bli liggande i timmar i sanden utan att någon bevärdigade den med så mycket som en blick, men om ett barn fick för sig att tillslut börja leka med den fanns det plötsligt ingen annan bil som dög. Alla ville ha den röda bilen och slagsmål utbröt.

Nästa steg i tankekedjan blir att applicera detta fenomen på mina preppertendenser. Jag vill redan här säga att jag inte är någon fanatiker, för på det vi har hemma skulle vi klara oss max ett par veckor. Vi har inte ens ett dieselaggregat, men det ger ändå en skön känsla att kunna konstatera att vi skulle överleva här ett tag om krisen kommer. Jag vill inte riskera att bli utan jäst eller den röda bilen, så jag har sett till att ha det som kan behövas hemma. 

Det här blev lite av ett sidospår och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka till mitt besök hos min mormor på ett naturligt sätt, men kontentan är väl att vi inte vet hur bra vi har det förrän någon rycker det ur handen på oss. 

Att få träffa min mormor igen blev en stor grej för mig och jag ville göra besöket speciellt, så jag gjorde en grymt god paj med kantareller, grönkål, lök och mögelost. Hon är en riktig gourmet och har klagat på att maten på boendet har blivit så dålig. Därför kände jag att det var viktigt att ge henne en god måltid, då smaksinnet snart är det enda sinnet som fortfarande är intakt. Till det drack vi varsitt glas Côtes-du-Rhône, eller nej två glas faktiskt, från en flaska som jag hade med mig. Jag hade redan i förväg förvarnat min man om att jag och mormor skulle supa oss redlösa, och att han skulle få köra hem sedan. 

Det var tydligt att hon uppskattade både besöket och maten, för hon tog om och det är ett bra betyg då hon annars numera är väldigt liten i maten. Min man fick hjälpt henne att ratta in P1 på radion igen och både bytt batteri och ställt om till vintertid på en väckarklocka som hon aldrig tittar på. Det är sådana småsaker i en annans liv att man inte ens tänker på att man gör, men för henne som inte längre kan utföra dem gäller det att passa på när vi kommer.

För egen del kan jag gå och köpa jäst så fort det finns åter i butik, men mormor kommer aldrig få tillbaka möjligheten att byta batteri i väckarklockan. Den frustration vi upplever av att hållas tillbaka av förbud eller brister är trots allt begränsad och det skadar nog inte att livet får komma ikapp ibland och påminna oss om det. För när åldern kommer ikapp är det försent.  

Pajen innan gräddning


Trevlig helg!

onsdag, augusti 05, 2020

Bakslag

Innan jag blev snål och började peta in mina surt förvärvade slantar på börsen, fördrev jag gärna tiden med att...Gissa vad?...shoppa. Då gärna vandringsprylar, däribland braiga ryggsäckar för olika typer av eskapader. Här kan man resonera på olika sätt, antingen är det rent förkastligt att bränna så mycket pengar på materiella ting ELLER så kan man välja att se fördelen med att redan ha investerat i det som kan tänkas behövas för att underhålla ett av mina största intressen, vandringen. Jag har således allt jag behöver i dyr utrustning av bra kvalitet och behöver inte lägga en krona på mer utrustning...rättare sagt HADE. Innan igår eftermiddag, men nu är situationen en annan. 

Ja, nu piskade jag upp stämningen i inlägget. Kanske lite mer än vad som är befogat, men anledningen till det är att jag är sur. Grinig rent av, för vet ni? Jag har blivit bestulen, men låt mig ta det från början. Hela familjen skulle iväg och paddla kanot i sann von Trapp-anda för första gången. Vi var taggade och hade packat bilen full med badkläder, dotter-stekta pannkakor, fika, extrakläder och lite annat braåha. 

Vi kom fram till kanotuthyrningsstället lite tidigare än planerat, så vi beslutade oss för att strosa lite längs ett gångstråk som gick utmed vattnet för att slå ihjäl lite tid. När vi kom tillbaka till bilen 15 min senare och skulle lyfta ut vårt pick och pack, slogs vi av insikten att vårt pick och pack redan var utlyft och avlägsnat från vår tidigare låsta bil. De där första sekunderna av vantro är lätt surrealistiska, när man tittar på icke-väskorna och tittar på varandra, tittar på icke-väskorna, blinkar ordentligt ett par gånger och tittar igen. Needless to say, det hjälpte inte att blinka. Bilen var länsad och kvar fanns bara rater, ett knäckt dörrhandtag och en stark lukt av cigarettrök.

Vi valde att ställa in kanotturen, åka hem och äta hämtpizza. Resten av kvällen gick åt att klicka hem en ny mobil till ett av barnen och nya badkläder. Sammanställa en lista på stulna inventarier och maila iväg den till polisen, allt medan man försökte tackla barnens funderingar och frustration kring det som hänt och varför det finns människor som gör såhär.

Jag vet att det kunde varit mycket värre, så på något plan är jag ändå tacksam att vi kom så lindrigt undan. Eftersom vi bara skulle vara borta i några minuter och knappt skulle lämna bilen ur synhåll, fick barnen låta mobilerna vara kvar i bilen. Det betyder att dessa low-lifes fick med sig en IPhone6s, men missade två till och dessutom en IPhone8. En klen tröst, men när vi kom hem så skålade vi för att "Det som inte dödar oss, härdar oss" och skrattade elakt åt att tjuvarna inte lyckades bättre än de gjorde.

Mindre kul var det naturligtvis att beställa ny (=begagnad - tack Inrego) mobil och att bearbeta det faktum att en av de väskorna jag packat i var en vandringsryggsäck, som jag råkar hålla ganska högt. Och där knöts säcken ihop, för det är en sak att lägga pengar en gång på någonting man behöver, inte lika kul att behöva göra det en gång till för att någon tycker sig ha rätten att förse sig med saker som inte tillhör dem. Nu kan vi bara hålla tummarna för att försäkringsbolaget visar god vilja och ger oss valuta för de premier vi trots allt hostar upp varje månad. 

Har ni blivit utsatta för stöld och förlorat en kär/ värdefull ägodel?


Väl mött!




  

måndag, maj 18, 2020

Aldrig mer kaka på kaka!


Mmmm, visst ser den god ut vid första anblicken?


Men ack så jag bedrog mig, jag blev överlistad av min kardemummakaka. Jag trodde att vi var vänner. För ungefär två veckor sedan gjorde jag nämligen min första kaka efter detta recept och den blev så grymt god. Fluffig och saftig, fin nog att bjuda vilken kunglighet som helst på. Jag som aldrig bakar annars, för är det något jag är bra på så är det att misslyckas med mjuka kakor. Min självkänsla tillåter max 1 bak/ år, läkningsprocessen är allt för krävande och jag vill skona min familj. Så kom då det förra baket och jag fick bjuda på Kakan med stort K, familjen kunde inte varit mer imponerade om jag så hade haft en halo bakom mig då jag serverade den. Jag upplevde en lycklig känsla av att äntligen ha levlat i moderskapet och jag började fundera över vad nästa nivå skulle bli. Skulle jag ge mig på att försöka pyssla med barnen? Tillverka skeva snögubbar av gamla tubsockor? Klistra fast paljetter på barnens tandborstar? Idéerna stod som spön i backen, ivrigt påhejade av min hybris.

Men en vedertagen sanning är att man ska sluta på toppen. Mitt övermod blev mitt fall. Jag fick ett sötsug i helgen och tänkte att istället för att köpa en bulle, skulle jag baka min kardemummakaka. Så jag slängde ihop den lite snabbt och schuss in i ugnen... 

45 minuter senare: Är det inte märkligt hur tung en kaka kan bli? Som för att poängtera misslyckandet i samma stund man lyfter ut den, som för att symbolisera tyngden av den stenros som slår ut sina kronblad i magen i det ögonblick man inser att någonting är fruktansvärt fel. Om ett år kommer jag att läsa detta inlägg igen och bli påmind om att aldrig ta någonting för givet. 

Väl mött!  

söndag, maj 17, 2020

Torgskräck, eller bara bacillskräck?

Idag bestämde vi oss för att ta en liten loppisrunda, min man och jag. Det är en aktivitet vi båda uppskattar och nu var det ett bra tag sedan vi gjorde det sist. I allmänhet tycker jag att mängden folk i rörelse har minskat markant sedan Covid-19 gjorde sin entré, vilket bidragit till att det inte varit något problem att hålla avstånd i samhället. Loppisar har dock en tendens att vara välbesökta och ibland är det så trångt att man får dra in magen för att komma förbi. Men, nu råder det som sagt andra omständigheter och folk håller sig hemma i större utsträckning än förut...or, so I thought!

Vi begav oss av till byn, utrustade med en extra portion tålamod ifall vi skulle behöva vänta för att få  komma åt att kika närmare på intressanta föremål utan att behöva trängas. Väl inne kändes det luftigt mellan besökarna, så det verkade helt okej att gå längre in och börja titta runt. Plötsligt rusade en andfådd tant nästan på mig och med en glasartad blick snek hon mig precis, trots att det fanns gott om plats. Inte bad hon om ursäkt heller, men jaja hon verkade ju ha bråttom, tänkte jag, så henne är jag väl med av med nu. Trettio sekunder senare kom hon ilandes igen från ett annat håll, lika närgången och totalt omedveten om  min närvaro tycktes det mig. Jag tog mig friheten att titta närmare på henne och konstaterade att hennes näsvingar dessutom var röda. Fast hmm, är hon sjuk så borde hon inte vistas ute bland folk så det är säkert bara allergi. Snart hade vi avancerat och tagit oss längre in i butiken. Det var nog faktiskt rätt mycket folk trots allt, otippat mycket. Kanske lite för mycket och inte verkade de bekymrade om avståndet heller. Något som jag insett de senaste månaderna är att det går bra att vara ute och hålla avstånd, om alla är inne på samma linje och hjälps åt. Nu insåg jag att det inte gäller på loppisar, där man sträcker sig över, knör sig förbi och inte tar den minsta notis om andra. Därinne har man ett mission och ingenting får komma i ens väg. När jag fick syn Rödnäsan en tredje gång, kapitulerade vi. De andra två ställena vi hade på vår To-Go-list, gav vi upp och bestämde oss för att bara göra det sista ärendet och sedan åka hem.




Det sista ärendet ja, det var IKEA det. Min dotter fyller snart år och har önskat sig en grej därifrån. Så vi skulle bara in, leta upp den och betala. Därinne är det alltid gott om plats, men... inte idag. Jag har aldrig sett så mycket människor där! En trögt flytande ström av folk som pekade, plockade, strosade och hade trevligt. How dare you? I min värld gör man sina ärenden hyfsat effektivt, om man behöver göra dem. Att gå runt och ha trevligt när det är så trångt och smittorisken är så hög, är ett stort nä-nä. Tack vare de små genvägarna och snabbkassorna gick det ändå ganska smärtfritt, men jag får säga att jag är smått chockad. Det är precis som att folk VILL bli smittade, för trots att det varken varit barnbidrag eller löning måste det nästan varit All Time High på besöksstatistiken denna söndag. 

Det blev ju inga loppisfynd idag, så jag får dela med mig av ett gammalt fynd istället.

Knäckkastrullen (trots somrig design)


Väl mött! 

 

onsdag, maj 06, 2020

Fick visa leg på Systemet idag!

Det är ingen jättegrej att skriva ett blogginlägg om, I know. Fast alltså, jo, låt mig få detta. Jag är trots allt i de upper thirties, med skrattrynkor och tre grå hårstrån på vänster tinning. Jag var på annan ort och passade på att köpa lite franskt vin och veteöl (jamen ni hör ju). Väl i kassan börjar jag känna mig obehaglig till mods medan jag försöker tricksa upp kortet ur plånboken, jag tittar upp och ser att den femton år yngre kassörskan granskar mig ingående. Tre möjliga alternativ till hennes intresse hinner susa genom min skalle; 

A. Känner vi varandra, men jag har drabbats av akut ansiktsblindhet?
B. Hon tycker att jag ser ut som en förrymd coronapatient och försöker stirra ihjäl viruset för att rädda mig.
C. Hon tror att jag har stoppat på mig en flaska Koskenkorva som jag inte har några planer på att betala... 

Lättnaden när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få se min legitimation är så påtaglig att jag nästan vill brista ut i skratt, men jag vill ju inte förnärma den trevliga kassörskan. Så jag ler mitt soligaste leende (så att varenda rynka syns) och räcker henne mitt körkort. Jag märker hur mannen som var före mig i kön och nu står och packar i sina burkar i kassen, och definitivt är yngre än jag, sneglar på mig. Jag tror inte att jag vill veta vad han tänkte där och då, men det bjuder jag på.
 


Väl mött!

söndag, januari 12, 2020

Vissa investeringar är bara så värda!

Jag lever i en underbar och brokig familj, där vi varannan vecka är sex medlemmar och däremellan bara två. Så intensiteten varierar från vecka till vecka, kan man milt uttrycka det. De veckor då vi har lyckan att ha våra fyra barn här, skulle jag inte byta bort mot allt guld i världen (möjligtvis choklad), men ibland skulle det vara skönt att kunna stänga dörren om sig. Om så bara för en halvtimme (och inte bara på toaletten). Vi vuxna har ingen naturlig hängplats. Soffan i vardagsrummet är belägrad, och från tv:n hörs ett ständigt brus av hysteriskt förvrängda barnprogramsröster, som får mig att bara efter ett par minuters exponering utveckla nervösa ryckningar. Visst är jag kapabel att klämma mig ner i soffan och byta kanal, alternativt även stänga av tv:n. Men då börjar barnen plötsligt intressera sig för vad jag skriver eller surfar på.
"Hur länge har du kollat på den sidan egentligen?" eller 
"Varför står det mitt namn där, skriver du något om mig?" eller
"När ska vi äta, jag är hungrig (en kvart efter frukost)?" eller
"Vem är det på den bilden, är du kompis med honom (indisk man, i traditionellt indiska kläder, i Indien som håller i, inte bara ett, utan två gevär)?" eller
"Får jag låna datorn och kolla på saker som jag kan önska mig när jag fyller år (om sisådär tio månader)?"
Vid köksbordet går det att hålla till kortare stunder, alltså mellan måltiderna, men då tillkommer mecket att flytta laptopen. Eftersom den har ca tio år på nacken, är sladden ett måste....ja ni förstår ju hur jobbigt!?! Och sovrummet har hittills inte varit något alternativ, då den enda sittvänliga möbeln varit sängen: Hej Nackspärr!

Men idag! Idag gjorde jag något craaaazy och köpte en fåtölj på IKEA. Jag hade siktat in mig på en öronlappsfåtölj i grön sammet, men blev kär i en helt annan. Jag fick plocka ner Audrey Hepburn från väggen, flytta på linneskåpet i sovrummet (åt helvete med symmetrin), omplacera en ej sittduglig stol från typ 1800 kallt och sen kunde jag trycka in min lilla fåtölj, ett litet litet bord och en golvlampa i ett hörn....och där var den. Min lilla vrå av världen. Att jag ska sitta där och bara vara! 😎


Väl mött!

måndag, januari 06, 2020

Skidhyra - lättad och luspank

Januari är den fattigaste månaden för många, sägs det. Jag förstår att det lätt kan bli så, lönen ramlar in några dagar tidigare och så är det där med julklappar. Men jag skulle personligen må ganska dåligt om jag inte hade stenkoll på kulorna. En budget över julklappsinköpen är ett måste, dels för att jag vill att det ska bli hyfsat rättvist barnen emellan, men också för att det är så roligt att shoppa loss. 

Jag hade klappat mig själv på axeln efter att ha tittat till mitt "konsumtionskonto" och konstaterat att jag låg bra till, trots att det är ungefär tre veckor kvar till lön. Den axelklappen fick jag ta tillbaka fortare än kvickt, för i nästa stund insåg jag varför jag inte alls borde känna mig så nöjd med mig själv. Jag hade en liten surdeg liggandes, nämligen skidhyra och liftkort. 

Det var naturligtvis ingen nyhet, vi åker skidor varje vinter. Men någonstans hade förnekelsen tågat in och tagit över. Dels för att det är svindyrt (smart att vänta till januari också va?) och dels för att det är sååå tråkigt. Starta upp en nio år gammal dator, försöka logga in, fel lösenord, prova nästa, ok kanske stor bokstav,  nähä...behöva resa på sig för att leta rätt på facitgömman. Väl inne, ange åkare, storlek på pjäxorna? Resa på sig igen och leta rätt på måttband, papper och penna...."BARN, KOM HIT LITE!" "Nej NU, tack!" "Ställ foten på pappret, hälen mot väggen." "Ja, PÅ pappret, nej vänta nu flyttade det sig, lyft på foten igen..." "Det är ingen tävling, men ja du har större fötter än din storasyster." osv osv...

När detta väl är över, känner jag mig återigen nöjd och tämligen lättad. Luspank men lättad, för det är inte mycket som är värre än att ha saker hängande över sig. Jag är mycket medveten om att det jag just beskrivit är ett i-landsproblem, en ickefråga. Jag är privilegierad som har möjlighet att ta med mig familjen för att åka skidor en gång om året, långt ifrån alla har det och det är ingenting jag skulle våga ta för givet. 


Väl mött!



söndag, januari 05, 2020

Tyngdtäcke

Inte på grund av Börje Salmings förvånade och smått nyfrälsta tillrop, om vilken positiv inverkan tyngdtäcket har på hans sömn, utan snarare tack vare tanterna på jobbets begeistring över detsamma, går jag nu och överlägger med mig själv huruvida ett sådant skulle kunna hjälpa sonen att komma till ro på kvällarna.

Jag lider med honom, då jag hör honom tassa runt på övervåningen i olika ärenden såsom att dricka två munfull vatten pga (inbillad av rastlöshet?) törst, eller ännu ett i raden av toalettbesök, just för att sömnen inte vill infinna sig. Jag var själv likadan. Jag kunde ligga i timmar och vrida och vända på mig. Titta på klockan med en alltmer tilltagande frustration, eftersom jag visste att larmet snart skulle gå igång med sin skärande iver att markera starten på den nya dagen.

Det som får mig att tveka är priset. Jag är rätt säker på att Börje Salming fick sitt täcke gratis i utbyte mot hans 4 sekunder i deras reklam. Rätt schysst timpeng ändå! Det kanske inte alls hjälper min pojk att komma till ro, utan istället blir en grogrund för klaustrofobi. Nåja, i värsta fall får jag väl vidga täckets användningsområde en smula. Vem vet, det kanske duger alldeles ypperligt som duk på bordet till trädgårdsmöblerna. Där lär nog åtminstone inte bäras iväg med första bästa vindpust.

Väl mött!

När en nynnare möter en annan

Jag har alltid låtit. Nu menar jag förstås inte på något "högljutt bekräftelsebehov-se-mig-sätt". Nej, jag har nynnat mig genom livet. Har det inte funnits någon låt att sjunga med i, har jag alltid en melodi på lut i huvudet som jag kan nynna. Det är ingenting jag gör medvetet och första gången det slog mig att andra också faktiskt kunde höra mig, var jag inte helt liten men ett barn likväl. Vi var i köket, min pappa och jag, och grejade med något, när han plötsligt tittar upp på mig med ett snett leende och säger (på genuin bohuslänska); "Du låter värre än Bertil Hilmersson!" I samma stund han sa det, visste jag vad han menade. Jag inser att detta kräver en närmare förklaring. Bertil Hilmersson var en äldre man som kom på besök till vår gård ibland, vad hans ärenden gällde lade inte min barnhjärna på minnet. Det kom ofta besök då min pappa var lantbrukare, och även arrenderade ut en del mark. Eller så ville man bara ha en kopp kaffe och en pratstund. Just denne herre hade egenheten att humma mellan både ord och meningar, ett dovt och ljudligt "mmmmmmmmm" som fyllde hela köket. Nu minns jag också att han hade jättelika nävar, min hand försvann helt i hans när vi skulle hälsa. Nåväl, det var bara en parentes. Min pappas kommentar fick mig ingalunda att sluta låta. Snarare blev det ett stående skämt, oss emellan. För den närmsta tiden efter händelsen bytte jag mitt nynnande mot ett betydligt mindre melodiskt hummande, så fort jag fick syn på pappa.

Det har varit ett normaltillstånd för mig att nynna, och jag har inte reflekterat över huruvida andra också ägnar sig åt detta eller inte. Tills jag en dag i vuxen ålder befann mig i en matvaruaffär och stod och värkte över vilket ris jag skulle välja i hyllan. Då närmar sig en medelålders kvinna och jag hör henne nynna på långt håll. Det är alltid lite obekvämt att stöta på en människa som inte följer de sociala koderna i samhället, varför jag, illa till mods, bara grabbar tag i första bästa rispaket för att så fort som möjligt komma ifrån denna speciella person. För vem vet vad mer hon kan ta sig till? Kanske börja prata för sig själv?

Ja, det gick faktiskt upp för mig, redan när jag med raska steg gick mot kassan, att det lika gärna kunde varit jag. Eftersom jag inte tänker på när jag nynnar eller är tyst, så skulle jag kunna ha gått omkring i mejeriavdelningen och samtidigt bjudit på en bit ur Sound of Music, medan mina medkunder diskret och besvärat drog sig bort från mig.

Nästa steg i tankekedjan får mig att le. Tänk om alla gick omkring på det viset. Hur roligt hade inte det varit? De stackars butiksanställda hade visserligen ständigt fått ha proppar i öronen, men vilken källa till samtalsämnen det hade kunnat bidra till. "Ursäkta, melodin du nynnar känner jag igen men kan för mitt liv inte placera den. Vilken är det?" Eller kanske "Ursäkta, jag har fått en hemskt irriterande låt på hjärnan och kan inte bli kvitt den. Vilken låt har du?"

Vad sägs om att trotsa de sociala riktlinjerna och istället hylla olikheterna? Så länge vi inte kränker eller skadar någon annan, tillför det bara lite extra krydda i vardagen!

Väl mött!


lördag, januari 04, 2020

Ska bara...

Absolut ska jag ut och ta mig en joggingtur, när som helst...jag ska bara...rensa kylen först.
Absolut ska jag ut och ta mig en joggingtur, när som helst...jag ska bara...vika tvätt först.
Absolut ska jag ut och ta mig en joggingtur, när som helst...jag ska bara...göra rent kattlådan först.
Absolut ska jag ut och ta mig en joggingtur, när som helst...jag ska bara...plocka ögonbrynen först.
Absolut ska jag ut och ta mig en joggingtur, när som helst...jag ska bara...fylla på fågelmataren först.

Aldrig får jag så mycket gjort i hemmet, som när jag planerat att bränna lite kalorier.

Väl mött!🏃