måndag, september 26, 2022

När allt klaffar

Stars align säger man på engelska, tror jag, och jag tycker att det uttrycket är både fint och träffande. Det var lite så min helg var faktiskt.

För ett och ett halvt år sedan gick jag en skrivarkurs och efter att den tog slut blev jag kontaktad av en av deltagarna. Jag blev jätteförvånad och glad. Hon ville att vi skulle hålla kontakten och kanske hjälpas åt när det kommer till vårat skrivande. Det var roligt, för jag uppskattade hennes texter under kursen och uppenbarligen måste hon sett något hos mig också.

Detta var under rådande pandemi och kvinnan (vi kan kalla henne Karin) och jag hade ett par Teamsmöten. Men i våras träffades vi äntligen IRL hemma hos henne och det kändes väldigt bra. Hon var också entusiastisk och tyckte att vi skulle ha en "skrivarlya" i höst, där ytterligare några kvinnor skulle ingå.

I helgen gick den av stapeln och vilken helg det blev. En av kvinnorna hade ett ställe ute i skärgården, där vi skulle husera. Hon och Karin gjorde ett hästjobb med planerande av menyer, övningar och tillochmed ett författarbesök hamnade på agendan. Dessutom hade vi sällskap av två supermysiga hundar, herregud vad jag har hundgosat (min katt dissade mig fullständigt när jag kom hem igår).

Författarbesöket var nog pricken över i:et för mig, tror jag. Hon kom på lördag eftermiddag, lite lagom mör efter bokmässan och fick hedersplatsen och ett glas bubbel. Ja, vi fick alla ett glas bubbel såklart. Sedan gick vi laget runt och presenterade oss, samt berättade lite kort vad vi skrev. Hon hade gett ut två böcker och hade ett tredje råmanus färdigt. Det bästa med att träffa henne i det här forumet var att det var avslappnat, och man hade tid på sig att komma på frågor under samtalets gång. Helt underbart att få ett sådant tillfälle. Jag kände mig nästan lite hög efteråt... eller ja, starstruck kanske är ett mer lämpligt ordval. ;-)

Den här helgen har verkligen uppfyllt flera av de saker som jag uppskattar mest i livet. Skrivande, vackra omgivningar, fantastiskt god mat, fantastiskt gott vin och inspirerande samtal med likasinnade. Och hundar!


Under täcket av räkor, hackat ägg, dill och skirat smör, ligger en perfekt tillagad torskrygg.



Men nu väntar vardagen, och den är inte fy skam den heller just nu!
Glad måndag på er!


lördag, september 17, 2022

Livets ATH

För några månader sedan fick jag höra på omvägar att en diskussion hade ägt rum på mitt jobb runt fikabordet. Ämnet var intressant och jag önskar att jag suttit med och fått höra det själv. Det handlade om när man i livet ansåg sig peaka. Alltså när man stod på toppen och var som lyckligast.

Det är en frågeställning som jag inte funderat på tidigare, men den är mer komplex än man först tror. Platschefen och min närmaste chef var båda med i diskussionen, och det som förvånade mig var att de båda upplevde att de peakade när de var unga. Platschefen är visserligen pensionsmässig, men han tyckte att hans bästa tid var när han var runt 25 år. Min egen chef, som är bara några år äldre än jag, tyckte att hon peakade vid den bestämda åldern av 22 år.

Min första tanke när jag fick det återberättat för mig var att det lät så tragiskt. Om man upplever det som att den bästa tiden sedan länge är förbi, vad strävar man mot då? Fast å andra sidan betyder det inte att en ny högre peak inte kan infinna sig längre fram. 

Om jag föreställer mig att min lyckligaste tid i livet var när jag var 22, skulle jag då försöka att återskapa samma förutsättningar som gjorde mig så lycklig då? Jag vet att min chef har svårt att acceptera att hon blir äldre, så om det skulle vara hennes mål skulle jag inte bli så förvånad. Är det detta som definierar som en ålderskris? Men för egen del tänker jag att det blir svårt eftersom inte bara jag själv, utan även min omgivning blir äldre och med kommer vissa normer som man förväntas följa. Och de passar mig. 

Själv känner jag att jag peakar nu! Jag är också övertygad om att jag kommer att peaka igen och igen. Mitt mål i livet är att få ut så mycket som möjligt av livet, men jag måste själv se till att rätt förutsättningar finns. Om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och gått i samma vanliga hjulspår, skulle jag inte känt på samma vis. Då hade jag nog snarare bara längtat till pensionen. Jag kan inte säga något speciellt tillfälle i livet, då jag kan känna att DÄR peakade jag. Och jag skulle aldrig i livet vilja gå tillbaka. Jag trivs med att bli äldre, klokare och mer säker på mig själv. 

Jag har 27 år kvar tills jag uppnår den vedertagna pensionsåldern, och kanske 10 år av olyckligt harvande om jag stannat kvar på mitt jobb och toksparat. Men det är det inte värt. Min tid börjar nu och jag ska se till att göra det mesta av den. 

Hur tänker ni kring livets All Time High? Har ni peakat, eller när gör ni det?

Trevlig helg!


tisdag, september 13, 2022

Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-) 


onsdag, september 07, 2022

Valångest

Precis som titeln skvallrar om lider jag av valångest och jag är så trött på hela kampanjrörelsen. Jag har vacklat, bestämt mig, vacklat och bestämt mig. Och ombestämt mig.

Jag brukar alltid rösta på själva valdagen. Jag tycker att det känns lite högtidligt och klär gärna mig upp lite extra. Att ha möjlighet att vara med och påverka genom politiska val är ingenting vi får ta för givet. Precis som att alla de rättigheter vi idag åtnjuter aldrig får tas för givet. Det finns så mycket som vi tycker är självklart i vårt samhälle, men mycket av det har människor före oss fått kämpa hårt och länge för. Det är lätt att glömma, när vi har det så bra som vi trots allt har det.

Sverige är långt från perfekt och det finns mycket som jag önskar varit annorlunda. Det råder en stor frustration över lag i samhället och jag förstår det. Verkligen. Många anser att om man inte röstar för en förändring nu, så är man helt nöjd med hur allt fungerar idag. Men jag tycker att det är en bedräglig förenkling av en komplex fråga. Det handlar inte om att man tycker att allt är bra, det handlar om vad man är beredd att offra för få en förändring. Hur mycket är förändringen värd?

Ja, den frågan beror ju helt på vem man är. Vilka behov och preferenser man har. Hur ens livssituation ser ut. Det är ett svårt val, för vi har egentligen bara två färger att välja på. Rött eller blått. Inget av det känns särskilt tilltalande, tycker jag. Det handlar om vad som är minst dåligt, och vilket val som känns mest okej att leva med de fyra kommande åren. Det blir fortfarande inte lättare! Man kan rösta blankt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna att det är att kasta bort en röst.

Så igår gjorde jag slag i saken. Som jag nämnde ovan brukar jag rösta på Valdagen, men i år kände jag bara att jag vill ha det överstökat. Få det gjort och släppa det sedan. (Jag klädde ändå upp mig lite för att hedra demokratin.) När det var klart, tänkte jag att nu kan jag gå vidare. Men jag ältar ännu. Jag vet att jag gjorde rätt val för mig, så på det sättet är det skönt att det är över.

Nu ska jag sätta mig och fila på ett valmanifest för Fumlan-partiet. Håll utkik om fyra år!
God Valdag på er!