Jag tar tillbaka mina 39

Jag har inte redovisat min exakta ålder här på LaBlog, men när jag var ute och sprang (läs lufsade) häromdagen utan lurar i öronen, dök en massa tankar upp. En av dem handlade om just min ålder och eftersom jag vill dela mina kloka insikter med er, så outar jag den nu.

Tanken som slog mig löd: Vad håller jag på med? Ändå sedan jag fyllde trettionio förra året, har jag tänkt är jag är typ fyrtio. Som för att bevisa för mig själv och alla andra att jag minsann inte lider av att bli äldre. 

- Åldersnoja? Nänänä, här ser ni en som står för sina sju gråa hårstrån och glada kråksparkar.

För vad är en medelålderskris egentligen? En plötslig insikt om att man inte är ung längre, med följden att man klär och friserar sig på ett ungdomligt sätt? Ringsignal - en raplåt av Einar, streckkolla alla avsnitt av "Ex on the Beach" för att snappa upp hur kidzen pratar nuförtiden? 

Nja, jag tror att det ligger mer bakom begreppet än så. Att det inträffar runt fyrtio, har nog egentligen mest att göra med att barnen börjar bli stora och inte kräver konstant passning. Man får tid att fundera, helt enkelt. Man utvecklas ju under hela livet och det har trots allt gått 15-20 år, sedan man sist ställde sig frågan: Vad vill jag med mitt liv? 

(Som ni märker utgår jag från människa-med-barn-perspektivet, nämligen mitt eget. Jag har inte så mycket annat att jämföra med.)

En del kanske kan känna sig stressade över frågan, åtminstone om man inte är nöjd med vad man åstadkommit under dessa år. Då kanske det är lätt att "krisa". För egen del känner jag mig väldigt tillfreds med min privata tillvaro. Även om jag har drömmar och tankar så känner jag, att jag inte vill vara någon annanstans än här just nu. 

På jobbplanet däremot, finns det lite att önska. Men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag skördar frukterna idag, av det som en ganska omogen tjej planterade för ungefär tjugo år sedan. Visst hade jag kunnat ändra riktning under den här tiden som gått, men jag har inte haft någon vision. Och utan vision, ingen motivation. Inget driv, ingen mening. Jag blev vid min läst!

Min kris består av en jäkla massa visioner, passion och driv. Jag ska ge mig själv alla de möjligheter som mitt yngre jag slarvade bort. Man kanske kan kalla det för medelålderskris, men jag tror att den kan inträffa när som helst. Beroende på vem du är och var du kommer ifrån. Fast om du byter karriär eller riktning i livet när du är tjugonio, så kommer du undan med det. 

Jag är ju faktiskt bara trettionio ännu. Och om jag går och intalar mig själv att jag redan är fyrtio, snuvar jag dessutom mig själv på det storartade i att fylla just fyrtio. Så kan vi inte ha det!

Vad har ni för tankar om kriser?

Familjehemligheter

Här kommer en liten uppdatering angående min skrivarkurs. Än så länge har vi fått lära oss att skriva presentationer, personporträtt, faktaartiklar, reportage och dessutom har vi fått ge varandra konstruktiv kritik. Det är så himla roligt och jag älskar allt med det!

Nästa uppgift är att välja ut en händelse ur vår släkts historia, och skriva en rafflande inledning som ska fånga läsaren. Behöver jag nämna hur grymt taggad jag är? Kruxet är bara innehållet. Jag har nämligen en bra story som vill bli skriven, men det är en välbevarad hemlighet. Än så länge. Händelsen inträffade för snart 100 år sedan, men det finns en person som fortfarande är i livet och i högsta grad drabbad av de konsekvenser som händelsen förde med sig. 

Att lyfta fram hennes hemlighet i ljuset, känns onekligen som ett svek mot henne. Samtidigt som även jag själv ingår i den historien, några generationer senare. Jag har kommit fram till att jag trots allt kommer att använda stoffet till min skoluppgift, eftersom den inte kommer att publiceras någon annanstans än i klassrummet. Hon kommer heller inte få reda på att jag är och rotar i hennes ursprung.

Det tog alltså inte lång tid innan jag stötte på det som jag har förstått att många skribenter slåss emot, nämligen moraliska dilemman. Jag älskar varje utmaning som kommer i min väg, och för varje ny insikt känner jag mig både rikare och starkare.

Jaha, det var veckans Halleluja-inlägg och som ni märker är jag totalt hjärntvättad.

Trevlig helg!

Ett radikalt beslut - nu avvänjning

För ca 1,5 år sedan, skaffade jag ett konto hos BookBeat. Sedan dess har jag plöjt igenom hundratals och åter hundratals med titlar. Så fort en bok har tagit slut, har jag snabbt övergått till nästa. Böckerna har varit mitt sällskap under såväl löprundor som promenader, vilket jag också rättfärdigat mitt konsumerande med. För det bör också nämnas att många av dessa promenader kanske inte hade blivit av, om det inte hade varit för en nära förestående mordupplösning eller nyfikenheten över huruvida miss Bennett får sin mr Darcy eller inte.

För att ytterligare bekräfta behovet att behålla BookBeat, har jag dessutom varvat nytta med nöje. Mellan deckare och drama, har jag slängt in diverse "How-to"-böcker. Både inom personlig utveckling, och hur man lär sig att investera smart, för att ge några exempel. Allt som allt bedömer jag att det har varit en väl värd investering att ha en ljudbokstjänst, så varför säger jag då upp den?

Jag är stressad! Utan att egentligen kunna skriva under på något konkret symptom, för jag har faktiskt ganska gott om tid. Det handlar snarare om hur jag förvaltar den, jag har tidigare skrivit om detta fenomen. För utöver det jag fyller min tid med, finns det ytterligare sysselsättningar jag vill ägna mig åt. Jag vill tänka egna tankar. Jag vill lyssna på poddar. Jag vill läsa fysiska böcker, gärna av den typen som inte kommer till sin rätt i uppläst version.

Allt kan dock inte skyllas på ljudböckerna, det ska poängteras. Det är faktiskt så att jag också lätt hamnar i soffan på kvällarna, bredvid min man. Jag sitter förvisso ofta med datorn, men tv:n står alltid på. Och vi lirar inte bra med varandra. Naturligtvis finns det program som jag uppskattar, men oftast stör den faktiskt. Så många timmar som jag skulle kunna utnyttja bättre, har gått förlorade tack vare tv:ns brus. Men det är trots allt en form av avkoppling, så jag har inte velat göra avkall på det. Däremot kanske det blir nästa steg, att planera lite bättre. Om jag har någonting jag behöver göra, ska jag inte sätta mig soffan av rent okynne. 

Jag tror som sagt att jag har gott om tid, men jag har varit för lat för att prioritera rätt. Nu börjar jag med att säga upp ljudböckerna, för att istället botanisera bland intressanta poddar. Så får vi se hur långt det räcker. 

Det pratas mycket om att rensa ut, och jag gillar det. Jag tänker att även detta är en form av utrensning, av outnyttjad tid. 

Glad Påsk på er därute!

Att nå fram

Jag brukar, kanske lite naivt, tänka att man kommer långt med sunt förnuft. Men det är lätt att glömma att sunt förnuft är något vi alla tycker att vi är utrustade med, så hur kan det då skilja så mycket på oss, våra värderingar och prioriteringar?

Svaret ligger delvis i att vi kommer från olika bakgrund och dessutom påverkas av andra människor i vår närhet. Vi är olika, så är det och det är en bra grej. Men det finns vissa områden som är bra att prioritera, för vår egen skull. Så som hälsa, relationer och inte minst ekonomi. 

De flesta av oss gör medvetna val, baserat på vad som är viktigast för oss. Oftast är vi tillräckligt bra på att bedöma vad vi behöver prioritera för att få ut så mycket som möjligt av livet. Men det finns också en liten klick människor som lever i förnekelse. Nedan följer en beskrivning av en sådan person, jag kallar henne P.

P bor i en hyresrätt med sin man och två små barn. De vill helst kunna köpa ett hus, men de dras samtidigt med en skuld på ca 200 000 kr. Vad köpte de då för dessa lånade pengar, kan man undra? Nja, det är inte helt lätt att svara på. Först behövde de pengar för att de skulle flytta till en ny stad, alltså flyttfirma, flyttstäd och flyttkartonger...och några dubbla hyror. Sedan behövde de köpa än det ena och än det andra, men ingenting av vikt eller andrahandsvärde.

Min egen kompis A, som i sin tur är kompis med P, försökte få P att förstå att det kanske är bäst att försöka betala av sitt lån innan de går till banken. Men P slår ifrån sig och menar att det säkert löser sig, det gör det ju för alla andra. I nästa andetag beklagar sig P över att de nästan inte har råd att åka på semester heller i sommar. A föreslår att man kanske inte måste göra något som kostar en massa pengar, fri-camping eller dagsutflykter med glass. Men det duger bara inte, anser P. 

Det finns väldigt mycket mer att berätta om P, och det är svårt att på bara några få rader beskriva hela hennes komplexa person. Hon har inte haft en lätt uppväxt och de avtryck det satte i henne, ledde till att hon träffade en man som hon följer blint. Även om A skulle nå fram till P för ett ögonblick, skulle det vara som bortblåst i samma stund som hon återförenades med sin man. Som hon ju lever med 24/7.

Det ligger en oerhörd frustration i vetskapen att man skulle kunna hjälpa en person, om hon bara var beredd att ta emot hjälpen. Det blir extra frustrerande då P dessutom klagar över sin tillvaro ibland, men vägrar att se vad hon skulle kunna göra för att själv förändra sin situation. Det här exemplet handlade om just P, men jag har egna exempel på det här fenomenet så jag antar att det inte är helt ovanligt. 

P tycker antagligen att hon använder sig av sitt sunda förnuft och det är det som är så skrämmande. Mitt eget sunda förnuft vill skaka om henne, få henne att förstå. Men det går ju inte att banka in vett i någon, tyvärr. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få gå in och göra upp en ekonomisk och psykologisk plan, à la Lyxfällan.  

Jag är så fascinerad av att vi människor är så olika och även tolkar samma saker på olika sätt. Det är inte konstigt att det blir missförstånd ibland. En sak som är självklar för mig, är inte alls självklart för någon annan. Dessutom...VEM HAR RÄTT?

Nu tar vi tag i en ny vecka!

Häng själv!

När umgicks du med dig själv sist? Alltså inte bara tog en promenad med en ljudbok i öronen, utan verkligen tog dig tid att lyssna till dina egna tankar?

Jag har blivit väldigt dålig på att göra det. I min iver att lära mig nya saker och söka efter andra infallsvinklar på livet, har jag glömt bort att ta in mina egna reflektioner. Jag har av misstag blandat ihop företeelserna att få vara ensam och göra vad jag vill med att få vara ensam och umgås med mig själv. Jag har tänkt att det är ungefär samma sak, men så för ett tag sedan insåg jag att trots all tid jag fått lov att spendera i min ensamhet kände jag att jag aldrig hade tid att tänka. Jag kände mig frustrerad och nästan lite vilsen.

Det var då det slog mig, oavsett om jag var ensam eller inte så fyllde jag min tillvaro med intryck, ofta i form av ljudböcker eller social media. Jag gav inte mina egna tankar utrymme. Problemet låg inte i att jag fick för lite tid för mig själv, det låg i att jag trots allt fick en hel del tid men förvaltade den fel. Hur ska jag då kunna utvecklas? Hur ska jag kunna hinna bearbeta allt jag försöker trycka in i min hjärna om jag inte ger mig själv chansen att processa det?

Jag brukade trycka igång ljudboken så fort jag fick en stund över och missförstå mig inte, det var för att jag verkligen älskade att lyssna på mina böcker, men nu insåg jag att en viss måttfullhet kanske är att föredra. Likt vilken annan avvänjning som helst började jag därför lite försiktigt att ersätta ljudbokstiden med tystnad och jag tänkte att morgonen egentligen borde vara en bra tid för just detta. Jag ska erkänna att jag i början tyckte att det kändes lite tråkigt att inte få fortsätta lyssna där jag slutat kvällen innan, men snart insåg jag att tankarna började komma igång av sig själva och att jag hade utbyte av mitt eget sällskap.

Jag får många insikter och "Aha-upplevelser" av att lyssna på ljudböcker, men de styrs ofta av det jag lyssnar på för stunden. I en skog där allt som hörs är fågelkvitter och ljudet av mina egna steg, vandrar tankarna lika fritt som jag. De finaste ställena hittar man oftast när man viker av från stigen och vågar utforska ny mark. 

Ser ni alla tankar som virvlar runt här?

Trevlig helg!

Så nervös

Jag har skrivit sedan jag lärde mig stava. I början var det söta historier om prinsessor och hästar, sedan började jag leka med ord och rimma. Mina trogna läsare (läs mamma och fröken) slog ihop händerna av förtjusning och jag kände mig så stärkt som bara ett barn kan göra av beröm. När jag blev äldre kom jag ifrån skrivandet ett tag men återupptog det igen i övre tonåren, nu i form av självterapi som gick ut på att sätta ord på mina känslor. Och vilka känslor sen, än idag kan jag se spår av tårar som trillat ner på pappret och gjort bokstäverna suddiga när jag tittar igenom mina anteckningar. Dessa ord är inte ämnade för någon annans ögon, allra helst skulle de brännas men att gå igenom dem idag hjälper mig att se vad jag kämpade med som ung. Kanske kan jag ha nytta av dem i min uppfostran av mina egna barn?!

Jag är inget grammatiskt orakel på något sätt men jag klarar mig på det jag fick lära mig i skolan. Det faktum att jag alltid läst böcker har också bidragit till att jag behärskar språket tillräckligt bra för att göra mig förstådd i skrift. Det jag däremot saknar är fantasi och tålamod. Två avgörande faktorer när det kommer till att skriva något mer omfattande än blogginlägg och självterapi. Kanske borde jag nöja mig med det? Fast näe, jag känner att jag måste ge mig själv en chans att utforska mina möjligheter inom detta område.

Så vet ni vad jag gjorde? Jag anmälde mig till en skrivarkurs som ska ske på distans nästa termin. Jag visste inte alls vilket tryck det kunde tänkas vara på utbildningar likt denna, så jag vågade inte räkna med att bli antagen. Men! Det! Blev! Jag! Och det är hemskt! För jag är säker på att vi ska dela med av oss av våra alster till de övriga deltagarna och ge varandra kritik, både positiv och negativ. Jag som inte låtit någon läsa något jag skrivit sedan jag gick i femman (förutom lärare då). Det är annorlunda att skriva på bloggen, för ingen av er vet vem jag är och ingen av er har intresse av att peta i det jag skriver. Jag måste dessutom prestera något värdigt (jag nämnde väl min brist på fantasi?).

Varför utsätter jag mig då för det här? Jo, det finns två anledningar. Det första är att jag hoppas på att få verktyg som kan komma mig till gagn i ett större skrivprojekt. Det andra är att jag måste utmana mig själv för att kunna utvecklas på ett inre plan. Det låter djupt, det låter flummigt men jag tror att det är viktigt för den personliga utvecklingen att utsätta sig för obekväma, men i slutändan givande, situationer. WIN -WIN...om jag överlever!

"...easy as 1,2,3!"...eller?

Har ni utmanat er själva i något och vuxit med resultatet?