Visar inlägg med etikett fantasier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fantasier. Visa alla inlägg

torsdag, maj 19, 2022

Confirmation bias på en pinne

Håll i er, ni ska ska nu få en unik inblick i mitt huvud. Egentligen är det nog inte mitt huvud för jag känner inte igen det här beteendet. Å andra sidan vet jag inte vems annars det skulle kunna vara. Jag får nog bara acceptera att jag lät mig själv dras med på ett sätt som är helt främmande för mig. Aldrig förr har jag tillåtit mig sådana utsvävande fantasier som tagit plats i min hjärna under de två senaste dagarna. Aldrig mer kommer jag heller att göra det. 

************'

Från min... typ dagbok (något modifierat)
Igår
Jag kan inte hålla mig, jag måste berätta vad som hänt. Eller vad som kanske är på väg att hända, det kan också vara så att jag har misstolkat allt men… Man har just idag annonserat ut ett jobb som blablabla där man kommer att jobba i ett nära samarbete tillsammans med NN, och jag känner att jobbet är för mig. Att man nästan utformat tjänsten så att den ska passa mig som handen i handsken. Tjänsten borde egentligen hamna under en annan chef som jag inte är så noga med, men min chef berättade att hon  kämpat för att den ska hamna under henne. Och när hon berättade mer om den på morgonmötet idag så kände jag för varje punkt att jag är rätt person. Hon uppmuntrade oss att söka, även om hon hintade att hon inte gillar när någon ska sluta…”mitt namn”. Hur kan jag tolka det på annat sätt än att tjänsten är min? Detta är dessutom en tjänst som varit på gång i flera år, men ännu inte tagits tag i. Varför skulle den komma ut nu, om det inte var meningen att jag ska söka den? Är det detta som kallas Attraktionslagen? Har jag lyckats sända ut rätt signaler?

...och sedan, mina vänner...

Idag
Dumma mig! Dumma, dumma mig!
Naturligtvis var inte jag tilltänkt för tjänsten.. I eftertankens kranka blekhet uppdagas sanningen och jag inser hur jag har förblindat mig själv med confirmation bias. Jag har sett kopplingar där inga kopplingar fanns. Jag har sett tecken där inga tecken fanns. Allt var bara i mitt huvud. Jag gick i min egen fälla.

Jag är ändå glad att jag vågade ta upp det med chefen på vårat måluppföljningssamtal idag. Jag frågade försiktigt om jag borde söka tjänsten. Hennes förvåning var smärtsamt äkta och jag föll och föll och föll. Hon hämtade sig dock snabbt och förklarade att hon var så säker på att jag var inställd på att plugga, vilket jag ju var. Är. Jag försökte å min sida förklara hur jag såg på ”chanser” man får i livet, men så ofta missar eftersom man är så fokuserad på sitt mål. Att man inte är beredd på att det man får kanske inte är det man trott eller tänkt sig, men att det kanske till och med blir bättre än det man haft i sikte. Hon var snäll nog att påpeka att jag hade en betydande del av det som skulle kunna komma att krävas för tjänsten och sa flera gånger att det var spännande att jag övervägde att söka tjänsten. Även om det kändes mest som utfyllnad och inte...jätteäkta.

Jag hade slagit ifrån mig den möjligheten att söka i samma stund som jag slog i marken efter mitt fall, men det sa jag lyckligtvis inte. Jag gav sken av att jag skulle fundera lite till. Nu när jag har pratat om mitt dråpslag med min man, märker jag att jag ändå inte helt har släppt tanken på tjänsten. Jag överväger att tjuvprata lite med NN om den, för att se vad hon hoppas på för typ av kollega.

********

Avslutningsvis

Jag har alltid haft en livlig fantasi, byggt upp scenarier och haft otaliga konversationer i mitt huvud med allsköns personer. Vare sig de är levande eller döda är ovidkommande. Framtida situationer som jag vill förbereda mig på ifall de skulle inträffa, både med bra och dåliga slut. En del av mitt kontrollbehov månne? Samma kontrollbehov som bestämt har satt ner foten och alltid hindrat mig från att dras med i mina fantasier. Men nu släppte jag taget och åkte med. Jäklar vilken bergochdalbana det blev. Jag är inte arg eller ledsen, jag mår fint. Jag känner mig bara så korkad, jag vet ju bättre än såhär. Jag är en rationell människa, punkt!

Men hur fascinerande är det inte, hur hjärnan fungerar? Jag var inte onykter och inte heller sjuk. Jag ville bara att någonting skulle vara på ett visst sätt. Önskade det så hett, att jag började se fler och fler tecken på att jag hade rätt. Det är rent av skrämmande hur lätt det kan slå slint i en hjärna. Än mer skrämmande är det att föreställa sig att alla människor på jorden någon gång får en liknande kortslutning. Nu var min ganska mild, men tänk på alla som drivs av sina övertygelser. Vare sig det gäller religion, kärlek eller bara nästa lopp på travbanan. Huvaligen!

Nu skakar jag av mig det här och tar nya tag, i sådant som finns på riktigt!