Go Sweden!

Imorgon gäller det, Sverige måste vinna mot Japan i kvartsfinalen. Matchen sänds 9:30 och något historiskt kommer att inträffa på min arbetsplats. Företaget jag jobbar på kommer att nämligen att "halvpausa" verksamheten för att vi tillsammans ska kunna tränga ihop oss i matsalen och titta på matchen över lite chips och läsk. Något liknande har aldrig hänt här och måste naturligtvis uppmuntras. Jag kommer kanske inte se hela matchen, men jag kommer definitivt att se väl valda delar av den. Kanske slänger jag även på mig min gamla Sverige-tröja. Det är min sista dag på jobbet imorgon och det kan bli ett trevligt minne att ta med sig. 

Apropå jobbet. Det är en märklig känsla att vara tillbaka på jobbet. Inte en helt skön känsla faktiskt, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som stör. Det går ju inte att komma ifrån att jag typ har "gjort slut" med jobbet och därmed också kollegorna. Jag är inte längre en av dem. Vi skrattar och har trevligt, men jag passar mina ord lite. Speciellt inne på min avdelning och med mina närmaste kollegor. Och min chef. Jag är inte dummare än att jag inser att vi har olika agendor. Jag är en belastning för min avdelning genom att fortsätta vara anställd och försvåra personalläget. Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det, jag måste ju se till mitt eget bästa. Ta vara på mina rättigheter.

Det är intressant hur utlämnad jag känner mig och hur stor roll det spelar att ha en fast yrkesroll. Det är vissa saker i livet man tar för givet när man väl har dem, som till exempel tryggheten som ett arbete ger. När den är borta börjar man fundera vilka andra tryggheter man har att luta sig emot. På en given första plats är det ju familjen, sedan var det jobbet. Som nu är borta. Plötsligt inser jag att jag måste söka efter tryggheten inom mig själv. Familj och jobb i all ära, men om man inte är trygg i sig själv och i de beslut man fattar, då står man inte så stadigt i blåsten.

Jag har förlorat en identitet och jag kommer inte att hitta en motsvarande identitet på ett tag. Jag har läst om detta med identiteter i mina kurser, men inte reflekterat över att det gäller även mig. Jag har upplevt en obalans då och då, känt mig ute på djupt vatten. Och det är inte så konstigt, för jag ÄR ute på djupt vatten. Under en lång tid har jag haft ett jobb-jag, men vem är jag när jag tar bort jobbet? Kommer jag lyckas hitta ett nytt jobb-jag? Det kanske låter lite ytligt, men jag vill gärna ha ett jobb-jag. Och det ska vara någon man vill vända sig till. Någon som levererar. Någon som får andra att växa, men också växer själv. Som aldrig slutar växa.

Som ni märker börjar klockan bli mycket och jag ska ta och gå och lägga mig. Jag har redan börjat prata i nattmössan. Sov gott där ute i stugorna!