"Folk med ångest"

Så heter den bok jag lyssnar på just nu. Den är skriven av Fredrik Backman, mannen bakom "En man som heter Ove" och "Björnstad". 

Jag googlade just författaren, för att få bekräftat titlarna, och hittade information som tyder på att han lider av psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Och ännu en gång väcks frågan i mig: Kommer genialisk kreativitet ur vårt mörker? Den man som betraktare hänförs av, inte kan få nog av, vill krypa in i och sist men inte minst, själv vill ha? 

Är demonerna priset man betalar för sin konst? Eller är konsten bara en produkt av demonerna? En nödvändig ventil? Ett sätt att hantera dem?

Borde jag själv vara tacksam över att jag inte hittat "min röst", den som definierar mig som någon. Ska jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med dem jag beundrar mest? Å andra sidan... om jag inte accepterar det, utan ständigt påminns om mina tillkortakommanden, kanske demonerna kommer till mig? 

Nej, det sista var en fånig och fåfäng tanke. Snudd på förbjuden och politiskt inkorrekt. För man skojar inte om demoner. Men man får tänka! Man får faktiskt tänka vad som helst. Det känns som att man inte får det. Ibland kanske man till och med får dåligt samvete. "Vad är jag för människa som tänker såhär?" 

Men då ska jag trösta med något som Björn Natthiko Lindeblad skrev. Man ÄR inte sina tankar. Visst är det befriande? Jag har alltid tagit för givet att mina tankar definierar mig. Tänkt att om någon hörde vad jag tänker så kommer de tro att jag är galen. Men det finns ingen som hör vad du säger i ditt huvud. Skulle du däremot göra valet att säga dem högt, ja då är det en annan sak. Då utgår man från att du vill förmedla ett budskap som du står för. 

Om mina tankar inte är jag. Vad är då mina tankar? Ibland endast flyktiga besökare, ibland ett hårt band om bröstet. Ibland verktyg för att sortera intryck och ibland verktyg för komma vidare. Ibland förrädiska, ibland hoppingivande. Alltid där, men aldrig jag!

Familjehemligheter

Här kommer en liten uppdatering angående min skrivarkurs. Än så länge har vi fått lära oss att skriva presentationer, personporträtt, faktaartiklar, reportage och dessutom har vi fått ge varandra konstruktiv kritik. Det är så himla roligt och jag älskar allt med det!

Nästa uppgift är att välja ut en händelse ur vår släkts historia, och skriva en rafflande inledning som ska fånga läsaren. Behöver jag nämna hur grymt taggad jag är? Kruxet är bara innehållet. Jag har nämligen en bra story som vill bli skriven, men det är en välbevarad hemlighet. Än så länge. Händelsen inträffade för snart 100 år sedan, men det finns en person som fortfarande är i livet och i högsta grad drabbad av de konsekvenser som händelsen förde med sig. 

Att lyfta fram hennes hemlighet i ljuset, känns onekligen som ett svek mot henne. Samtidigt som även jag själv ingår i den historien, några generationer senare. Jag har kommit fram till att jag trots allt kommer att använda stoffet till min skoluppgift, eftersom den inte kommer att publiceras någon annanstans än i klassrummet. Hon kommer heller inte få reda på att jag är och rotar i hennes ursprung.

Det tog alltså inte lång tid innan jag stötte på det som jag har förstått att många skribenter slåss emot, nämligen moraliska dilemman. Jag älskar varje utmaning som kommer i min väg, och för varje ny insikt känner jag mig både rikare och starkare.

Jaha, det var veckans Halleluja-inlägg och som ni märker är jag totalt hjärntvättad.

Trevlig helg!

Ett radikalt beslut - nu avvänjning

För ca 1,5 år sedan, skaffade jag ett konto hos BookBeat. Sedan dess har jag plöjt igenom hundratals och åter hundratals med titlar. Så fort en bok har tagit slut, har jag snabbt övergått till nästa. Böckerna har varit mitt sällskap under såväl löprundor som promenader, vilket jag också rättfärdigat mitt konsumerande med. För det bör också nämnas att många av dessa promenader kanske inte hade blivit av, om det inte hade varit för en nära förestående mordupplösning eller nyfikenheten över huruvida miss Bennett får sin mr Darcy eller inte.

För att ytterligare bekräfta behovet att behålla BookBeat, har jag dessutom varvat nytta med nöje. Mellan deckare och drama, har jag slängt in diverse "How-to"-böcker. Både inom personlig utveckling, och hur man lär sig att investera smart, för att ge några exempel. Allt som allt bedömer jag att det har varit en väl värd investering att ha en ljudbokstjänst, så varför säger jag då upp den?

Jag är stressad! Utan att egentligen kunna skriva under på något konkret symptom, för jag har faktiskt ganska gott om tid. Det handlar snarare om hur jag förvaltar den, jag har tidigare skrivit om detta fenomen. För utöver det jag fyller min tid med, finns det ytterligare sysselsättningar jag vill ägna mig åt. Jag vill tänka egna tankar. Jag vill lyssna på poddar. Jag vill läsa fysiska böcker, gärna av den typen som inte kommer till sin rätt i uppläst version.

Allt kan dock inte skyllas på ljudböckerna, det ska poängteras. Det är faktiskt så att jag också lätt hamnar i soffan på kvällarna, bredvid min man. Jag sitter förvisso ofta med datorn, men tv:n står alltid på. Och vi lirar inte bra med varandra. Naturligtvis finns det program som jag uppskattar, men oftast stör den faktiskt. Så många timmar som jag skulle kunna utnyttja bättre, har gått förlorade tack vare tv:ns brus. Men det är trots allt en form av avkoppling, så jag har inte velat göra avkall på det. Däremot kanske det blir nästa steg, att planera lite bättre. Om jag har någonting jag behöver göra, ska jag inte sätta mig soffan av rent okynne. 

Jag tror som sagt att jag har gott om tid, men jag har varit för lat för att prioritera rätt. Nu börjar jag med att säga upp ljudböckerna, för att istället botanisera bland intressanta poddar. Så får vi se hur långt det räcker. 

Det pratas mycket om att rensa ut, och jag gillar det. Jag tänker att även detta är en form av utrensning, av outnyttjad tid. 

Glad Påsk på er därute!