Jag har skrivit sedan jag lärde mig stava. I början var det söta historier om prinsessor och hästar, sedan började jag leka med ord och rimma. Mina trogna läsare (läs mamma och fröken) slog ihop händerna av förtjusning och jag kände mig så stärkt som bara ett barn kan göra av beröm. När jag blev äldre kom jag ifrån skrivandet ett tag men återupptog det igen i övre tonåren, nu i form av självterapi som gick ut på att sätta ord på mina känslor. Och vilka känslor sen, än idag kan jag se spår av tårar som trillat ner på pappret och gjort bokstäverna suddiga när jag tittar igenom mina anteckningar. Dessa ord är inte ämnade för någon annans ögon, allra helst skulle de brännas men att gå igenom dem idag hjälper mig att se vad jag kämpade med som ung. Kanske kan jag ha nytta av dem i min uppfostran av mina egna barn?!
Jag är inget grammatiskt orakel på något sätt men jag klarar mig på det jag fick lära mig i skolan. Det faktum att jag alltid läst böcker har också bidragit till att jag behärskar språket tillräckligt bra för att göra mig förstådd i skrift. Det jag däremot saknar är fantasi och tålamod. Två avgörande faktorer när det kommer till att skriva något mer omfattande än blogginlägg och självterapi. Kanske borde jag nöja mig med det? Fast näe, jag känner att jag måste ge mig själv en chans att utforska mina möjligheter inom detta område.
Så vet ni vad jag gjorde? Jag anmälde mig till en skrivarkurs som ska ske på distans nästa termin. Jag visste inte alls vilket tryck det kunde tänkas vara på utbildningar likt denna, så jag vågade inte räkna med att bli antagen. Men! Det! Blev! Jag! Och det är hemskt! För jag är säker på att vi ska dela med av oss av våra alster till de övriga deltagarna och ge varandra kritik, både positiv och negativ. Jag som inte låtit någon läsa något jag skrivit sedan jag gick i femman (förutom lärare då). Det är annorlunda att skriva på bloggen, för ingen av er vet vem jag är och ingen av er har intresse av att peta i det jag skriver. Jag måste dessutom prestera något värdigt (jag nämnde väl min brist på fantasi?).
Varför utsätter jag mig då för det här? Jo, det finns två anledningar. Det första är att jag hoppas på att få verktyg som kan komma mig till gagn i ett större skrivprojekt. Det andra är att jag måste utmana mig själv för att kunna utvecklas på ett inre plan. Det låter djupt, det låter flummigt men jag tror att det är viktigt för den personliga utvecklingen att utsätta sig för obekväma, men i slutändan givande, situationer. WIN -WIN...om jag överlever!
 |
| "...easy as 1,2,3!"...eller? |
Har ni utmanat er själva i något och vuxit med resultatet?
