Ventilering

Som vanligt rids jag av prestationsdjävulen när tiden för en kurs börjar rinna ut, men jag har heller inte kommit så långt i mitt projekt som jag önskat. Det är nu egentligen ingen fara med det, det var uttalat att jag skulle göra så mycket jag hinner så tas arbetet över av min handledare på LiAn. När jag accepterade uppdraget hade jag av naturliga skäl ingen aning om hur omfattande det skulle vara, det lät stort men vad visste väl jag?

Det här blir en bra övning i att acceptera att jag inte är någon övermänniska, även om jag vet att jag skulle kunna ha kommit längre om:

1. yrkespersoner återkopplade till mig (jag får lära mig att vara mer på och skicka friendly reminders)

2. det hade funnits sekretessavtal, så att jag hade kunnat ta del av nödvändiga dokument istället för att snoka reda på andras och dra slutsatser och lägga pussel utifrån deras material.

Ett erbjudande jag fick tidigt var att fortsätta arbetet till våren och då i form av examensarbete. Det har jag nu nappat på och även fått det sista godkännandet från högre chefer på arbetsplatsen. Så även om jag tidvis känner att jag vill spy på mitt uppdrag, känner jag att jag ändå ska ro skiten i land. Ursäkta franskan!

Jag har ännu inte lyckats hitta en plats för min andra LiA-period. Jag sätter mitt hopp till större företag och då helst industrier. Det är dock inte helt lätt att hitta kontaktvägar, eller för all del verksamheter som är smidiga att ta sig till rent praktiskt. Jag har dragit mig lite för Göteborg, men börjar nu tänka om. Allt är ju relativt och det finns säkert många intressanta arbetsplatser som är värda att ta sig till. 

Min nuvarande handledare har sagt att jag gärna får göra min LiA2 hos dem också, men jag känner verkligen att jag vill prova något nytt och bredda mina arbetserfarenheter så mycket jag kan. Ska jag nu dessutom göra mitt examensarbete där, så blir det väldigt enahanda. Så... vad har Göteborg att erbjuda? Volvo, SKF. Och vips har en stund gått och jag har skickat en ansökan till hamnen. En kontakt har också lovat att röja väg in mot SKF. Håll era tummar och tår!

Nu kickar vi igång den här veckan! Tjoho!

Mot Sherwoodskogen!

Min ambition

När jag började blogga var jag helt säker på att jag skulle tillägna många inlägg till mitt läsande, men så har det inte blivit. Inte ett enda inlägg tror jag att jag har skrivit om böcker. Så dåligt av mig.

Innan vi börjar prata böcker vill jag förtydliga att när jag säger läsa, menar jag egentligen lyssna. Det är den enda bok-konsumtionen jag ägnar mig åt, och nej det är inte riktigt samma sak. Jag skulle mer än gärna krypa upp i en fåtölj och känna boksidorna mot mina fingertoppar, men det är dessvärre inte där jag befinner mig i livet just nu. Ska jag ha tillträde till böckernas förtrollade värld får det bli genom ett par hörlurar. Ljudböcker har sina fördelar också. Att lyssna på en författare som själv läser in sin egen bok är en höjdare, ett bra exempel på det är "Au revoir, Agneta" av Emma Hamberg. Boken är härlig som den är, men man blir lite extra glad av inläsningen.

Just nu lyssnar jag på "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. Boken är helt fantastisk, men med Patricia Fjellgren som uppläsare smälter jag. Hennes dialekt är pricken över i:et i en handling som utspelar sig i våra norra delar av landet. 

Det finns också exempel på uppläsare som i det närmaste förstör en bok. Katarina Ewerlöf är en uppläsare som har en irriterande tendens att promenera mig på nerverna. Ja, jag inser att jag kanske trampar på ett stort antal tår nu, men det är så tydligt att hon tar sig själv på ett oerhört stort allvar. Har man arbetat på Dramaaaten ska det genomsyra allt som följer därefter, men jag betackar mig detta å det bestämda. Det är inte din bok, Katarina, så gör bara det du får betalt för och lämna lite tolkningsutrymme åt lyssnarna. Jag lyssnade nyligen på "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, vilken lästes in av kära Katarina. Hon bemödade sig inte ens att ta reda på hur man uttalar finskklingande namn, nej det är under hennes värdighet att googla. Istället  h a r k l a r  hon ur sig namnen, så att jag vill slita ut hörlurarna ur öronen och kasta dem i soporna. Det är en skymf! Varför höjs inga röster över denna förolämpning?

Förlåt, nu ska jag lugna mig och Hjortronmyren är jättebra. Även om lyssningen kräver lite tillvänjning... och, jag tycker faktiskt att Katarina kan vara bra också. Som i "De fenomenala fruntimren på Grand Hotel" av Ruth Kvarnström-Jones. Hon kanske ska hålla sig till Stockholmsmiljöer. 

MEN Lo Kauppi, don't get me started där. Jag har aldrig hört en människa vara så rasande tvärilsk en hel bok igenom. Från pärm till pärm och det spelar ingen roll vad hon läser, det kan vara en kärleksförklaring eller lekande kattungar. Man väljer hellre rotfyllning eller att bita sig i kinden på samma ställe flera gånger än den där mentala misshandeln. 

Som ni märker lyssnar jag just nu på mycket skönlitteratur och det är precis vad min hjärna behöver. Den behöver få sväva bort och bara åka med på chartrade resor in i vackra bladvändarvärldar. Har ni hört talas om biblioterapi? Om böckers läkande kraft, den upptäcktes redan under andra världskriget då man märkte att skadade soldater som läste hade en högre grad av tillfrisknande. Jag tror att det ligger något i det, men att det är en fördel om rätt bok ordineras. Hänsyn bör alltså tas till både läsare och tillstånd.

Vad har ni läst det senaste som lämnade avtryck? Något av Han Kang, kangske? 

Höst, häst, bäst!

Jag vet att många sörjer att hösten är här och till viss del kan jag förstå det, det mesta känns ju lite lättare på sommarhalvåret. Ändå kan jag tycka att hösten är en liten nystart. Naturen tar på sig pyjamasen och kryper till sängs. Lugnet sänker sig. Kanske inte i verkliga livet, men känslan. Ja, ni fattar säkert. 

Och färgerna. I år har vi fått behålla dem länge, inga stormar än så länge som tjuvar höstprakt.

Får jag presentera finaste hästen? Dryg som skam när kameran kommer fram. Detta var det enda där han såg någorlunda glad ut. Nu har vi bekantat oss med en av ridvägarna i närheten och vi fick till en riktigt härlig galopp. Det här kommer att bli hur bra som helst och ägaren verkar också vara väldigt bra och säger att hon känner sig helt trygg med mig. Så skönt, jag är så glad för det här.

Sedan vi sågs sist har jag blivit ett år klokare. Jag jobbar hårt på att bevisa att det går att lära gamla hundar att sitta, men sanningen är att tiden av studier börjar kännas av. Eller har mina egna krav på mig själv höjts? Eller är det den ovissa framtiden som frestar på? Eller en blandning?

Ha ett fint veckoslut, vänner!

Måste bara berätta

Trogna läsare kanske minns att jag haft en liten dröm om att hitta en medryttarhäst och nu har det hänt! Det känns nästan för bra för att vara sant, för det enda hon vill ha hjälp med är att rida en dag i veckan. Inget "jobb" alls. Dessutom vill hon inte ha betalt! Alltså, nyp mig! Och don't get me started om hästen. Vilken häst, han är en helt underbar och snäll häst på 163 cm mankhöjd. Lyhörd och lydig. Kanske lite åt det bekväma hållet, men inget som inte lite skänkel kan lösa. 

Tänk vad snabbt man tappar muskler också, jag har inte ridit på riktigt sedan i juni och nu fick jag rätt bra flås av det lilla vi red runt i paddocken. Toppenfin trav och även galoppen funkade bra, och den kommer nog att bli ännu bättre när vi lärt känna varandra lite bättre. Helt trafiksäker är han också. Jamen va? Vad är haken, liksom?

När jag ändå är igång med mina goda nyheter, kan jag passa på att berätta att jag fick full pott på min senaste avslutade kurs. Helt galet, för ämnet var långt ifrån min comfort zone. 

Jag har haft en period med halvdålig sömn, så jag håller mig kort idag. Önskar er en härlig vecka!

I mina trakter...

...har vi en katt som blivit rikskändis. Ni kanske har hört namnet Luffar-Lasse? Ni kanske rent av är en av de 90000 medlemmar som är med i hans facebookgrupp? För en sådan finns och där lägger man gärna upp bilder på om man haft turen att träffa på honom. Har man riktig tur kan man också få äran att köra hem Lasse. Vad är då grejen med Luffar-Lasse?

I ärlighetens namn har jag inte full koll, men jag hörde talas om honom första gången för något år sedan. Eller två? Luffar-Lasse är en röd katt som bor en liten bit från ett köpcentrum och varje dag tar han sig en promenad ner till köpcentrat, närmare bestämt till parkeringen utanför EKO. När han sedan vill hem igen väljer han ut en bil som han hoppar in och lägger sig tillrätta i. 

Vill man läsa mer om Lasse kan man klicka på länken som leder till en artikel från i maj: 

https://www.hemhyra.se/nyheter/kandiskatten-luffar-lasse-forenar-tiotusentals-manniskor-han-sprider-sa-mycket-gladje/

I helgen har det varit en maratonsändning på SVT om Luffar-Lasse där man har fått följa med på hans äventyr. Jag har själv inte sett det, men gissar att det går att titta när man hinner på play.

Vad är det då som gör att en liten kisse kan bli du med en hel nation? Om jag ska gissa så skulle jag säga att i tider som kantas av oro och ständig negativ nyhetsrapportering, så behöver vi lite fluff i våra liv. Något mjukt och tryggt, något som förenar och engagerar. Jag tror att det är lite samma fenomen som slow-tv i allmänhet och Den stora älgvandringen i synnerhet.

Det blir en form av verklighetsflykt och avkoppling. Lite som med böcker. När jag är stressad tycker jag att det är jätteskönt att lyssna på feelgood. Det känns tryggt att veta att det kommer att sluta bra och det kräver inte särskilt mycket av en att lyssna på den genren. Jag får komma in i en värld som inte handlar om grupparbeten och inlämningar, krig och smutskastningskampanjer, dyrt Bregott och vässade cv:n. 

Jag tror att det är väldigt viktigt att hitta sitt sätt att koppla bort omvärlden ibland, om så bara för en halvtimma. Alla behöver återhämtning och alla har naturligtvis olika sätt att göra det på. Katt-tv är inte för alla! 

Ha en fin vecka och glöm inte att pausa vardagen ibland!

Nytt liv i minnen?

Kaffet har precis puttrat färdigt och hällts upp i min kaffekopp som jag fick efter mormor. Varje gång vi var och fikade skulle vi ha just dessa koppar, för att jag vid något tillfälle nämnt att jag tyckte om dem. När de dukades fram sa hon alltid: "Dem ska du ha sedan." Sedan var ett ord som vi inte definierade närmare, men båda visste innebörden av. Nu är det sedan och jag har bytt ut min William Morris-kaffemugg mot mormors Anemon från Rörstrand.

Jag tänkte faktiskt så sent som igår en tanke som känns lite... jag vet inte vilket ord jag vill använda här, men komplex? Knivig? Ja, det spelar ingen större roll men jag ville belysa att det inte var svart eller vitt, innan jag presenterar tanken för er. Nämligen att det är som det ska vara med att mormor och morfar är borta nu. Som barn är det en fasansfull tanke att ens snudda vid, för att inte tala om att föreställa sig att ens förälder skulle dö. Då tänkte jag i nästa sekund att jag också lika gärna kunde dö. Min mamma var ju mitt allt.

Tänk hur perspektiven ändras med åldern. Nu sitter jag och är tacksam över att ha haft världens bästa morföräldrar, men är också tillfreds med att de är borta. För man önskar ju ändå värdiga liv för dem man älskar. Jag tänker att nu får de det i mina minnen. Blöjor, stomi och sjuksängar är borta nu. Bojorna har lyfts och jag vet inte var de befinner sig just nu, men hos mig finns de alltid i mina tankar och minnen. Där får de liv igen.

Jag ska jobba hemma idag och jag har också två barn hemma. Ett är sjukt och ett ska tydligen ha inställda lektioner idag. Hur det är med just den saken låter jag bero. Inte bara är hon myndig, hon är dessutom väldigt klok och jag litar på att hon gör genomtänkta bedömningar. Gott så!

Jag håller för fullt på med min LiA och har en superhärlig handledare. Vi är ganska lika på många sätt och det känns väldigt bra. Det som känns lite konstigt är att det är hög tid för mig att börja söka efter nästa LiA-plats. Efter nyår är det dags igen. Frågan som dyker upp är huruvida jag ska söka till samma ställen som förra gången. Hur tjatig låter jag inte då? Men jag tycker att det är svårt att komma på arbetsplatser att söka LiA på. Det ska ju helst vara både geografiskt nära, inom rätt område och intressant. Äh, jag får sätta mig och göra en ny lista. 

Hösten är här och bjuder på det mest fantastiska väder. Sol och värme, uppiffat med gulnande löv och hög luft. Jag njuter i fulla drag. Naturligtvis är det underbart med sommar, men jag känner mig färdig med den nu. Nu vänder vi blad och går vidare. 

Ha en fin fortsättning på veckan!

Nytta och nöje

Jag började skriva ett inlägg den 4 september, men det blev inte mer än fyra meningar. De var dessutom inte ens något att ha. Här kommer nu istället en liten uppdatering som ni inte ens visste att ni väntat på! ;-)

Förutom mina egna två datorer inhyser jag nu två jobbdatorer, en från varje jobb. Gamla jobbet och min LiA-plats där jag gjorde min första dag igår. Det var jätteroligt och jag blev genast inkastad i mötesschemat. Två stycken hann vi med varav ett var med den lokala tidningen inför ett kommande event. Jodå, jag fick allt med några inpass jag också och min handledare verkade nöjd med att jag vågat delta.

Jag har fått väldigt fria tyglar och ett helt eget projekt som jag ska dra igång, samt några mindre sidoaktiviteter och det ska bli så roligt. Lite läskigt, för jag kan inte låta bli att undra om det här huvudprojektet är av en lite känslig natur då det berör hela organisationen. Kanske en bra sak att lämpa över på en LiA-elev som trots allt bara är där tillfälligt? Fast jag har naturligtvis inte mandat att fatta beslut, jag ska bara ta fram dem och sedan är det min handledares ansvar.

Arbetsupplägget väljer jag själv och jag kan sitta hemma mycket om jag vill. Idag sitter jag hemma. Jag passar på eftersom min handledare ska jobba hemifrån idag. Det passade mig utmärkt för jag tycker att det är lite svårt att fokusera i ett öppet kontorslandskap när jag ska läsa på och lära mig någonting. Att göra uppgifter och aktivt arbeta med något är kanske annorlunda, men jag passar på att ta den här dagen hemma och fortsätta att göra research i lugn och ro. Det var mycket intryck igår och jag var helt slut när jag kom hem. Jag sov som en stock inatt.

Oftast arbetar jag på mitt gamla jobb på fredagar nuförtiden, men den här veckan ändrade jag till onsdag för att det händer en stor grej på min LiA-plats på fredag som jag inte vill missa. Bra tillfälle att knyta kontakter. På mitt gamla jobb har det kört ihop sig rejält på personalfronten och jag som skulle få börja hoppa in på HR om ett par veckor, vet nu inte hur det kommer att bli med det. Min chef har blivit satt på pottkanten och behöver nu göra något åt situationen och det snabbt. Jag hoppas att det innebär någon form av nyrekrytering, för då skulle hon kunna släppa mig. Men jag har även hört det viskas om en lösning som känns minst sagt svajig. 

Nu lämnar jag jobbet för en stund och tänkte berätta att jag faktiskt roar mig emellanåt också. Förra helgen var vi på en flygdag och fick se både Tunnan och JAS 39 Gripen i full action. Jag blir löjligt knäsvag av sådant, det är bara att erkänna. Så häftigt! 

I helgen som vi precis lämnat bakom oss var vi på Bondens dag, ett helt underbart evenemang som haft uppehåll i några men nu äntligen är tillbaka. Där kan man titta på gamla maskiner från sekelskiftet, traktorer i alla tänkbara (och otänkbara) former och åldrar, kallblodsutställning, parader med nämnda traktorer, parader med hästar med jordbruksmaskiner, trialuppvisning, hemvärnets musikkår, marknad, utställare, glass- och korvstånd och pedagogiskt djurmys för barn med getter och kaniner. Ja, detta är bara ett axplock av allt som kan upplevas där. Har ni vägarna förbi och kan tänka er att avvara en tvåhundring, så rekommenderar jag detta å det varmaste! Lägg in det redan nu i era kalendrar inför nästa år, första helgen i september.

Med detta tackar jag för nu. Det är snart dags att slå upp locket på nästa dator, men först: Frukost!

Ha en fin dag!