Reality check

Nu har jag inte gått tillbaka och faktakollat detta men jag har en känsla av att mina inlägg det senaste har varit ganska käcka och haft ett skimmer av framtidstro runt sig. Nu kan jag lugna alla som känner sig provocerade av denna oombedda optimism genom att meddela jag vid det här laget faktiskt har stött på utmaningar i min nya vardag också.

Det finns saker som helt enkelt fungerar annorlunda här ute på landet, jämfört med när jag bodde på semilandet. Tid till exempel, tid går mycket fortare här. Ork är ett annat exempel, även den tar slut mycket fortare än innan. Tålamod - obefintligt! Gipsväggar, typ nästan överallt efter renoveringen på 90-talet. Du ska inte tro att du bara kan slänga upp en tavla, spegel, hylla eller ett skåp hur som helst. Hetsiga diskussioner och åsikter som går isär, jodå den varan har vi också gott om. Tro inte att du kan komma hem med en fåtölj i gul manchester bara sådär. Som dessutom kanske var lite större än jag tänkt. Man kan faktiskt till och med bli osams vid upphängningen av en piltavla, det visste ni inte va?

Fast det sistnämnda var faktiskt en urladdning som hade legat och lurat på oss ett tag. Det har varit den mest intensiva perioden i våra liv, både fysiskt och psykiskt. Möjligen går den att jämföra med de första månaderna med det förstfödda barnet. Livet som du kände det finns inte mer, det har blivit omkullkastat och du har ingen aning om det här var en bra idé eller ens om du kommer att ta dig genom till andra sidan. Okej, nu överdrev jag kanske en aning men för två personer som är vana vid en bekväm och lugn tillvaro och inte har behov att fylla livet med drama, så är det en ganska stor omställning. Bara flytten i sig men också osäkerheten i att ha ett gammalt hus. Förr om åren byggdes saker för att hålla, men allt har en teknisk livslängd och förr eller senare ger något upp. Eller kanske allt på en gång?! Nu ska jag inte måla fan på väggen, men jag hoppas att vi får chansen att lära känna huset så att vi kan förbereda oss innan saker börjar tacka för sig.

Med det sagt så börjar drömhemmet mejslas fram här så sakteliga och nästan omärkligt skapar vi ramarna för det nya livet på gården. Jag har lyckats få till några ställen i huset som jag är extra nöjd med och när vi nu snart vet hur vi vill ha det i alla rum, är det dags att börja... måla och tapetsera om! Något jag verkligen ser fram emot, både stjärnögd och blåögd. 

Lustigt det där ändå, hur det svänger. Man kan vara som en urvriden trasa på kvällen, för att stå upp likt fågel Fenix nästa dag och känna sig taggad på att ta tag i nya projekt. God sömn är verkligen förutsättningen för allt. Sedan är det ju förstås en stark motivator att se resultatet av sina ansträngningar växa fram, att det blir precis så bra som man hoppats på.

Vad sägs om lite fredag på det?

Hur var det här då?

Tänk vad man glömmer fort. Jag kikade som hastigast på mitt senaste inlägg där jag berörde att vi sålde en del av portföljerna, vilket fick mig att minnas den stress och snudd på ångest jag levde i ett tag innan vi visste om vi överhuvudtaget skulle få sålt gamla huset till ett acceptabelt pris. Hade vi inte fått det hade det snabbt kunnat få förödande ekonomiska konsekvenser, och det nya livet som vi hoppats på hade kanske istället tagit knäcken på oss. Det var verkligen en psykisk påfrestning men man tar sig igenom det mesta.

Nu handlar allt bara om att få tiden att räcka till. Semestern som gick var den absolut mest intensiva period jag upplevt, tror jag. Vi visste ju om att det skulle bli tufft eftersom vår flytt kom hastigt på mitt i allas semestrar och då har ju folk ofta planer. Så vi tänkte att vi skulle fixa det mesta själva. Vilket vi också gjorde, även om mina armar är minst en halvmeter längre nu än innan flytten. Det har också varit en värmebölja - har ni märkt det? Har ni njutit? För det har sannerligen inte vi. Jag rekommenderar absolut ingen att flytta i 30 graders stekande sol. Jag kan åtminstone glädjas åt att jag inte gått upp mina obligatoriska fem semesterkilo!

Som grädde på moset bestämde vi oss för att utföra flyttstädet själva också. Jag vet inte hur många arbetsdagar som vi lagt ner totalt på städningen, men så blir det jäkligt fräscht också. Det känns väldigt bra att lämna ifrån sig ett hus i det skick man själv skulle vilja ha.

Om vi har några ouppackade kartonger ståendes fortfarande? Gissa! Jag tyckte att vi rensade rätt hårt innan flytten, men vi har sjukt mycket saker som inte får plats i huset. Tur då att ladugården finns! Det är många kartonger att gå igenom och det stökiga blir när jag väljer att packa upp några enstaka saker ur varje kartong, eftersom det resulterar i att jag får packa och märka om kartongerna. De försvinner därför inte i den takt jag önskat, men som sagt så länge loftet håller för tyngden av allt bråte är det inget större problem. Så småningom kommer vi att få mer utrymme och förvaringsmöbler i huset också. Då kan jag gå igenom kartongerna ännu en gång.

Nu kanske det inte låter så, men jag är så himla tacksam och glad över att vi fick den här gården och jag älskar att vara här. Vi delar dessutom hus med tornseglare och de bjuder dagligen på fantastiska flyguppvisningar. Vi har också en liten fladdermus som bor i ladugården. En hare som skuttar runt i godan ro på åkern nedanför. Och ena grannens fördömda kattskrälle som bajsar i ladugården, det får det bli ett slut på. Tranor, hjortar och kor. Hjortarna får vi hålla koll på, men än så länge har jag bara sett en som strosat runt på åkern. 

Vi har pratat med några grannar och de verkar väldigt trevliga. De kommer förbi och hälsar välkommen när de ser oss. Det tycks vara precis som jag hoppats, här ute på vischan hjälps man åt och det känns så fint. Man vinkar till bilar som åker förbi på grusvägen. Och det är tyst. Så ljuvligt tyst.

När vi kommit på plats med allt kommer vi att börja måla och tapetsera om. I lagom takt. Jag går och drömmer om färgkombinationer och tapetmönster. När man renoverade huset på 90-talet behöll man den gamla stilen på nedervåningen och gjorde mer öppen planlösning på övervåningen. Det anammar vi och kör lite lantligt sekelskifte nere och däruppe ska det vara mycket färg, stora mönster och en och annan teakmöbel anno 50-tal. Jag gick bananas förra veckan när jag snubblade över ett par underbara fönsterlampor i tiffanyglas, de åkte rätt ner i varukorgen och landade igår i huset. Nu ska de bara hängas upp och om de gör sitt jobb så lovar jag att glömma vad de kostade.

Ha nu en god fortsättning på sommaren!

Sommartider hej hej

Lagom originellt! Undrar hur många blogginlägg som har den titeln nu? 

Fast nu är det faktiskt så att det passar alldeles utmärkt, och för en gångs skull regnar det inte när jag går på semester. Jag har tre lediga veckor framför mig och jag ska försöka njuta så mycket jag kan, även om jag vet att de kommer att passera galet fort. 

Idag tänkte jag avhandla lite ekonomi, för det slog mig nyligen att jag för första gången anammat uttrycket "Sell in may and stay away, come back on St Leger's day". Ja, egentligen bara den första delen än så länge, men det kan bli intressant att se om det funkar. Inför köpet av gården tog vi nämligen beslutet att sälja av lite på våra respektive portföljer, för att säkra upp tillgången av likvider om det skulle strula med försäljning av hus eller banken inför köpet av gården. 

Nu har allt löpt på så bra så att jag får nypa mig i armen och ta i trä. Det ser alltså inte ut som att vi ska behöva använda den här delen av våra egna medel. Vilket är en stor lättnad och innebär att jag plötsligt står med närmare 20% kassa. Min plan för portföljen har varit att succesivt går över från aktier och ha merparten av mina tillgångar i fonder. Normalt hade det inte varit gjort i en handvändning, men nu fick jag verkligen en ordentlig skjuts på vägen och jag får också en anledning att se om det gamla talesättet stämmer. 

För det finns ju också ett svenskt talesätt, "Köp till sillen och sälj till kräftorna" och det går stick i stäv mot det engelska. Som jag förstår det stämde det ganska bra på den svenska börsen på 80- och 90-talet, men att det varit en betydligt mer skakig strategi på senare tid. 

Typ så en fredag som denna, på återseende!

Sista midsommaren ( - nyheten avslöjas)

Det går inte att säga annat än att vi hade en sagolik tur med vädret på midsommarafton. Speciellt när vi nu sitter med facit i form av kraftiga regnskurar ackompanjerat av blixtar som avlöser varandra och ett ständigt muller sedan en dryg timma tillbaka. Ibland smäller det så att rutorna skallrar i huset.

När vi skulle gå och lägga oss igår ställde jag mig på trappan och andades in den varma och vänliga kvällsluften. Jag skulle gärna ha gått ut i skogen och lagt mig i min hängmatta. Vaggas till sömn till koltrastens sång och skogens harmoniska rytm. Idag är jag glad att jag inte följde min impuls utan snällt kröp ner i min trygga och torra säng. Precis nu kom det en smäll som jag aldrig tidigare upplevt, hela huset skakade. Som om Tor själv drämt ner sin slägga i gräsmattan utanför ytterdörren.

Så ja, jag är tacksam för gårdagen. Jag är också tacksam för att vi spenderade den hemma i största stillhet, där vi i lugn och ro kunde njuta av allt gott som detta hus kan erbjuda en vacker sommardag. Det är nämligen sista midsommaren här. Sista månaden också för all del för snart bor vi på vår nya gård. Vi hittade tillslut en gård som har allt vi har haft på vår önskelista och nu är den vår.

Min man får äntligen anledning att köpa traktor och motorsåg och jag får ett hus på, i runda slängar, 150 år. Med lite anpassning kommer vi kunna ha både får och höns. Vi kan odla och ta hem egen ved. Förvara mat i jordkällare och laga mat på vedspisen i köket om strömmen går. Jamen ni hör ju att jag är i sjunde himlen.

Även om vi köpt en gård så är det downsizing som står på schemat. Huset är nämligen lite mindre och inte så anpassat efter den standard vi är vana vid. Det har gett upphov till en del diskussioner. Vad ska vi prioritera, hur ska vi möblera. Kan man ha en crosstrainer i matsalen bredvid kakelugnen? Om vi vill äta framför tv:n måste vi ta med oss maten upp på övervåningen, är det värt det eller ska vi placera tv:n någon annanstans? Måste vi ens ha tv (min fråga som jag inte ens kommer att ställa högt)? Inga lätta frågor vill jag tala om!

Men gissa om jag längtar!

Lovar runt men håller tunt

Det här med dofter som minner om sommaren? Typ blommande syrén, uppvärmda saltstänkta klippor och tång, avgaser från tvåtaktsbränsle och nyklippt gräs. Jag råkade ut för en sådan häromdagen. Jag skriver råkade ut för eftersom det var ett så oväntat ställe att plötsligt drabbas av sommarkänslor. Jag befann mig nämligen på en offentlig toalett när jag plötsligt kände mig lite lycklig.

Jag vet inte vad ni tycker men jag är inte den som i vanliga fall blir lycklig av att besöka en offentlig toalett. Kan jag gå i skogen istället gör jag hellre det hundra gånger om, men ibland har man ju inget val. Som när man är på en strand modell större eller färdas längs våra långa vägar. Ja alla som åkt bil på en större väg vet nog varför man helst undviker att stanna till för att tassa ut i skogsranden. Det är som en osynlig vallgrav av gubbkiss mellan vägen och skogen. Skulle det vara så illa att man tvingas bita ihop och ta försiktiga steg mellan tuvor som man hoppas inte varit roliga nog att kissa på, så kan man vara säker på att nästa minfält kommer. Det som åtföljs av papper. Nej usch helt enkelt. 

Det kan hända att jag är lite avundsjuk på gubbar som knappt behöver gå ur bilen för att uträtta sina behov. Det kan hända att jag skickar onda blickar när jag ser dem stå där och visslande rita åttor i gräset. Så känner ni någon gång att det sticker i ryggen när ni obekymrat står längs vägkanten medan bilarna susar förbi, kan det mycket väl vara så att jag satt i en av dem. Då tycker jag att ni ska skänka en tanke till alla era medsystrar som begåvats med magont och urinvägsinfektion för att det är för långt mellan de offentliga toaletterna.

Just det, de offentliga toaletterna. Jag hamnade visst på ett sidospår av någon märklig anledning, inte för att jag är bitter alls. Hur som helst så är det lätt att tänka att det bara är de angenäma dofternas privilegium att få påminna om något så härligt som sommar och semester, men så är det visst inte. Tänk bara på fenomenet myggmedel. För handen på hjärtat - hur gott luktar det egentligen? Om du aldrig känt doften av myggmedel förut och känner den för första gången i vuxen ålder. Skulle det verkligen lukta gott då? Jag har ingen aning, jag älskar lukten och har alltid gjort det.

Som avslutande ord vill jag knyta ihop säcken med att be om ursäkt. Jag kan ha, på några andra bloggar, nämnt att när jag väl skriver ett inlägg igen så kommer det innehålla stora nyheter. Istället har ni nu fått läsa ett inlägg på väldigt låg nivå, ett utomordentligt exempel på att lova runt men hålla tunt. Jag är helt enkelt inte där än. På det temat känner jag mig ändå trygg med att jag inte lurade hit er med en clickbait. Men stay tuned...

Bloggen somnade visst men

om det beror på lättja, stress eller att jag helt enkelt inte tycker mig haft något intressant att skriva om är ju frågan. Kanske en blandning av alla tre även om stress är ett starkt ord i sammanhanget. Nej, vid närmare eftertanke är det inte stress. Det handlar nog snarare om att jag inte befunnit mig i något reflekterande tillstånd på ett tag.

Att vara ny på ett jobb tar en hel del energi så det är tur att det inte tillhör vanligheterna. Det är mycket som ska hamna på rätt plats i den roll som jag har nu då den är ny i organisationen, sedan behöver jag prioritera så att fokus hamnar på rätt saker. Det är mycket som behöver tas tag i och det är både roligt och utmanande.

Även om mycket tankeverksamhet ägnas åt jobbet, roar jag mig faktiskt också emellanåt. Helgen som nu går mot sitt slut har jag tillbringat i vackra Stockholm i finaste sällskapet. Huvudaktiviteten var en inplanerad turridning norr om huvudstaden och vilken dag det blev. Jag fick en jättemysig häst och vädret var helt fantastiskt, ja rena sommaren faktiskt. På eftermiddagen tog vi ännu en tur men nu i stan och utan hästar. Mat, vin, blommande körsbärsträd och en massa prat stod på schemat och där har vi receptet på en mycket lyckad helg.

Jag har precis lyssnat på Katarina Wennstams böcker om sekelskiftesmorden. Det märks att hon har gjort gedigna efterforskningar och böckerna är intressanta och lättlyssnade (trots att det är Katarina Ewerlöf som läser och jag får plocka upp skämskudden när hon envisas med att läsa på dalmål i tredje boken). Perfekta att förlora sig i när man vill försvinna in i en annan värld för ett tag, däremot känner jag inte att jag håller andan i väntan på att nästa bok i serien ska släppas. Jag känner mig ganska nöjd här och nu, så får vi se om jag återupptar kontakten med karaktärerna i böckerna i framtiden.  

Framtidsplan

Alltså ni anar inte hur nära det var att inlägget började med en mörk inledning om hur dystopisk vår värld har blivit. Efter några sekunders eftertanke tryckte jag dock på Backspace et voilà, en ny chans till ett käckare inlägg. (Jag tycker ändå att vi kan ha med oss Lilla Al-Fadjis bidrag till årets Melodifestival, Delulu, som ett soundtrack till dagens läsning. Vill man inte lägga in politiska tolkningar i låten är det ändå en skön dänga för att få igång lite fredagsfeeling.) Det är ju ändå fredag idag!

Visserligen fredagen den trettonde. Visserligen en fredag med kuling och hagel. Visserligen en fredag när jag inte kommer in på min jobbdator. Men ändå, fredag!

Jag har kaffe i min kopp. Min chef uppmanade mig att ha en lugn dag hemma. Jag jobbar inte utomhus och jag kan ta på mig extra strumpor. Sämre kan man ha det.

Första veckan på mitt nya jobb är snart till ända och jag har blivit emottagen med öppna armar. Vem jag än har hälsat på har hen lyst upp, välkomnat mig och sagt att jag varit efterlängtad. Jag menar, wow! Hoppas att smekmånaden aldrig tar slut.

Börsen har ju tuffat på rätt bra i år, men de senaste dagarna har varit ganska dystra. Det är dock inte mycket att hänga läpp över eftersom this too shall pass. Se bara på det hiskeliga raset 2020 som nu degraderats till Coronadippen, ett knappt märkbart hack i kurvan. 

Syftet med mitt egna sparande och investerande har varit ganska diffust redan från början. Initialt var det nog mest ett sätt att dämpa paniken över mitt obefintliga pensionssparande men ganska snart började nya uttryck dyka upp. Ett av dem var FIRE. Det stannade kvar hos mig och jag började fundera. Skulle det ens vara möjligt? Jag började ju trots allt spara relativt sent i livet. Nä, det var nog inte för mig. Även om jag inte hade någon plan tilltalades jag av att stapla pengar på hög, det finns sämre saker att samla på. 

När nu det orangea kuvertet damp ner i min digitala brevlåda, väcktes frågan åter till liv. I samråd med en FIRE-kalkylator undersöktes därför möjligheterna för en något tidigare pension och en siffra började utkristallisera sig. Om förutsättningarna inte ändras alltför mycket så skulle jag kunna gå i pension vid en ålder av 57 år. Alltså det är inte så illa faktiskt. 

Nu är det mycket i den ekvationen som jag själv inte kan påverka så jag får väl kisa när jag tittar på min eventuella pensionsålder, men ändå roligt att ha en plan.

Apropå plan så har jag absolut ingen plan för helgen. Det är skönt. 

Vad ska ni göra i helgen?