Sol, stål och Soeur Sourire!

Hög på kaffe, sol och en trallvänlig sång från "Soeur Sourire", tänkte jag avsluta den här veckan i dur.

Jag länkar redan här till ovan nämnda låt, ifall ni vill ta med er känslan in i resten av inlägget.

DOMINIQUE - SOEUR SOURIRE (youtube.com) 

Jag lovar att den fastnar! Väl bekomme!

Jag fick idén att leta upp låten från en bok jag lyssnar på nu. Den heter Omständigheter och är skriven av Annie Erneaux. Ni vet hon som fick nobelpris i litteratur 2022. Okej, jag har inte heller någon vidare bra koll på nobelpristagare i litteratur. Men just hon fastnade. Kanske för det var en kvinna? Kanske för att hon hade ett fransk-klingande namn? Je ne sais pas, men jag tänkte i alla fall att jag måste läsa något av henne. Och nu blev det äntligen dags. En lagom lång bok på två timmar, bara för att se vad jag tycker om henne. I boken nämns, hur som helst, Soeur Sourire ett antal gånger och jag visste precis vilken låt som åsyftades. Även om jag inte har en aning om var eller varför jag hört den, för jag var faktiskt inte med när den släpptes 1963. 

Om man känner för att googla Soeur Sourire får man lite intressant läsning, men jag måste varna för att berättelsen går i moll och det här skulle vara en dur-dag. Så spara det till en regnig tisdag istället. Eller varför inte ackompanjera söndagsångesten med berättelsen om en nunna som inte alltid var så glad, som namnet gör gällande.

Vi har påbörjat en ny kurs i skolan och jag älskar kursledaren. Hon är effektiviteten personifierad, pedagogisk ut i fingerspetsarna och hon föreläser med ett leende. MEN ska du komma med åsikter eller kritik, får du allt se till att ha bra på fötterna. För bakom leendet döljer sig en tigrinna redo att anfalla, slita sönder och tillintetgöra dina argument. Hon är en person man vill visa sig duglig inför, man vill vinna hennes gillande och man får aldrig göra misstaget att tro att man är säker. Grabbarna i klassen är alldeles till sig, men jag ska inte gå in på dominor och moderskomplex. Jag lämnar det såhär.

Det går en tjej i min grupp på ridskolan, som älskar att rida. Men är rädd för hästar. Hon tjoar och skrattar när hon inte får hästen att lyda och ganska många gånger får vi andra vänta medan hon får försöka flera gånger, för att inte hästen ska "vinna". Ganska frustrerande, för det är ingen raketforskning. Visa vem som bestämmer.

Häromdagen lyckades vi få en rymling när vi skulle släppa ut hästarna efter lektionen, hon och jag. Det var en häst som var lite sugen på det gröna gräset utanför hagen och när tjejen skulle gå in i hagen med sin häst, kom den andra hästen emot henne. Och hon flyttar på sig. "Ojdå, nu drog han!" 

Först blev jag lite nervös, för jag visste ju inte vart han tänkt ta vägen, men sedan märkte jag att det bara var gräset som lockade. Lyckligtvis gick det att öppna hagen precis där han valde att stanna för att beta, så jag sa till tjejen att öppna och hålla de andra hästarna borta. För de tyckte också att det såg gott ut med gräs. Det tog sin lilla tid, för hon är även rädd för elstängsel visade det sig. Och mota bort hästarna lyckades hon inte heller med, så jag fick göra det så gott det gick samtidigt som jag försökte flytta på rymlingen. Ni som försökt flytta på en häst som hittat grönt gräs, vet att det gör sig inte själv. Men efter lite om och men lyckades jag och fick in honom i hagen igen.

"Du var så bestämd!" sa tjejen andäktigt flera gånger. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det, jag hade ju inte tänkt på att jag var det. Det kändes ju som en komplimang, men sedan kom jag på att om det är något den här tjejen behöver så är det vara mer bestämd. Så jag sa bara att jag tycker att det hjälper mig i hanteringen av hästar i allmänhet. Fake it 'til you make it liksom, sa jag. Jag hoppas att hon tar det med sig. Då får jag mer valuta för pengarna jag betalat för mina lektioner. Så mycket för mina ädla syften!

Eftersom det här inlägget skulle gå i dur, kan jag inte klaga på de senaste dagarnas tråkiga portföljutveckling. Men rackarns vilka röda dagar det varit nu. Handelsbanken, Volvo och Microsoft har duktigt hjälpts åt att dra ner värdet. Men jag tror att Microsoft lämnade en okej rapport igår kväll, så hoppas på en liten återhämtning där idag.

Något annat som är rött, vårens första tulpaner!

I helgen blir det kalas. Inte här. Inte den här helgen, men det närmar sig det också. Den här helgen ska vi på kalas med smörrebrödstema. Så gott! Jag älskar ju smörrebröd och jag blev galet sugen på att ta en tripp till Köpenhamn. Nå, en sak i taget. Vi har redan ovanligt mycket inplanerat den här sen-våren.

Nu ska jag stjälpa i mig det sista kaffet och rusa in på lektionen som börjar strax!

Ha en fin helg! 

Relation

Visst är det märkligt, det här med relationer? Speciellt mellan föräldrar och barn. Som barn kunde jag inte föreställa mig ett liv utan min mamma. Det gick faktiskt inte. Kanske var tanken så oerhörd att hjärnan trädde in och upprättade en mental spärr. Min mamma var mitt allt, hela min värld. 

Hon sa aldrig att hon älskade mig. Men hennes omsorger fick mig aldrig att tvivla på att hon gjorde det. Hon fanns alltid där och allt hon gjorde var för min skull. Som barn förstår man inte vidden av den uppoffring en förälder gör. Särskilt inte om föräldern dessutom är ensamstående. Man tar för givet att såhär ser mitt liv ut. Vi bor här, vi går här, vi gör såhär. För det är livet. 

Att det skulle kunna vara på ett annat sätt, om mamma inte valt de vägar hon valde, föresvävade mig inte. Naturligtvis ville jag ha mer. Vilket barn drömmer inte om att ha en hund till exempel? Eller ett eget rum? Äta godis på en vardag? Högre veckopeng? Åka på utlandssemestrar? Få en cykel som inte köpts begagnad... 

Som barn förstår man inte det eviga vändandet på varenda krona, ja öre rent av, för att man ska kunna få leva det liv som bara tas för givet. Det här kanske inte var det liv som min mamma hade drömt om heller? 

En gång kunde jag inte somna på kvällen, så jag gick upp för att dricka lite vatten i köket. På vägen till köket passerade jag vardagsrummet och fick syn på min mamma som satt och grät. Jag kan än idag uppleva skräcken som grep tag i mig, kylan som fick mig att stelna till. Mamma var ledsen. Hela min värld kom i gungning. Kan mammor vara ledsna? Med ens kändes inte golvet stadigt längre och jag fick syn på mig själv utifrån. Kanske är livet något som vi skapar tillsammans? Vad är min del i livet?

Genom min uppväxt gjorde jag små mini-inventeringar över mina känslor för min mamma. Ända upp i vuxen ålder till och med. Kunde jag föreställa mig livet utan min mamma? Svaret blev alltid nej.

Men det har hänt något. Det är naturligt att relationen förändras och vid något tillfälle kommer dagen då man inser att mamma inte är den viktigaste människan i ens liv längre. Man växer och utvecklas till en annan individ, som inte är beroende av mamma. Man kan se nyktert på det faktum att hon inte alltid kommer att finnas kvar. 

Det jag kanske inte tänkt så mycket på, är hur mamma förändrats under samma tid. Tiden från det att jag flyttade ut, tills nu. Människor är en levande organism som ständigt förändras, varenda cell byts ut flera gånger under en livstid. Det är klart att det påverkar, tillsammans med det nya livet utan barn i hemmet.

Nu undrar jag. Vad har hänt med mamma under dessa år? Vem har hon blivit? Vem är hon under sin putsade mamma-fasad? Den som ringer, den som kommer på kalas, den som hälsar på. Det är mamma. Men vem är hon när hon pratar med sina vänner? Vem är hon i sina tankar? Vem var hon på jobbet?

Nyligen krackelerade mamma-fasaden och jag fick se en annan. En människa så arg, så bitter. Kanske en människa som livet varit hårt emot? En människa som kämpat i motvind? En människa nu så injicerad av självfokus, att murarna runt henne både är höga, tjocka och klädda av slingrande törnen. Murar har alltid funnits. Jag har själv murar. Murar som gått i arv. Men nu såg jag att hennes hade skottgluggar där mynningar från vapen skymtades.

Var det min mamma? För det var inte samma människa som jag förr inte kunde tänka mig att leva utan. Den här människan vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna leva med. Så vi lever nu parallellt. Bredvid. Spelar ett spel. Jag inser att jag inte känner henne. Har jag någonsin känt henne? Har hon kanske alltid varit densamma, fast jag inte känt henne? Vi har aldrig pratat på ett sätt som tillåtit mig att lära känna henne. 

Är jag en del i att hennes liv inte blev som hon hade önskat? Den klassiska frågan som ett barn alltid ställer sig. Är det mitt fel? Men nej, det är det inte. Det tror jag inte att hon tycker heller. Symboliserar jag något då? Något som förnekades henne? Har jag något som hon aldrig fick?

Hon har stängt luckorna till skottgluggarna. Det gjorde hon nästan genast. Arrangerat bladen på växtligheten så att varken de eller taggarna syns. Återställt. Men nu vet jag att de finns där. Jag kommer att låtsas att jag aldrig sett dem. För det är så vi gör.

Ni säger att vi borde tala om det. Reda ut det här en gång för alla. Men där och då insåg jag att det jag säger, är inte det hon hör. Hon har en föreställning om vad jag säger och det spelar ingen roll hur mjuk jag gör rösten. Eller vilka ord jag väljer. Kanske kommer vi kunna prata någon gång. Men inte nu.

 

Fri tid = ångest?

På grund av osynkade kurser i min utbildning, råkade jag få lite ledigt den här veckan. I onsdags gick det hur bra som helst. Jag hade ett LG-möte på två timmar inplanerat, det var allt. Så jag tog en lugn förmiddag som inkluderade brevskrivning och en lång stunds strosande i vitsippshav, tillsammans med min melankoli. Vi är ett bra team, så länge jag inte försöker forcera vår relation till något det inte är.

Dagens reflektionsuppgift och sidospår:

Är det typiskt oss nordbor att vara stämda i moll? Att då och då drabbas av det stora vemodet? Eller gör alla det? Att liksom svepas med som i en jättelik våg och sedan dras ned i något bottenlöst vakuum, där tankar och känslor far runt i en retsam dans. 

Tillbaka till onsdagen och min melankoli. Vi uppfylldes av naturens skönhet där vi promenerade bland vitsipporna, och förgänglighet då vi passerade ruinen av ett torp. Jag önskade så att jag hade tagit med mig min skrivbok, för jag vet att när jag väl kommer hem och har möjlighet att skriva ner dem så är de borta. Dessutom skulle jag inte hinna göra det innan mötet. Men ibland är det bara att acceptera att ord och tankar passerar, de fyller en funktion även om de inte kommer på pränt.

Mötet gick bra och när det väl var över, hade jag bara en liten sammanställning att göra och sedan var arbetsdagen i princip över. Det var en mycket bra dag!

Så varför fylldes min lediga torsdag av ångest? Var det för att jag var helt fri från åtaganden? I mitt huvud hade jag planerat att sitta och lustskriva ett blogginlägg. Kanske lustskriva något annat efter det. Kanske ta en promenad, likt den jag tog dagen innan. Mina förväntningar var skyhöga, för denna lyx i form av ledig tid och ensamhet, är mer sällsynt än Halleys komet (som för övrigt kommer att kunna ses år 2061 igen, något att se fram emot). 

Men jag kom mig inte ens för att resa mig från stolen. Jag satt och planerade en förestående weekend i ett par timmar, så det var väl bra. MEN! På arbetstid! Fy skäms. Jag försökte tänka att det är okej, jag hade inget arbete att arbeta med. Jag var ledig! Men nej, skam och ångest sköljde över mig. Vad är det för fel på mig? Här sitter jag och mår dåligt, på riktigt, över att vara ledig. Så jag sätter igång min ljudbok och börjar städa.

Jag är inte den husliga typen. Jag uppskattar att ha det rent och fräscht omkring mig, men inte tillräckligt mycket för att idas engagera mig på ett sätt som många andra tycks göra. Men igår blev det rent ovanpå dörrfoder, mellan kökslådor och i den hemska diverselådan i städskrubben. När jag väl kommer igång, finns det ingen hejd och inte sällan mynnar det ut i uppstart av ett otal projekt. 

Efter en stund kändes det bra igen. Jag gjorde nytta och hade roligt till på köpet. Men det fick mig att fundera. Behöver jag något att hänga upp min dag på? Precis som jag hade mötet på onsdagen. Behöver jag känna att jag gör nytta? Och hur definierar jag nytta? Ska den vara mätbar? Ska den vara erkänd av andra? Måste den ha ett tydligt syfte och mål?

Om vi rent hypotetiskt säger att jag hade suttit och skrivit dikter en hel dag, då hade jag inte definierat det som nytta. Varför? För att poesi är subjektivt? För att det inte är mätbart? Eller hur mäter man skapande av poesi? Antal dikter, antal ord? Diktens djup? Då måste man ju veta syftet.

Skulle dikten däremot ingå i ett större verk som jag ämnar att lämna in för publicering, ja då är det ju en helt annan sak. Det finns ett mål och dikten har ett syfte. Då har min dag av diktskrivning varit produktiv och jag har gjort nytta. 

Ska vi dra någon slutsats av det här, så är det kanske att jag gillar struktur. Jag kan vara spontan och förfärligt, oansvarigt impulsdriven i vissa fall, men när det handlar om prestation och distribution av tid... ja, då är det struktur som gäller. Eller?

Ska jag berätta en sak? Idag har jag verkligen inte tid att sitta här och skriva, för jag har en skoluppgift att göra. Likväl har jag lagt mycket dyrbar tid på att sitta och lustskriva nu, och för att bli klar i tid är det kniven mot strupen som gäller resten av dagen. And I love it! Jag är inte riktigt klok!

Ha en underbar helg, mina vänner!  

Tillgångar och mörka rum

Egna tillgångar. Det kan vara så mycket. Det första man tänker på är pengar eller saker man äger som har ett ekonomiskt värde. Det skulle också kunna vara proviant och andra saker som hjälper en att överleva. Det jag tänker på idag, är mjuka värden som egenskaper och förmåga.

Jag är av den starka övertygelsen att alla har sin egen unika styrka. Vissa föds med en målarpensel i handen eller flinka pianofingrar och tar således sina förmågor för givet. Lika självklart som att gå och andas, utövar de sin kreativitet och kommer aldrig riktigt att förstå den längtan andra kan ha efter samma tillgång. 

Varför kallar jag det för tillgång? Jo, men som de flesta redan räknat ut är detta något man kan faktiskt kan använda för att tjäna pengar. Det handlar bara om att förvalta sin tillgång på ett bra sätt. Okej, stryk "bara". Naturligtvis finns det faktorer som kan försvåra, som konkurrens till exempel. Men förutsättningarna finns. 

En annan aspekt på tillgång, som jag personligen föredrar, är att man ofta får energi och/ eller avslappning när man utövar den. Genom att utöva sin styrka, hämtar man styrka. Man bekräftar sin person. Det här är min grej, det är det här som gör mig unik. Det blir ett kvitto på ens värde.

Nu kommer vi till nästa punkt. Inte lika rolig. Som jag skrev tidigare föds vissa med detta, men andra kan gå igenom ett helt liv utan att hitta sin speciella tillgång. Varför? Ja, var börjar man svara på det? Det kan bero på så mycket och jag tror dessutom att det ibland krävs lite tur för att man ska hitta sin tillgång tidigt i livet. Det kanske måste finnas ett piano i hemmet. Eller en förälder som kanske själv är konstnär. En vän som har samma intresse. Vissa intressen kan kosta och om pengar inte finns försvinner möjligheten att öva och utöva.

Nu kommer jag till pudelns kärna och det är nu jag blir väldigt personlig. Jag öppnar dörren till mina egna mörka rum. Mina demoner bor där, men jag har börjat lära känna dem. Förstå dem. Hantera dem.

För det finns ännu en anledning till att man inte hittar sin styrka. Och det är för att det inte stämmer överens med den egna självbilden. Lilla jag? Jag kan ju ingenting. Titta inte på mig. Fråga ingenting, för jag kan ingenting. Jag vill inte svara, för jag vill inte avslöja hur liten jag är. Om nu någon skulle leva i villfarelsen att jag faktiskt har något att säga, vill jag inte avslöja att jag inte har det. 

Nej, nej, jag har ingen talang. Jag försöker bara överleva. Hitta min plats, där jag kan smälta in och göra det som förväntas. Försvinna in i mängden och vara utfyllnad i andras liv. Statist. Någon måste sitta i klassrummet, köpa de här varorna och göra det här jobbet. För att samhället ska gå runt, för att andra viktigare och bättre människor ska få skina.

Det där var jag och tro inte för en sekund att jag var bitter. För att vara bitter måste man känna att man har rättigheter, tro att man har ett värde. Jag har aldrig inbillat mig det. Jag ville så förtvivlat gärna ha det där lilla extra, en talang, skönhet eller mod. Men jag visste mina begränsningar. Jag har förställt mig, jag har låtsats och halkat runt i livet. Hängt i sköra trådar, gömt mig och flytt. Från vad? Ansvar? Min egen spegelbild? 

Det är lätt att tro att ens egna unika tillgångar måste vara som andras. Vi matas ständigt av andras framgångar. Artister, konstnärer, författare eller varför inte politiker som har förmågan att orera i timmar i talarstolen. Det är sådant som förknippas med talang och förmåga. Om vi fastnar där är det svårt att komma vidare, för alla kan inte göra just det som de gör. 

Hemligheten är att gå djupare. Bredare. Lyfta blicken. Titta inåt. Och kanske börja ställa sig frågan, vad tycker jag om? Vad får mitt hjärta att bulta? Eller blöda. Det är där vi hittar oss själva. Och det är först då vi kan skina, bli vårt bästa jag. Det är där vi hittar våra sanna tillgångar, de som betyder något. De som får oss att växa.

Jag tänkte vara busig idag...

...och skolka lite från skolan. Men det är inte som förr. I gymnasiet var jag väldigt bra på att skolka. Bäst faktiskt, jag tror inte att många hade mer frånvaro än jag. Nu är ju inte det så mycket att hänga i granen, tyvärr. Idag kan jag stoltsera med att inte många har mer närvaro än jag. I min klass då! En får glädas åt det lilla.

Men vad det kom sig så blev det inte av, jag hängde tappert kvar hela dagen. Har försökt förstå alla turerna med rapportering av sårbarheter i IT-system och CVE-nummer, CVSS och vektorer. Jorå, jorå, såatte.... Visst låter det spännande? I den bästa av världar hade jag suttit här med ett glas portugisiskt rött vin bredvid mig för återhämtning, men jag har lovat sonen skjuts när han kommer hem från gymmet.

Det slår mig ibland att det är ett gissel, det här med att jag envisas med att ha en relativt anonym blogg. Många i min närhet vet att jag tycker om att skriva och nu i dessa tider, med så lite tid till mitt förfogande, blir det inte särskilt mycket skrivet. Det är faktiskt bara här på bloggen jag skriver för tillfället. Och jag saknar att inte kunna säga: 
-Åh, idag skrev jag ett långt inlägg om ditten och datten. Så härligt! Och ännu bättre, du skulle se vilka fina kommentarer jag fick på det.  

Och ingen kan heller svara:

-Nämen, vad roligt! Det måste vara väldigt givande att ha en blogg?!

För vet ni? Det ÄR givande! Jag älskar att skriva. Jag har inte alltid så mycket roligt eller intressant att skriva om, men det spelar liksom ingen roll. Ni som läser ändå är så gulliga och jag är så glad för det. (Nej, jag lovar att jag inte har druckit något vin. Även om det låter misstänkt likt vinprat.) Det som spelar roll är att jag får skriva och tro att mina ord har en mening. Eller åtminstone en plats i den här världen.

Det finns två livsuppehållande faktorer i mitt liv. Att gå och att skriva. Glöm syre, vatten och näring. Jag är ett urdjur, ett sådant där Björndjur. Även kallat Trögdjur. Jag menar, det är ju så jag! Hm, rimmar illa med att jag precis idag skrev på en annan bloggs kommentarsfält att jag alltid identifierat mig med John Bauers sagoprinsessor. Men va fasen, det här är min blogg och här finns det sådana varelser. En blandning av fiktion och vetenskap. Oskyldig och trög, det är jag det!

Bild i original: Illustrerad vetenskap

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle ägnat den här dagen åt lite hederligt skrivande. På något bortglömt projekt. Men så blev det alltså inte och det får ni lida för nu. Fördämningen räckte inte till och nu väller orden ut, sveper med sig allt löst i närheten och lämnar förödelse bakom sig. En del kanske är luttrade vid det här laget, men om någon skulle titta in här för första gången idag så är det inte konstigt om man frågar sig vad det här är för nå'!

Nu har jag kommit tillbaka efter att skjutsat sonen och jag har hällt upp ett glas vin. Johnossi är på högtalaren och det börjar lukta gott från grillen. Kanske bäst att jag avslutar det här för ikväll, annars blir det kanske som i unga dagar. Man vet aldrig hur det slutar! 

Men jag är nog snart tillbaka, för jag kom på ett ämne att skriva om. Egna tillgångar och slöseri med resurser. Fast med en annan twist än den vanliga! 

Jag vet inte vad jag ska skylla på

Första April är över för denna gång och tur är nog det. Jag har gått på alldeles för många lurendrejerier och jag vet inte riktigt hur jag ska bortförklara det. Jag kanske är lite trött, lite blasé. Inte mycket förvånar längre. Vansinnet ligger i tiden.

Det krävs också en viss finess av lurendrejarna, inte som när barnen var mindre till exempel.

- Nu har jag städat mitt rum, mamma!

- Ja, fast det har du ju inte?!

- Haha, april april, gick du på den lätta?

Jag minns när man gick ut på radion och sa att man lagt förslag på att det skulle bli möjligt att ta ut "vård av hund", när ens hund var sjuk eller behövde till veterinären. Just den gick jag inte på, men jag tyckte att det var roligt för en på jobbet gjorde det och tyckte att det var verkligen på tiden. När det sedan gick upp för honom att det var ett aprilskämt höll han sig för sig själv resten av arbetsdagen. Hade det inte varit för att han är en ganska osympatisk människa, hade jag nog tyckt lite synd om honom.

Vädret idag hade man ju önskat att det var ett skämt. Snöflingor stora som tumvantar virvlar ner och så ska det fortsätta dagen lång. Men det var väl gårdagens fina väder som var skämtet. Dottern och jag satt i kortärmat och med uppkavlade byxben på trappen framför huset med näsorna mot solen. 

Det ska snöa tre gånger på lärkan innan våren är här, enligt bondepraktikan. Kanske kom vädergudarna på att de glömt bort det, så därför har man lagt in två snöfall den här veckan. Jag minns inte hur länge sedan det var som jag hörde lärkan första gången i år, men förhoppningsvis har en liten förlupen flinga landat på den redan och då är vi i mål innan veckan är slut.

Annars har det varit gott om vårtecken den här helgen. Förutom alla motorcyklister har jag även sett en citronfjäril, två sädesärlor, två humlor och knoppande vitsippor. Det är nog nu det är som bäst ändå, när allt står i startgroparna. För när våren väl sätter igång på riktigt går det så himla fort och det är svårt att hinna med att ta in allt som händer. Plötsligt är världen helt grön och innan man vet ordet av är syrenen överblommad och fåglarna har tystnat.

Jag har hittat ett nytt guilty pleasure. I ärlighetens namn har jag nog egentligen inte haft något tidigare, men nu har jag fastnat för Slow TV. Jamen ni vet, Den stora älgvandringen på SVT typ. Just den har jag inte tittat så mycket på, men den drar ju snart igång så i år kanske. Men det finns en serie om en norsk kille som heter Severin. Han har tagit över sin farfars gård och där går han och fixar och donar för sig själv. Han har några getter, annars bor han ensam. Han fiskar, jagar och bygger saker. Ibland sitter han bara och tittar rakt fram. Njuter av tystnaden. Jag älskar det! Som balsam för själen. 

Jag tror att vi behöver Slow TV. Åtminstone om man inte lever ett sånt liv själv. Vi matas ständigt med elände från hela världen och någonstans går gränsen för hur mycket vi kan ta till oss. Det är lätt att drabbas av vanmakt, då det finns så mycket hemskt att förhålla sig till. Men inte kan påverka i någon större utsträckning. Alla kan göra någonting, men vi kan inte göra allt. 

Samtidigt ligger det i vår natur att vilja hålla oss uppdaterade. Det finns ett uttryck som på engelska kallas för Doomscrolling. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för det. Men det är inte så svårt att räkna ut vad det handlar om. Vi dras till dåliga nyheter. Det är så vi förbereder oss på fara. Hur länge hade vi vandrat på jorden om vi haft ögonbindel och öronproppar? Troligtvis inte så länge. 

Alla djur har sina knep för att överleva. Styrka, snabbhet, mörkerseende, kamouflage. Vi fick intelligens, en stor hjärna. En helt otrolig hjärna. Men även den behöver lite omvårdnad. Och just nu får min hjärna ibland små doser av Severin.

Hur tar ni hand om er hjärna? Meditation? Fysisk träning? Slow TV? 

Dilemmat med ridskola

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker synd om hästarna. Åtminstone vissa av dem upplever jag som deprimerade. Och helt ärligt kan jag förstå dem. Lektion efter lektion med elever som rycker, drar och svär. Träns av, träns på, träns av, träns på. 

Det kan tyckas som en skitsak, men när jag i början lämnade över tyglarna till (den medelålders) person som skulle ha hästen efter mig, tog hon bara tyglarna och började justera stiglädren. Hon hälsade inte ens på hästen! Hade hon inget hjärta, undrade jag?

Här ska du tillbringa en timma med denna fina varelse, och du bemödar dig inte ens med att berätta vem det är som svingar sig upp på dess rygg. Då förstod jag att det inte alltid är kärleken till hästarna som får en del att gå på ridskola. Det är något annat. Något som jag inte riktigt förstår. Något som får dem att se hästarna som ett verktyg, snarare än hjärtevänner. 

Hjärtevänner? Visst är det ett gammalt ord för kärlekspartner i mänsklig skepnad? Men när jag försökte beskriva relationen till hästar, dök det bara upp och det kändes så rätt. För hästarna går rätt in i hjärtat och det är precis som att det är där vi befinner oss när vi kommunicerar. 

Ni får ursäkta om jag låter flummig, men apropå hjärtat så har det fått sig en törn. I lördags fick jag reda på att min favorithäst ska avlivas. Han har varit skadad länge och blir inte bättre. Jag har sett det. Han har ont. Han står alltid på samma sätt i sin spilta och vill inte gärna flytta på sig när jag ska mocka hos honom. 

I tisdags hade jag tid över innan lektionen, så jag bestämde mig för att mocka och sedan skulle jag rykta honom. Pyssla om honom lite. För han har sett så ensam och övergiven ut. Han är inte misskött, så mina insatser var bara en förevändning att umgås med honom. Han verkade uppskatta mina omsorger. Han sökte kontakt och var aktiv. Vid ett tillfälle la han sin haka mot min axel och sedan stod vi bara så tillsammans en stund och andades. Nära.

Jag är så tacksam att jag inte visste då att hans tid var utmätt. Att det skulle bli sista gången jag träffade honom. Jag hade inte kunnat dölja mina känslor. 

Ska man se krasst på verksamheten är hästarna de maskiner som gör produktionen av ryttare möjlig. Det är sällan man hör talas om en ridskola som blomstrar. Det är snarare regel än undantag att de kämpar med sin ekonomi. Men det innebär också att om en häst blir skadad eller sjuk, så är inte prognosen särskilt god. En häst kostar och om den inte kan gå lektioner, så genererar den heller inga inkomster. Hästen degraderas från maskin till ekonomiskt slukhål. 

Under mina få terminer på ridskolan har en häst sålts och minst fyra avlivats. Jag har inga erfarenheter av en ridskolas verksamhet. Allt jag skriver här bottnar i egna iakttagelser och slutsatser, som färgas av ett blödigt hjärta. Men är det ett normalt förfarande? Eller har ridskolan bara haft otur under den tiden jag varit inskriven?

Ännu en sak som jag reagerat på är kulturen. Man verkar inte hälsa på varandra. Jo, i sin ridgrupp såklart. Men inte när man möter någon utanför stallet på gården. Och inte när någon kommer in i stallet som inte går i samma grupp. Inte en enda gång har någon hälsat först på mig. Det är alltid jag. Och de ser nästan alltid lite besvärade ut. Som om de undrar vad jag är för en skum figur som inte lärt sig de sociala (osociala?) koderna i stallet. Eller om de hört fel... Är det så på andra ridskolor också?

Jag tror att detta får bli den sista terminen på ridskola för min del. Det känns tråkigt på ett sätt, för jag vill ha hästar i mitt liv och jag vill upprätthålla mina kunskaper. Men kanske kan jag hitta någon häst i närheten som jag skulle kunna vara medryttare till....

Foto: Privat