Nu - då - sen

Med en lugn hemmamorgon framför mig funderade jag på om jag skulle inleda den med att lösa lite korsord, eller skriva ett inlägg. Det var ju ett tag sedan ändå. Behagliga alternativ båda två men jag fann mig snart i full gång med att besvara jobbmejl. Efter en snabb reflektion över hur det kändes, kunde jag konstatera att det ändå inte var så tokigt ändå. Varken tråkigt eller betungande, rent av nästan lite roligt.

Jag har svårt att ta in hur min arbetssituation såg ut bara för några år sedan. Varje cell i mig var styrd av klocka och stress, på ett arbete som jag dessutom tyckte var tråkigt och frustrerande. Att jobba hemifrån fanns inte på kartan, arbetets karaktär tillät inte det. 

Det var egentligen pandemin som öppnade mina ögon på riktigt. Hur olika yrkesgrupper drabbades på olika sätt, tvingades utsättas för smittorisk, tvingades bära skavande och varm skyddsutrustning, tvingades sjukskriva sig för minsta lilla symptom och därmed gå miste om lön. Samtidigt som andra kunde sitta hemma i lugn och ro i finblus och mjukisbyxor, få hem ergonomiska skrivbord och skrivbordsstolar, spara pengarna som tidigare gått till bensin och kollektivtrafik, spara tiden som det annars tog för att ta sig till och från arbetet, fortsätta jobba och få en opåverkad lön trots att man hade lite kill i halsen. 

Jag är inte så stolt över detta, men där och då kände jag att jag ville ha samma förmåner som den sistnämnda gruppen. Hade jag varit mer altruistiskt lagd hade jag istället valt en inriktning för att förbättra villkoren för de yrken som drabbades hårdast. Nu blev mitt primära mål att förbättra mina egna arbetsvillkor och förhoppningsvis även hitta ett yrke som jag kunde avancera inom och som dessutom kanske till och med kändes lite meningsfullt.

Det ena utesluter inte det andra. När man flyger får man alltid informationen att man först ska ta på sig sin egen syrgasmask, därefter ska man hjälpa andra att få på sina om det behövs. Kanske behöver man skapa sig rätt förutsättningar. Jag kan ju inte rädda någon annan från att drunkna om också jag själv håller på att drunkna.

Jobbet jag har idag medger inga större utsvävningar av det slaget, men jag har möjlighet att påverka små små saker som kan betyda mycket för enstaka individer. Min roll tillåter mig att skapa förutsättningar och bidra till trygghet för andra, som i sin tur behöver känna sig trygga med att de kan utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Det gynnar i förlängningen allmänheten vid särskilda tillfällen. Jag känner också att det här bara är början, men jag vet inte riktigt till vad. Oavsett så är det en härlig känsla, nu är det bara Up, up and away!

Ha en fin fredag!

Valet, köket, jobbet - livet

Jag följer några bloggar och de ska ju, mig veterligen, poppa upp automatiskt när författarna publicerar nytt, men ibland får jag känslan av att det inte fungerar som det ska. Ibland händer det inget nytt på flera dagar, eller så är det en hel rad med inlägg från en och samma blogg som kan sträcka sig veckor tillbaka. Är det verkligen i sin ordning? Känner någon igen sig? 

Sedan inser jag att jag om någon inte ska ha åsikter om hur andras inlägg publiceras, jag är ju vansinnigt dålig på att uppdatera själv. Desto bättre är jag på att måla men det är inte på långa vägar lika trevligt som att sitta i lugn och ro och knåpa ihop ett inlägg. Nu unnar jag mig lite skrivtid till mitt morgonkaffe.

Jaha, så var valet över. I den bästa av världar hade vi nu sluppit vidare ältande av politiska ämnen, men nu får vi väl stå ut tills vi får en slags regeringslösning på plats och det kan visst ta ett tag. 

För länge länge sedan, typ i våras innan vi köpte gården, satt jag lite uttråkad framför datorn och fick plötsligt en snilleblixt. Jag skulle ansöka om att bli röstmottagare. Ett tag senare fick jag beskedet att jag blivit antagen som röstmottagare på valdagen. Hoppsan. Jaha, då var jag alltså antagen. Gick det inte lite för lätt? Fanns det någon hake som jag missat? Är det ett uppdrag som ingen egentligen vill ha? Har jag gjort något dumt?

Nu vet jag mer. Jag är glad att jag provade på att arbeta i valet, faktiskt också ett sätt att bidra till demokratins upprätthållande. Passade det mig? Nja! Redan efter en halvtimma kände jag hur musklerna i ansiktet började krampa efter ett konstant leende mot folk. Var det ens fortfarande ett leende eller hade det förvridits i en grimas? Vi kanske kan säga att det var ett jobb för Fumlan efter klockan 20:00. Då blev det faktiskt riktigt roligt. De övriga röstmottagarna tyckte nog att jag var lite knäpp efter att ha uttryckt min glädje över arbetet med att sortera, räkna och öppna kuvert. Det hade jag kunnat fortsätta med i flera timmar. Det om detta.

På hemmafronten närmar vi oss en viktig milstolpe. Vi är snart färdiga med hall, kök, veranda samt trappan upp till övervåningen. Tre rum som vi valt att knyta ihop på grund av deras placering i förhållande till varandra i planlösningen. Jag är överjordiskt glad, stolt och lättad över resultatet. Det är vackert, harmoniskt och välkomnande. Här vill jag vara!

Jag tog hjälp av AI att skapa ett liknande kök

 för att visa hur det blev på ett ungefär med färgsättningen.

Vidare så nämnde jag i ett tidigare inlägg att jag hade en jobbdipp. Den är helt över nu och jag trivs för tillfället väldigt bra. Det sker små skiftningar som gör att jag känner att de eventuellt vill satsa på mig, utöver all muntlig uppskattning jag får. I takt med att min roll medvetandegörs utanför mina egna domäner ökar kraven på att jag ska sätta mig in i olika system och rutiner. Det är bra, jag vill ju ha koll. Jag vet bara ännu inte riktigt på vad. Det ökar också behovet för mig att lära mig sätta gränser, för att inte riskera att ta på mig för mycket. Nu börjar alltså en balansgång som måste växa fram parallellt och jag gissar att risken finns att jag kommer att trampa på minst ett par minor. 

Jag kan också konstatera att mina barn inte är små längre. De har numera både körkort, bil och rösträtt. Herregud, vad hände? Var det livet som just drog förbi? I teorin har jag inga barn längre, i praktiken kommer jag alltid att ha det. En rätt skön känsla...

Det blev fredag denna vecka också, 

då säger vi så haregötthaj!

Om jobbdipp och att leva med sopsäckar

Som rubriken antyder har jag drabbats av en tillfällig jobbdipp, och det var inte direkt efter avslutad semester som man skulle kunna anta. Nej, den slog till med oväntad kraft femte veckan efter återgång och var faktiskt av en karaktär jag inte tidigare upplevt. Så till den milda grad att jag började överväga vilka alternativ jag hade.

Lyckligtvis höll det bara i sig någon dag. Dagen efter hade jag planerat att jag skulle jobba hemifrån och då kände jag att jag hade utrymme nog att ta mig i kragen och dra in luft djupt ner i lungorna, för vafasen var det frågan om? Innan semestern gillade jag mitt jobb, efter semestern gillade jag mitt jobb men nu hade jag plötsligt en klump i magen.

Efter en kortare och inte särskilt avancerad analys landade jag i att mina första veckor efter semestern, i själva verket var en förlängning på semestern. Inte många på plats, jag hade inga möten och jag kunde lägga upp mina dagar precis som jag ville. I den verkliga världen har jag ett specifikt och rätt tungt uppdrag som jag faktiskt helst hade sluppit, men just den här dagen var alla tillbaka efter sina semestrar och det var dags att ta tag i den där surdegen igen. Och värre än så var det inte. 

Det var bara att kavla upp armarna och fortsätta ro, för skutan ska i hamn i år och det ska bli mitt flaggskepp när vi väl är där. Pannben, ödmjukhet och ett stort leende - så hoppas jag att vi snart siktar land!

Gården vi flyttat till är så fin, åtminstone sett utifrån. Kommer man närmare och kliver in genom dörren, både till hus och lagård, så inser man att det finns att göra om man är så lagd - och om pengar finns. Visst var det bara att flytta in, men jag har lite svårt att hantera den överdos av furu som man får när man kliver över tröskeln in i huset. Det ska sägas att det är väldigt fina och välgjorda snickerier i hela huset, men de kommer inte till sin rätt alls i sin bleka 90-talslasyr där kvistar och ådringar lyser igenom. Nu målar vi tak och taklister vitt. Golvsocklar, bröstpanel, dörrfoder och dörrar i antikvitt. Jäklar vilket lyft det blir. Profilerna i träarbetet framträder tillsammans med sekelskifteskänslan och köket blir precis det kök jag drömmer om. Varmt, fräscht och storblommigt.

Eller ja, jag hoppas åtminstone det. Just nu ser köket ut som en sån där inplastad tortyr-/ avrättningsplats som man halvser genom fingrarna i läskiga filmer. Det hänger uppskurna sopsäckar från tak till golv för att skydda köksinredningen (i obehandlad furu) och det är ett projekt att ta sig in i kylskåp, micro, skåp och lådor. Det ligger 400 rullar med olika sorters maskeringstejp överallt, brytbladskniven är aldrig där man letar (men troligtvis ligger den tillsammans med mobilen någonstans under presenningen som täcker köksbordet) och det gäller att hålla reda på vilka färgklickar på golvpappen som är nya så att man inte trampar runt en massa vit färg där det ingen vit färg ska vara.

Ja jösses, vi kom i ordning och hade det riktigt fint i säkert en vecka innan kaoset slog till. När man inte är en rutinerad renoverare så är det lite mentalt påfrestande att leva såhär, men jag är väldigt glad att vi tog tag i detta nu och att vi hade sinnesnärvaron att börja med kök och hall. Risken är annars att man blir för bekväm med tiden och tycker att "äh, det går väl att leva med lite furu och den där tapeten anno 1990 har nästan blivit fin efter viss tillvänjning." 

Jag har också ägnat många timmar åt att gå med röjsåg på tomten. Vi har en jättefin bergsluttning med tallar, blåbärsris och enbuskar. Fast de har nästan inte synts eftersom det har vuxit upp hur mycket sly som helst. Det finns också en liten bergsplatå där man skulle kunna lägga terrass eller till och med bygga ett lusthus, eller någon annan inglasad historia och få en fin utsikt över nejden. Eller så bär man bara upp ett par stolar och ett litet bord och sitter där och njuter av tillvaron med en kopp kaffe.

Typ så! 

Ha en fin helg - jag vet i alla fall vad jag ska göra.

Reality check

Nu har jag inte gått tillbaka och faktakollat detta men jag har en känsla av att mina inlägg det senaste har varit ganska käcka och haft ett skimmer av framtidstro runt sig. Nu kan jag lugna alla som känner sig provocerade av denna oombedda optimism genom att meddela jag vid det här laget faktiskt har stött på utmaningar i min nya vardag också.

Det finns saker som helt enkelt fungerar annorlunda här ute på landet, jämfört med när jag bodde på semilandet. Tid till exempel, tid går mycket fortare här. Ork är ett annat exempel, även den tar slut mycket fortare än innan. Tålamod - obefintligt! Gipsväggar, typ nästan överallt efter renoveringen på 90-talet. Du ska inte tro att du bara kan slänga upp en tavla, spegel, hylla eller ett skåp hur som helst. Hetsiga diskussioner och åsikter som går isär, jodå den varan har vi också gott om. Tro inte att du kan komma hem med en fåtölj i gul manchester bara sådär. Som dessutom kanske var lite större än jag tänkt. Man kan faktiskt till och med bli osams vid upphängningen av en piltavla, det visste ni inte va?

Fast det sistnämnda var faktiskt en urladdning som hade legat och lurat på oss ett tag. Det har varit den mest intensiva perioden i våra liv, både fysiskt och psykiskt. Möjligen går den att jämföra med de första månaderna med det förstfödda barnet. Livet som du kände det finns inte mer, det har blivit omkullkastat och du har ingen aning om det här var en bra idé eller ens om du kommer att ta dig genom till andra sidan. Okej, nu överdrev jag kanske en aning men för två personer som är vana vid en bekväm och lugn tillvaro och inte har behov att fylla livet med drama, så är det en ganska stor omställning. Bara flytten i sig men också osäkerheten i att ha ett gammalt hus. Förr om åren byggdes saker för att hålla, men allt har en teknisk livslängd och förr eller senare ger något upp. Eller kanske allt på en gång?! Nu ska jag inte måla fan på väggen, men jag hoppas att vi får chansen att lära känna huset så att vi kan förbereda oss innan saker börjar tacka för sig.

Med det sagt så börjar drömhemmet mejslas fram här så sakteliga och nästan omärkligt skapar vi ramarna för det nya livet på gården. Jag har lyckats få till några ställen i huset som jag är extra nöjd med och när vi nu snart vet hur vi vill ha det i alla rum, är det dags att börja... måla och tapetsera om! Något jag verkligen ser fram emot, både stjärnögd och blåögd. 

Lustigt det där ändå, hur det svänger. Man kan vara som en urvriden trasa på kvällen, för att stå upp likt fågel Fenix nästa dag och känna sig taggad på att ta tag i nya projekt. God sömn är verkligen förutsättningen för allt. Sedan är det ju förstås en stark motivator att se resultatet av sina ansträngningar växa fram, att det blir precis så bra som man hoppats på.

Vad sägs om lite fredag på det?

Hur var det här då?

Tänk vad man glömmer fort. Jag kikade som hastigast på mitt senaste inlägg där jag berörde att vi sålde en del av portföljerna, vilket fick mig att minnas den stress och snudd på ångest jag levde i ett tag innan vi visste om vi överhuvudtaget skulle få sålt gamla huset till ett acceptabelt pris. Hade vi inte fått det hade det snabbt kunnat få förödande ekonomiska konsekvenser, och det nya livet som vi hoppats på hade kanske istället tagit knäcken på oss. Det var verkligen en psykisk påfrestning men man tar sig igenom det mesta.

Nu handlar allt bara om att få tiden att räcka till. Semestern som gick var den absolut mest intensiva period jag upplevt, tror jag. Vi visste ju om att det skulle bli tufft eftersom vår flytt kom hastigt på mitt i allas semestrar och då har ju folk ofta planer. Så vi tänkte att vi skulle fixa det mesta själva. Vilket vi också gjorde, även om mina armar är minst en halvmeter längre nu än innan flytten. Det har också varit en värmebölja - har ni märkt det? Har ni njutit? För det har sannerligen inte vi. Jag rekommenderar absolut ingen att flytta i 30 graders stekande sol. Jag kan åtminstone glädjas åt att jag inte gått upp mina obligatoriska fem semesterkilo!

Som grädde på moset bestämde vi oss för att utföra flyttstädet själva också. Jag vet inte hur många arbetsdagar som vi lagt ner totalt på städningen, men så blir det jäkligt fräscht också. Det känns väldigt bra att lämna ifrån sig ett hus i det skick man själv skulle vilja ha.

Om vi har några ouppackade kartonger ståendes fortfarande? Gissa! Jag tyckte att vi rensade rätt hårt innan flytten, men vi har sjukt mycket saker som inte får plats i huset. Tur då att ladugården finns! Det är många kartonger att gå igenom och det stökiga blir när jag väljer att packa upp några enstaka saker ur varje kartong, eftersom det resulterar i att jag får packa och märka om kartongerna. De försvinner därför inte i den takt jag önskat, men som sagt så länge loftet håller för tyngden av allt bråte är det inget större problem. Så småningom kommer vi att få mer utrymme och förvaringsmöbler i huset också. Då kan jag gå igenom kartongerna ännu en gång.

Nu kanske det inte låter så, men jag är så himla tacksam och glad över att vi fick den här gården och jag älskar att vara här. Vi delar dessutom hus med tornseglare och de bjuder dagligen på fantastiska flyguppvisningar. Vi har också en liten fladdermus som bor i ladugården. En hare som skuttar runt i godan ro på åkern nedanför. Och ena grannens fördömda kattskrälle som bajsar i ladugården, det får det bli ett slut på. Tranor, hjortar och kor. Hjortarna får vi hålla koll på, men än så länge har jag bara sett en som strosat runt på åkern. 

Vi har pratat med några grannar och de verkar väldigt trevliga. De kommer förbi och hälsar välkommen när de ser oss. Det tycks vara precis som jag hoppats, här ute på vischan hjälps man åt och det känns så fint. Man vinkar till bilar som åker förbi på grusvägen. Och det är tyst. Så ljuvligt tyst.

När vi kommit på plats med allt kommer vi att börja måla och tapetsera om. I lagom takt. Jag går och drömmer om färgkombinationer och tapetmönster. När man renoverade huset på 90-talet behöll man den gamla stilen på nedervåningen och gjorde mer öppen planlösning på övervåningen. Det anammar vi och kör lite lantligt sekelskifte nere och däruppe ska det vara mycket färg, stora mönster och en och annan teakmöbel anno 50-tal. Jag gick bananas förra veckan när jag snubblade över ett par underbara fönsterlampor i tiffanyglas, de åkte rätt ner i varukorgen och landade igår i huset. Nu ska de bara hängas upp och om de gör sitt jobb så lovar jag att glömma vad de kostade.

Ha nu en god fortsättning på sommaren!

Sommartider hej hej

Lagom originellt! Undrar hur många blogginlägg som har den titeln nu? 

Fast nu är det faktiskt så att det passar alldeles utmärkt, och för en gångs skull regnar det inte när jag går på semester. Jag har tre lediga veckor framför mig och jag ska försöka njuta så mycket jag kan, även om jag vet att de kommer att passera galet fort. 

Idag tänkte jag avhandla lite ekonomi, för det slog mig nyligen att jag för första gången anammat uttrycket "Sell in may and stay away, come back on St Leger's day". Ja, egentligen bara den första delen än så länge, men det kan bli intressant att se om det funkar. Inför köpet av gården tog vi nämligen beslutet att sälja av lite på våra respektive portföljer, för att säkra upp tillgången av likvider om det skulle strula med försäljning av hus eller banken inför köpet av gården. 

Nu har allt löpt på så bra så att jag får nypa mig i armen och ta i trä. Det ser alltså inte ut som att vi ska behöva använda den här delen av våra egna medel. Vilket är en stor lättnad och innebär att jag plötsligt står med närmare 20% kassa. Min plan för portföljen har varit att succesivt går över från aktier och ha merparten av mina tillgångar i fonder. Normalt hade det inte varit gjort i en handvändning, men nu fick jag verkligen en ordentlig skjuts på vägen och jag får också en anledning att se om det gamla talesättet stämmer. 

För det finns ju också ett svenskt talesätt, "Köp till sillen och sälj till kräftorna" och det går stick i stäv mot det engelska. Som jag förstår det stämde det ganska bra på den svenska börsen på 80- och 90-talet, men att det varit en betydligt mer skakig strategi på senare tid. 

Typ så en fredag som denna, på återseende!

Sista midsommaren ( - nyheten avslöjas)

Det går inte att säga annat än att vi hade en sagolik tur med vädret på midsommarafton. Speciellt när vi nu sitter med facit i form av kraftiga regnskurar ackompanjerat av blixtar som avlöser varandra och ett ständigt muller sedan en dryg timma tillbaka. Ibland smäller det så att rutorna skallrar i huset.

När vi skulle gå och lägga oss igår ställde jag mig på trappan och andades in den varma och vänliga kvällsluften. Jag skulle gärna ha gått ut i skogen och lagt mig i min hängmatta. Vaggas till sömn till koltrastens sång och skogens harmoniska rytm. Idag är jag glad att jag inte följde min impuls utan snällt kröp ner i min trygga och torra säng. Precis nu kom det en smäll som jag aldrig tidigare upplevt, hela huset skakade. Som om Tor själv drämt ner sin slägga i gräsmattan utanför ytterdörren.

Så ja, jag är tacksam för gårdagen. Jag är också tacksam för att vi spenderade den hemma i största stillhet, där vi i lugn och ro kunde njuta av allt gott som detta hus kan erbjuda en vacker sommardag. Det är nämligen sista midsommaren här. Sista månaden också för all del för snart bor vi på vår nya gård. Vi hittade tillslut en gård som har allt vi har haft på vår önskelista och nu är den vår.

Min man får äntligen anledning att köpa traktor och motorsåg och jag får ett hus på, i runda slängar, 150 år. Med lite anpassning kommer vi kunna ha både får och höns. Vi kan odla och ta hem egen ved. Förvara mat i jordkällare och laga mat på vedspisen i köket om strömmen går. Jamen ni hör ju att jag är i sjunde himlen.

Även om vi köpt en gård så är det downsizing som står på schemat. Huset är nämligen lite mindre och inte så anpassat efter den standard vi är vana vid. Det har gett upphov till en del diskussioner. Vad ska vi prioritera, hur ska vi möblera. Kan man ha en crosstrainer i matsalen bredvid kakelugnen? Om vi vill äta framför tv:n måste vi ta med oss maten upp på övervåningen, är det värt det eller ska vi placera tv:n någon annanstans? Måste vi ens ha tv (min fråga som jag inte ens kommer att ställa högt)? Inga lätta frågor vill jag tala om!

Men gissa om jag längtar!