Where have all the fåglar gone?

Här sitter jag med pennan i högsta hugg och försöker räkna fåglar, men de lyser med sin frånvaro. Det är helt öde utanför mitt köksfönster och jag förstår ingenting. Igår vid den här tiden var det full ruljans och svårt att hinna med att räkna dem alla. Idag däremot, inte ett livstecken så när som på när en talgoxe och en koltrast gjorde en mellanlandning utan att så mycket som att se åt maten. Ändå är det samma förutsättningar, några minusgrader och ett mycket lätt snöfall. Samma tid och gott om mat. Varför denna skillnad?

Jag kan se någon enstaka flock med småfåglar som flyger förbi, men jag är inte tillräckligt duktig för att med säkerhet kunna artbestämma dem i flykten. Nåväl, jag får väl sitta här och passa då. Jag kanske skulle ta ett varv i grannskapet för att se om det är någon granne som lockar med en finare meny idag. 

Igår var vi och tassade runt på en fastighet (med mäklarens tillstånd) som eventuellt kan vara lite intressant. En liten gård med precis lagom mängd mark och skog. Skogen är dock uppdelad på några olika skiften och på vissa ställen är terrängen rent av oländig, men det fanns bättre skog också. Det finns saker på både plus- och minussidan på min lista, men vi är på det klara med att prisidén inte speglar vår idé helt och hållet. Det finns mycket att bli förtjust i men stället kräver också en del kompromisser och om det inte är aktuellt att gå ner i pris för säljaren, ja då känns det hanterbart att det inte blir just det här stället. Vi ska gå på en riktig visning inom kort och därefter lär det väl klarna.

Jag har varit inne på det här med rekreation och häromdagen när jag målat en stund i min mandala-bok, frågade jag min man om han aldrig kände behov av att göra något kreativt med händerna. Precis när jag sagt det slogs jag av att han är långt mer kreativ än jag. När han vill göra något med händerna, då bygger han en kanot eller smider ljusstakar. Nu snackar vi kreativitet på riktigt ju, medan jag sitter och försöker måla innanför linjerna och då helst också efter ett slags logiskt färgschema eller löser sudoku. Vad säger min avkopplingsteknik om mig? Exakt hur nervöst lagd är jag egentligen? 

Äh, jag kanske raljerar en aning men apropå kreativitet så har jag skaffat mig ett par täljknivar, för att tälja tycker jag verkar vara en härlig sysselsättning. Man lägger lägger ribban precis var man vill, antingen satsar man på att bli den nya Döderhultarn eller så nöjer man sig med att tälja bort barken på ett vedträ. 

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och hämta hem ett stycke trä och ta tag i detta. Det finns ju ändå inga fåglar att räkna idag.

Hopp och fördom

"Tror du på klimatkrisen?" Frågan kommer ett par minuter in i ett samtal med en främling på flakmoped. Vi åker färja och vinden sliter i mitt hår, jag önskar att jag haft ett hårband men nu får jag försöka hålla fast det så gott det går för att kunna se min samtalspartner utan att få håret i ögonen. Han ger ett slitet intryck i sin röda toppluva där några trådar rebelliskt spretar ut och en arbetsjacka med fransiga muddar. Arbetsbyxorna är nedstoppade i ett par ordentliga stövlar. Flaket på mopeden är fyllt med gamla färgburkar som han ska åka och slänga nu. Han håller på att rensa upp lite på sin fastighet som varit i släkten i fem generationer.

Det är egentligen inte konstigt att jag får frågan, men det är en ovan situation då folk i allmänhet inte brukar intressera sig för vad just jag har för åsikt i brännande frågor. Det är dessutom inte helt vanligt att stöta på någon som faktiskt verkar tycka att allt prat om klimatet bara är hittepå, men det gör den här mannen. 

Färjeturen är mycket kort och eftersom vi båda vet att vi inte kommer hinna att diskutera frågan och nå någon form av konsensus, enas vi om att det är viktigt att hålla sig informerad i stora frågor. Det vill säga att alltid ifrågasätta, även sin egen sida i saken. 

Det är idag lättare än någonsin att hamna i en ekokammare, till stor del på grund av sociala medias algoritmer som är vansinnigt bias-inriktade. Råkar din blick fastna på ett inlägg tillräckligt länge för att ditt scrollande ska avstanna för ett ögonblick, dyker det strax upp tio liknande poster när tummen åter börjar röra sig över skärmen.

Mannen har ett förflutet inom bilindustrin och av det han berättar, samt hur han berättar om det, drar jag slutsatsen att han haft en roll som han känner sig stolt över. Jag är nyfiken på hur samtalen runt fikabordet på hans tidigare arbetsplats lät och var han en i gänget eller höll han sig på sin kant? 

När man ser en person för första (och kanske enda) gången, så baserar man sin bild av personen i just den kontexten. Vi kan ta mig som ett exempel. Jag är inte finare än att jag kan åka ner till affären osminkad i stövlar och varseljacka om jag behöver kompletteringshandla något till middagen. Om någon skulle lägga märke till mig och för skoj skull försöka bilda sig en uppfattning om mig där, skulle personen i fråga antagligen avfärda mig som sämre bemedlad. 

Tanken är faktiskt svindlande om vi spinner vidare. Tänk hur många människor vi är i världen och tänk hur många olika sidor varje person kan ha. De jag tror att jag ser i affären, kanske inte alls motsvarar den roll de spelar i samhället. Samtidigt kanske de roller som jag ser i samhället inte alls har de åsikter som jag utgår från att de har. 

Med det i åtanke blir jag nästan lite rörd av att oavsett hur många olika personligheter det finns, så finns det gemensamma beröringspunkter. Vi sluter oss samman över osynliga gränser när vi känner oss hotade eller förtvivlade. Jag tycker att det är fint. När det väl gäller så finns vi där för varandra och det är det som gör oss starka. Det är det som gör att det finns hopp. Vi kanske har olika ståndpunkter i vardagen, men när allt ställs på sin spets är vi samma art. Jag hoppas att vi aldrig tappar bort det!

Balans - hur svårt kan det vara?

Balans är nödvändigt. Det är något jag kom underfund med ganska tidigt i livet, så tidigt i livet att jag till och med satte mig för att skissa på en tatuering som skulle symbolisera just balans. Det blev ingen tatuering, och kanske är det därför jag glömmer bort att aktivt söka efter positiva motpoler för att kompensera för den negativitet som flödar i vår omvärld nu.

Vi matas dagligen av nyheter om att patetiska gubbar med hybris och makt får infall, gör utfall och går till anfall. Som om inte det vore nog har vi också drabbats av ett kraftigt snöfall. Fast det är ju lite mysigt ändå om man inte måste ut på vägarna, men snart kommer väl de första rapporteringarna om morgontrafikens olyckor. Ja, jag erkänner. Jag är en mästare på att måla världen med den mörka penseln om jag är på rätt humör och det är väl det jag vill komma fram till här. Det är inte svårt att bli mörk till sinnes när vettlösa ledare tillåts följa sina egna nycker och böjelser. 

Ha, och vet ni vad? Nu börjar oxveckorna också, alltså den långa period efter julledigheten där inga röda dagar infaller förrän till påsk. Här kan jag bjuda på lite motvikt ändå för påsken ligger relativt tidigt i år. Första veckan i april, vecka 14 i ordningen. Bra va? Bara elva veckor. Hm, det kändes faktiskt ändå ganska långt nu. Då gör vi så, gott folk, att vi planerar in något kul i slutet av februari. Vad behöver själen? Natur? Bubbel? God mat? Musik? Tystnad?

Är man lite mer spartanskt lagd kan man också välja att se oxveckorna som en motvikt till julens frosseri. Kanske känns det rent av skönt att späka sig i elva veckor efter lata dagar och överflöd av mat och godis?

För egen del ska jag försöka begränsa och kontrollera nyhetsintaget och bli bättre på att aktivt hitta positiv förströelse för hjärnan. Sudoku fungerar jättebra och jag kanske ska leta upp min målarbok också som jag köpte för ett tag sedan i just detta syfte. Göra en Spotifylista med klassisk musik. 

Vad gör ni för att balansera era liv? Gulliga kattklipp på Youtube? Mindfulness? Yoga? Promenader? Umgås med vänner? Läsa fysiska böcker?

Rivstart eller babysteps?

Första dagen på det nya året. Första januari ändå, det klingar löftesrikt.

Apropå löften. Jag har inte befattat mig med nyårslöften sedan jag var barn, och nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas hur löftena kunde te sig. Vad avger ett barn för nyårslöften? Bättre på att städa rummet kontinuerligt? Ta bättre hand om husdjuret? Göra läxan direkt efter att man kommit hem efter skolan? 

Alltså bli en bättre version av sig själv. En version som egentligen grundas på andras förväntningar av en, som man därför aldrig lyckas hålla mer än en vecka eftersom man inte själv vill utan snarare känner att man borde. För hur många barn drömmer i hemlighet om att bli bättre på något av ovanstående? Handlar det inte snarare om föreställningen om föräldrarnas förväntningar på en?

Det är ett välkänt fenomen att gymmen i januari översvämmas av ivriga själar som nu ska börja sitt nya hälsosamma liv och knappt kan vänta på att champagnebubblorna ska lämna systemet innan man hastar iväg med sitt nya svindyra gymkort. Ambitionen är skyhög och intentionerna goda men i februari kommer livet i vägen. Kanske en förkylning, kanske lite ont i ett knä på grund av överansträngning eller kanske en extra intensiv period på jobbet. Legitima anledningar för att pausa gymbesöken, men det är här agnarna sållas från vetet. Den som går till gymmet med anledning av ett nyårslöfte, tar sig ofta inte tillbaka. Varför blir det så? 

Jag tror att det är lätt att tänka att ett hälsosamt liv börjar med en rivstart på gymmet, sedan kommer resten av sig självt. Det kanske finns någon välsignad själ som det fungerar på det sättet för, men inte för den stora massan. Inte för sådana som mig. 

Kanske är det därför som nyårslöften i vuxen ålder inte kändes som min grej. Jag har tillräckligt god självkännedom för att veta att jag skulle sitta i soffan och vältra mig i självförakt sex veckor in på det nya året. Ångesten över det dyra gymkortet skulle hugga till i magen varje gång jag tänkte på det och jag skulle ha ännu ett misslyckande att lägga till på min lista över saker jag inte klarar av.

Jag tror att för att lyckas behöver man komma till två insikter, vägen till god hälsa är individuell och det sker genom små förändringar i livsstilen. 

1. Vad alla andra tycker och gör spelar ingen som helst roll. Vad behöver just jag för att lyckas? Känns det motigt att ta sig till ett gym, så kanske hemmaträning är ett alternativ. Gillar man att arbeta med mål, kanske man vill göra ett schema för ett halvår med delmål. En träningskompis kanske kan vara bra om man behöver en push ibland. En träningsdagbok där både bra och dåliga dagar får vara med. För även om ett pass inte känns så bra som man önskat, så ger det effekt och nästa pass kommer garanterat att kännas dubbelt så bra. Jag tror stenhårt på dokumentation.

2. Vara snäll mot sig själv. Chocka inte kroppen. Gör små förändringar. Byt ut läsk/ juice mot vatten på vardagarna. Börja med promenader. Hitta ett kravlöst sätt att träna på. Hoppa hopprep. Köp en rockring med vikt. All rörelse som blir av är bättre än ingen rörelse. Satsa på att arbeta in en ny rutin i taget, så att den tillslut känns naturlig i vardagen. Ta sedan nästa. Undvik att göra många förändringar på samma gång. Tobakberoende? Det kanske inte är den bästa idén att försöka sluta helt samtidigt som nya mer hälsosamma rutiner ska implementeras. Kanske är det däremot ett bra tillfälle att trappa ner? Det kan bli en punkt i träningsdagboken.

Jag långt ifrån en hängiven hälsomänniska. Visst hade jag önskat att jag drabbats av den där löpardrogen, jag har sett det hända andra och jag har försökt men aldrig fastnat tyvärr. Jag har definitivt övervägt att skaffa gymkort, men jag vet att jag är lite för bekväm för att ta mig dit. För min del blev lösningen ett litet hemmagym med en crosstrainer, några vikter (funkar med gummiband också vid platsbrist) och en yogamatta. 

Jag har också reviderat mina mål och anpassat dem efter min ambitionsnivå. Det är ingen idé att inbilla sig att jag kan bli en superatlet om jag inte är beredd att satsa det som krävs för att nå upp till den nivån. Jag har kommit fram till att jag vill behålla min vikt, jag vill känna mig stark och jag vill bygga en kropp som kommer att hålla i framtiden.

Min största last är socker och jag vet att om jag bara drog ner på godiset så skulle jag nå ännu bättre resultat i träningen, men jag är helt enkelt inte där. Kanske i framtiden, kanske aldrig. Den som lever får se, men det kommer aldrig bli ett nyårslöfte. Det vågar jag lova!

Året är 2025...

...och det ska bli mitt år, det bestämde jag redan nyårsnatten för ett år sedan. Jag hade en given parameter att gå på och det var att jag skulle ta examen, därefter måste ju någonting hända och det skulle i så fall bara kunna bli bättre.

Karriären

Vi kan ju börja där då. Jag tog examen som kursetta, en plats som jag delade med en annan klasskamrat. Under examensmiddagen hyllades jag trefaldigt vilket fick stadens stoppljus att framstå som rosa i jämförelse, men trots värme- och färgskiftningar i ansiktet försökte jag suga åt mig berömmet med ursäkten att det troligtvis aldrig kommer att hända igen. Då gäller det att ta vara på tillfället. 

Det skulle dock visa sig vara något knepigare än jag hade hoppats på att få ett jobb inom min nya bransch. Många var de ansökningar jag skickade (om man även räknar de jobb jag sökte innan examen), avsevärt färre var de intervjuer jag fick gå på. Inte ens en handfull, knappt ens en halv handfull faktiskt. Intressant utbildning men obefintlig erfarenhet. Skulle jag alltså bli ett offer för detta moment 22? Skulle jag bli tvungen att fortsätta harva vidare på mitt gamla jobb? Skulle enda skillnaden efter denna studiepaus vara en månatlig avbetalning till CSN?

Jag svalde stoltheten, sökte en visstidsanställning och fick den! Himmel, vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga upp min tillsvidareanställning sedan fjorton år, för ett vick på ett år? Så gör man bara inte. Eller? Jo, jag visste att det är nu det gäller och jag måste våga hoppa för att se om vingarna bär. Det skulle ju också vara ett gyllene tillfälle att skaffa den där eftertraktade erfarenheten. Så sedan i somras jobbar jag stenhårt på att stärka min position på arbetsmarknaden, och trivs dessutom som fisken i vattnet ska tilläggas.

Ekonomin

Efter att jag återgått i arbete igen kunde jag äntligen börja trycka in lite nya slantar i framtidsportföljen, och jag kan inte med ord beskriva lättnaden. Jag hann knappt att börja innan nästa stora milstolpe passerades. 2025 var nämligen året jag blev miljonär. 

Hur började det då? Jag började spara sent i livet och när jag nådde den hiskesamma summan av 50 000 kr, väcktes funderingar på vad jag egentligen skulle göra med den. Så mycket pengar hade jag aldrig haft förut och jag kände mig väldigt stolt över att ha lyckats spara ihop så mycket. Syftet med sparandet var det dåliga samvetet för att jag kanske borde ta tag i min pension, och det där var ju en jäkla djungel va! Lika bra att jag sparar ihop egna pengar som jag förstår och har koll på själv.

Där någonstans började jag lyssna på ekonomipoddar och mitt intresse för börsen vaknade till liv. 2018 skaffade jag konto på Avanza och köpte med darrig hand min första aktie. Jag minns inte med säkerhet vilken det var men det kan ha varit en Electrolux. Det var det läskigaste jag någonsin gjort och jag hade ingen som kunde visa vägen. Min man hakade däremot på något år senare och vi har till största delen gjort den här resan tillsammans. Varje dag frågar vi först varandra hur dagen varit på jobbet och sedan hur börsen har gått. 

Ett självskrivet mål när man börjar investera är att nå miljonen, så även för mig. Det kändes dock aldrig som ett realistiskt mål. Lilla jag? Miljonär? Hur skulle det kännas? Skulle hela min världsbild förändras? Sedan läste jag om andra som nått miljonen och som uttryckte ett slags antiklimax. De menade att det inte kändes något särskilt. Hur kan det inte göra det? Fast nu när jag själv passerat gränsen är jag böjd att hålla med. Jag påminner mig ändå ibland om att det är en jäkla resa och en bedrift, för det är det ju. Jag vet att gamla kollegor från förr fortfarande aldrig skulle drömma om att spara ihop en miljon, för att man tror att det är omöjligt. Så mycket pengar är inte till för sådana som dem. Så tänkte ju jag också, men det går visst! (Till och med med tre års insättningspaus på grund av studier.) Det är bara att sätta igång! Nu!

Kort om årets avkastning. Jag har merparten av mina innehav på Avanza och där uppnådde jag 16,22%. Tråkigare läsning blir det om man tittar på mitt konto på SAVR, där jag har knappa 20% av mitt kapital, så når jag bara upp till 3,3% avkastning i år. Därmed dras totalen ner en aning, men jag är nöjd med resultatet. 

*************************************************************************

Varför inte för skoj skull också ta en titt på vad som hände för 100 år sedan?

- Greta Garbo korsar atlanten för att inleda sin Hollywoodkarriär.

- SS bildas.

- Sten "Sten-Pelle" Pettersson utses till årets svenska idrottare och erhåller Bragdguldet.

- Varuhuset PUB slår upp portarna på Hötorget.

- Försvarsminister Per Albin Hansson utses till tillförordnad partiordförande i Socialdemokraterna.

- De första dubbeldäckarna börjar rulla på Londons gator.

- Sveriges kvinnliga idrottsförbund (SKI) grundas.

- Charlie Chaplins film Guldfeber har Sverigepremiär.

- Norges huvudstad Kristiania återtar sitt gamla namn Oslo.

- Mussolini tar makten i Italien.

- Kylskåpet uppfinns av två svenska ingenjörer, Carl Munters och Baltzar von Platen.

- Sven Jerring refererar Vasaloppet i den första direktsända radiosändningen utanför studio.

- Franz Kafkas "Processen" ges ut postumt.

- GAIS vinner den första fotbollsallsvenskan.

- Den nya radiostationen Grimeton utanför Varberg invigs.

- Uno Henning läser Nyårsklockan på Skansen.  

Källa: Wikipedia rakt av - så faktagranska gärna vid närmare intresse av någon av punkterna.

************************************************************

Sammanfattningsvis då, blev då 2025 mitt år? 

Ja, det blev definitivt mitt år och jag har bestämt att det ska även 2026 bli. Jag ska ju hitta mitt första riktiga jobb. Kanske hittar jag även en ny fastighet av bara farten, tänk om drömmen om ett liv på landet slår in?! 

Japp, 2026 ska bli mitt år! 

Gott Nytt År!

Böcker sedan sist

Ojoj, så mycket pussel som lagts och sudoku som lösts i dagarna. Jag har även lyssnat en del på ljudböcker. När jag skrev om böcker sist hade jag nog precis börjat på Pizzeria Roma av Elin Persson och den var väl trevlig. Varken mer eller mindre, lämnade inga större avtryck. Därefter blev det En bild av död, en juldeckare av Frida Gråsjö. Jag ville lyssna på något juligt och mysigt, men ingen feelgoodhistoria så jag tänkte att det blir perfekt med en deckare. Tyvärr misslyckades den med att förmedla både julstämning och spänning, vilket ledde till att jag bara längtade efter att den skulle ta slut. 

Behovet av en ordentlig återställare gjorde att jag kastade mig in i Liken vi begravde av Lina Wolff och äntligen blev jag drabbad av en bok igen. Sist blev jag smått lyrisk över Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman och även om Liken vi begravde inte når upp till samma nivå, så blir jag både utmanad och underhållen. För att inte tala om Lina Wolffs perfekt balanserade språk, jag får tunghäfta bara jag tänker på det.

Nu befinner jag mig i slutet av Helga av Bengt Ohlsson. Jag har tidigare läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, i vilken Helga är en av de viktigaste bifigurerna. Boken är underhållande och även här känner jag mig trygg med författarens språk. Han manövrerar läsaren skickligt mellan filosofiska utläggningar och romanens handling, samtidigt som man bjuds på små resor i det mänskliga psyket. Bengt Ohlsson har tidigare gett ut Gregorius, som är Helgas make. Jag kanske ska lyssna på den också för att få det sista perspektivet i denna historia. 

Annars härjar förkylningar i huset, likt föregående år och året innan dess. Vi skulle behöva kalla vita vintrar för att få bort lite basilusker, tror jag.

Om knappt en månad är det dags att räkna vinterfåglar. En av vinterns höjdpunkter. Ni laddar väl ner appen och hänger på?

Nu ska jag leta inspiration till nyårsmiddag.

Ål-la-la eller ett inlägg om ansvar

Åldebatten har blossat upp igen och jag brukar förhålla mig tråkigt neutral på bloggen, men eftersom landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) gått ut och uppmanat folk som tycker om ål att äta ål bland annat på grund av tradition och att det inte är olagligt, känner jag ändå att jag vill ta mitt ansvar som världsmedborgare och värna denna akut utrotningshotade art.

För kan vi verkligen avsäga oss allt ansvar genom att åberopa tradition och kulturarv? Vilken rätt har egentligen människan att sätta sig över en annan art och bestämma att "den kan vi utrota"? För det är precis det vi säger när vi uppmanar till äta upp en utdöende art. Mest ål i magen när den har försvunnit ur haven vinner!

Inte heller kan vi i dagens informationssamhälle skylla på okunskap. Det finns ingen sten så stor, Peter Kullgren, att du skulle kunna ha levt i tjugo år under den och därmed undgått att ta del av det faktum att ålen är rödlistad och akut utrotningshotad.

Argumentet att det är lagligt att fiska ål då? Ursäkta men kan vi verkligen inte tänka själva? Det finns gott om saker som vi bara inte gör, trots att det inte finns en lag mot det. Etik och moral är visserligen på dekis, men finns det då inget hopp? 

Det händer att jag skäms över att tillhöra människosläktet och när jag såg Peters inlägg i åldebatten var ett sådant tillfälle, men vem kan jag be om ursäkt?