Bloggen somnade visst men

om det beror på lättja, stress eller att jag helt enkelt inte tycker mig haft något intressant att skriva om är ju frågan. Kanske en blandning av alla tre även om stress är ett starkt ord i sammanhanget. Nej, vid närmare eftertanke är det inte stress. Det handlar nog snarare om att jag inte befunnit mig i något reflekterande tillstånd på ett tag.

Att vara ny på ett jobb tar en hel del energi så det är tur att det inte tillhör vanligheterna. Det är mycket som ska hamna på rätt plats i den roll som jag har nu då den är ny i organisationen, sedan behöver jag prioritera så att fokus hamnar på rätt saker. Det är mycket som behöver tas tag i och det är både roligt och utmanande.

Även om mycket tankeverksamhet ägnas åt jobbet, roar jag mig faktiskt också emellanåt. Helgen som nu går mot sitt slut har jag tillbringat i vackra Stockholm i finaste sällskapet. Huvudaktiviteten var en inplanerad turridning norr om huvudstaden och vilken dag det blev. Jag fick en jättemysig häst och vädret var helt fantastiskt, ja rena sommaren faktiskt. På eftermiddagen tog vi ännu en tur men nu i stan och utan hästar. Mat, vin, blommande körsbärsträd och en massa prat stod på schemat och där har vi receptet på en mycket lyckad helg.

Jag har precis lyssnat på Katarina Wennstams böcker om sekelskiftesmorden. Det märks att hon har gjort gedigna efterforskningar och böckerna är intressanta och lättlyssnade (trots att det är Katarina Ewerlöf som läser och jag får plocka upp skämskudden när hon envisas med att läsa på dalmål i tredje boken). Perfekta att förlora sig i när man vill försvinna in i en annan värld för ett tag, däremot känner jag inte att jag håller andan i väntan på att nästa bok i serien ska släppas. Jag känner mig ganska nöjd här och nu, så får vi se om jag återupptar kontakten med karaktärerna i böckerna i framtiden.  

Framtidsplan

Alltså ni anar inte hur nära det var att inlägget började med en mörk inledning om hur dystopisk vår värld har blivit. Efter några sekunders eftertanke tryckte jag dock på Backspace et voilà, en ny chans till ett käckare inlägg. (Jag tycker ändå att vi kan ha med oss Lilla Al-Fadjis bidrag till årets Melodifestival, Delulu, som ett soundtrack till dagens läsning. Vill man inte lägga in politiska tolkningar i låten är det ändå en skön dänga för att få igång lite fredagsfeeling.) Det är ju ändå fredag idag!

Visserligen fredagen den trettonde. Visserligen en fredag med kuling och hagel. Visserligen en fredag när jag inte kommer in på min jobbdator. Men ändå, fredag!

Jag har kaffe i min kopp. Min chef uppmanade mig att ha en lugn dag hemma. Jag jobbar inte utomhus och jag kan ta på mig extra strumpor. Sämre kan man ha det.

Första veckan på mitt nya jobb är snart till ända och jag har blivit emottagen med öppna armar. Vem jag än har hälsat på har hen lyst upp, välkomnat mig och sagt att jag varit efterlängtad. Jag menar, wow! Hoppas att smekmånaden aldrig tar slut.

Börsen har ju tuffat på rätt bra i år, men de senaste dagarna har varit ganska dystra. Det är dock inte mycket att hänga läpp över eftersom this too shall pass. Se bara på det hiskeliga raset 2020 som nu degraderats till Coronadippen, ett knappt märkbart hack i kurvan. 

Syftet med mitt egna sparande och investerande har varit ganska diffust redan från början. Initialt var det nog mest ett sätt att dämpa paniken över mitt obefintliga pensionssparande men ganska snart började nya uttryck dyka upp. Ett av dem var FIRE. Det stannade kvar hos mig och jag började fundera. Skulle det ens vara möjligt? Jag började ju trots allt spara relativt sent i livet. Nä, det var nog inte för mig. Även om jag inte hade någon plan tilltalades jag av att stapla pengar på hög, det finns sämre saker att samla på. 

När nu det orangea kuvertet damp ner i min digitala brevlåda, väcktes frågan åter till liv. I samråd med en FIRE-kalkylator undersöktes därför möjligheterna för en något tidigare pension och en siffra började utkristallisera sig. Om förutsättningarna inte ändras alltför mycket så skulle jag kunna gå i pension vid en ålder av 57 år. Alltså det är inte så illa faktiskt. 

Nu är det mycket i den ekvationen som jag själv inte kan påverka så jag får väl kisa när jag tittar på min eventuella pensionsålder, men ändå roligt att ha en plan.

Apropå plan så har jag absolut ingen plan för helgen. Det är skönt. 

Vad ska ni göra i helgen?

Hundar, champagne och chipsvarning

Vi har redan hunnit en bit in i mars månad, eller Martius som det även heter enligt Bondepraktikan. Där står också att läsa att: "Blifwer wädret Palm-Söndag klart, Då får kornet och wäxt samma år fart." Då håller vi tummarna för fint väder på Palmsöndagen, hörrni!

Igår var min sista arbetsdag på nuvarande arbetsplats, idag och imorgon tog jag semester. Det har aldrig känts så definitivt att stänga ner flikarna på datorn som det gjorde igår, innan jag stängde av den och lämnade den ifrån mig. Den här gången var det trots allt förknippat med kluvna känslor eftersom jag tycker så väldigt bra om mina kollegor, det känns oerhört tråkigt att inte få ha kvar dem och jag kände mig verkligen som en i gänget.

Jag kan bara hoppas att jag kommer få lika bra kollegor på nästa ställe. Man vet vad man har men inte vad man får, som det heter. Jag vet åtminstone att jag från och med måndag har en tillsvidareanställning, vilket känns fantastiskt bra och tryggt.

Jag är av den starka åsikten att man ska fira när det händer bra saker i livet, stora som små, men jag är ganska dålig på att verkligen göra det. Igår tog jag mig i kragen och delade en flaska champagne med maken, ackompanjerat av lite snacksprovning. Jag köpte några olika sorter och vinnaren blev ekologiska rågsnacks med havssalt. En liten varning kan jag också bjuda på, för förloraren blev seaweed chips med smak av hummer och paprika. I affären slets jag mellan starkt tvivel och nyfikenhet, men landade i att om jag någon gång ska utmana mig själv så är det nu. Det var hummern jag var tveksam till och det var mycket riktigt hummern som förstörde det. Det kändes rent av ofräscht. Nu vet jag det och är det någon som mot förmodan gillar hummerchips, så har jag en nästan full påse här. 

Nu blev det mycket prat om chips, jag tänkte också säga att efter champagnen fortsätter firandet imorgon. Då har jag bokat 3-rätters med övernattning i ett rum med fin utsikt över både vatten och stad. Stället är känt för sin fina mat och jag har också sett det här stället så många gånger, som är mycket tilltalande rent estetiskt i sitt sekelskiftesutförande, och jag har ofta tänkt att det skulle vara trevligt att få besöka. Nu händer det äntligen, en klapp på axeln till mig.

Vi tycker mycket om hundar och vill gärna ha en så småningom när det fungerar med resten av livspusslandet (läs heltidsjobb). Fram till dess har vi förmånen att få passa en hund lite då och då, en brasiliansk terrier. Just den här hunden har en ganska brokig bakgrund med flera hem bakom sig, men nu har hon hittat sitt "riktiga" hem hos våra bekanta. Det som drar ner upplevelsen med att låna hunden ibland är att hon inte är uppfostrad som vi skulle ha uppfostrat henne om hon var vår. Det kan leda till viss irritation ibland och att man inte knyter an till henne som jag skulle vilja med en egen hund.

I veckan har vi dock passat en annan hund, en kleiner Münsterländer, som är väldigt väluppfostrad och det vidgade verkligen vår uppfattning om hur det är att ha hund på heltid. Den här damen är allt som jag föreställer mig att en hund ska vara. Glad, tillgiven, lekfull. Smutsar ner, fäller hår och snarkar. Men så charmig. Dessa två hundar är varandras motsatser och jag måste säga att vi har bra mycket roligare med den sista, samtidigt som hon är otroligt aktiv och behöver mycket stimulans.

När jag har läst lite om hur man ska välja ras om man vill köpa hund, så ska man se till att välja en hund som matchar ens egna lust till aktivitet. Är man en soffpotatis ska man alltså inte välja en hund som kräver mycket utevistelse och intensiv aktivering. Det blev väldigt tydligt, när vi nu provat två helt olika hundar, att vi antingen får bli mer aktiva själva eller hitta en hund som är mitt emellan dessa två. Jag får också poängtera att naturligtvis spelar det en stor roll vad hunden är van vid hemifrån, det blev tydligt då de två ägarfamiljerna har väldigt olika syn på fritidsaktiviteter.

Det är verkligen lärorikt att passa olika hundar, det blir lättare att ringa in vilken hund som skulle passa ens egen livsstil bäst. Något som jag också tar med mig är att hur mysigt och trevligt det än är att passa hund, så är det också lite skönt när de åkt hem. Det väcker frågan: hur jobbigt är det att ha en hund på heltid i 10-15 år? Kommer jag att tröttna eller blir det annorlunda när det är ens egna hund?

Det är vår i luften, solen skiner och fåglarna sjunger vårsånger. Klockan är inte ens nio denna lediga dag, jag undrar om jag inte ska gå ut och carpe diem.

Husmanskost, vår och böcker

Idag tar mig en sovmorgon. Det är sista gången jag arbetar hemifrån på den här arbetsplatsen, mitt schema är ganska luftigt idag och jag har några timmar till godo på mitt konto. Hur bättre spendera morgonen då än i lugn och ro? Det blir stadigt ljusare på morgnarna och snart kommer de första hungriga småfåglarna för att äta frukost. Det är en härlig tid nu, förvisso fortfarande kallt och vitt men när som helst börjar vårtecken dyka upp och vårfåglarnas drillar är redan igång på sina håll. Allt det vackra ligger nu framför oss, redo i startgroparna att påbörja en ny livscykel efter en lång vinterdvala. 

Det är lite som lugnet före stormen, för när våren väl anländer kommer det att gå fort. Lite för fort om man frågar mig, och det gör man ju. Det är därför jag lärt mig att stanna upp i detta skede och ta in allt som komma skall. Egentligen är det samma sak med en ovanligt god middag, när jag väl kastar mig över den tar den slut alldeles för fort. Då skulle jag istället stanna upp med besticken i händerna och bara lukta på maten, titta på den och verkligen ta vara på allt omkring. För en god middag är ju så mycket mer än bara smaken.

När vi ändå pratar god middag så blir det just det i helgen som kommer, då ska min dotter och hennes sambo komma hem och äta hos oss. Det blir första gången sedan hon flyttade hemifrån och det känns vansinnigt vuxet. Då tänkte jag faktiskt göra kalops. Jag älskar kalops men får aldrig tummen ur och lagar det, men nu händer det i alla fall. Det är roligt med husmanskost, tycker jag. Förra veckan gjorde jag ännu ett klassiskt långkok, nämligen fläsklägg och rotmos. Himmel vad gott det blev.

Det är mycket som är bra med svensk husmanskost och en sak som jag uppskattar extra mycket är att det oftast består av ingredienser som man kan odla och föda upp på en egen gård. Jag gillar den tanken och hoppas att vi hamnar i ett läge någon gång i livet, och helst ganska snart, där vi kan göra just det. Om än i väldigt liten skala, vi siktar inte på total självförsörjning för det är ett heltidsjobb i sig, men det är få stunder i livet jag känner sig så rik som när jag går ut i landet och plockar in potatis, morötter och dill till middagen. Det är en miniminivå som vi kan hålla oss på idag, tänk bara vad en liten gård skulle öppna upp för möjligheter.

Hörrni, det är ju bokrea nu, en av årets höjdpunkter! Det vill säga, det tyckte jag förr åtminstone. Det var innan jag blev för snål för att köpa nya böcker som jag bara läste en gång för att sedan ställa i bokhyllan och degraderas till dammsamlare. Med tanke på den arbetsinsats som en författare lägger på att skriva en bok är det helt vansinnigt att det inte finns en större eftermarknad, men det är väldigt ovanligt att secondhandbutiker ens tar emot begagnade böcker. Jag har även försökt skänka bort böcker på Facebook, men det är noll intresse även där. Kvarstår tippen! Det gjorde fysiskt ont i mig när jag släppte taget om pappkassarna fulla med fina böcker och såg dem landa bland allsköns bråte i containern.

Sedan dess har jag varit oerhört restriktiv i mitt bokköpande och tänker att de böcker jag nu köper ska vara föralltidböcker. Med det sagt ska jag erkänna nu att jag precis var inne och klickade hem två böcker, en som heter Lev som en bonde av Niklas Kämpargård och den klassiska Bondepraktikan. Den sistnämnda har jag tänkt så många gånger att jag vill ha och äntligen är den på väg hem till mig.

Jaha, nu snöar det igen. Enligt Bondepraktikan ska det snöa tre gånger på lärkan innan våren är här. Det är lite tidigt kanske, men om lärkan har kommit så borde ju detta räknas som den första gången för i år. Bara två gånger kvar då, tjoho!

Kalla mig feg - eller Eis, bitte!

I takt med att isen lägger sig över sjöar och annat vatten varje år, ökar också rapporterna om folk som går igenom isen. Jag vet att det finns kompetenta människor som kan bedöma om det är säkert att ge sig ut på isen eller ej, men jag kan inte låta bli att undra om en sådan person alltid gått före och gjort en bedömning innan vanligt folk obekymrat ger sig ut på ispromenad. Med tanke på hur många sjöar det finns i Sverige så skulle jag säga I think not. 

Sedan är ju också frågan vilka kriterier definitionen för en kompetent isbedömare innehåller. Det finns antagligen många som anser sig vara just det och jag skulle också tro att det i de flesta fall går bra, men jag hörde en man på radion strax efter att isen lagt sig första gången nu i vintras som avrådde å de starkaste från att ge sig ut på isen. Det var då och vi har haft en lång period med minusgrader, men han menade också på att om det ligger snö på isen så växer den inte på sig och blir tjockare som man kan tro eftersom snön isolerar.

Ja, man får kalla mig feg men det knyter sig i magen när jag ser folk som små prickar långt ute på isen. Jag kan inte låta bli att undra hur många som har rätt utrustning med sig. Har alla isdubbar och ispik? Har man koll på eventuella inlopp där isen alltid är svagare (om det ens finns någon) eftersom vatten i rörelse inte fryser på samma sätt. Hur långt från inloppet är isen säker?

Jag kan inte heller låta bli att vara av åsikten att om man själv eller någon i sällskapet inte har erfarenhet eller åtminstone kunskap om av att rädda folk ur isvakar, så ska man inte ge sig ut på isen. Om man ändå gör det, räknar man då med att andra ska riskera sina liv bara för att du ska ut på isen till varje pris? 

Här är en artikel från SvD som kan vara bra att läsa innan man ger sig ut. Den är från november förra året och innehåller lite bra tips. Här kan man läsa lite mer om issäkerhet. 

Slutligen vill jag bara tillägga att jag förstår lockelsen med att komma ut på isen med en termos varm choklad en solig, vacker och bitande kall vinterdag. Jag har själv gjort det och vet precis hur härligt det kan vara, men när jag tänker tillbaka så inser jag att jag inte alls var utrustad för det egentligen. Varken sett till utrustning, fysisk eller mental kapacitet. Hade jag gått igenom, så hade jag antagligen inte tagit mig upp igen.

Ta hand om er och tänk på att isen förändras.

Äntligen kan jag berätta

Jag har fått ett nytt jobb, en tillsvidaretjänst inom min nya bransch och jag är så himla glad och lättad. Det är en ny roll som inrättats på den nya arbetsplatsen och jag hade visserligen blivit tipsad om att den skulle komma redan innan min examen av en chef där, men jag hade inte vågat hoppats på att de skulle vara fortsatt intresserade.

Den tjänst jag har nu är en visstidsanställning och det är egentligen drygt fem månader kvar innan den upphör, men kontrollmänniskan i mig stressas av otryggheten i att inte veta om jag har ett jobb till hösten eller ej. Naturligtvis hade det känts bättre om jag hade kunnat fullfölja mitt uppdrag, men det är möjligt att fortsätta utan mig. Trots att jag sett paniken i ögonen hos vissa som mottagit nyheten, faller ingen skugga över mig. Alla förstår mitt val och det handlar snarare om att de tycker att min nya arbetsgivare var smartare än vad de själva varit. Kanske hade jag till sommaren fått erbjudande om fast tjänst där, kanske inte. Jag hade hur som helst ingen lust att sitta på händerna och vänta på det bästa. Jag är för otålig!

Nu kommer jag att ha närmare till jobbet, jag kommer att kunna samåka, jag kommer inte längre ses som en resurs utan ha en roll i rum för beslut och bäst av allt är att jag kommer att höra hemma på en arbetsplats.

Sedan är det nästan svårt att skriva ett inlägg idag utan att nämna finalen i curling igår, där syskonen Wranå besegrade USA och tog Sveriges femte guld i curling genom tiderna. Glädjen på isen var så genuin att den gick rakt genom tv-rutan. Nu är de Isabella och Rasmus med hela svenska folket, ja hela världen. Mäktigt!

Det var en bra OS-dag igår, för hyllas ska även Linn Svahn, Jonna Sundling och Maja Dahlqvist som alla tre hamnade på pallen i sprintfinalen. Galet snyggt ju!

Undrar vad den här dagen kommer att bjuda på!

Adrenalinpåslag kl 06:30

Efter en ovanligt...spännande bilfärd till verkstan är jag tillbaka vid mitt älskade köksbord och min kaffekopp. Min bil har inte mått så bra det senaste och för en vecka sedan kände jag att jag nog får klara mig utan den tills den varit hos bildoktorn. Det var därför inte helt utan bävan jag för en stund sedan styrde stegen mot garaget, skulle den överhuvudtaget starta? 

Svaret var nej, det skulle den inte. Inte utan kamp, men jag tog till ett sista knep och gasade som en galning samtidigt som jag vred om nyckeln. Då kände jag ett motvilligt gensvar och strax därpå startade den. Höga varv var fulknepet som tog oss till verkstan och jag var nervös vid varje korsning, rondell och uppförsbacke. Nu vill jag inte se bilen eller höra från verkstan innan den är sitt gamla godmodiga jag igen. Initialt trodde/ hoppades jag att det skulle vara tändstiften, men det vågar jag inte hoppas på längre. Felet känns större än så... om det inte är fel på en givare. Just det, det är vad jag hoppas/ tror nu!

Över till annat. Egentligen avskyr jag när folk säger A och sedan inte fortsätter till B, men nu kommer jag att göra det ändå eftersom mitt behov av att pysa väger tyngre än mina principer för tillfället. Jag säger bara det här; det händer bra saker nu och jag har en mycket bra känsla i min mage.

Jahapp, nähäpp, nu ska jag inte uppehålla er längre. 

As you were och trevlig helg!