Någon såg mig...

I veckan som gick var jag med dottern till en gymnasieskola som hon har siktat in sig på. Det råkar falla sig så att det är samma skola som jag gick på, för drygt 20 år sedan. Så jag var inte nödbedd, det skulle bli kul att återse den. 

Det är ändå ganska många minnen jag har med mig därifrån. Förälskelsepirr, lyckade redovisningar och ljudet från mina hårda klackar mot stengolvet. Tryggheten i skolbiblioteket, röklukten från entrén och känslan från de sträva, kalla tegelstenarna i väggen mot min bara arm i väntan på att dörren skulle öppnas till nästa lektion. Nervositet, prestationsångest och adrenalin.

En turbulent tid och jag var vilse på många plan, men det fanns en sal jag kunde träda in i och helt slippa alla former av negativa känslor. Bildsalen. Där var allt så enkelt. Mina händer tog över och min hjärna fick avlastning. Det var inga fantastiska verk, det var inte det som var poängen. Det var min fristad. Men det insåg jag inte då. 

Det insåg jag nu, i veckan som gick. När jag åter klev in i samma bildsal och kände den bortglömda men ack så välbekanta doften av krita, torkad lera och färg. Fläckiga penslar i otaliga burkar på en hylla, drejskivor och förklädena på kroken. Och mitt i allt detta stod hon. Min bildlärare. Jag visste att det var hon redan innan hon vänt sig mot oss. Däremot hade jag aldrig vågat inbilla mig att hon skulle känna igen mig! Men jag såg direkt hur hon hajade till när våra blickar möttes. Hon sken upp och jag såg hur hon försökte placera mitt ansikte från förr, medan hon reflexmässigt lyfte fingret mot mig. Hon verkade först tveksam till att det verkligen var 20 år sedan hon haft mig som elev, men eftersom mitt program lades ned på skolan strax därefter så accepterade hon. Tiden har varit snäll mot henne, jag tyckte inte att hon åldrats alls. Det enda som skvallrade om åren som gått, var att det såg ut som att hon gjort en starroperation på ena ögat.

Mötet påverkade mig mer än vad jag hade kunnat föreställa mig och jag förstod först inte riktigt varför jag blev så berörd. Jag hade en lektion i veckan för henne och vi hade ingen djupare relation. Jag släppte inte in folk hur som helst och när någon visade omsorg, vågade jag inte lita på att det verkligen var uppriktigt från deras sida. Hur hett jag än önskade att det var så. Men någonting hos henne tog sig in lite längre än jag själv förstod då. Kanske för att hon aldrig insisterade. Kanske för att hon var öppen, varm och aldrig förebrående. 

För min dotters skull avstod jag från att slänga mig om halsen på henne. Höll tillbaka alla känslor, medan jag lyssnade när hon länge och väl pratade med min dotter om hur man kan tänka inför gymnasievalet. När vi satt i bilen på väg hem igen, överrumplades jag åter av känslor då min dotter menade att ingen hade förklarat så bra som min gamla lärare precis hade gjort.

Likt en besatt stalker satte jag mig direkt att leta upp henne på Facebook. Jag mindes inte den exakta sammansättningen på hennes efternamn, men tillslut hittade jag henne. Men nu då? Jag tänkte först att jag skulle vilja skriva någonting till henne, men vad? Hon har haft elever i tusenfalt. Men nu känner jag nog mer att mötet är över och jag fick tänkt över lite saker. Det kanske var det som var meningen. 

Men tänk vilken skatt det är med bra lärare ändå. De får alldeles för lite uppskattning för sin insats och jag är så tacksam både för de lärare som jag själv haft, och nu även mina barns lärare. Om någon lärare läser detta; tack för att ni orkar! 💖

Det enda alstret jag fortfarande har kvar från någon bildlektion. 

Perfekt tillfälle att leka finn fem (eller fler) fel, men jag bjuder på det! ;-)

Shoppar EVO på Black Friday

Jag är nog den sista på den här bollen, springer efter EVO-tåget på perrongen och slänger mig på som en annan vettvilling. Kanske dumt, men va fasen?! Det kan ju vara som med Tesla, att den bara tuffar på. Eller så köpte jag på ATH och får nu åka med ner. Jag köpte en (!) första aktie som en bevakningspost innan jag bestämde mig för om jag skulle ha aktien i min portfölj eller inte. Inköp: 1390kr den första november. Sedan skulle det dröja ytterligare 23 dagar innan nästa köptes in. Den hade då börjat dippa och jag tyckte att jag gjorde ett klipp på 1220kr. Sedan sjönk det ännu mer och jag har idag strököpt småposter. Evolution seglade snabbt upp och intog plats nr 11 i min svenska portfölj. Häpp!

Ingen minns en fegis, är något jag försöker intala mig själv när jag tvivlar. Man lever bara en gång. Eller, Vad gör det om hundra år? 

Från det ena till det andra, På Spåret har premiär alldeles strax! 

Hur nice? Vilka sitter bänkade?  

(Disclaimer: Som ni naturligtvis räknat ut, grundat på min djupa analys, är detta ingen köprekommendation av Evolution.)

Alltså högskoleprovet

För att förbättra mina chanser att komma in på den kurs jag vill gå på universitetet tänkte jag göra ett högskoleprov. Jag har i min ungdom gjort det vid två tillfällen och den sista gången blev jag rätt nöjd med mitt resultat, som var över snittet. 

In i det längsta hoppades jag att jag skulle kunna tillgodoräkna mig det resultatet, men det var alldeles för gammalt. Jag behöver ett färskt. Något man kan göra för att förbereda sig är att träna på gamla HP, så jag skrev ut ett. Men hjälp...har det blivit svårare, eller har jag blivit dummare... eller nä, svara inte på det! Men jag minns inte att det var så mycket matte! 

Jag kan tycka att de borde lansera nischade HP, beroende på vilken utbildning man siktar på. Då dras inte resultatet ner av provdelar som ändå inte är relevanta för aktuella framtida utbildningar. Häpp!

Men i dagsläget är det bara för mig att rota fram en gammal mattebok och börja från början igen. I och för sig är matte ganska roligt, så det är inget oöverstigligt hinder. Men jag hade hellre sett att mitt HP bestod till 100% av verbala delar och 0% kvantitativa! ;-)

Ni som hängt här ett litet tag kanske minns inlägget om mitt senaste moraliska dilemma angående huruvida jag skulle nämna mina eventuella studieplaner för min chef, inför en tillfällig rekrytering. Jag kan berätta att jag faktiskt berättade. Jag trodde nog inte att hon skulle så överraskad som hon blev. Hon visste ju trots allt att jag läste upp mina betyg på Komvux. Men hon var inte beredd på det, även om hon försökte finna sig snabbt. Till saken hör också att hon är en riktig vinnarskalle, så jag tror att hon tog det som ett nederlag att jag överväger att lämna. Det har känts lite stelt efter att jag berättade, men det kan också vara så att jag överanalyserar. Hursomhelst så hade vi lönesamtal i veckan som gick och då kändes allt som vanligt igen. Så himla skönt! Fast jag har en känsla av att jag gör henne lite nervös, men så upplever jag nog att det alltid varit. Men hon överöste mig med beröm och sa att hon hon är rädd att förlora mig. Sådana möten deltar jag gärna ofta i! :-)

Och avslutningsvis en fråga: Hur fasen får man en 13-årig kille att ha på sig reflex? Jag kan ju tjata mig blå, men det har jag ingenting för. Bättre att använda tjat där det lönar sig. Det finns ju en himla massa käcka reflexlösningar nu för tiden, västar, selar, clips, tejp och hela plagg. Så nu har jag frågat om det finns något som han inte genast skulle slänga av sig, så fort han kom utom synhåll för mig. En svart stickad mössa med reflexgarn i, blev svaret. Så nu ska jag iväg och köpa en sådan. Hoppas att han använder den lika flitigt som han annars använder sin keps, men det är nog naivt... Grupptryck är som bekant starkare än den hemskaste skrämselpropaganda.

Hoppas er helg är fin, 

nu ska jag ut och montera ner en studsmatta och slänga upp lite ljusslingor!...och köpa en mössa!

Budgetens vara eller inte vara

Jag har aldrig sett någon anledning att ha en budget. Det har alltid funnits marginaler och hittills har det gått bra. MEN det var innan jag började spara så hårt. Så länge det inte finns några utsvävningar med i bilden, så fungerar det. Skulle utsvävningar förekomma ska jag kompensera utgifterna genom att ta motsvarande summa från mina riktade buffertar. Och när det gäller större summor, så följer jag duktigt min plan. Men när det plockar småsummor, då kommer Snål-Fia fram i mig och säger att: "Äh, det där lilla? Det är ju löjligt att göra en överföring för det, bättre att snåla lite och låta bufferten vara."

Det är bara det att när det närmar sig mitten/ slutet av månaden, kan många bäckar små hunnit bli en stor å. Och plötsligt inser jag att: "Shit vad fattigt, jag kan inte ens köpa den här grejen från apoteket till min dotter utan att låna från huskontot." Då är det röd flagg, mina vänner! Och jag inser att jag är en riktig Slarv-Maja...

En annan anledning till att jag inte gärna gör småöverföringar, är att mina buffertar finns på en annan bank. Det tar således ofta en bankdag innan transaktionen går igenom. Just detta är också en av fördelarna med att ha dem på en annan bank (utöver räntan), det är inte lika smidigt att nalla då. 

Discip-Linnéa är en tredje personlighet jag har som visar sig då och då, hon har smarta lösningar på det mesta. Finge hon bestämma skulle det inte finnas en enda oredovisad siffra. Det är också hon som räknar på hur mycket jag kan spara varje månad och oftast håller hennes uträkningar, men uppenbarligen är de inte idiotsäkra.

Ett alternativ till budget, är en mini-nödbuffert på min huvudbank. Där det alltid ska finnas 2.000 kr.... fast jag känner tvivlet redan nu. Kanske det enda raka är att göra en jäkla budget? Eller bara låna från huskontot tills överföringen går igenom, det handlar ju bara om någon dag liksom? Och hur ofta händer det dessutom? 

Det är banne mig inte lätt att ha multipla personligheter, det här inlägget blev ju nästan helt i onödan och jag känner att jag får be om ursäkt för att jag ödslat eran tid. ;-)

Men hur ställer ni er till budget? Har ni någon och följer ni den i så fall?

Vänskap och konflikter

Det är inte helt enkelt med vänskap, varken som barn eller vuxen. Skillnaden är att barn inte hymlar med vad de tycker. "Då tänker jag inte leka mer med dig!" är ett konstaterande som jag tror att de flesta känner igen och förknippar med förorättade barn. Barnen skiljs åt i ilska, men leker lika glatt igen dagen därpå. För barnens värld är inte lika stor som en vuxens, de har de kompisar som finns i sin direkta närhet. Antingen leker man med dem, eller så sitter man hemma och surar i sin ensamhet.

Vi vuxna har däremot en benägenhet att undvika sådana konflikter med våra vänner. Om vi tycker olika om någonting, byter vi hellre samtalsämne än att riskera dålig stämning. Varför, kan man undra? Kanske för att vi vill värna om vänskapen, men då kommer nästa fråga: Vad är det för vänskap om man inte kan säga vad man tycker?

Det är enklare att vara uppriktig mot bekanta och andra som man inte har valt att räkna till sin vänkrets, för där har du ingenting att förlora. Men konflikter har en fördel också, den kan stärka en relation i och med att man lär känna vännens andra sidor. Ny frågeställning på det: Kan det innebära att man får en starkare relation till sina bekanta än sina vänner? Även om man inte är så förtjust i dem?

När jag var yngre levde jag i villfarelsen att man ÄR sina vänner. En vän skulle vara precis som jag. Samma intressen och värderingar, samma smak och samma drömmar. Nu vet jag att det är en tonårings dramatiska bild av vänskap, men den levde kvar länge hos mig. Kanske är det detta synsätt som gjort att jag tidigare dragit mig för vänskapskonflikter, för att man måste tycka samma om man är vänner.

Den nya insikten, att man kan vara olika men vänner ändå, är ganska skön. Idag kan jag tycka att det är nästan förlösande med en konflikt. Inte så att jag aktivt söker dem, men när det verkligen behövs så är det skönt att rensa luften. Som efter ett åskväder. Det blir lättare att andas.

Det vore också konstigt om en relation aldrig ändrades, eftersom vi individer ständigt utvecklas och genomgår olika faser i livet. Vissa växer man ur och andra håller. Mina vänskapsrelationer är gamla, sedan skoltiden. Några har fallit bort. Jag är en introvert person, men jag får mycket energi av att hänga med mina få vänner och jag är tacksam att jag har dem. 💕