Avslöjat mina planer

Jag har funderat på när som är det bäst valda tillfället att berätta på jobbet att jag har för avsikt att börja plugga. Lite löst beslutade jag mig för att det får bli ganska snart efter årsskiftet, men helst efter en planerad semester i senare delen av januari. Det hela löste sig ganska fint när jag såg att chefen bokat in mig på medarbetarsamtal tidigare i veckan som gick.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, hade jag redan informerat min chef i höstas inför en tillfällig rekrytering på avdelningen. Så hon kände till det, fast jag har en känsla av att hon försökt förtränga det. Men på mötet kom vi fram till att det fortfarande är aktuellt och jag ska informera kollegorna så snart jag känner att det passar. Det ska sägas att det blev lite känslosamt inne hos chefen. Hon sa att hon såklart var glad för min skull och att hon tyckte att jag hade mycket mer potential än vad jag får chans att visa på jobbet. Och att jag var hennes bästa värvning. Där började jag faktiskt nästan gråta.

Att berätta för kollegorna var tuffare. Åtminstone precis innan. Jag ville rycka av plåstret och få det överstökat och läget kom ganska snart. Jag tänkte att NU säger jag det och drog efter andan, men så fegade jag ur. Hjärtat bultade, händerna darrade och jag kunde inte fokusera på vad jag gjorde. Skärpning! NU säger jag, drog efter andan igen och började med ett tydligt ...eeeh. 

Det blev lite blandade reaktioner, fast de blev nog faktiskt mer överraskade än vad jag hade trott. Jag har ju trots allt läst upp mina betyg och det visste de om. Jag har visserligen sagt att jag inte haft någon plan med det, för det hade jag inte då. Det var jag också noga med att påpeka, att detta var något som växt fram under senare tid. Två av dem var uppmuntrande och ställde lite nyfikna frågor, men den personen som jag misstänkte skulle ha svårast att acceptera sa nästan ingenting. Hon har det bitvis tufft med ångest och jag tror att hon upplevde det som positivt när jag kom till avdelningen. Jag fick liksom rollen som stabilisator eftersom jag försöker hålla mig lugn när det är stressigt och saklig när det finns risk för konflikt. Nackdelen är att jag inte alls alltid är lugn, men jag har lite svårt att visa mina svaga sidor. Och det leder ibland till att jag känner en viss press på att upprätthålla bilden som de andra har av mig. Men det är mitt eget fel, det vet jag. 

Nåväl, det känns skönt att ha kommit ut och att inte behöva vakta mina ord längre. Nu dröjer det säkert inte lång tid innan resten av företaget vet och med det är bollen i rullning på riktigt.

Över till annat. Imorgon ska min dotter och jag ha en egen date, precis som jag hade med min son för några veckor sedan. Då ska vi bowla och äta lite lunch. Ska bli supermysigt om man bortser från att hon kommer att spöa mig i bowlingen.

Nu längtar vi efter vår!

Medarbetarsamtal

Så var det då dags för det årliga medarbetarsamtalet igen. Jag brukar vara ganska taggad inför dem, men i år kände jag mest...määh. Jag har väl inte känt att jag har varit 'gör'-engagerad på jobbet sista tiden, så den här gången fick jag faktiskt klistra på ett leende innan jag gick in.

Jag gillar verkligen min chef, hon är bestämd och konsekvent samtidigt som hon kan vara påhittig och nästan lite flamsig ibland. En av hennes superkrafter är dock förmågan att läsa av gruppen. Hon känner av stämningen så fort hon kommer in på avdelningen och hon märker direkt när någon inte är i balans. Det innebär också att hon har rätt bra koll på hur hon ska hantera de flesta av oss, förutom mig...trodde jag.

Det är inte avsiktligt, men jag har svårt att släppa folk för nära inpå livet. Åtminstone om jag inte har valt dem själv. Så jag berättar inte om alla mina privata funderingar hur som helst, och jag tycker om att ibland gå i egna tankar när jag jobbar. Däremot har jag en ganska lättsam jargong gentemot mina kollegor, vi skrattar och skojar mycket. Jag gillar också att slänga käft ibland med vissa, så på det hela taget tror jag att folk uppskattar mig även om jag är svår att placera i ett fack.

Tillbaka till chefen, för under vårat samtal förstod jag att hon har hittat nyckeln. Hon har insett att jag behöver matas för att jag ska hålla mig lugn (jag måste vara en mardröm). Mitt arbete innehåller ingen form av skrivande, men som ett personligt mål förra året fick jag uppdraget att väcka liv i företagets gamla interntidning. Jag fick frågan vad jag ville ha för personligt mål, och jag tänkte att Äh, jag kan lika gärna dra till med något kul. Döm om min förvåning när chefen tyckte att det var en alldeles utmärkt idé.  

Lika förvånad blev jag i år när hon sa att hon hade tänkt att våran avdelning verkligen borde ha en blogg, och att jag skulle vara perfekt som ansvarig för den. Återigen, det här har ingenting med mina ordinarie arbetsuppgifter att göra och jag börjar få dåligt samvete. På arbetstid får jag sitta och göra saker jag brinner för, som att skriva för våran tidning och blogga, men mina kollegor då? Å andra sidan drar jag ett stort lass, och jag prioriterar alltid mina huvudsakliga arbetsuppgifter i första hand. Så egentligen ska jag bara tacka och ta emot. Vara glad att chefen är mån om att jag stannar kvar. :-)

 Vad tycker ni om medarbetarsamtal?