Det är nämligen så att min utbildning har gått från delvis på plats, till helt på distans med några obligatoriska träffar i Göteborg frampå. Det känns helt okej, jag sparar både tid och pengar på att slippa åka in till stan. Och att sitta uppkopplad med kameran på hela dagarna kanske jag vänjer mig vid. Men jag var ganska trött efter de första dagarna.
Klassen verkar bra, mycket blandade personligheter. Trots det känner jag mig lite som en outsider, men om jag ska vara ärlig så gör jag nog alltid det i början. Det brukar lösa sig. Och faktum är att jag tagit på mig en roll, som gör att jag utmärker mig lite. Jag och en tjej till har nämligen blivit valda till studeranderepresentanter för klassen i utbildningens ledningsgrupp.
Jag tänkte först inte anmäla mig, även om jag var lite nyfiken. Tänkte att det är säkert andra som vill det mer och gör det bättre. Men så visade det sig att det bara var en som anmält sitt intresse och vi ska vara två, så fler kandidater efterfrågades. Det kommer säkert rassla till nu och ramla in en massa anmälningar, tänkte jag, men va fasen jag skickar väl in ändå då. Det får bära eller brista.
Det visade sig att vi tillslut bara var tre stycken och jag tyckte att båda de andra två verkade ha bättre meriter, när jag läste deras motiveringar till varför de skulle passa för rollen. Men så blev det jag och den andra tjejen som blev framröstade ändå. Det kändes oväntat och läskigt. Och nu känns det spännande och roligt. En bra chans att nätverka med branschfolk och en bra post att skriva till på CV:t.
********
De tre ridlektioner som varit efter sommaruppehållet har det varit dålig uppslutning på. Först var vi tre, förra var vi två och nu i tisdags hade det bara varit jag. Om det inte varit för att det tillkommit två nya i min grupp. Typiskt på ett sätt, hade de inte kommit hade det blivit som en privatlektion för min del. Men kanske lika bra att man bygger på gruppen, så att den inte upplöses och jag måste börja i en annan grupp.
Men nu har jag äntligen börjat få lite kläm på galoppen. Ja, mer eller mindre. Men jag har fått uppleva euforin som medföljer en avslappnad galopp. Inte alla turer är lika lyckade, men ibland får vi till det. Hästen och jag!
Vi har inte hoppat något ännu efter sommaren, men jag längtar efter att få prova att hoppa en bana i galopp. Det är roligt nog att göra det i trav, men då måste det vara en fantastisk känsla att få göra det i galopp. Jag var ju lite rädd att jag skulle förlora de muskler jag byggt upp under förra terminen, men troligtvis har cykling och promenader varit nog för att underhålla både flås och muskler. För jag upplevde inga problem att orka med under lektionerna. Ja, lite träningsvärk på sina ställen såklart. Men skönt att inte vara helt nollställd på samma sätt som jag var när jag började rida.
********
Jaha, nä här sitter jag som om jag inte hade en massa skolarbete som väntade på mig. Kanske lika bra att stjälpa i sig den sista kalla kaffeskvätten och sedan gå och borsta tänderna. Time waits for no one!
