Det snöar och snöar

När jag skriver titeln hör jag Lasse Stefanz gamla dänga: "Det regnar och regnar". Varsågoda, om ni vet vilken låt det kanske ni nu har fått den på hjärnan. En liten torsdagspresent från mig!

Barnen försvinner ut genom dörren ett efter ett och uppslukas av den vita massan. Jag vinkar glatt och fyller på min kaffemugg. Vid lunchtid ska jag ut och skotta om det fortsätter såhär. Det är något, je ne sais quois, med att skotta snö. Men dels är det fysiskt ansträngande, det gillar jag. Och dels är det något primitivt över det. Människan har lyckats tämja så mycket här i världen, men inte snön. När den kommer tvingas vi att gå man (kvinna?) ur huse och med muskelkraft förflytta snön för att kunna fortsätta med våra liv. 

Bor man i ett villaområde (som jag ju än så länge gör) är det lite Svensson, Svensson-känsla när jag ser de andra grannarna skotta sina uppfarter. Skrapet mot asfalten och ibland ett pustande. Bilarna som tillslut backar ut och åker iväg. 

***************

Brr, nu har jag precis kommit in efter att ha bistått en stressad granne med att fånga in sin glada hund. Jag hörde ett väldigt liv ute på gatan. Det brukar bli det när den familjen är ute, men idag var det en oktav högre. Matte sprang fram och tillbaka och jagade efter den lilla snöbollen, ivrigt påhejad av sina tre barn. Hunden var lyckligtvis nyfiken på vem jag var och kom fram för att hälsa och undrade om jag också ville vara med och leka. De ringade in henne och äldste pojken fick tag i ett bakben, så var den lekstunden över. 

Det händer mycket i omvärlden och det händer mycket i min lilla värld också. Den ena dåliga nyheten avlöser den andra därute och det är svårt att hålla modet uppe. Även om det som händer i min lilla värld är bra och självpåtaget, blir det ändå en känsla av "mycket". Och det är mest mina tankar som spökar, om framtiden. Vart jag ska och vilka olika vägar som kan leda mig rätt. Det är både plan A, B och C som snurrar och jag kan inte göra mycket mer än att försöka göra rätt val och låta tiden ha sin gång.

Men jag skulle behöva landa lite och jag kom på en sak som jag tror funkar väldigt bra i det syftet. Jag tog beslutet att efter ungefär tretton år ta bort mitt konto på Facebook. Jag använder det nästan bara för att "hänga med", men om jag ska vara ärlig så tar det mer än det ger. Det har jag vetat länge, men inte analyserat djupare. Plötsligt har jag frigjort lite tid och information kan jag få på annat sätt.

Och ni som har Meta, oroa er inte! Jag har fortfarande några av deras andra appar kvar. ;-)

På temat landa kan jag också erkänna att jag har köpt något som kan klassas som lite barnsligt, men jag tror att det är helt rätt för mig just nu. En målarbok! Jag beställde den för två veckor sedan och enligt prognosen ska den äntligen nå mig idag. Lugn och Ro, målarbok för vuxna - heter den. Av Nina Tara. Det låter väl som handen i handsken? Låta hjärnan vila och hålla mig innanför strecken... Det kanske kommer en bokrecension så småningom.

Inte från just den boken, but still. Visst vill man bara gå loss med färgpennorna?

Vet ni, jag rundar av här. Juridiken väntar! Nästa gång vi hörs är jag en osedvanligt harmonisk varelse. Kanske! ;-)

 

Med hjärta och plånbok

Hoppas att ni inte glömt bort mig, trots att jag varit lite frånvarande. Jag tycks lida brist på både tid och energi för tillfället. Årstiden kan mycket väl vara en bidragande orsak, men i förhållande till mitt engagemang i skolan är den trots allt perifer. För skolan tar mycket av mig just nu. Jag trodde att detta skulle vara en något lugnare period i kursen, men det är full fart framåt som gäller. 

Vi läser och skriver hemma och har praktiska övningar och samtal på plats. Att läsa och skriva är inga problem, det är det praktiska som kräver mest av mig. Det är långa dagar och ett klassrum blir väldigt fullt av olika energier, så jag är helt slut när jag väl kommer hem. Med det sagt så vill jag också säga att jag verkligen tycker om min klass, det är många som jag trivs bra med och har stort utbyte av. Därför känns det lite vemodigt att vår tid tillsammans är över i januari. 

Vi hade en övning som gick ut på att ge varandra presenter i form av positiv feedback. Jag har hört talas om det förut, men aldrig provat. Efter att ha lyssnat på feedbacken (svårare än man tror) kändes det nästan som att käkarna krampade, så mycket log jag. Den finaste feedbacken fick jag från en kille som jag bara pratat ytterst lite med. Han sa att han uppfattade mycket i klassrummet som kantigt, men att jag gjorde det rundare. Liksom filade ner kanter och hörn. Han tyckte att jag var som en kopp varm choklad. Jag blev alldeles varm i hjärtat, för det kändes så genuint.

Jag tror att vi överlag är dåliga på att visa vår uppskattning. Så mycket i vår tillvaro handlar om att överleva och om att hitta vår egen plats i livet. Vi glömmer helt enkelt hur mycket man får tillbaka när man är generös mot andra. Det är som att man är en del av något större, när man inser att man har makten att få någon annan att må bättre. Speciellt med så små medel som ett leende eller några snälla ord.

Det om detta. Äntligen har snön letat sig ner mot sydligare breddgrader och det är ett fantastiskt vackert landskap vi vaknar upp till. Tråkigt nog är snön inte här för att stanna, vilket betyder att den snart kommer att förvandlas till en grå blöt sörja. Men idag ska jag njuta, för jag har ynnesten att inte behöva ge mig iväg till jobb eller skola. Däremot kom det precis ett mail från skolan där de informerade om att skolskjutsarna är inställda. Bussarna är förhindrade att ta sig fram under rådande väderlek stod det och det låter som att det kommit en meter snö. Minst! Fast från mitt köksfönster ser det snarare ut som en decimeter. Nåväl, jag hoppas att alla barn som får vara hemma idag går ut och åker pulka. Jag hoppas också att alla som ger sig ut med bil på vägarna har vinterdäcken på.

Vi blir då och då påminda om hur utsatta andra människor är i världen. Som i juletid eller när snön kommer. Så även jag. Tänk vilken tur jag har som är varm, mätt och trygg. Som kan unna mig att få julkänslor och planera när vi ska åka och hugga gran med hela familjen. Alldeles nyss surfade jag in hos en hjälporganisation och skänkte en liten slant. Jag har inte mycket men tänker att det ändå är mycket mer än vad många andra har. Om du tänker likadant, kanske du kan tänka dig att göra detsamma. 

Välkomna till Fumlans pysselhörna! Snart blir det ljus i vårt hus.

Ha en fin vecka! 💓