Livet är för kort

...för att ligga i sängen och vrida sig. För varje varv hoppas jag att detta är det sista innan sömnen släpper in mig. Men så blev det alltså inte och nu är jag bara irriterad. Hur många timmar av mitt liv har jag inte slösat bort på att försöka somna? 

Det är inte alltid såhär svårt, tack och lov. Men när det väl händer så är det på hyfsat samma tid i månaden. Jag har kollat upp om det har med månen att göra, men det verkar inte som att den är boven i dramat. Jag går väl efter min egen månadsklocka.

Förr eller senare somnar jag alltid, men eftersom jag både är klarvaken och irriterad som sagt, så tänker jag att jag ska göra som kidzen. Jag ska dygna! 

En av förmånerna med att sitta hemma med distansstudier, det är inte hela världen. Å andra sidan, att vara svårsomnad dök upp i mitt liv ungefär samtidigt som studierna. Hönan eller ägget? Annars har jag oförskämt goda sömnvanor, vilket gör att jag drar slutsatsen att när jag väl börjar jobba igen kommer de säkert tillbaka.

**********

Nog om mina vansinnigt intressanta sömnproblem. Jag läser om grupprocesser och arbetsgrupper just nu, och det är verkligen intressant. Det är dessutom ett bra tillfälle att analysera sig själv. Vem blir jag i en grupp? Vilken roll tar jag, eller får jag? Är det alltid samma roll? Svaret är nej, åtminstone i mitt fall. Det beror på vilken typ av grupp det är och vad syftet är.

Jag har smygövat på att lyfta andra, just för att jag märkt hur glad och avslappnad jag själv blir om jag får komplimanger eller spontan, bra kritik. Jag blir bekräftad och därmed mer säker på min roll. Det gör i sin tur att jag kan flytta fokus från mig till andra. Upptäcka vad de kämpar med. Det funkar faktiskt jättebra i min ridgrupp. Stämningen är lätt och uppsluppen, för det bästa är bonusen att det smittar av sig. Nu ska jag verkligen inte ta all cred för att vi är en bra grupp, men när jag var ny upplevde jag att det kändes mer tillknäppt mellan deltagarna. Det kan också ha att göra med att jag var osäker på precis allt, eftersom jag inte ridit tidigare. Då gällde det bara att överleva! ;-)

**********

Min katt har då inga sömnproblem. När jag kom upp för trappan, kom han vinglandes emot mig med pliriga ögon. Undrade väl vad som stod på och varför vi måste gå upp mitt i natten. Nu har han återgått till sin djupsömn på golvet vid mina fötter. Ligger och snarkar och tassarna rycker. Jag är så glad för hans skull! ...inte alls bitter! (Minsann, har han inte fisit också?)

**********

Från det ena till det andra. Vad är grejen med: "Hej! Är den här varan tillgänglig?" Ja, som vissa av er kanske förstår så handlar det om Marketplace på Facebook. Jag svarar såklart. Och sedan är det tyst. Alltså även om jag säger att den "är tillgänglig", så är det tyst. Vad är grejen? Troll? OCD? Det har inte bara hänt en gång och jag vill så gärna förstå. Är det en bugg bland alla ettor och nollor?

**********

Nu tror jag att jag ska ta och titta på lite skolarbete. Försöka distrahera bort min annalkande hunger. Skulle kunna ta udden av den med lite kaffe, men kaffebryggaren låter som helt tröskverk i uppstarten. Så jag får avvakta lite för att inte väcka hela huset. Det är ju faktiskt väldigt lugnt och skönt såhär på småtimmarna. En värld man sällan befinner sig i, trots att den är så nära.

Ha en fin onsdag, mina vänner!

Köper Bitcoin - nästan

Det småregnar ute och det får vara anledning nog för att jag ska strunta i min lilla morgonpromenad. Istället kokar jag en extra stor kanna med kaffe, drar på mig raggsockarna och sätter mig här med er istället.

Jag öppnar glatt med att berätta att jag hoppat bana i galopp! Det heter säkert något finare på hästspråk... Jag nämnde ju det i förra inlägget (tror jag) att jag längtade efter att få prova det. Och nu har jag gjort det. Det var jätteroligt och jag har fortfarande träningsvärk. Men! Det blir väldigt tydligt att jag inte har full koll på min galopp ännu. Jag behöver öva upp balansen, driva bättre och rama in hästen bättre. Men jäklar vad kul det var! 

Jag har avslutat första delkursen på min utbildning nu, puh! Helt galet att det bara är på 75% takt, jag har liksom inte hunnit med att ens titta på mina andra två kurser på högskolan. Men igår och idag är schemafria, så igår passade jag på att bekanta mig med Bitcoin (som ju är en av mina högskolekurser). Det var intressant och också roligt. För lärarna har byggt upp ett system med EduBitcoin, så vi har fått skapa en egen plånbok och börjat göra transaktioner. Lite mystiskt att läsa om Satoshi Nakamoto också, som är grundaren till Bitcoin. Det gillar vi!

Ni som har ett gott minne kommer kanske ihåg att jag har varit i rensar-tagen. Jag fortsatte i rask takt över till min smyckessamling. Mer specifikt till min guldgömma. För med stigande ålder är det inte ovanligt att just guldhögen växer. Förlovningsringar, ex-pojkvänsgåvor, ja ni fattar. Sådant man helt enkelt inte använder längre av förklarliga skäl. Vad gjorde jag med min blygsamma guldhög då? Jo, jag sålde den faktiskt. Skickade iväg den i en liten guldpåse och fick en swish tillbaka. Snabbt gick det också.

Pengarna åkte in på börsen fortare än kvickt. Lite för fort faktiskt. För i efterhand kom jag på att det  gott och väl hade räckt till både en ny mc-hjälm och ett par hellånga cykelbyxor. Som jag ju gått och craveat länge. Min nuvarande mc-hjälm är en billig sak som viner av luftdraget, har ett litet visir och trycker i pannan. Jag har ändå stått ut i 10 år! Och mina nuvarande cykelbyxor är bara cykelshorts, vilket inte hjälper upp motivationen att ge sig ut och cykla när hösten väl har kopplat sitt grepp. Jag tror dessutom att mina cykelshorts också närmar sig den aktningsvärda åldern av, om inte 10 så åtminstone, 8 år...

Lyssnat på böcker har jag också gjort och nu senast har jag plöjt Kattis Ahlströms två fina romaner, I hennes skor och Sången om Sanna. Mysiga att lyssna på och hon har en varm ton i sina böcker. Den sistnämnda av dessa två gillade jag ändå bäst, och de faller båda in under kategorin easy-listening. Lite avkoppling och verklighetsflykt som kontrast till skolarbetet. Sedan är det ett plus att hon läser upp böckerna själv. Nu har jag precis börjat lyssna på en bok som heter Lektioner i kemi av Bonnie Garmus och den verkar lovande.

Gult är f..fint?!!

Nu kör vi den här sista vardagen, innan vi välförtjänt får lägga upp benen och luta oss tillbaka in i helgen!

 

Första morgonen

...den här veckan som jag inte behöver sitta uppkopplad klockan nio och se alert ut i kameran. Skönt! Jag har håret i en slarvig hästsvans och min bångstyriga lugg har jag fängslat i en hårnål på huvudet. Inget smink och en sladdrig t-shirt. 

Det är nämligen så att min utbildning har gått från delvis på plats, till helt på distans med några obligatoriska träffar i Göteborg frampå. Det känns helt okej, jag sparar både tid och pengar på att slippa åka in till stan. Och att sitta uppkopplad med kameran på hela dagarna kanske jag vänjer mig vid. Men jag var ganska trött efter de första dagarna.

Klassen verkar bra, mycket blandade personligheter. Trots det känner jag mig lite som en outsider, men om jag ska vara ärlig så gör jag nog alltid det i början. Det brukar lösa sig. Och faktum är att jag tagit på mig en roll, som gör att jag utmärker mig lite. Jag och en tjej till har nämligen blivit valda till studeranderepresentanter för klassen i utbildningens ledningsgrupp. 

Jag tänkte först inte anmäla mig, även om jag var lite nyfiken. Tänkte att det är säkert andra som vill det mer och gör det bättre. Men så visade det sig att det bara var en som anmält sitt intresse och vi ska vara två, så fler kandidater efterfrågades. Det kommer säkert rassla till nu och ramla in en massa anmälningar, tänkte jag, men va fasen jag skickar väl in ändå då. Det får bära eller brista. 

Det visade sig att vi tillslut bara var tre stycken och jag tyckte att båda de andra två verkade ha bättre meriter, när jag läste deras motiveringar till varför de skulle passa för rollen. Men så blev det jag och den andra tjejen som blev framröstade ändå. Det kändes oväntat och läskigt. Och nu känns det spännande och roligt. En bra chans att nätverka med branschfolk och en bra post att skriva till på CV:t. 

********

De tre ridlektioner som varit efter sommaruppehållet har det varit dålig uppslutning på. Först var vi tre, förra var vi två och nu i tisdags hade det bara varit jag. Om det inte varit för att det tillkommit två nya i min grupp. Typiskt på ett sätt, hade de inte kommit hade det blivit som en privatlektion för min del. Men kanske lika bra att man bygger på gruppen, så att den inte upplöses och jag måste börja i en annan grupp. 

Men nu har jag äntligen börjat få lite kläm på galoppen. Ja, mer eller mindre. Men jag har fått uppleva euforin som medföljer en avslappnad galopp. Inte alla turer är lika lyckade, men ibland får vi till det. Hästen och jag! 

Vi har inte hoppat något ännu efter sommaren, men jag längtar efter att få prova att hoppa en bana i galopp. Det är roligt nog att göra det i trav, men då måste det vara en fantastisk känsla att få göra det i galopp. Jag var ju lite rädd att jag skulle förlora de muskler jag byggt upp under förra terminen, men troligtvis har cykling och promenader varit nog för att underhålla både flås och muskler. För jag upplevde inga problem att orka med under lektionerna. Ja, lite träningsvärk på sina ställen såklart. Men skönt att inte vara helt nollställd på samma sätt som jag var när jag började rida. 

********

Jaha, nä här sitter jag som om jag inte hade en massa skolarbete som väntade på mig. Kanske lika bra att stjälpa i sig den sista kalla kaffeskvätten och sedan gå och borsta tänderna. Time waits for no one! 

 

"Folk med ångest"

Så heter den bok jag lyssnar på just nu. Den är skriven av Fredrik Backman, mannen bakom "En man som heter Ove" och "Björnstad". 

Jag googlade just författaren, för att få bekräftat titlarna, och hittade information som tyder på att han lider av psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Och ännu en gång väcks frågan i mig: Kommer genialisk kreativitet ur vårt mörker? Den man som betraktare hänförs av, inte kan få nog av, vill krypa in i och sist men inte minst, själv vill ha? 

Är demonerna priset man betalar för sin konst? Eller är konsten bara en produkt av demonerna? En nödvändig ventil? Ett sätt att hantera dem?

Borde jag själv vara tacksam över att jag inte hittat "min röst", den som definierar mig som någon. Ska jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med dem jag beundrar mest? Å andra sidan... om jag inte accepterar det, utan ständigt påminns om mina tillkortakommanden, kanske demonerna kommer till mig? 

Nej, det sista var en fånig och fåfäng tanke. Snudd på förbjuden och politiskt inkorrekt. För man skojar inte om demoner. Men man får tänka! Man får faktiskt tänka vad som helst. Det känns som att man inte får det. Ibland kanske man till och med får dåligt samvete. "Vad är jag för människa som tänker såhär?" 

Men då ska jag trösta med något som Björn Natthiko Lindeblad skrev. Man ÄR inte sina tankar. Visst är det befriande? Jag har alltid tagit för givet att mina tankar definierar mig. Tänkt att om någon hörde vad jag tänker så kommer de tro att jag är galen. Men det finns ingen som hör vad du säger i ditt huvud. Skulle du däremot göra valet att säga dem högt, ja då är det en annan sak. Då utgår man från att du vill förmedla ett budskap som du står för. 

Om mina tankar inte är jag. Vad är då mina tankar? Ibland endast flyktiga besökare, ibland ett hårt band om bröstet. Ibland verktyg för att sortera intryck och ibland verktyg för komma vidare. Ibland förrädiska, ibland hoppingivande. Alltid där, men aldrig jag!