Det sa schlurrrp...

...i mina buffertar i maj/ juni. Till att börja med bilen. Behöver jag säga mer? AC:n la av och jag fick ett prisförslag (som det så fint heter) på 12 000 kr. "Hehe...jag återkommer!"

Min tanke var att kolla med försäkringsbolaget, men så tyckte besiktningen att jag behövde nya bromsskivor och belägg runt om. Kostnad oklar men okej, det måste göras! Chocken när jag hör att jag måste hosta upp 7 500 kr för detta. Grabben på linjen, lät ursäktande och förklarade nästan generat att materialet tyvärr kostar en del. Detta trots att jag anlagt ett oerhört solitt pokerface och bara sagt "Aha och jaha", med ett leende. Han upprepar det ännu en gång innan vi lägger på, och jag menar på att det är som det är ...återigen med ett leende.

Men känslan av att ha blivit lurad gnager, så till den grad att jag dristar mig till att surfa in på Mekonomens hemsida (på arbetstid) och själv bilda mig en uppfattning om vilka kostnader vi faktiskt pratar om. Övertygelsen om att jag ska lära mig att meka själv, har i detta nu aldrig varit större. Åtminstone tills jag ser priserna. Det visar sig att grabben har nog ändå en poäng, det är inte superbilligt material vi snackar om. Det är en tröst och en lättnad. Jag behöver inte lära mig meka själv. Om något så behöver jag lära mig att tillverka skivor och belägg billigt. Det känns inte riktigt aktuellt.

AC:n får vänta helt enkelt. Jag ska kontakta försäkringsbolaget och kolla läget, men inte just nu. Just nu är det enklare att veva ner rutorna och idka förnekelse. 

Sedan var det dotterns födelsedag. Ingen nyhet, what so ever! Men mopeden skulle betalas. Jag betalade bara en tredjedel, men jag skulle fara med osanning om jag sa att det inte märktes. Här kommer återigen min oförmåga att meka in i bilden, eftersom jag tog beslutet att köpa en sprillans ny moped för att slippa bekymmer. Jag vet, det är ingen garanti. Men det bättrar på oddsen. 

Jag ska däremot inte klaga. Jag har ett antal riktade buffertar och det är jag glad för nu. Varje månad sätter jag in en viss summa på dem, oavsett hur mycket de innehåller. Tack vare det kan jag fortsätta att månadsspara som vanligt på börsen inför min ovissa framtid. 

Jag vill gärna avsluta med en lite rolig Overhearing på jobbet (kanske inte rolig-haha, men ändå). En kvinnlig kollega på 50+ hade läst någonstans att man som 50-åring bör spara 3-4000 kr i månaden, om man vill sätta lite guldkant på tillvaron efter pensionen. "Va? Vem sparar så mycket liksom?" var hennes spontana kommentar. Här vill jag bara påpeka att vi ligger i samma lönespann, med skillnaden att hennes barn är utflugna. Visst är det fascinerande hur olika man kan resonera och prioritera här i livet? Men om inte jag hade råkat ramla in på det här spåret för ett par år sedan, så hade det kanske lika gärna kunnat vara mina ord... 

Har ni någon go-to-kassa/ buffert?

Ett dilemma på 50.000 kr

I begynnelsen av denna sparresa, närmare bestämt våren 2019, lyssnade jag en del på personer som talade sig varma för att diversifiera sina tillgångar. Jag hade satt in del av mitt pyttelilla kapital på börsen, köpt både fonder och aktier som följd av det. Sedan fattade jag ännu ett beslut som jag kanske inte är riktigt lika nöjd med i dagsläget. Den säkraste av investeringar, räntesparkontot! 

Jag googlade en del och hittade så en bank som erbjöd 2% ränta, om man låste sina pengar i 3 år. Eftersom jag såg mig själv som långsiktig OCH inte visste hur min börskarriär skulle utveckla sig, tyckte jag att det lät som en helt okej deal. Dessutom fanns det heller ingen risk att jag nallade från de pengar jag låste, för att förlora dem på börsen. Win-win?!

Sagt och gjort, jag öppnade ett konto och tryckte in 50.000 kr. I efterhand har det visserligen stört mig att jag gjorde det, men jag har försökt att inte tänka på det. Jag har intalat mig att det får bli en present till mig själv, när tiden väl löpt ut. Jag har inte ens räknat med dem till mitt övriga framtidssparande, trots att det är dit de ska så småningom.

Fortfarande är det ett helt år kvar tills jag får röra dem, och nu börjar det gnaga alltmer. Jag har till och med räknat på vad det skulle kosta mig att ta ut dem i förtid. Avgiften landar ca 1000 kr och sedan tillkommer väl vinstskatten på det lilla som blir kvar av det som avkastats, antar jag. Så det känns lite surt, men egentligen är det väl insikten att jag gjorde ett dåligt val som är känns mest surt. För tänk vad de 50.000 hade kunnat generera på börsen under dessa två år istället, och tänk vad de skulle kunna generera under kommande år också för all del. 

Ska jag bara bita i det sura äpplet och ta ut pengarna? Det känns onekligen som att det lutar åt det, just nu. Sedan blir det också lite fånigt med min redovisning. Nu har jag försökt att vara transparent och visa min portfölj, både till värde och innehav. Men så plötsligt kommer det in en summa, från ingenstans och ställer till allt. Jag har förvisso redan nått upp till årets mål, när det kommer till portföljens värde. Så egentligen är det kanske skit samma, det får bli ett rörigt år. Har jag nämnt att jag gillar ordning och reda (taskig kombo med dålig koll)? :-)

Ett beslut kan jag åtminstone ta nu, och det är att fr.o.m. april månad räkna med den här summan till mitt framtidssparande. Det betyder att jag precis nått en halv miljon. Tjoho!

Hur skulle ni ha gjort? 
 

Nu gjorde jag bort mig

Jag visste att den här dagen skulle komma! Det är genant och jag borde veta bättre, men här kommer det:

I min spariver har jag lyckats övertrassera mitt konto. Jag har ställt in så att ett visst belopp dras till mina olika sparanden varje månad, så fort lönen kommit in på kontot. Precis som jag vill ha det. Däremot har jag också skaffat ett kreditkort, som jag använder till månadens alla inköp. Det betyder att när sparandet, räkningarna och kreditkortsfakturan har dragits, brukar jag inte ha särskilt mycket kvar på mitt konto.

Eftersom jag lever lite på marginalen, så brukar jag försöka ha koll på mina transaktioner. Men den senaste tiden har det varit lite mycket med allt, så det råkade falla i glömska den här månaden. Jag visste hyfsat hur jag hade det, men jag hade helt förträngt att jag köpt skor till barnen. Det är ju det som är lurigt med sällanköp, att det är lätt att glömma att ta höjd för dem.

Att ha ett kreditkort och använda det på det sättet, har inte varit självklart för mig. Jag är inte helt bekväm med det, just för att något sådant kan inträffa. Men så var det det här med bonus. När jag skaffade kortet var det betydligt mer generöst med poängen, men nu har de stramat åt så att man knappt får något längre. Med tanke på de försämrade villkoren, så vet jag inte om det är värt för mig att ha kvar kortet.

För tydlighetens skull vill jag bara påpeka att kreditkortsfakturan är betald och ur världen, det var bara några andra autogiron som inte kunde dras från mitt konto eftersom det inte fanns tillräckligt med pengar kvar. Det är också åtgärdat, så det går absolut ingen nöd på mig. Däremot så får vi se om jag väljer att lägga upp min konsumtion på ett annat sätt i framtiden.

Använder ni kreditkort?

Att nå fram

Jag brukar, kanske lite naivt, tänka att man kommer långt med sunt förnuft. Men det är lätt att glömma att sunt förnuft är något vi alla tycker att vi är utrustade med, så hur kan det då skilja så mycket på oss, våra värderingar och prioriteringar?

Svaret ligger delvis i att vi kommer från olika bakgrund och dessutom påverkas av andra människor i vår närhet. Vi är olika, så är det och det är en bra grej. Men det finns vissa områden som är bra att prioritera, för vår egen skull. Så som hälsa, relationer och inte minst ekonomi. 

De flesta av oss gör medvetna val, baserat på vad som är viktigast för oss. Oftast är vi tillräckligt bra på att bedöma vad vi behöver prioritera för att få ut så mycket som möjligt av livet. Men det finns också en liten klick människor som lever i förnekelse. Nedan följer en beskrivning av en sådan person, jag kallar henne P.

P bor i en hyresrätt med sin man och två små barn. De vill helst kunna köpa ett hus, men de dras samtidigt med en skuld på ca 200 000 kr. Vad köpte de då för dessa lånade pengar, kan man undra? Nja, det är inte helt lätt att svara på. Först behövde de pengar för att de skulle flytta till en ny stad, alltså flyttfirma, flyttstäd och flyttkartonger...och några dubbla hyror. Sedan behövde de köpa än det ena och än det andra, men ingenting av vikt eller andrahandsvärde.

Min egen kompis A, som i sin tur är kompis med P, försökte få P att förstå att det kanske är bäst att försöka betala av sitt lån innan de går till banken. Men P slår ifrån sig och menar att det säkert löser sig, det gör det ju för alla andra. I nästa andetag beklagar sig P över att de nästan inte har råd att åka på semester heller i sommar. A föreslår att man kanske inte måste göra något som kostar en massa pengar, fri-camping eller dagsutflykter med glass. Men det duger bara inte, anser P. 

Det finns väldigt mycket mer att berätta om P, och det är svårt att på bara några få rader beskriva hela hennes komplexa person. Hon har inte haft en lätt uppväxt och de avtryck det satte i henne, ledde till att hon träffade en man som hon följer blint. Även om A skulle nå fram till P för ett ögonblick, skulle det vara som bortblåst i samma stund som hon återförenades med sin man. Som hon ju lever med 24/7.

Det ligger en oerhörd frustration i vetskapen att man skulle kunna hjälpa en person, om hon bara var beredd att ta emot hjälpen. Det blir extra frustrerande då P dessutom klagar över sin tillvaro ibland, men vägrar att se vad hon skulle kunna göra för att själv förändra sin situation. Det här exemplet handlade om just P, men jag har egna exempel på det här fenomenet så jag antar att det inte är helt ovanligt. 

P tycker antagligen att hon använder sig av sitt sunda förnuft och det är det som är så skrämmande. Mitt eget sunda förnuft vill skaka om henne, få henne att förstå. Men det går ju inte att banka in vett i någon, tyvärr. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få gå in och göra upp en ekonomisk och psykologisk plan, à la Lyxfällan.  

Jag är så fascinerad av att vi människor är så olika och även tolkar samma saker på olika sätt. Det är inte konstigt att det blir missförstånd ibland. En sak som är självklar för mig, är inte alls självklart för någon annan. Dessutom...VEM HAR RÄTT?

Nu tar vi tag i en ny vecka!

Portföljstädning

Jag har länge tänkt att jag borde ha en bättre struktur på min portfölj hos Avanza. Ändå sedan jag köpte min första aktie, har jag bara tryckt allt på samma ställe. Ja med undantag för utländska aktier då, som åkt in på min kapitalförsäkring på grund av källskatten.

Jag gillar ordning och reda egentligen, men jag har inte kommit mig för att ta tag i portföljen eftersom jag inte har haft någon klar strategi. Då är det faktiskt inte helt lätt att veta vilken ordning man vill ha på grejerna. Jag har fortfarande ingen jättegenomtänkt strategi, förutom att jag är huvudsakligen långsiktig i mina innehav.

Det finns många sätt att dela upp sin portfölj på. Ett konto för investmentbolag. Ett konto för högutdelare. Ett konto för tillväxt. Ett konto för alla bolag som börjar på S (förvånansvärt många gör det av någon anledning). Ett konto för ett specifikt mål...osv osv i evighet, Amen.

Som en start på detta projekt, tänkte jag skilja aktier och fonder åt. Ja precis, även fonderna åkte in på samma ISK som aktierna. En sådan slarva! Men det har faktiskt börjat störa mig lite, sent omsider. Det åtgärdas nu. Jag ska ha ett rent aktiekonto och ett rent fondkonto hos Avanza. Om jag börjar så, kanske nästa störmoment dyker upp automatiskt. 

Har ni någon smart förvaring i er portfölj? Eller huller om buller som i min?

Att hålla motivationen uppe

Ibland när jag känner att jag bara står och stampar på samma ställe och inte kommer någon vart med mitt framtidssparande, gillar jag att googla på:

• "Hur mycket har medelsvensken på banken?"
• "Hur mycket månadssparar medelsvensken?"
• "Hur många skulle klara av en oförutsedd utgift på 10.000kr?"

Ja, ni fattar! För vad känns bättre när man själv känner sig lite misslyckad, än att läsa och förfasas över andra människors mindre lyckade beslut? Det är inget jag är stolt över, men det är banne mig effektivt och jag tänker att man kan vända det till något positivt.

Om jag byter ut "medelsvensken" mot Fumlan och ställer samma frågor till mig själv, så inser jag att jag ändå har kommit en bit på väg. Jag blir dessutom än mer taggad på att leta upp områden med förbättringspotential i min ekonomi.

Ett annat knep man kan ta till är att lista de punkter, på vilka man redan har gjort förbättringar. Kanske också lägga till hur mycket pengar varje punkt genererar:

• Matlåda till jobbet - 1500 kr/ mån
• Bytt elleverantör - 60 kr/ mån
• Bytt mobilabonnemang - 40 kr/ mån
• Sagt upp tidningsprenumeration - 100 kr/ mån

Det här är bara löst tagna exempel, men räknar man ihop summan blir det 1700 kr/ mån. Pengar som ska direkt in på sparkontot varje månad, om det inte redan är åtgärdat. Har man gjort allt detta finns det all anledning att känna sig nöjd med sig själv.

Något som jag har börjat med på senare tid är att dokumentera vissa delar av min ekonomi i Excel-ark. Till exempel har jag börjat med en månadsuppdatering av min framtidsportfölj, där ser jag svart på vitt vad mitt sparande resulterar i. Det ger också en triggande effekt, eftersom jag ser att summan växer för varje månad.

Framtidsportföljen?

Vad gör ni för att hålla motivationen på topp?

Delad eller gemensam ekonomi?

Det är en het potatis det här med ekonomin i ett hushåll, men det känns som att normen ändå är att man har gemensam ekonomi. Jag kan absolut förstå det, men jag ska erkänna att det är inte något för mig. Jag fick inspirationen att skriva lite om det av Pappa betalar? . 

Så varför envisas jag med att ha mina egna pengar för mig själv då? 

Svaret är inte helt enkelt, men jag misstänker starkt mitt eget kontrollbehov. Jag vill veta vad jag har och jag vill inte ha några diskussioner om onödiga inköp, ifall jag får för mig att ge mig själv en liten treat. Jag vill heller inte behöva störa mig på om min man gör detsamma.

I vårat förhållande tror jag i och för sig inte att det hade varit några problem att ha gemensam ekonomi, eftersom vi är ganska samsynta. Men faktum är att vi har bidragit med två barn var till den här familjen och jag skulle inte våga räkna med att det aldrig skulle uppstå dispyter om pengar. Det känns som en onödig risk att utsätta oss för, särskilt som det upplägg vi har dessutom fungerar alldeles ypperligt. 

Men hur gör vi med gemensamma kostnader då? 

Det är inte så blodigt, tänker jag, att det inte blir exakt på kronan rättvist. Vi handlar mat ungefär varannan gång och eftersom min man tjänar något mer än jag, så tar han någon extra handling då och då samt står för familjens större och dyrare bil som vi alla får plats i. Jag står för våran "andrabil" som är betydligt mindre och billigare.

Huset äger vi naturligtvis tillsammans 50/50 och vi sätter in pengar på ett konto där lånen dras från. Vi sätter in lite mer än vad som behövs för att täcka lån, försäkringar, el, bredband, tv m.m. På det viset växer sakta men säkert en liten husbuffert fram. Den bufferten ska täcka övriga kostnader som rör huset.

Semester har vi ju också då och då, som de flesta andra. Varje månad sätter vi in en likvärdig summa var på ett konto som är öronmärkt för resor eller semester. Ja, mer komplicerat än så är det inte.

Om min man skulle vilja ha en helt gemensam ekonomi?

Det här är faktiskt en fråga som aldrig tagits upp oss emellan, inte med ett ord. Inte ens i början av relationen. Ingen av oss var intresserad helt enkelt. Men OM min man skulle uttrycka en önskan om gemensam ekonomi skulle vi naturligtvis komma fram till en lösning som fungerar. Jag är inte helt rabiat. På de punkter som det underlättar att ha det, kan man ju dessutom nästan säga att vi har gemensam ekonomi.

Har jag alltid varit sån här?

Ja det kan man nog säga. Min mamma är min förebild, självständig och enveten som få. Med oerhört små medel fick hon det att gå runt under min uppväxt, trots att hon var ensamstående och lyfte en blygsam lön som anställd i en matvarubutik. Jag och min bror saknade aldrig någonting och tack vare hembakt bröd och ärvda kläder, kunde vi åka på semester varje sommar. Jag har lärt mig att inte ta någonting för givet, nyttan i att klara mig själv och uppskatta det jag har.

Innan jag blev ekonomiskt medveten hamnade jag i en svår situation, som jag hade kunnat klara mig ur utan problem om jag bara haft kapital. Nu tog jag mig ur den tack vare länsade konton, kreditkort, personligt privatlån och slutligen en stor portion tur som möjliggjorde det steg jag var tvungen att ta. Om jag inte fått en klapp på axeln av Fru Fortuna så vet jag faktiskt inte hur mitt liv hade sett ut idag, och det gör mig väldigt ödmjuk inför det faktum att vi aldrig ska ta något för givet. Det har också lett till att jag försöker pränta in vikten av att spara en del av sina pengar i mina barn, att alltid se till att ha ett eget "Pippi-kapital".

Foto: SVT

Hur tänker ni kring ämnet?

Trevlig helg på er och ha en mysig första advent!