Lurad!

Jag trodde i min enfald att jag lyckats avsluta mitt konto på Facebook och jag var ganska nöjd med det. Även om jag kom till en viss insikt om att jag faktiskt tillgodogjorde mig en del information om vad som händer i mitt närområde, genom att följa grupper som: "Vad som händer i..." och "Vi som bor i..." osv.

Jag ska inte gå så långt att jag kallar det abstinens, men jag saknade helt klart just de kanalerna. Däremot inte det tugget som allt som oftast också förekommer där. Jag är förvånad att folk fortfarande orkar starta trådar i dessa forum, då det finns människor som alltid kan vända det man skriver emot en. 

Nu hamnade jag på ett litet sidospår, det jag skulle komma till var att jag som sagt tyckte att det var skönt att inte ha Facebook. Men jag märkte också att många föreningar och organisationer använder Facebook som huvudkanal. Och jag kan förstå varför, nästan alla har ju Facebook. Det är lättillgängligt och har smidiga funktioner när man vill nå ut. 

Och när Försvarsutbildarna hörde av sig och tyckte att jag skulle gå med i gemenskapen på Facebook gav jag upp. Jag tänkte att jaja, jag kan väl skapa ett nytt konto utan vänner och ett väldigt begränsat antal grupper. Skrev in Facebook i adressraden och... vips hoppade mitt gamla konto upp på skärmen. Inloggad och allt! Som att jag aldrig varit borta, som att jag aldrig avslutat det. Det var väl inte riktigt vad vi kommit överens om?

Så nu har jag Facebook igen (och har tydligen haft hela tiden)! Jag får helt enkelt jobba på min karaktär istället och försöka avhålla mig från att slöscrolla. 

Apropå lurad så är det ju 1 april imorgon. Jag tycker att det är lite kul med alla finurliga lur. När jag jobbade så var jag med och skrev i personaltidningen som kom ut lite sporadiskt 3-4 gånger per år. Och för ett par år sedan tajmade vi utgivningen till just 1 april och lyckades faktiskt lura ett par stycken att företaget skulle byta namn. Trots att det var ett ganska fånigt namn. Även om man inte går på luringarna så uppskattar jag den insats man ändå gör. För det är trots allt något som för oss samman på ett plan, något att prata om runt frukostbordet. Sånt gillar jag!

Vi avslutar med lite fågelnörderi. Bofinken ska vara en av Sveriges vanligaste fåglar sägs det. Men jag har mest sett dem ute i skogen lite då och då. Fast nu har jag en hel flock som hänger utanför fönstret, vilket de gjort sedan en dryg vecka tillbaka. Så roligt. De gillar inte våra fågelmatare, så de hoppar mest omkring på marken under dem istället. Jag antar att de får i sig någonting, men nu slängde jag faktiskt ut lite krossade hasselnötter och solrosfrön på backen. De blev väldigt glada, hälsar de. Herregud, jag har blivit min mormor. Hon höll också på och fjäskade för småfåglarna, gav dem namn till och med. Så långt har jag inte kommit... ännu!

Ha en fin helg, mina vänner!

Ny vecka

Nya möjligheter och allt sånt där. Vintern gjorde ett återtåg och kylan håller oss i sitt grepp ännu ett litet tag. Likt en förmanande förälder som är rädd att tappa bort sitt barn på nöjesfältet bland karuseller, chokladhjul och läskiga gröna kaniner. Fast vintern är definitionen av överbeskyddande, vi är stora nu. Vi kan själv! Min lilla rödhake har hittat sin stora kärlek, för i år. De kommer hit tillsammans och kollar menyn. 

Apropå fåglar blev detta en riktig fågelhelg, trots att det inte var planerat. Jag såg en forsärla i forsen utanför Husqvarna museum. Tranor som går och rotar på åkrarna och till och med några tofsvipor. De sistnämnda tycker jag inte att man ser så ofta, det var mer förr.

Om ni har vägarna förbi Huskvarna någon gång, är min starka rekommendation att ni avsätter en timme eller två åt att strosa runt på ovan nämnda museum. Det fanns mycket att titta på och upptäcka. En hel del nostalgi utlovas.

Vill man passa på att äta en god middag i slottsmiljö, kan jag slå ett slag för Slottsvillan som både erbjuder mat och logi. Vi bodde inte där, men om vi av någon anledning skulle övernatta i Huskvarna igen så blir det där och ingen annanstans. 

Lite Harry Potter-känsla i Slottsvillan

Borta bra men hemma bäst, heter det ju och jag kan bara instämma. Har ni tänkt på hur det känns att komma hem och huset har stått tomt medan ni varit borta? Det är på något sätt inte samma hus som man lämnade. Det är som att det gått i vila. Det tar en stund att väcka huset och få upp pulsen på det igen. Och om man har haft husvakt som bott där under tiden, känns det ännu mindre som det hus man lämnade. En ny lukt och en ny känsla. Jag har inte tänkt på vilken påverkan vår närvaro har i ett hus. När jag hälsar på hemma hos någon har jag snarare tillskrivit huset en egen själ, som antingen känns god eller ovälkomnande. Jag kommer antagligen fortsätta att känna in hus, men jag får ha med mig att människorna i det har större betydelse än vad jag hittills har trott.

Lite osammanhängande tankar inför en ny vecka, men nu ska jag skärpa till mig och logga in i skolans värld. Ha en fin måndag! 

Äh...

...vem behöver en titel? Har suttit i typ två minuter och försökt komma på nåt bra.

Jag är fortfarande mos i hjärnan efter gårdagens tenta, så vi får se hur välformulerat och sammanhängande det här inlägget blir.

Det viktigaste först. Jag hade den andra och sista tentan i juridiken igår. Den senaste veckan har jag lidit alla helvetes kval, jag bröt till och med ihop och fulgrät att det här var en jävla dum idé. Vem tror jag att jag är att ta studieledigt från jobbet för att sätta mig i skolbänken. Nu har jag förlorat en massa inkomst och belånat mig, till vilken nytta? Jag kommer aldrig att få godkänt på den här jävla tentan!

Min man försökte vara uppmuntrande och jag lugnade mig, mest för att uppmuntra hans uppmuntrande. För jag vidhöll för mig själv att det här aldrig kommer att gå vägen. 

To be fair bör jag också nämna att det har varit lite mycket på sistone. Inte för att det har varit mycket rent praktiskt, men jag tror att jag vid den här årstiden upplever saker som jobbigare än de är. Hur underbart det än är att våren gjort sin entré, medföljer en hel del åtaganden. Även om de är utspridda över hela våren, tenderar jag att trava dem ovanpå varandra precis framför näsan på mig likt en stor mur som jag inte kan se över.

Så det kan ha spelat in i mitt utbrott, utöver alla avancerade uträkningar man tydligen måste ha koll på inom juridikens väggar. Who knew?

Nå tentan då. Med risk för att jag upprepar mig, men den är alltså uppdelad i två delar. En Godkänd-del och en Väl Godkänd-del. (VG är alltså högsta betyget.) Om jag får godkänt på första delen, är jag behörig att göra den andra. Eftersom mitt mål var att enbart överleva, siktade jag inte högre än G och tänkte att jag struntar i VG. Men döm om min förvåning när jag dunkar in 17 av 20 möjliga poäng. Jag har fått godkänt med 3 poängs marginal och behövde inte ens tillämpa mina 3 bonuspoäng från duggorna. Puh!

Efter det tog jag en kortare promenad för att jag behövde frisk luft. Jag märkte knappt att det regnade på tvären, jag var i ett rus. Jag hade klarat det, jag var färdig med kursen! 

Men den där VG-delen låg i mitt bakhuvud och pockade på min uppmärksamhet. Skulle jag inte ta och göra den ändå? Det är ju egentligen dumt att inte göra den. Jag kan ju bara kolla vad det är för frågor, kryssa i om jag känner att jag har ett hum om rätt svar. Äh, jag gör det. Jag bara öppnar och kollar frågorna.

Väl hemma satte jag mig vid datorn och öppnade VG-delen. Jag visste att jag behövde få ihop åtminstone 10 poäng av 15 möjliga, för att få VG. Men friskt vågat hälften vunnet, säger de ju! Jag sögs direkt in i tentan och 82 minuter senare tryckte jag på "Skicka". Höll andan. Väntade en evighet på att sidan skulle uppdatera. Och där stod det! Jag hade fått 12 av 15 poäng! 12 av 15! Jag gnuggade mig i ögonen. Uppdaterade sidan igen, ifall det skulle blivit något kajko. Men det stod fortfarande samma resultat!

För att få VG på hela kursen behöver man minst 18 av 30 poäng på båda VG-delarna, och jag lyckades skrapa ihop 20. Resten av dagen tog min hjärna ledigt. Jag kände mig som en zombie. Men en zombie med VG i Juridisk Grundkurs! 

************************

Resten av det här inlägget ska jag inte skriva ett ord till om tentor eller betyg. Jag kan skriva om hästar. Det älskar ni ju när jag gör. För ett tag sedan beklagade jag ju mig över Stellan, och vet ni? Lektionen efter fick jag honom igen. (Sedan förstod jag att det blivit en miss i kommunikationen mellan instruktörerna.) Första tanken var att jag avbokar! Andra tanken var, Fan heller! Och jag ska inte gå in på detaljer, men en kombination av ridspö, lite jävlar anamma och en jagande instruktör ledde till en riktigt bra och givande lektion. Och jag fick äntligen galoppera! Helt underbart även om det nog inte var den vackraste galoppen de övriga bevittnat. Jag var så glad efteråt!

Därför var jag nästan lite taggad på att få Stellan igen, för jag tänkte att nu börjar vi lära känna varandra. Men icke, i tisdags fick jag Prinsen. Det är samma häst som jag hade den absolut första lektionen, då jag i princip bara skrittade och provade att trava. I tisdags förstod jag vilken helt fantastisk häst det är. Jag kan i princip inga hästraser, men detta är en stor och elegant häst som gillar dressyr. Inte hoppning! Verkligen inte hoppning! Det fick jag erfara, men efter att jag stått på mig blev vi ett riktigt snyggt par på hoppbanan. Och han var hur skön som helst att hoppa med, den första hästen som det känts naturligt med. Och travet, my god! Han är mycket större än de andra hästarna och piggare än de flesta, vilket jag inte alls är van vid, så det kändes som att flyga fram!

************************

Vi fick äntligen tummen ur och bokade en liten getaway! Så imorgon bär det av till... *trumvirvel* Huskvarna! I mitt huvud skulle solen skina och temperaturen ligga på runt 10 grader, vi skulle strosa runt i vacker natur och insupa våren. Återigen kan jag konstatera att det verkar vara lite tjall på min direktlinje till vädergudarna. Men det kvittar. Det går alldeles utmärkt att upptäcka nya platser utan sol och i ett något svalare klimat. Dessutom ska vi kolla på gamla motorcyklar och utforska restaurang-utbudet (kanske vi vidgar det geografiska området till att omfatta även Jönköping också). Hursomhelst blir det miljöombyte och hotellhäng, och jag kan knappt bärga mig. Är vi framme snaaart?

*************************

Jag skulle kanske skriva något om börsen nu också, när jag avhandlar så många andra ämnen. Men faktum är att jag inte har så mycket att rapportera. Jag kan konstatera att Cibus inte är ett fantastiskt roligt innehav den här veckan, men idag är det X-dag på den. Vi får hoppas att det vänder snart. X-dag har även Handelsbanken och jag passade på att köpa några till ett pris på 89 kr. Jag är svagt upp den här veckan än så länge, men det är tur att det är långt till pensionen...

**************************

Som vanligt är jag sen på bollen när det kommer till tv-tittande. Råkade halka in på David Batras Världens sämsta indier. Tydligen är det tredje säsongen som dragit igång nu och jag blev fast. Nu har vi streamat hela andra säsongen och börjat på första. Jag vet, sjukt jobbigt att vi inte tar det i ordning. Men egentligen spelar det ingen roll. Försöker jag intala mig. Det jag gillar med serien är att man får bekanta sig med en helt annan kultur ur en hyfsat typisk svensk medborgares perspektiv. Jag gillar David, han är skön på sitt sätt. Bekväm, bortskämd och smådryg. Men också öppen, genuin och generös. Och Malin måste man ju bara älska. Helt olik mig, men oj vad jag skulle vilja åka och hälsa på henne!

**************************

Om ni orkat läsa så här långt, ni är bäst! Ha en fortsatt bra vecka, det är downhill from here!

💓💓💓

 

 

Ordning i leden!

Jag hade egentligen inte tänkt berätta min lilla hemlighet riktigt ännu, då den fortfarande är i sin linda. Men jag har en uppbokad helg i april som ett slags ankare och då känns det mer konfirmerat att det är på gång. 

Ett bra tag har jag känt mig dragen till Försvarsmakten (ja ni läste rätt), men inte riktigt vetat vad jag ska göra med den känslan. Jag har sedan länge ett konto registrerat hos dem och håller på så vis lite koll på tjänster som kommer ut. Däremot är det inte många som är för mig inom ett geografiskt räckhåll, så det är lite tunnsått med möjligheter där. 

Då började jag fundera över andra alternativ som kan fungera parallellt med mitt studerande och kanske också längre fram ett heltidsjobb. För även om jag inte får anställning inom Försvarsmakten just nu, vill jag gärna öka på mina kunskaper om beredskap i olika situationer. Jag har hängt en hel del på MSBs hemsida och tagit del av material där som kan vara till nytta. Men jag vill mer. Då slog det mig att det finns gott om frivilligorganisationer därute. För det första finns ju Hemvärnet, Svenska Blå Stjärnan, Insatsingenjörernas riksförbund o.s.v. Kolla gärna in länken för att se fler, det känns som att det finns något för de flesta.

Själv hade jag svårt att välja, så jag dök bara rätt i och anmälde mig till tre olika föreningar. Svenska Blå Stjärnan, Civilförsvarsförbundet och Försvarsutbildarna. Helgen i april, som jag nämnde, är jag anmäld och antagen till en nätbaserad grundkurs om Totalförsvaret (där de flesta av oss faktiskt ingår) och det är jag väldigt taggad på. Men sedan ringde en man från Försvarsutbildarna och hintade om en grundkurs i FRG (Frivilliga Resursgruppen) som ska hållas här i närheten, och det blev jag ännu mer intresserad av. Naturligtvis är det samma helg! 

Nå, än så länge har han inte skickat ut sin info om detta så jag behåller min plats på nätkursen så länge. Men skulle FRG-kursen bli av ska jag definitivt med på den! 

Saxat från Krisinformation.se

Jag är inte noga med otrevliga överraskningar och det känns som att det ligger nära till hands med både det ena och andra av den sorten. Då vill jag vara steget före och veta vad jag ska göra. Både för egen del och för att hjälpa andra. Jag är nog lång ifrån ensam om att tycka att det är jobbigt att varje dag matas med rapportering av allt elände som händer omkring oss, men det är svårt att blunda för. Och ett sätt att hantera det, åtminstone för mig, är att engagera mig. Hitta min roll, där jag blir en Go-To-person.

23 köp varav 9 i fredags

Jag är inte så passiv som jag inbillar mig på börsen. Jag tänkte berätta för er hur många köp jag gjorde i fredags, men när jag tittade tillbaka insåg jag att även i februari har varit triggerhappy. Det har som sagt varit mest köp, men jag har också gjort mig av med ett par innehav i syfte att banta ner antalet enskilda aktier. Jag har därigenom frigjort medel genom att sälja Ovzon och Fortum. Förlust på båda tråkigt nog, men jag hoppas kunna ta igen det på bättre bolag.

Vad har jag köpt då? Nå det är inget att bli till sig över, jag har fyllt på i:

• Handelsbanken
• Securitas
• Volvo B
• Tele 2
• Cibus
• Microsoft
• Softronic
• ZignSec

Det mesta är inget konstigt, men att jag väljer att fylla på i ZignSec kan kanske klassas som udda. Varför kasta pengarna i sjön liksom? Men faktum är att jag har mjölkat den kon i omgångar och tagit ut pengar som idag inte hade varit värda någonting. Redan från början bestämde jag att det här ska vara mitt wild card och jag håller fast vid det. Jag ligger såklart lite back på dem idag, men köper små poster då och då för någonstans tror jag på deras verksamhet. Eftersom jag har varit med sedan vecka ett, känner jag mig lite som en enveten kapten och jag lämnar inte mitt skepp. Och det är därför ni aldrig ska lyssna på mig i fråga om investeringar! För den inställningen går emot allt som står i läroboken om agerande på börsen.... 

I helgen kom bloggvännen Louise och hälsade på. Vi tog på oss ansvaret att inspektera olika ställen med utskänkningstillstånd i Göteborg och de flesta fick godkänt, utom ett ställe som vi blåste in på för att värma oss. Höjdpunkten var nog ändå en fransk liten restaurang som heter Bon. Jättemysig, god mat, gott vin, skäliga priser och bra service. Ännu en höjdpunkt var en IPA (på ett annat ställe) som hette The Game från ett lokalt bryggeri, mums! Men det bästa var naturligtvis allt prat!

Varsågod för gratisreklamen, Spike!

Som kontrast till detta svirande, firade vi igår min mormor som då fyllde 96 år. Man kan väl sammanfatta det med orden tulpaner och tårar. Tulpanerna behöver nog ingen närmare förklaring, men tårarna var min mormors. Och det var inte lyckotårar. Hon är skröplig och säger att hon inte vill vara med längre. Hon tittar på mig och rösten spricker när hon omständligt får fram att hon är o-till-räk-ne-lig. Det är svårt att veta hur man bäst bemöter hennes sorg. Jag försöker vara med henne där hon är, säger att jag förstår att hon tycker att det är eländigt men också att det är okej att känna så. 

-Jag är inte den jag var. Hennes svaga hand kramar min. Jag säger att innerst inne är hon det och alltid kommer att vara det för oss. Jag kramar hennes hand tillbaka. Den är varm och len. När jag var liten och satt uppkrupen intill mormor när hon läste sagor i soffan, brukade jag trycka på hennes mjuka blodådror på handen. Den var lika varm och len då, men nu är den benig och ådrorna så tunna. Hon klagar ofta på att hon inte ser, men hennes grumliga blick faller på mitt halsband och hon kommer av sig. 

-Vilket fint halsband du har, säger hon med klar röst och den svåra stunden är över för den här gången. 

På onsdag öppnar Antagning.se igen och det är dags att börja botanisera bland höstens kursutbud. Jag har en ganska klar bild över vad jag vill komma in på, men om jag sedan gör det är en annan fråga. Så det gäller att gardera sig. Juridikkursen är snart till ända också, nästa onsdag är sista tentan och vi avslutar med avsnittet familjerätt. Jag tycker att kursen varit både bu och bä, men på det hela taget är jag mycket nöjd att ha läst den. Jag har fått en bra inblick i hur svensk juridik är uppbyggd. Det kursen har tagit upp är:

• Juridikens grunder, allmän förmögenhetsrätt och personrätt
• Avtalsrätt
• Köp- och konsumenträtt
• Fastighetsrätt
• Fordrings- och ersättningsrätt
• Arbetsrätt och associationsrätt
• Straffrätt och processrätt
• Sak- och exekutionsrätt
• Familjerätt

Det har varit mycket intressant och roligt (och lite jobbigt). När nu period 2 av terminen snart börjar, har jag tre kurser som jag är antagen till. De motsvarar 150%, men om det blir för intensivt kommer jag att prioritera bort en av dem. 

Nu tar vi tag i den här veckan! All hands on deck!

Det snöar och snöar

När jag skriver titeln hör jag Lasse Stefanz gamla dänga: "Det regnar och regnar". Varsågoda, om ni vet vilken låt det kanske ni nu har fått den på hjärnan. En liten torsdagspresent från mig!

Barnen försvinner ut genom dörren ett efter ett och uppslukas av den vita massan. Jag vinkar glatt och fyller på min kaffemugg. Vid lunchtid ska jag ut och skotta om det fortsätter såhär. Det är något, je ne sais quois, med att skotta snö. Men dels är det fysiskt ansträngande, det gillar jag. Och dels är det något primitivt över det. Människan har lyckats tämja så mycket här i världen, men inte snön. När den kommer tvingas vi att gå man (kvinna?) ur huse och med muskelkraft förflytta snön för att kunna fortsätta med våra liv. 

Bor man i ett villaområde (som jag ju än så länge gör) är det lite Svensson, Svensson-känsla när jag ser de andra grannarna skotta sina uppfarter. Skrapet mot asfalten och ibland ett pustande. Bilarna som tillslut backar ut och åker iväg. 

***************

Brr, nu har jag precis kommit in efter att ha bistått en stressad granne med att fånga in sin glada hund. Jag hörde ett väldigt liv ute på gatan. Det brukar bli det när den familjen är ute, men idag var det en oktav högre. Matte sprang fram och tillbaka och jagade efter den lilla snöbollen, ivrigt påhejad av sina tre barn. Hunden var lyckligtvis nyfiken på vem jag var och kom fram för att hälsa och undrade om jag också ville vara med och leka. De ringade in henne och äldste pojken fick tag i ett bakben, så var den lekstunden över. 

Det händer mycket i omvärlden och det händer mycket i min lilla värld också. Den ena dåliga nyheten avlöser den andra därute och det är svårt att hålla modet uppe. Även om det som händer i min lilla värld är bra och självpåtaget, blir det ändå en känsla av "mycket". Och det är mest mina tankar som spökar, om framtiden. Vart jag ska och vilka olika vägar som kan leda mig rätt. Det är både plan A, B och C som snurrar och jag kan inte göra mycket mer än att försöka göra rätt val och låta tiden ha sin gång.

Men jag skulle behöva landa lite och jag kom på en sak som jag tror funkar väldigt bra i det syftet. Jag tog beslutet att efter ungefär tretton år ta bort mitt konto på Facebook. Jag använder det nästan bara för att "hänga med", men om jag ska vara ärlig så tar det mer än det ger. Det har jag vetat länge, men inte analyserat djupare. Plötsligt har jag frigjort lite tid och information kan jag få på annat sätt.

Och ni som har Meta, oroa er inte! Jag har fortfarande några av deras andra appar kvar. ;-)

På temat landa kan jag också erkänna att jag har köpt något som kan klassas som lite barnsligt, men jag tror att det är helt rätt för mig just nu. En målarbok! Jag beställde den för två veckor sedan och enligt prognosen ska den äntligen nå mig idag. Lugn och Ro, målarbok för vuxna - heter den. Av Nina Tara. Det låter väl som handen i handsken? Låta hjärnan vila och hålla mig innanför strecken... Det kanske kommer en bokrecension så småningom.

Inte från just den boken, but still. Visst vill man bara gå loss med färgpennorna?

Vet ni, jag rundar av här. Juridiken väntar! Nästa gång vi hörs är jag en osedvanligt harmonisk varelse. Kanske! ;-)

 

Stellan är en åsna!

-Stellan är ingen häst! Stellan är en åsna, hälsar jag innan dörren ens gått igen bakom mig och jag släpper ner IKEA-kassen med ridsakerna på hallgolvet. Min man gnäggar lite opassande inifrån tv-soffan och katten kommer för att hälsa mig välkommen. Han ryggar tillbaka när han känner doften och smiter iväg med låg profil. Tisdagar älskar han mig inte som mest.

Detta var min sjätte lektion och min femte häst. Egentligen ska man ha samma häst fyra gånger i rad innan man byter häst, men det har alltså inte varit så för min del. Inte på långa vägar. Jag kan se nyttan i den idén annars, speciellt som nybörjare. Jag upplever att det är svårt att hitta sig själv som ryttare om jag inte har chansen att lära känna hästen jag rider på. 

Jag fick ha Charlie två gånger i rad och första gången var inte fantastisk, men andra gången började vi förstå varandra. Eftersom han inte är en av favoriterna i stallet, tänkte jag att nu får jag nog honom de följande två gångerna också. Och det kändes bra. Men så blev det alltså inte. Jag fick Stellan.

Redan när jag kom gående över stallgården började jag ana oråd, för framför mig utspelade sig en scen jag inte sett förut. En flicka stod och skramlade med en mugg vid ingången till stallet. Och strax därefter dök en sugen häst och en svettig kvinna upp i mitt synfält.

-Det var en bra idé, pustade kvinnan.

Jag följde efter och bad en stilla bön som inte hörsammades, för hästen leddes in i Stellans spilta. Jippi! Jag gick fram till dem och sa att de inte behövde sadla av, att jag strax skulle ha honom.

-Ska du ha honom nu? Åhneej, stackars dig, utbrast flickan storögt.

-Nej, men så farligt är det inte. Han ville bara inte ner till stallet, skyndade sig flickans mamma att flika in. Hon uppfattade helt klart min oroliga uppsyn.

Okej, tänkte jag. Då borde det inte vara några problem att gå tillbaka upp till ridhuset igen då. Ack så jag bedrog mig. Det här var en häst med lite tålamod och mycket vilja! Vi bekantade oss i spiltan en stund innan det var dags att gå ut, det här skulle nog ändå fungera. Jag ledde ut honom ur spiltan och sedan var det stopp. Jag smackade, klappade och var bestämd. Utan resultat. Jag gjorde en vändning med honom och släppte fram hästen bakom, kanske skulle han hänga på den? Eller också inte! Han hittade lite hö på golvet. Jag försökte knuffa, få honom att tappa ögonkontakten med höet. Men det var ungefär lika lätt som att flytta en Volvo XC60 i sidled. Då föll min blick på ridspöstället innanför dörren. Det enda som stod till buds var ett långt spö, med ett lika långt snöre fäst i toppen. Piska? Tänk Cirkus!

Det räckte att han såg den och ett lätt petande för att han skulle förvandlas till ett oskyldigt lamm. Jag var noga med att ha den synlig för Stellan hela vägen upp till ridhuset. Under lektionen lyssnade han bra, men han vägrade börja trava på mina kommandon. 

-Hur känner du inför att ha ett spö, undrade instruktören Jonas.

-Eh, ja alltså jag har ju aldrig hanterat ett och vet inte hur jag ska hålla, började jag.

-Nä, men då struntar vi i det. Jag springer med och startar igång honom, Stellan är en väldigt seg häst.

De gånger vi fick trava var helt underbara, det kändes fantastiskt med lättritten. Vi var ju bara så jäkla rätt ihop och Jonas kommenterade flera gånger hur snyggt det såg ut. Tyvärr blev det ändå mest skrittande eftersom Stellan bara travade när han hade Jonas blick på sig. 

När lektionen var slut, skulle vi åter ner till stallet igen. Piskan hade jag ställt ifrån mig i ridhuset innan lektionen började, så den fick jag inte med mig ner. Jag hoppades att Stellan skulle samarbeta ändå, men vi hann knappt utanför porten innan han bestämt drog åt höger och skulle börja beta i slänten. Jag försökte med allt.

-Får jag låna ditt spö, frågade jag tillslut tjejen bakom.

Det räckte nog med att bara säga ordet spö, för Stellan rättade plötsligt in sig i ledet igen. Tills han förstod att jag inte hade något spö i handen. Då drog han åt vänster för att prova kvalitén på det gräset istället.

-Här, sa tjejen leende och räckte mig spöt.

Genast förvandlades Stellan till ett skenheligt litet lamm igen och efter det släppte jag inte spöet.

Vad vill jag med den här texten då? Jag vet inte riktigt, kanske bara pysa lite. I den mest perfekta av världar lär jag mig att rida med små hjälper, men jag kanske måste acceptera att det finns vissa ridskolehästar inte lyssnar om man inte har ett spö i handen. Jonas menade att de mer erfarna ryttarna red med spö på honom och i så fall måste väl jag också det, antar jag. Han lovade dock att jag skulle få en piggare häst nästa gång. 

Sedan är det ju också det här att jag får nya hästar hela tiden och vissa kanske är mer benägna att "testa" nya ryttare. 

Om någon hästvan (eller hästovan också för all del) person läser detta och får några spontana tankar om den här texten, får man gärna dela med sig i kommentarerna.